söndag 24 maj 2020

Ekorren som INTE satt i granen

Känner mig redo för äventyr. Är sugen på att packa väskan och ge mig av. Det finns så mycket att både se och upptäcka.

Men ska det resas (i år) så lär det troligtvis bli på hemmaplan, inom landets gränser. Fram till dess att vi gör någon roadtrip så använder jag min kreativa sida och skapa magi i nuet.


Ni ska få möta en ekorre, New York bo, som jag stötte i Madison Square Park. En större rackare som jag trodde skulle vara skygg. Bäst att vara snabb med mobilens kamera samtidigt som jag försökte röra mig både långsamt och försiktigt för att inte skrämma. Klick, klick, klick och klick.


Det visade sig att den lille killen/tjejen inte alls var blyg utan värsta linslusen. Vi fick ögonkontakt och istället för att springa åt andra hållet så kom ekorren till mig, på lagom "span avstånd" för oss båda.


Hej svejs sa ekorren, klättrade över stängslet och sprang över gångvägen till närmaste rabatt. Ett vardagsäventyr för mig men kanske inte för den stora ekorren som säkerligen möter massor av människor varje dag.


Jag tackar för bilderna jag fick, som den så schysst bjöd på
och arkiverar minnet av vårt möte i huvudets New York mapp.

lördag 23 maj 2020

Adoptionsprocedur


Att skaffa nya katter via adoption innebär mer än vi kanske förstod. Möjligt att det till viss del kan liknas med annan adoption? Med all rätt, så att båda parter vet vad de ger sig in i. Allt sker i steg.


1. Intresseanmälan med personligt brev. Vilka katter som väckt vårt intresse och VARFÖR just VI är de rätta människorna?
2. Godkännande från kattcafét (det ställe där katterna bor just nu)
3. Mejlkorrespondens
4. Videosamtal, så att personalen på cafét kan få bättre bild av oss och vi få se katterna, samt att vi kan ställa frågor.
5. Fundera en sista gång (här är vi just idag)
6. Eventuellt besök på (det stängda) kafét
7. Om JA så bokas intervju med katthemmet (det ställe som tog emot katterna och fortfarande har det juridiska ansvaret för dem. Här påbörjades social tillitsträning samt utfördes alla nödvändiga veterinärbesök).
8. Intervju för att bli slutgiltigt godkända
9. Vänta ...
10. Inhandla ny kattlåda och transportväska/bur
11. Hämta katterna i slutet av juni


Så nu funderar vi. Eller det gör vi inte. Jag har bestämt mig och mannen är nöjd. Vi väljer att öppna vårt hem för några som behöver trygghet och kärlek. Att de är extremt skygga och behöver massor av tid skrämmer inte. Vi har erfarenhet och rätt förutsättningar. Att skapa relation måste få ta den tid som katterna behöver.


Får jag lov att presentera de två som vi önskar välkomna in i vår familj


Dragon (hane)


Silver (hona)

fredag 22 maj 2020

"Gott&blandat" med magstöd


Idag är det premiär för mig att hålla en av YOGAHUSETs sommarklasser. Känns både som en stor ära och en ny spännande utmaning.

Visserligen ska det erkännas att huruvida dagens klass hålls (som tänkt) i Botaniska trädgården eller inne i studion är fortfarande osäkert. Meteorologerna utlovar regn och hinner det komma så flyttas klassen inomhus. Oavsett plats så kommer alla att få veta i god tid.


YOGAHUSET har erbjudit sommaryoga under många år, vilken Julia lett mer eller mindre helt själv. Detta är hennes baby och intresset har vuxit sig stort. I år när hon nyligen blivit mamma (igen) så väljer hon att bjuda in några lärare att dela sommarklasserna med.

Idag är det min tur att axla manteln och jag ska göra mitt bästa, prata med magstöd, räkna antalet yogisar och bjuda på en klass som innehåller lite "gott&blandat".

Kanske ses vi idag kl 10, kanske inte?
Oavsett så önskar jag dig en skön lördag!



torsdag 21 maj 2020

Öppna dörrar - stängda dörrar


Så länge vi kan ha regeln "en in - en ut" så fungerar det hemma hos oss.

Varför ska vi egentligen skaffa egna katter när grannskapets "tjejer" hänger hos oss? Mannen säger att det finns risk att vi kommer att få en protestlista från alla pälsbollar som bor på vår väg om/när vi utökar vår familj.


Har vi öppen altandörr så får vi besök, så är det. Oftast är det Pixie som vill gosa eller leka men det kan även vara andra typ Leia. Den damen följer sin egen lag. En soffa att sova på är fint, där ligger hon till powernapen är slut (vilken kan vara lååång) och sen tackar hon för sig.

"Ska det ligga en katt i soffan?", undrade Lejonkungen.
"Ja, hon tycker det"; svarade mannen.


Igår körde det ihop sig. Den ena sov på soffan när den andra kom på besök. Honorna undviker varandra och vi ville inte ha en catfight så vi stängde vår sovrumsdörr. Pixie fattade att något var annorlunda och satte sig vid dörren, hon som tidigare knappt vågat gå över tröskeln. Hennes bäste vän var på andra sidan och det brukar han aldrig vara???

Varför var dörren stängd???

Att gosa med mig gick för sig en liten stund men sen ledsnade Pixie, hon längtade efter sin kompis. Men dörren förblev stängd och till slut gav Pixie upp och tackade för sig.


onsdag 20 maj 2020

Ett virrvarr av passerkort, dörrar, trappor och korridorer


Den här veckan har jag haft mindre energi än i vanliga fall vilket inneburit mer vila och chilltid, på gott och ont. Kroppen klappar i händerna medan huvudet (som vet att jag måste tjäna pengar) suckar. Helt ärligt har jag svajat och insett att jag kanske på allvar behöver söka annat arbete.

Det är sällan jag tvekar men svarta siffror på vit bakgrund går inte att blunda för, spelar ingen roll att magkänslan påstår att jag är där jag ska vara. "Fortsätt gå", säger den och menar att allt kommer att lösa sig.


Igår höll jag min första lunchföretagsklass för ett gäng som förlorar den lärare de haft under flera år. Jag är utsedd att kliva i de skor som lämnas kvar.

Har redan träffat personalen och hälsat, var med en gång för ungefär en månad sedan för att säga hej och visa upp mig, efterträdaren. Igår var det dags att leverera och själv undervisa. Fanns önskemål om höftfokus så jag sekvenserade ihop en klass med arbetsnamnet Månen tur och retur.

Allt flöt på och jag fick med beröm godkänt. Känner mig tacksam.

Den krångligaste delen kommer att vara att hitta till salen, vilken ligger långt inne i byggnaden, bakom ett virrvarr av passerkort, dörrar, trappor och korridorer men det bryr jag mig inte om nu. Efter sommaren startar jag på riktigt.


tisdag 19 maj 2020

Om du tvivlar så sänk blicken


Det är vår, om du tvivlar så kan du se det på mina tånaglar. För oavsett om det är varannandags väder så närmar sig sommaren.

Vår = målade tånaglar. Dagen till ära är de djupt himmelsblå eller ska jag skriva mörk kobolt.

De gånger jag använder nagellack så hamnar det alltid som en färgklick på fötterna. Glada klara färger som rött, soligt grönt eller blått.

Fingrarnas naglar är och förblir kortklippta utan lack. Jag har lärt mig att det är omöjligt att försöka satsa på kvinnligt långa och välvårdade naglar. Min personlighet fungerar inte med dessa attribut. Tro mig jag har försökt ...

Efter fem minuter så är lacket skadat. Jag får smuts under nageln och min tid går åt till att försöka pilla bort någon smutsrand som vägrar släppa. Att bära linser underlättar inte. Kort sagt så känner jag mig handikappad.


Har svårt att använda handskar som skydd (vill inte) både i trädgård eller under annat "smutsigare" arbete. Vill kunna köra ned hela händerna och känna friheten av att ha full rörlighet. Detta gäller oavsett om uppgiften är att rensa filtret i duschen eller knåda en deg. Skydd ger sämre fingertoppskänsla på samma sätt som de långa målade naglar får mig att känna mig handikappad.

Kanske borde jag fötts som pojke? Är inte alltid så kvinnlig, det bara är så och det är okey.

Men maj månad kräver målade tånaglar, det klarar jag av.

måndag 18 maj 2020

Vad vill jag ... egentligen?


Kattungar eller adoption? Jag kan inte bestämma mig.
Ska vi bjuda in de som behöver nytt hem eller ska vi försöka få tag på ett par oslipade diamanter?

Två gånger har vi meddelat intresse att ta ett par av kullens ungar men av olika anledningar så har det blivit bakslag. Säljare som vill ha många tusen kronor styck för vanliga bondkatter (?!) och därefter var vi tyvärr steget efter, vilket innebar att andra hunnit tinga det syskonpar vi gärna välkomnat.


Vi är godkända vad gäller adoption, frågan är om det är svaret?
De katterna bor på ett kattkafe' i Stockholm (en stad vi helst undviker på grund av coronaviruset) men väljer vi att gå vidare med adoptionen så är jag tvungen att ta mig dit minst en gång.
Vill jag det?

Bollen ligger hos oss, mannen har placerat den vid mina fötter men jag vet inte åt vilket håll jag ska passa.


söndag 17 maj 2020

Ljudet av mitt eget andetag


Färdigklädd, i soffan upptäckte jag att mitt ordinarie träningspass, det jag går på varje söndag oväntat försvunnit från schemat? Vi kan säga att det var tur i oturen att jag överhuvudtaget loggade in och kollade.

Trist. Jag brukar längta efter den intensiva timmen  som får mig att ge allt och tömma de förråd av energi som finns lagrade. Men så är livet, oavsett anledning så fanns två alternativ: ingen träning eller ut i skogen med löparskor på.


Jag valde att ge mig ut på denna vårs premiärtur.

Solen sken och termometern visade +7 grader. Bytte både kläder och skor och sprang mot skogen. Där var det alldeles tyst och faktiskt torrt, trots allt regn som fallit. Mötte andra löpare och några som promenerade men oftast var det enbart naturen och jag, fåglar kvittrade, ljudet av min egen andning samt fötternas kontakt med marken.


Under den första löprundan varje år behöver jag vara uppmärksam på knän och fötter. Rulla från tå till häl så att steget blir smidigt och följsamt. Lyssna in kroppen, väcka löparmusklerna och helst undvika stum asfalt. Femtio minuters njutning. När huset vinkade åt mig och jag kunde se mannen klippa vår gräsmatta så passade det utmärkt att stretcha på altanen.

Kom aldrig upp i puls på det viset jag brukar (under intensivpassen)  men å andra sidan så var det inget jag eftersträvade, inte denna gång. Min kropp höll och till nästa runda så vet den vad som förväntas.


lördag 16 maj 2020

En konst att kunna pumpa sin cykel


Under gårdagens lediga dag så mindes jag en varm vårdag när jag var 16 år. På var sin cykel susade vi (en kompis och jag) nedför vår långa backe mot stan. Denna sträcka hade tidigare hört både vårskrik, sång, fnitter och frustrationsvrål från våra strupar.

På väg in mot stan så upptäckte jag eller kanske min vän att mitt ena cykeldäck behövde pumpas. Vi stannade till vid en mack och jag fick lära mig hur det gick till att pumpa med lufttryck. Eller?

Sanningen att säga så gick det inte så bra, INTE ALLS bra ...


Jag visste inte, det var första gången. Fascinerat satt jag på huk och tittade på däcket som fylldes.
"Det räcker nog nu", sa min kompis som fick en underlig min i ansiktet. Däcket började krackelera och plötsligt insåg jag att luften måste strypas. Jag slet bort pumpslangen men för sent.

PANG!

Däcket sprängdes, cykeln tippade över mig och jag föll baklänges. När jag satte mig upp igen ringde det i båda öronen. Det ena örats lock lyckades jag bli av med genom att tryckutjämna medan det andra vägrade släppa. Dessutom hade jag fått något i munnen som smakade gummi. Kanske en bit av däcket? Vred på huvudet och spottade.


Min obrukbara cykel parkerades och jag satte mig på kompisens pakethållare. Efter en stund så upptäckte jag att det inte bara var lock som drabbat mig, ena ögat såg suddigt?

Men vänta! Vad hade jag egentligen fått i munnen under explosionen? Cykeldäck eller??? Kunde det vara så att min ena lins hamnat helt fel av trycket? Hoppat ut från ögat och in i min mun???


Vi vände och cyklade tillbaka. På alla fyra kröp jag sedan omkring på asfalten runt ikring cykelpumpen i hopp om att hitta min tappade lins. Smart?

Nej, knappast men det tog ett par minuter innan jag insåg att loppet var kört, dels hittade jag inte linsen och dels så förstod jag att även om jag mot förmodan skulle hitta den lilla plastbiten så var den allt annat än användbar. Vem vill frivilligt sätta in en mjuk lins som tryckts ut av explosion, tuggats på, spottats ut och sen legat ensam och  övergiven på en bensinmack där den dött av uttorkning?

Vi cyklade till optikern och beställde en ny.



fredag 15 maj 2020

Det var då - inte som nu


Idag för två år sedan gick flyttlasset från innerstans lägenheten till vårt nuvarande lilla hus. Då var det 28 grader varmt (!!!) och Tiger flämtade för att inte få solsting inne i den heta bilen.

Den perioden, dagarna före vår flytt och veckorna efter trodde jag att sommaren anlänt och att juni, juli och augusti skulle bli både kalla och regniga. Högtrycket brukar vara begränsat precis som antalet soltimmar (i Sverige) men icke sa Nicke.

Vår första sommar i huset blev den varmaste jag varit med om ...


Idag och veckan som gått kan mer liknas vid mars än maj väder. Regn med inslag av snö, råkallt och blåsigt. Solen har emellanåt tittat fram men glömde ta med värmen.

Min kropp längtar efter att tina upp, att få lapa sol och bära lätta kläder. Jag behöver inte 28 grader i skuggan, minus 10 fungerar utmärkt. Kanske ska fokusera på extra många solhälsningar under dagens yogapraktik, vem vet, det kanske hjälper!?


torsdag 14 maj 2020

Adoptionsansökan


Ja du läser rätt, vi har skickat ett mejl. Eller rättare sagt mannen skrev ett utkast som han vidarebefordrade till mig och som jag senare mejlade iväg.

Under ett halvår eller något sådant har vi konstaterat att det är dags för nytt liv i huset. Tyvärr verkar det krångligare och svårare än vad vi trodde, tills tanken om adoption smög sig in.

Vi vet att både vår miljö, vår bakgrund/historia och vi som personer borde vara precis vad som efterfrågas men vem vet? Vi har fått nekande svar en gång tidigare då det mest handlade om akutplacering med eventuellt chans att få adoptera, då var det miljön som inte dög???

Hallå, kom hem till oss och titta!


Nej det är inget litet barn vi längtar efter (förhoppningsvis får vi barnbarn någon gång i framtiden) det är nya fyrfotade familjemedlemmar. Lejonkungen har en kompis som fått kattungar men det är Ragdolls och kostar 6000 kr styck. 2 x 6000 = 12 000 kr, så nej tack.

Vi vill ge katterna frihet, möjlighet att vara ute så mycket de önskar och sen hänga hemma med oss. De ska få chansen att utforska och gå på upptäcksfärd precis som naturen önskar samtidigt som de vet vilka som är deras "människor". Med raskatter kan det vara svårare.

Mannen hittade ett kompispar på ett kattcafé i Stockholm som söker ny familj. De är inte syskon men tyr sig till varandra vilket innebär att önskar du en så får du två. Ännu har vi inte fått svar på vår ansökan. Kanske får jag ta bilen och hälsa på eller så är de redan tingade? Det visar sig.




onsdag 13 maj 2020

Men, hur hade han kommit dit? Jag kliade ju honom på magen nyss


(Detta blogginlägg är från maj 2018, 

någon dag innan flyttlasset gick från "innerstads lägenheten" till vårt nuvarande hus.)


Sådan matte ... sådan katt eller hur det nu fungerar?

Härom dagen var det jag som satt på byggnadsställningen och dinglade med benen. Jag som skapade äventyr i vardagen och njöt.

Igår kväll ropade mannen på mig från köket. Utanför fönstret på samma ställe som jag suttit låg Tiger. Rofylld och lugn, spanandes. (Det bor en stor duva i takrännan ovanför oss.)

Men? Hur hade han kommit dit? Jag som nyss kliat honom på magen ...


Mannen öppnade fönstret och Tiger hälsade glatt och klättrade tillbaka in. Nöjd över att ha fått lite frisk luft och känna vinden smeka pälsen.

Frågan kvarstod, hur hade katten hamnat på andra sidan glaset? Svar: en lite glipa i Lejonkungens rum, fönstret var inte helt stängt så DÄR hade Tiger pressat sig ut.


tisdag 12 maj 2020

Doften av hägg


Just nu är naturen oerhört vacker, knoppar brister och träden blommar. Färgerna är intensiva och doften av hägg närvarande i varje steg längs promenadstråket (vid ån och genom skogen). Finns inget annat att göra än att njuta!

Fånga dagen (hur fånigt och klyschigt det än låter) och känna tacksamhet över att jag/vi är privilegierade som bor där vi bor ... i Sverige.

Möjligheten att vistas ute i en förhållandevis ren miljö. Kunna andas in naturen, fylla på med ny energi och släppa tankar som eventuellt stör. Bara vara. Förundras.


En magisk känsla att gå under blomtyngda häggrenar och se den spröda grönskan skifta i allt från ljust gulgrönt till mörkare toner. Rofyllt.

Dessutom kvittrar fåglarna ...

Jag tänker ta vara på den här tiden, för att jag kan. Den här våren är annorlunda och många har mer tid, den är också (precis som allt annat) övergående. Jag väljer därför att njuta av det som förundrar mig.


Önskar dig en bra dag!





måndag 11 maj 2020

Hooked on a feeling


Jag är fast. Har gått ner mig i träsket.

Helt ärligt så trivs jag rätt bra så "träsk" är ett missvisande ord. Snarare har jag hittat ett ställe att återvända till. Pausa, vila och samla energi.

Jag har via Amazon Prime hittat alla säsonger av Ally McBeal och börjat från början. Var orolig över att serien inte skulle hålla då den skapades på 90-talet men än så länge flyter avsnitten smärtfritt.


Älskade Ally då, när kidsen var små (precis som nu) så det är ett kärt återseende. Kan koppla ur huvudet och bara sugas med ... ner i det mysiga "träsket".

Så verkar jag frånvarande så vet du. Stannar till alla avsnitt är avverkade, haha.




söndag 10 maj 2020

Ofrivillig medbrottsling


Mannen och Lejonkungen har en daglig "kamp" eller om du frågar mig LEK. Plötsligt har någon av dem plockat på sig något som den andre personen äger och hux flux så har grejen försvunnit. Gömts.
Ofta är det en sak som de behöver så att de ska märka förlusten ganska snart och om möjligt bli frustrerade.

Själv ler jag och gillar att de skapar tillfällen och stunder som är deras. Ingen av dem blir sura och mannen säger att "det är som att leta påskägg varje dag" och sen skrattar han.

Det händer att Lejonkungen blandar in mig i deras grej. Härom dagen fick jag ett batteri nedtryckt i bakfickan och mannen letade febrilt utan att finna. Ledtrådar blev lösningen: varmt - kallt.


Igår gjorde Lejonkungen det igen, placerade mannens mobil i min hand och sa: göm! Eftersom allt skulle ske inom loppet av en sekund så körde jag ner mobilen i resåren på mina tights, mitt bak på ryggen. Den långa koftan hängde över och telefonen blev helt osynlig.

Mannen som diskat orkade inte leta och bad mig ringa hans mobil ...

Jag ringde samtidigt som vattenkokaren lät, vilket förvirrade. Så plingade telefonen till och meddelade att mannen hade ett obesvarat och missat samtal. Oops, han stod framför mig och fattade direkt att Lejonkungen haft en medbrottsling.