En explosion av färger

Fem dagar utan sol och då kom hösten. Från en dag till en annan, färgades trädens blad, inte alla men många. Inte på vår tomt men utanför. Och på vissa sträckor längs ån är det fortfarande grönt vilket jag gissar har med vattnets temperatur att göra.

Kaprifolen på altanen blommar fortfarande, den ger inte upp. Vaknade till liv i våras (efter en mild vinter då den höll sig grön), bjöd på de första blommorna i maj och därefter har den fortsatt leverera.

Nu är vi inne i den vackraste delen av hösten (enligt mig), den tid då färgerna sprakar och en del löv singlar ner till marken medan andra krampaktigt hänger kvar. Jag älskar när det är både och, när drivor av färgade löv syns både under träden, på trottoarer och vägar samtidigt som trädkronorna fortfarande är halvklädda.

När solen skiner är det varmt och utomhusarbete i trädgården blir en välkommen paus (från det egna arbetet). Listan är lång på vad som ska hinnas med men om vi arbetar en eller två timmar per dag så hinner vi med god marginal.

Mörkret faller och lyckan att tända ljus infinner sig. Höstmyset är här för att stanna!

Två katter i ett drag

Jag har fått klappa Audreys svans!!!

Det är sant, på riktigt. Eller så här var det: Våra små älsklingar låg som vanligt ihopkurade tätt tillsammans när jag kom hem efter att ha undervisat ett par kvällsklasser i yoga. De är så oerhört fina så jag har svårt att låta bli. 

Satte mig ner vid soffan och lät Stanley nosa på min hand innan jag började klappa honom. I detta skede drar alltid Audrey. Blir rädd? Eller vill inte vara med, i fall att ... Denna gång vred hon hela kroppen bort ifrån mig, redo att retirera men låg kvar. Den lilla damen hade dock glömt svansen som låg dekorerad som en sjal över Stanley.

Vad sjutton tänkte jag och smekte S rygg samtidigt som As svans fick en del av beröringen. Ingenting hände. Fortsatte därför att smeka, hela tiden över svansen och ryggen, två katter i ett drag. Lilla A låg alldeles stilla och jag visste att hon kände min hand.

Kanske var det tryggheten från Stanleys kropp som gjorde skillnad? Kanske är det på detta vis vi bör närma oss? Vem vet? Oavsett så klappade jag As svans i säkert en minut och det finns ett vittne, Stanley.

Love you forever

För exakt två år sedan hände något som innebar 1,5 års uppehåll. Jag behövde sörja klart, bearbeta och låta allt landa. Att ersätta och "byta ut" var inget alternativ. 

Vi förlorade Tiger ...

Idag ser livet annorlunda ut. Nya tassar trampar runt. Vi formar vår tillvaro tillsammans med Stanley och Audrey, vilket är både likt och olikt våra tidigare erfarenheter. De nya är inte mindre älskade än deras företrädare, vi har precis påbörjat vår gemensamma resa men de tidigare som Tiger kommer aldrig att glömmas. Var och en av de katter som hängt med oss har egna relationer till var och en av oss. Dagens blogg är/var mitt minnesord över Tiger

R.I.P Tiger

 

15 år och 4 månader, så gammal blev min "baby", min soulmate ... vår katt. Ingen av våra tidigare katter har uppnått den åldern och vi är så klart tacksamma över att Mr Cat fick hänga med så länge.

En personlighet. Stor, randig, äventyrslysten men enligt mannen feg. Jag skulle vilja omformulera och säga streetsmart. Varför slåss när det räckte med att lägga sig ner och studera sin motståndare?

Vår egen Zlatan som dribblade med allt som rullade, även öronproppar. Katten som aldrig godkände flytten från landet in till innerstan, som rymde upp på taket så fort han hittade lagom stor glugg men som alltid kom hem igen. 

Den av våra katter som varit mest noggrann med att hälsa familjen välkommen hem, så till den milda grad att han kom galopperande över fälten för att hinna fram till garageuppfarten innan vi klev ur bilen så att vi skulle kunna säga hej. Var vi för upptagna eller stressade så sprang han vidare till bron ... sen kom tassen på benet, blicken och jamandet som betydde: Här är jag. Hej!

Vår jamande pälsboll som förlorade sin hörsel och kompenserade med att jama ännu högre. Min väckarklocka.

Finns så mycket att skriva om Tiger att det skulle kunna bli en hel bok men det som är säkert är att han kommer att vara saknad.

Huset är tyst och tomt.  Källarfönstret som blivit Tigers privata ingång (öppnas om man jamar tillräckligt högt och länge) kommer för alltid att påminna oss.

Ingen katt som ligger på trappan och väntar eller sitter vid altandörren och spanar.

Tack Tiger för allt, för att du berikat våra liv och för att vi fick tillhöra din flock, vara dina människor. Love you forever!

Fördel Mia (mig) trots "fulspel"

Det här att brottas med nyponrosor, det är ingenting jag rekommenderar. De använder alla sina fula knep och tricks om du kommer för nära. 

Faktiskt så har jag fått någon form av aha-upplevelse och anar hur törnen runt slottet kan ha sett ut i sagan om Törnrosa. Eller fattar jag det? Hon sov ju i hundra år, precis som kungen, drottningen, hovet och alla andra som var på fel plats vid fel tillfälle. De stammarna måste ha varit metertjocka!?

Nyponrosorna mellan oss och grannen har inte vuxit fritt i sååå länge. Min undran är hur länge de tillåtits härja okontrollerat? (Känns som de förra ägarna inte klippte något på rosen under alla år de bodde i huset)

Det är tre somrar sedan vi flyttade in och nyponrosorna har enbart putsats då vi trott att allt vildvuxet tillhört grannen. Men efter att ha pratat med vederbörande så gissar vi alla att "den" står typ mittemellan. Ingen av oss älskar rosen, i alla fall inte i dess ovårdade och otämjda tillstånd, därför fick jag fria händer.

Nu är alla överhäng borta och päron samt plommonträd slipper kuvas under taggar, däremot har jag fastnat i håret, jeansen och skjortan om och om igen. Blivit insnärjd och fasthållet men trots det står det 3-0 till mig. Rosen är i underläge och kan känna sig besegrad!

De grövre stammarna återstår men för att vinna över dessa behöver jag såg, så matchen mot nyponrosen fortsätter ... en annan dag.

När händer trollar

Söndag, ofta veckans skönaste dag hemma hos oss då allt får vara precis som det är och vi har tid att bara chilla. 

Bjuder dagen till ära på ytterligare ett gammalt inlägg och kan konstatera att det inte var bättre förr, det är bättre nu. Jag arbetar med det jag älskar och tror på samt att återvinning ligger helt rätt i tiden och mina medfödda värderingar är de som skattas högt idag.

Tack pappa för allt du lärde mig!

har denh

fredag 8 september 2017

Konsumera mera???

Ganska ofta slår det mig att jag är långt ifrån "rätt kvinna på rätt plats", snarare vilsekommen och emellanåt frustrerad på helt FEL ställe.

Ja jag snackar arbete. Konsumtionshets och säljpiska, egentligen oerhört långt ifrån mycket av vad jag står för. Visst, i ärlighetens namn så är jag BRA på det som behövs men ...

Borde vi inte lära oss att återvinna? Lappa, laga och designa om? Skapa nytt av gammalt. Göra fynd på loppis eller i "second hand butiker". Någon annans skräp kan bli min skatt.

Min pappa var en bra förebild, han kunde trolla med sina händer. I vilan från sitt akademiska arbete så skapade han, snickrade, målade och förvandlade andras sopor till nydesignade nyttoprylar.

Vid ett tillfälle flyttade det in en familj i vår radhuslänga. De rev ut halva inredningen och kastade i en container bland annat deras inomhustrappa. Minns just nu inte riktigt vad pappa plockade upp och gjorde om, bara hans kommentar: "Somliga tackar Gud, jag tackar Hanssons"

Sy om, klä om och skapa nytt av gammalt, det lärde jag mig. Renovera upp och återvinna.

Så för friden i mitt hjärta och om jag ska vara sann mot mig själv så borde jag byta arbetsplats, det får bli min morot.

Ha en skön dag!

När du som minst anar ...

Bjuder på ännu ett av mina fem år gamla blogginägg. Då förevigade mannen mig när jag var som mest ovetande, idag är detta ett minne blott och "vilande". Istället har fokus bytts från mig till Stanley och Audrey. Du hittar deras sida på Instagram under just stanleyandaudrey

Och den där platta magen ... den är inte lika platt idag. Tyvärr för mig.

14 september 2015

Min fru ser på TV

Min man har mer än en sida på Instagram, en av dem heter Min fru ser på TV
- Varför heter den så?
- En liten plojgrej bara.
- Men den är ju missvisande, det är ju det hon inte gör.
- Nä precis...

Alla roar vi oss på olika sätt, min man fotar mig så fort jag somnar framför TVn och lägger upp på Instagram med någon kvick kommentar. Som ni märker gillar min man också att leka,
Eftersom jag uppskattar kreativitet så skrattar jag mest (åt alla ofördelaktiga bilder på mig som hamnar i cyberrymden) och låter maken roa sig. TVn är för mig ett sömnpiller, framför allt på fredagskvällar, det spelar ingen roll hur gärna jag än vill se det vi planerat. Och inte blir det bättre om jag druckit ett glas vin till maten.

Min kropp är inställd på vila när jag hamnar framför TVn utan något i händerna. Dessutom brukar jag krypa upp och gosa in mig hos maken, luta huvudet mot hans axel och slappna av.
Ni förstår själva resultatet...
Jag behöver inga sömntabletter, sätt bara på TV-apparaten!

Minns min egen pappa som var likadan. Vi brukade skoja om att pappa satte på TVn som svepskäl för att ta sig en tupplur.
- Hur var filmen pappa?
- Bra.
- Du sov.
- Nä, vilade ögonen en stund bara...

Så är det med mig också. Jag somnar till, ibland enbart en microsekund ibland betydligt längre.
Sömnen kommer utan förvarning eller kanske inte alltid men oftast. Mannen brukar fråga om jag fixar att se eller om jag är trött? Det är lugnt svarar jag, är inte trött alls.
Så börjar vi kolla och vips har jag slumrat till.
Kan vara ganska störande även för mig då jag sett fram emot mysstunden.

Finns dock tips:

• äta glass 
• låta bli att ta en kudde och luta sig tillbaka
• sysselsätta händerna med något typ en ny hatt (men då hamnar fokus delvis någon annanstans och det gillar inte jag. Fungerar under matcher och den typ av program där hörseln kan kompensera synen) 

Avslutar med ett litet  smile a´la Caitlin Moran (brittisk författare), 

bara för att jag kan! 

Fick precis grepp om den lilla platta mage jag har så här kommer det smilet.

Puss på er och ha en bra dag!

Fritt gående, frigående eller på rymmen!?

Vi bor väldigt naturnära samtidigt som det är promenadavstånd in till city. På ett sätt skulle jag vilja påstå att vi har det bästa av det mesta. Visst händer det att jag tänker på hur nära det var till jobb tidigare och att det varken behövdes bil eller cykel.

Men nu under året som bjöd på corona så är vi både nöjda och tacksamma över den plats, det hem och den trädgård vi äger.

• Att få ta den där skogspromenaden varje dag (eller löpturen).
• Greppa sekatören och klippa rent
• Sitta mot husväggen och lapa september månads kanske sista värmande solstrålar
• Plocka in frukt, grönsaker och köksväxter från egen trädgård.
• Gå ut i morgonrock och sandaler för att hämta morgontidningen (oavsett årstid)
• Höra tuppen gala

Ja du läste rätt, en tupp gal varje morgon, inte kl 07 men runt nio. Första gångerna vi hörde honom kändes det exotiskt. Vi bor i ett litet hus med grannar runt ikring, mer eller mindre inne på SLUs område. Campus ligger runt hörnet och på andra sidan allmänningen finns studentbostäder.

Härom dagen när jag närmade mig hemmet efter en lång morgonpromenad så mötte jag tuppen och ett gäng hönor. De var ute och spatserade på gång- och cykelbanan! Antingen så får de gå fritt eller så hade de rymt? Vem vet?

Frigående höns ... på riktigt.

Den fina kunskapsträdgården ligger inte långt ifrån ett av de röda husen där hönsen har sitt hem men att de skulle leta sig ut mot universitetsbyggnaderna och studenter  i rörelse verkar underligt. Eller?

Ändå coolt, att möta gänget. Hej, hej, sa jag och promenerade hem.

Tremånaders rapporten

I morgon är det 12 veckor sedan jag åkte in till Stockholm med en kompis och hämtade Stanley och Audrey på kattcaféet. Med andra ord så har de bott hos oss i nästan 3 månader.

Fortfarande är känslan att det hänt massor samtidigt som det inte gjort det, som om vi fortfarande står på ruta ett. Vi har inga knäkatter och kanske kommer vi aldrig att få det men de kommunicerar, framför allt då de vill ha mat. Stanley pratar mer med mannen än med mig men samtidigt känns det som att jag ligger ett halvt steg före vad gäller närhet.

Stanley tycker om att bli klappad medan Audrey fortfarande skyr händer så länge de inte bjuder på mat. Däremot kan hon själv nosa på oss och ligga kvar (med visst säkerhetsavstånd) då vi sätter oss i soffan eller lägger oss i sängen.

Audrey leker för fullt och är bra på att sysselsätta sig själv samt emellanåt få igång sin kompis. Stanley har i större utsträckning börjat leka men kommer av sig när A dyker upp för att kolla om han gör något kul? 

Långsamt blir de tryggare även om S vissa dagar är synbart nervigare än andra. Varför har vi ingen aning om, det bara är så men vi hoppas att rädslan ebbar ut och ersätts med tillit. I det här läget är det tur att det är ungefär ett halvår kvar till vi eventuellt kan låta dem upptäcka världen utanför huset. Audrey är redan på väg, hon sitter nyfiket på dörrmattan om vi varit ute och hon hör att vi är på väg in 

Men även om de tror att de vill ut så är de inte redo. Alldeles för mycket kan skrämma dem, framför allt Stanley och vem vet vad som händer då? Kanske får vi inte in dem igen? Kanske flyr de i panik och glömmer bort att de faktiskt har ett tryggt hem som de börjat acceptera?

Audrey kommer vissa morgnar och lägger sig mellan mina ben (ovanpå täcket) i väntan på att jag ska stiga upp och servera frukost, andra morgnar möts vi i trappan. Peppar, peppar så har inga fler incidenter med nerkissade lakan inträffat på 1,5 månad.

Katterna tycker med andra ord att vi är okey men inte att vi tillhör deras flock. En dag hoppas vi att de ändrar sig och presenterar oss som en del av deras lilla familj.

En cool looser?

Mitt femårsfirande fortsätter. Det är riktigt roligt att läsa gamla blogginlägg och välja vilket jag ska publicera igen. Idag får du hänga med till Aruba, där jag utmanade min icke existerande tillit till dyktuber. Är de 100% säkra? För en rädsla jag har är att inte få tillräckligt med syre.

                                                                                       Onsdagen den 23e september 2015

Kvitto på villovägar och dyk på schemat

Dagen D och dykkurs med yngste sonen.
Jag stiger upp tidigt och springer barfota längs den kritvita korallsanden. Tänker att idag ska jag ägna hela förmiddagen åt att visualisera mitt dyk. Allt kommer att gå bra och känslan i kroppen att vara underbart härlig! Jag ska vidga mina vyer och lämna min trygghetszon, det blir ett minne för livet.

Laddar batteriet vid poolen och fokuserar på positiva tankar när sonen kommer med sin plånbok.
Dykkvittot är borta? Vår biljett till havet ...
Ta det lugnt, tänker jag och säger att jag INTE städat bort kvittot. Sonen återvänder till lägenheten för att vända uppochner och ut och in på den under tiden som jag plockar upp fokuseringen vid poolkanten igen. Övrig familj jagar kvitto och efter en del turer visar det sig att vår dykbiljett legat i fönstret hela tiden.

Vi blir hämtade med bil och körda till platsen för kursen. Ytterligare ett par ifrån Miami sammanstrålar med oss. Så stöter vi på problem, sonen har diabetes och plötsligt så tycker tjejen i receptionen där vi fyller i hälsodeklaration att läkarintyg behövs. Jag förklarar att jag är förälder och att det är lugnt. Tjejen hänvisar till regler. Då dyker instruktören Steve upp. Vi hälsar och jag förklarar läget. Inga problem svara han och dunkar sonen i ryggen. "Stryk uppgiften om att du har diabetes så är allt okey!"

Efter teori och litet prov är det dags för bassänglektion. Vi får prova ut våtväst, snorkel, simfötter och tuber. Som om det inte vore nog monteras vikter fast runt midjorna. Steve säger att nu kommer dagens träningspass, promenaden till bassängen. Han har rätt. Jag har halva min kroppsvikt på ryggen och tyngden känns ned i ljumskarna. Klumpiga vankar vi genom badande gäster till det stora hotellkomplexets barnpool.

Allt är spännande och jag är fokuserad, ner i poolen och lektionen startar. Upptäcker direkt att jag är sämst, inte alls så cool som jag trott och även om jag klarar av alla moment så får jag göra om vissa. De andra tre är lika snabba som Steve. En gnagande känsla biter sig fast men jag sopar bort den. Så ska vi fylla vårt cyklop  med vatten, luta huvudet bakåt och typ fnysa ut luften genom näsan så att vi tömmer cyklopen på vatten. Jag får inte till det.

Instruktionen är tydlig och jag förstår. Ovanför vattenytan är det inga problem men med andningsreglaget i munnen händer något? Jag provar om och om igen. Steve visar och jag provar. Sonen frågar om han kan få instruera mig på svenska? Men hallå, jag fattar!

Steve känner sig dålig, både han och sonen vill väntar in mig. Öva mer, om och om igen. Jag tröstar dem och säger att det är lugnt. Kanske är detta min kropps sätt att visa att jag inte är redo för dyk i havet? Jag har inte full tillit till tuben.
Mitt förnuft säger till mig att jag kan bli en säkerhetsrisk för de övriga om jag dyker och får in vatten i mitt cyklop. Så det enda rätta är att meddela att de får dyka utan mig.

Steve känner sig ännu sämre som instruktör och jag får än en gång klappa honom på axeln. "Det är lugnt. Jag följer gärna med ut i båten och väntar på er där" säger jag. "Är du säker på det? Det kommer att gunga en hel del. Du kan bli sjösjuk" säger Steve. "Japp", svarar jag "inga problem. Jag är van vid båtar"

Vi åker iväg i en liten gummibåt med stor motor. Vattnet sköljer över oss då vi studsar fram över vågorna. Ruff sea. Kanske jag borde stannat kvar? Nej ... andas. Klart jag fixar det här! 

Vi ankrar och de andra gör sig klara. Steve lämnar över en kommunikationsradio ifall jag behöver ropa på hjälp? Skulle inte tro det.

När de andra dyker blir jag ensam med solen, vågorna och båten. Jag lägger mig ned på durken för att parera duscharna på bästa sätt. Vinden är stark, båten liten och vågorna stora. Tänker att om jag ska gråta så är det lika bra att jag gör det nu men det kommer inga tårar. Känner mig som en looser men tänker sen att jag trots allt lyckats med det mesta. Bara det nedrans andningsreglaget! Jag som sett mig dyka och älskat det, nu verkar dykning inte alls vara min grej ...

Efter 40 minuter kommer de andra upp till ytan. De har simmat runt en ubåt från andra världskriget och sett massor av fiskar. Höjdpunkten var när de såg jättesköldpaddan, vilken är oerhört skygg och sällan visar sig. Med andra ord ett mycket lyckat dyk. Sonen är salig och jag är lycklig med honom.

Jag är i alla fall cool när det gäller mitt så kallade misslyckande tänker jag och känner mig stark. Så möter jag mannen som undrar hur vi haft det?

Då kommer tårarna, de sprutar som en fontän (precis som på Kalle Anka när han är arg), frågar inte ens om lov och jag fattar ingenting. Snacka om urladdning. Mannen öppnar sin famn och nu är det jag som blir tröstad, det känns skönt.

Ny dag, nya möjligheter

Ta tillvara på nuet

När huvudet inte riktigt vet vad fötterna sysslar med

Det blir inte alltid som tänkt men på något sätt löser sig det mesta. Delar med mig av ett fem år gammalt blogginlägg igen, bara för att jag kan och för att det är ganska "roligt"

Lördagen den 19 september 2015

Den ofrivillige yogaklottraren

Ibland står jag inte så högt i kurs hemma. Min man suckar och säger att leva med mig är som att ha ett litet barn, faktum är att emellanåt så förstår jag honom. Även om jag just i denna situation hade mer otur än tur.

Vi har haft gröna streck på klädkammardörren i hallen. Jag märkte dessa för någon vecka sen och undrade vad sonen hade gjort? Ett slags svagt klotter i form av något som såg ut som kritstreck, högt och lägre på dörren. Han måste omedvetet kommit åt dörren med en penna eller?

Måste ta ett snack med sonen tänkte jag och tittade av någon anledning ner på mina fötter. Mörkgröna tånaglar hälsade glatt på mig och nu började jag ana att sonen var oskyldig.
Det var enkelt att lägga ihop nagellacket med dörren och inse att boven i dramat, den ofrivillige klottraren var jag!

Men hur undrar du kanske?
Säger bara Power intensive, min yogautmaning. Jag tränar handstående, bryggor, plankor och hundar även mot vägg, ja eller fram till nu mot vitmålad klädkammardörr.

Denna lördags förmiddag upptäckte mannen strecken. Jag sa som det var, att det nog är mina tånaglar som klottrat lite. Han stönade "Du är ju som ett barn...tänker du inte?"
Mannen började skura, putsa och gnida med alla sorters snällare medel, inget hjälpte. Jag hämtade nagelborttagningsvätska och han skakade på huvudet och menade att även dörrfärgen skulle försvinna.

Det blev en promenad till färgbutiken där jag sa som det var och tjejen som expedierade mig plockade fram en slags mirakelsvamp. "Blöt med lite vatten och gnugga" sa hon. Mannen såg yttest skeptiskt ut men lät mig köpa svamparna. Nu har jag fått bort klottret men tyvärr även lite av den blanka ytan. Stämningen är något bättre hemma men jag får INTE göra handstående mot klädkammardörren längre...

Ingen ville gå hem

Nöjd och glad landade jag i soffan igår kväll efter att ha hållit min allra första och helt egna aerial yoga klass. Allt kändes bra och när ingen av de "elever" jag hade under klassen lämnade rummet trots att jag påminde om att nästa klass snart skulle starta så inser jag att det var den bästa komplimang jag kunde få. Alla hängde kvar. Wow!

Så bytte jag och Martina roller och hon axlade lärarmanteln samtidigt som jag fick vara elev. Aerial strong med fokus på styrka, fitness och trix. Roligt! Och eftersom det fanns många förstagångsutövare så lades ribban på en nivå som passade mig ypperligt.

Mitt i klassen hände det som inte får hända, som inte bör hända ... en telefon ringde!

Efter ett par signaler insåg jag att det var MIN mobil. Oops! Jag som inför den egna klassen önskat att ALLA skulle sätta sina telefoner på ljudlöst.

Kastade mig ur gungan, konstaterade att det var Lejonkungen och stängde av. Återvände till gungan, bad om ursäkt och avslutade klassen.

(Arkiv bild)

Nu får vi se vad som händer? På min klass kom många drop in för att prova på och på Martinas kom kompisar som redan efter klassen meddelade att de skulle anmäla sig för att köpa kursplats. Så hur nöjda mina elever än var så kanske jag inte får några fler anmälningar till min kurs, vilket innebär att den inte blir av. 

Men det funderar jag på senare, än så länge nöjer jag mig med att njuta av känslan som infann sig under samt efter min klass ... den när alla ville hänga kvar och bara vara.

En som blir två!?

Att få arbeta med händer och kropp i höstsol tillsammans med mannen är riktigt njutningsfyllt. Klippa, beskära, gräva och skörda i vår alldeles egna trädgård. Livskvalitet på riktigt.

Jag har klippt ner krusbärsbusken till hälften (av dess spretiga och halvdöda form), för att ge den ny växtkraft och en chans till omstart. Har även klippt överhäng på våra enorma nyponrosor som brett ut sig runt plommonträdet och plötsligt når solen in.

Ju mer jag klipper bort desto roligare blir det att arbeta. Det är som att släppa in ljuset i tunneln eller om du vill tända lampan. Resultatet ger energi.

Då tittar mannen på mig (han hade tagit på sig uppgiften att ta hand om alla grenar jag kapat) och ber undertecknad att lugna sig lite. Kanske hjälpa till att klippa ner högarna i våra cylinderformade transport-och förvaringsbehållare, så att vi skulle hinna till återvinningscentralen innan de stänger? Liksom städa och göra klart ... inte enbart röja.

Eftersom jag gillar att ha det snyggt och rent runt ikring så bytte jag till mindre sekatör och hjälpte honom. 

Den gamla krusbärsbusken levererande tre ordentliga markskott, dessa tog jag till vara och planterade vid vår "lekstuga" (fungerar som förråd). Kanske har vi två krusbärsplantor till våren? Och skulle ingen av dem överleva så gör det egentligen ingenting eftersom vi från början var helt ovetande om den slumrande busken bakom vinbären och under nyponrosen.