Missa aldrig möjligheten

... att sitta ner en stund i tystnad och tänka.

Bakom mina ögonlock vilar jag och låter allt vara precis som det är. Plockar fram härliga minnen eller visualiserar ihop något drömlikt. Allt är möjligt när fantasi och kreativitet möts.

Sitter med en stor kopp te och chillar. Nyduschad och småtrött men ändå pigg efter morgonens yogaklass. En bra start på dagen.

Blundar och tänker att jag är tillbaka på Maldiverna och att snorkelutrustningen ligger bredvid min stol. Om en liten stund, snart ska jag ge mig ut i det varma havet igen. Nice!

Eller är jag kanske återigen på Aruba, i den härliga lägenhet som familjen hyrde för några år sedan? Tror att det är tidigt, tidigt och att jag alldeles strax ska smyga mig ur sängvärmen för att inte väcka de som sover och ge mig ut på en löprunda (barfota!) längs den kritvita korallsanden, den som varken klibbar eller fastnar.

Å andra sidan är det kanske gnistrande vit snö som möter min blick om jag öppnar ögonen och tittar ut genom fönstret? Då blir det underställ och lager på lager innan vi spänner på oss skidorna.

Tja, så kan jag fortsätta så länge jag har tid och lust, bara för att det är både härligt och uppiggande att resa bland minnen. När jag öppnar ögonen här hemma i soffan så är det vitt utanför fönstret men inte så mycket att det går att åka skidor. 

Sluter ögonen igen och fortsätter att dagdrömma mig bort, hinner lite till innan det är dags att göra annat.

Hej svejs!

Konsten att kunna glidflyga baklänges

Är söndagar fortfarande en vilodag eller är det så att verkligheten bjuder på antingen eller? Ungefär som valet att äta semlor innan fettisdag (som jag skrev om så sent som igår)?

Eller är en söndag är något mitt emellan, beroende på hur just ditt livspussel ser ut?

Hemma hos oss har det sett olika ut beroende på tidsperiod. I starten av vårt "familjeliv" så bokades söndagen ofta upp för familj- alternativ kompisar. En dag att vara social, hinna umgås över fika eller en middag. När kidsen blev äldre så handlade det mesta om matcher och cupspel. Vårt sociala liv blev det vi skapade med andra likasinnade familjer, vi fick nya vänner.

När grabbarna flyttade hemifrån så kunde söndagen vara en vanlig arbetsdag för mig ... alltså inte någon vilodag och när vi sedan fick tiden att välja igen så kollapsade mannens kropp och ingenting blev sig likt, därefter naglade sig pandemin fast ... say no more.

Idag är söndagar ofta just en vilodag. Jag tränar troligtvis på morgonen eller förmiddagen men sen finns massor av tid att göra exakt ingenting, något litet eller mer. Kanske familjehäng? Kanske enbart mannen och katterna eller så är vi sociala?

Igår tittade stormen förbi. Jag tränade och konstaterade att mannens "säkrande" av trädgård och tomt gjort skillnad. Vi slapp leta efter både sop och snöskyfflar. Hos närmaste grannen hade alla cyklar fallit som plockepinn och soptunnorna vält. Skatorna tackade nog för tunnorna hade "ramlat" åt rätt håll och eftersom de var öppna så kunde fåglarna promenera in. De fick vindskydd samtidigt som de fick vara mer eller mindre ostörda då de letade rester bland kompostsoporna.

Ganska coolt att titta på hur skatorna hanterade kastvindarna på 20 sekundmeter, de liksom glidflög, ibland med sidan mot vinden och ibland baklänges! Här snackar vi precision. Tänk att kunna flyga så. 

Hur ser dina söndagar ut, vila eller arbete? Kanske en dag som alla andra? Kanske inte?

DÅ var då och nu är NU

För 70 år sedan inträffade någonting som skulle tillkalla polis, orsaka rabalder, böter och hamna i tidningen. Jag kan lugnt konstatera att det var DÅ och nu är NU.

Andra bestämmelser och kontrollanter ...

Göteborgs Tidningen 23 januari 1952:

Alltför tidiga fastlagsbullar medför böter

Julen är slut, resonerade bagare i Malmö och började följaktligen göra fastlagsbullar, men det skulle de inte ha gjort. När polisen fick se bullarna i fönstret rapporterades tillverkarna, vilka har böter att vänta.

Fastlagsbullar får man icke äta när som helst, utan endast på tider som jordbruksnämnden (!) fastställer, och denna institution skall även prissätta bullarna. 

Frihet åt fastlagsbullarna är ett rimligt krav, säger Skånes konditorier, men jordbruksnämnden vill icke höra på det örat.

Tidningsklippet (vilket jag ordagrant skrivit av) är från tidningen Senioren och intressant på flera olika sätt. Den egna kreativa drivkraften hos bagarna på konditoriet i Malmö bestraffades, något som aldrig skulle kunna hända idag i alla fall inte när det gäller försäljning av semlor.

Parentes: När jag gick i skolan fick vi semlor istället för lunch på fettisdagen ... När jag senare arbetade i skolan fick vi semlor till efterrätt.

Idag kan du om du vill i stort sätt äta semlor året om. Olika varianter och former men dock semlor. När jag var liten så var Ture Sventon den enda och tydligen så gav jordbruksnämnden just det bageriet i Stockholm dispens 😜eller så var det en "svartklubb för temlor"?

Här under bifogar jag det verkliga utklippet:

Önskar dig en skön söndag med eller utan semla ...

"Ska det vara så här?", sa han och försvann

För två nätter sedan, mitt i en dröm dök Lejonkungens ansikte upp. Han var inte med i själva drömmen så bara den lilla detaljen fick mig att vakna till. Sonen sa en mening: "Ska det vara så här?" och sen försvann han. Det var som ett kort reklaminslag eller ett viktigt meddelande som bryter ordinarie sändning.

What? Betydde detta något? Borde jag bli orolig? Eller var det min hjärna som spelade mig någon form av spratt?

Morgonen efter skickade jag ett meddelande till Lejonkungen för att fråga om han var okey? Skrev också vad jag drömt. Fick snabbt ett svar. Han var okey och mådde bra men hade blivit hemskickad från arbetet på grund av eventuell Omikron. Om sonen blivit smittad visste han inte men lindriga förkylningssymtom hade checkat in och på arbetsplatsen hade/har kollegor insjuknat.

Med jämna mellanrum har Lejonkungen testat sig och hittills alltid fått negativt svar, denna gång behöver sonen träffa läkare och göra en ordentlig provtagning innan han får återvända till sitt arbete. Han tycker att detta suger och jag förstår men så kan det vara. 

Lustigt med drömmar ... att Lejonkungen bara dök upp så där med en kryptisk mening? Trodde att något allvarligare hade hänt honom eller någon av hans vänner, är tacksam att så inte var fallet.

Övning eller verklighet?

Igår fick jag äntligen en lugn planeringsdag hemma efter en rätt maxad arbetsvecka, där jag gått från det ena jobbet till det andra. Vi kan lugnt konstatera att både kyl och frys behövde fyllas på samt skafferiet. Vår mat var i det närmaste slut ...

Åkte iväg till köpcentrat och hann fixa några ärenden innan jag klev in i matbutiken. Fyllde korgen med varor från inköpslistan när det helt plötsligt började tuta? Upprepande tjut som var på tok för höga för att örat skulle uppskatta dessa. Så kom ett meddelande om brand i byggnaden samt rök? Alla uppmanades att lämna huset. Nya tjutljud. 

Jag tittade upp och undrade om allt var på riktigt eller om detta var en övning? 

Folk strosade lugnt kvar i butiken och varken rök eller brandlukt märktes. Hur skulle jag göra? Frågade personal vilka skakade på huvudet, de visste inte mer än jag men uppmanade mig att gå mot utgången vilket undertecknad gjorde. Stoppade i ytterligare några varor och tänkte att det kanske var möjligt att betala för maten?

Kassorna var dock övergivna och jag förstod att det enda som fanns att göra var att överge min halvfyllda korg och lämna byggnaden. Ett lämmeltåg av kunder gjorde som jag och utanför stod det grupper av människor och väntade på information. 

Jaha, det var den handlingen det ... 

Orkade inte stå i regnet. Kändes bäst att åka hem trots att jag var tomhänt. Laga soppa på en spik är en superkraft och skulle vara möjligt. Handla mat fick jag göra senare eller på annat ställe.

Så slog det mig att längst ner i korgen låg min vaxade matkasse, den braiga. Tja, det var omöjligt att vända och hämta den så undertecknad fick helt enkelt glömma bort kassen. Jag satte mig i bilen och skulle precis åka hem när människor började röra sig in genom entrédörrarna igen? Redan, så snabbt?

Parkerade och återvände in i byggnaden igen, hittade min kundkorg och avslutade inköpen. Yes, yes, yes! Vi fick åter mat i kyl, frys, skafferi och på bordet!!!

"Jag är Kaos och här för att testa dig."

Igår möttes jag av "något" (som sällan visar sig på det vis det gjorde) när undertecknad öppnade butiken. Om jag frågat vad/vem som mötte upp så hade svaret kanske blivit: "Kaos och jag är här för att testa dig."

Allt började med att radion bara snurrade, hur jag än felsökte så hände absolut ingenting. Ringde min kollega som stängt kvällen innan för att höra om hon visste hur problemet kunde lösas men hon var lika frågande som jag. Musik är trots allt inte livsnödvändigt, butiken klarar tystnad så radion fick vara.

Nästa grej inträffade när kassan startade, kontakten mellan kvittoskrivaren och nätverket var bruten??? Jag stängde av, startade om, drog ut kontakter och testade igen men NEJ. Ringde en annan butikchef som föreslog samma problemlösning som jag redan testat och till slut gav mig numret till vår support. 

Kunder droppade in, jag hälsade och sa som det var att kassan krånglade och de lät mig hållas. Den vänliga mannen på supporten guidade mig igenom samma rutiner som redan testats. Inget nätverk ... Efter mycket om och men lyckades vi återansluta kassan men kvittoskrivaren krånglade fortfarande, vilket resulterade i mer och fler felsök.

Jag kröp på golvet, rotade i ormboet av sladdar, grendosor, kontakter, kablar och nätverk, fick till slut uppdraget att koppla bort ALLT ... dra ut var enda kontakt och totalt släcka ner. Bingo! När jag stoppade i alla kontakter igen så fick kvittoskrivaren kontakt med nätverket!!! Yes.

Det är dock dumt att ropa hej innan du har tagit dig över bäcken ...

Supporten bad mig göra ett köp men nu var kortläsaren död? Nästa felsökning startade och den tog tid. Vi kliade oss i håret och till slut när jag återigen letade i ormboet så hittade jag en liten strömkabel som släppt. Antagligen hade den dragits ur utan min vetskap när jag lyft på kablar och grendosor. Bingo igen, äntligen!

Mina stackars kunder var vänligt förstående och hade stort tålamod, inte en enda surnade och gick trots att eländet inte slutade där. Jag fick starta om kortläsaren fem gånger (med jämna mellanrum), fråga mig inte varför?

I skåpet bakom kassan hittade jag senare under eftermiddagen ett utskick, där stod det att strömmen skulle brytas under fem timmar natten till den 26e  och att känsliga apparater kanske borde stängas av. Gissningsvis så var strömavbrottet orsaken till både radio och kassaproblem, bara det att varken jag eller min kollega visste om detta.

Nåja slutet gott allting gott. Kände mig stolt över min förmåga att ro kaoset i land och beslöt att fira. När jag kom hem mumsade vi (mannen och jag) på lyxiga räkmackor och drack var sin kall öl, bara för att vi var sååå värda det efter min kaotiska problemlösardag.

När vi gör saker ihop, har vi då samma syfte och mål?

Det är spännande med samarbeten. Märker att det finns tillfällen när de som ska göra något ihop tror att de har samma syfte, samma mål men att verkligheten ser helt annorlunda ut.

I förrgår under min långpromenad i skogen så mötte jag en hund. Inte alls ovanligt i området vi bor men denna var inte kopplad (?) och hur jag än tittade så såg jag varken matte eller husse. Konstigt.

Hunden nosade på stigen och verkade helt inne i sitt utforskande, ungefär som ett litet barn som plötsligt ser någonting intressant och bara måste stanna upp.

När jag närmade mig hunden så kunde jag se någon långt, långt fram. En husse i löparkläder. Min gissning var att de sprungit tillsammans och att mannen inte märkt att hans kompis stannat upp för att precis som Ferdinand lukta.

Husse signalerade, hunden observerade och började sakta lunka framåt. Ingen brådska. Makligt tempo. Mannen väntade in och när hunden kommit ikapp så satte husse fart igen, det var bara det att det gjorde inte hunden. Den fick upp ett nytt spår och stannade återigen för att nosa. Lukta. Utforska.

Jag strosade bakom detta par och kunde inte annat än småle. Tänkte på när jag arbetade på fritids och skulle promenera med ettorna till skolan eller de gånger jag och kidsen varit på "promenader".

Hunden och hans husse hade (för mig) olika mål med sin vistelse i skogen. Inte alls samma syfte. Husse hade planerat en löptur. Hunden ville gå på upptäcksfärd.

Fanns ingen irritation hos hussen, han gav till slut upp. Insåg att det var lönlöst och lät hunden bestämma takten. Utan överdrift kan jag säga att mitt promenadtempo var betydligt högre än deras löparfart.

Fyra påsar kan vara bättre än två

I emellanåt hjälper jag och mannen Lejonkungen att storhandla. Där sonen bor finns enbart dyra närbutiker så vi kör honom till en större billigare mataffär. En chans  att få hänga med honom samtidigt som Lejonkungen får möjlighet att fylla kylskåp och frys.

I söndags var det min tur. Jag hade tagit med två papperskassar ifall sonen skulle glömma men när han kom ut så hade han två egna med sig. (Visade sig senare att alla påsarna skulle komma till användning men det visste vi inte då och lämnade därför hälften i bilen).

Själva handlandet gick utan problem. När vi kom till parkeringen meddelade sonen att den ena kassen höll på att gå sönder. Han parerade med kroppen och när handtaget släppte så hände egentligen inte så mycket än att jag snabbt var framme med en av våra reservpåsar från bilen. Vi packade om utan att sätta ner någon påse på den blöta och fuktiga marken.

När vi står vid bilen så kommer en kvinna med en välfylld matkasse, framför ögonen på oss spricker påsen och innehåller ramlar ut på parkeringen ...

Jag frågar om hon behöver en ny påse? Kvinnan svarar tacksamt ja. Lejonkungen ger mig sina kassar så att jag kan ställa dessa i bakluckan och går därefter till kvinnan för att erbjuda henne hjälp att plocka upp allt som landat på backen samtidigt som han överlämnar en ny papperskasse till henne. En bil orkar inte vänta utan tränger sig förbi kvinnan trots att föraren kunnat backa ett par meter och köra annan väg ... 

Papperskassar är mer miljövänliga än plast men nackdelen är just sådana dagar som i söndags när du inte vill ställa ner kassen på fuktig och blöt mark eftersom hela kassen kan luckras upp. Att handtagen brister är något som kan hända, kanske inte ofta men det räcker med en gång för att förstå eländet.

Been there, done that ... därför kändes bra att kunna hjälpa.

Personligen har jag alltid vaxade påsar när jag handlar, tygväskor med kraftiga bärremmar som inte spricker sönder av väta och som går att ställa ifrån sig även där det är fuktigt.

När PINSAMHET var det värsta

När jag började åka slalom var jag tretton, min minst attraktiva ålder. Osäker inuti men med ett tuffare skal. Om jag inte var bäst på en gång slutade jag, med en gnagande känsla av värdelöst misslyckade. Jag gick aldrig i någon skidskola utan det var mina bästa kompisar som lärde mig i backen. Jag som dansade balett skulle lära mig snabbt, sa andra. I mitt huvud så behövde jag nog knappt öva. Så fel jag hade.

Då när allt var pinsamt gjorde jag bort mig konstant.
Jag ramlade ur ankarliften på alla tänkbara sätt, åkte in i människor och kunde inte kontrollera vare sig isfläckar, svängar eller åkhastighet.

Backen i min hemstad var inte den bästa nybörjarbacken, inte för mig. Den gick i etapper som terrasser. Översta partiet var brant eller flackt, det gick att välja så  mina schyssta kompisar valde den snälla varianten för min skull.
Mittenpartiet blev brantare och här var jag tvungen att öva in plogsvängar ordentligt för att ta mig ned utan brutna ben.
Sista backen var brantast. Jag minns fortfarande hur rädd jag blev när jag tittade över branten. Aldrig att jag tänkte åka där!
Men efter en stunds övertalning förstod jag att det inte fanns något val. Alternativet att ta av skidorna och gå ner fladdrade aldrig förbi. Så jag satte mig ner i hukande ställning med bakvikt, händer och stavar blev mina stödbromsar. Jag kom ner men situationen var ytterst pinsam.

Nästa åk  var det enda alternativet: störtlopp.

Trots min ickebefintliga åkstil så hade jag roligt. Mina kompisar var inte heller några proffs, de hade börjat året innan. För att dölja våra bristande skidkunskaper så bredde vi på lite extra. I liften sjöng vi med skränande skrikröster alla löjliga svensktoppslåtar vi kunde komma på. I vår värld gillade ingen vettig människa sån musik, ändå kunde vi texterna utantill?!

Bättre att de coola killarna trodde att vi fjantade än att de förstod hur oerfarna och "dåliga" vi faktiskt var som nybörjare. Men skam den som ger sig! Övning ger färdighet och vi lärde oss alla att åka med precision och kontroll.

När mina grabbar debuterade i slalombacken så gjorde de det mellan mina och mannens ben, på egna skidor. Jag som är utbildad pedagog och lärt nybörjarelever åka tänkte att det här fixar jag och mannen. 

Visst men vi insåg att våra grabbar lyssnade bättre på skidlärare än på oss. Dessutom fick vi någon timme för oss själva i backen när kidsen hade roligt på sitt håll.

Är det i "skavet" balansen återfinns?

Känslan inuti är tom, ögonlocken svullna och huden rödflammig. Vad har hänt ... undrar du kanske? Tja svaret och anledningen till de röda ögonen är en bok, en lång och tjock bok av bästa sort.

Jag har sugits in i berättelsen, skrattat högt, gråtit floder och frustrerat skakat på huvudet. Så vändes sista bladet och orden att läsa tog slut. En del av mig har längtat efter att komma i mål men nu när jag är framme så känns just tomrummet.

Dessutom finns frustrationen delvis kvar, varför måste en del historier sluta som den bok jag nyss läst färdigt? Att favoritkaraktärer dör ...

Å andra sidan gör det berättelsen mer trovärdig, ungefär som livet där allt inte är rättvist. Kanske är det i "skavet" balansen återfinns? Inte vet jag?

Oavsett så har en bra bok avslutats och jag kommer att behöva tid att smälta denna innan en ny kan påbörjas.

Glada fötter - ledsna fötter

Efter gårdagens inlägg om dans i hjärta och blod så kanske du undrar HUR det hela började? Eller så gör du inte det men oavsett så tänker jag berätta. 

För över 30 år sedan hittade jag en underbar barnbok hos en av Stockholms bokhandlare,  "I balettskolan" skriven och illustrerad av Helen Oxenbury. Jag tänkte direkt att just denna skulle jag köpa i födelsedagspresent till min dansbästis Anna.

Måste erkänna att hon aldrig fick boken (sorry Anna), det fanns enbart ett exemplar kvar och jag blev förälskad, fick flashbacks för det kändes som om boken handlade om mig, då när jag var 3,5 år.

Efter att jag varit med mamma och sett en föreställning av Svansjön så ville jag också dansa i vit tyllkjol. Mamma lovade att sy en till mig eftersom det inte fanns några att få tag på i min hemstad, sen anmäldes jag till barndans.

Pippi var mitt alter ego, det namn jag presenterade som mitt. Allt som min stora förebild gjorde och kunde ville även jag testa. Kanske tänkte mamma att lite ordning och reda vore bra för hennes vilda dotter?

En ny era startade och barndansen som senare skulle bli balett hängde med mig länge, länge. Det var först när jag träffade mannen och våra träningar ständigt krockade som undertecknad valde att lägga balettskorna på hyllan, då var jag 26 eller 27 år och kände mig nöjd, hade varken motivation eller lust att pendla in till Stockholm ett par gånger i veckan. 

Som tre, fyraåring handlade dansen mycket om att gå på upptäcksfärd, om glada fötter och ledsna fötter (första och sjätte position) samt att hoppa över stora bäckar och åar. Vi lekte balett och jag älskade det.

Bolidens barnbalett och min älskade balettlärare Eva. Henne som jag under min första dansresa (till Finland) sov med då jag på natten fick hemlängtan. Jag var sex år gammal och mamma och pappa var kvar hemma.

Så denna lilla barnbok med en mening per sida och underbara illustrationer är en skatt av minnen för mig. I love it!

När känslan är ALLT som är kvar

Redan som treåring började jag på barndans, något som passade mig och som senare ledde till balettlektioner. Den träning som blev grunden och en del av min identitet under hela min uppväxt och som ung vuxen. 

Jag älskade att dansa men var inget ämne för Operans balettskola, lååångt ifrån men det spelade aldrig någon roll. Jag dansade för att det var roligt, det var där en del av mina vänner fanns och vi blev alla som en stor familj.

Tidigt fick vi repetera och uppträda på någon form av scen. Att stå i kulissen och vänta på tecken är en speciell känsla. Att sen dansa inför stor eller liten publik är magiskt, jag kan inte jämföra det med någonting annat.

Vår balettlärare sa: "Vad som än händer, låtsas som att det ingår i showen. Tappar du byxorna, fortsätt le och dansa vidare ... då tror alla att det ska vara så."

Lilla Mia hade ingen balettkropp, jag var mullig men vig. Min bästa kompis pappa kallade oss skämtsamt för Ardennerbaletten och andra vuxna drog på munnen. Jag fattade aldrig vad han menade ... att arbetshästar är stora, tunga och muskulösa, inte finlemmade.

Jag och mina två kompisar såg ut som vilka "normala" tjejer som helst men var kanske mer bastanta än finlemmade. Helt ärligt så hade jag inte blivit stött, kompisens pappa satte ord på verkligheten.

Flera av mina danskompisar utbildade sig till danspedagoger eller dansare. Inte jag men det var heller aldrig mitt mål.

Jag är tacksam för allt jag fick lära mig. De hårda träningarna, den långa väntan vid större repetitioner och stressen bakom scenen innan föreställningen börjat. Vi lärde oss tidigt att vår lärare blev stressad och att det ibland var närmast livsfarligt att ställa frågor innan ridån gick upp, bättre att i god tid kolla upp och ha ordning både på sig själv, tider och kläder.

Tjusningen av att få stå i rampljuset, att få vara med på radio- eller TVinspelningar och att få åka på små turnéer är minnen vilka alltid finns kvar. Dessutom fick vi prova på de flesta dansstilar (utom fridans). Lära oss att en dansare är som en skådespelare som använder kroppen istället för orden.

Nu för tiden dansar jag oftast i köket under middagsförberedelse, behöver ingen publik, känslan är allt!