Min vita springare

Det blev den vita cykeln som fick komma på besök till cykelverkstaden, kanske för att jag hittade den nyckeln först ... eller för att den är skönare och lättare att färdas med/på?

Tänkte att jag gör bort min todolista direkt så kan jag softa resten av min lediga dag. Låste upp cykeln och bökade ut den från dess inparkerade placering. Oops, här snackar vi skitig! Damm och pollen hade färgat den vita cykeln ljust grå. Det svarta låset hade en mörkare grå nyans och sadeln satt på sniskan. Allt jag rörde vid förflyttade smutshinnan från cykeln till mig. Fräscht? Nä ...

Promenerade sen ett stenkast, öppnade dörren till verkstaden och en klocka ringde. Innehavaren mötte mig och undrade vad jag önskade.

"Kan du kolla däcken? De behöver mer luft. Kanske är det punka, kanske inte?"
"Ska jag göra en full service?"
"Vad kostar det?"
"500 kr", svarade cykelhandlaren och jag tänkte att det var lite väl dyrt.

Vi kom överens om att han skulle kolla däcken och eventuellt byta dessa om det behövdes. Cykeln skulle vara klar för hämtning samma eftermiddag.

Ett antal timmar senare återvände jag. Däcken var pumpade men det var också allt. Jag fick veta att min vita Crescent är något att vara stolt över, allt är originaldelar trots att den har ett antal år på nacken. "Var rädd om den! Tvätta den med såpa och vatten så blir den som ny"

Min franska kompis är ingen dussinvara, önskar jag byta ut något så måste delar beställas från hemlandet. Det är heller inte okey att låta cykeln bo under tak, utomhus ... i alla fall inte över vintern. Skärpning Mia!

Jag lovade och tackade för checken av min vita pärla. Hur mycket ville han ha för besväret? Hur mycket var jag skyldig? "Ingenting ... jag har ju bara pumpat däcken"

TACK! Tror att jag ska gå tillbaka och lämna in min blå mountainbike nu när jag äntligen fått upp ångan.

Idag ska det ske

Jag äger två cyklar men använder helst Lejonkungens, detta kommer inom kort att bli ett problem för mig eftersom sonen flyttar hemifrån till helgen och då tar sin cykel med sig ...

Men du har ju TVÅ egna?!?

Sant. Kruxet är att mina behöver servas, de är inte användbara men OM jag går till närmaste cykelverkstad så är mitt lilla "problem" ett minne blott.

Mannen påminner mig med jämna mellanrum. Jag har svarat: "Visst, jag ska ..." Men cyklarna står kvar, de samlar damm och jag lånar sonens cykel.

Hur svårt kan det vara?
Hur lat är jag egentligen?
Vad är det som stoppar mig?

Säg det. Idag ska dock under ske. Jag är ledig och på todolistan står det med stora versaler: FIXA CYKEL!

Frågan nu är om jag ska satsa på den blå eller den vita? Eller ska jag gå iväg med båda två när jag äntligen har ångan uppe?

Hej svejs

Rosa stilettklackar

Jag har ett kluvet förhållande vad gäller konsumtion, det jag/vi behöver känns alltid okey men sen ...

Vad är egentligen nödvändigt förutom mat i magen, kläder på kroppen, en säng att sova i och någonstans jag kan kalla mitt hem? Samtidigt älskar jag design, inredning och mode, du hör själv hur motsägelsefullt det låter.

Emellanåt är det helt underbart att springa på ett par shorts eller en klänning som högljutt ropar mitt namn. För mig spelar det ingen roll om det är second hand, loppis eller en mer traditionell butik, blir jag förälskad så blir jag.

Återbrukskänslan är stark, att handla nyproducerat är inte viktigt. Så därför ska jag berätta om min Mors dags present, ett par rosa pumps med stilettklackar! Låter det som jag, Mia? Nä ...

Jag bär aldrig rosa, har inte haft någon rosa period i hela mitt liv, trots att jag föddes som flicka. Höga klackar är inte heller något jag föredrar, de är inte hopp och springvänliga. Jag får ont i fötterna och känner mig obekväm.

MEN längst fram på skorna jag fick är Marilyn Monroes ansikte målat a' la Andy Warhol. Så coola! Märket är Wildflower och storleken två nummer för stora för mina fötter. Mannen hittade dessa på Stadsmissionens loppis för 60kr. Han vet att jag inte kan använda skorna på traditionellt sätt.

"Du gillar ju coola inredningsprylar"

Wow! Ja :)

Så fick jag höra historien om hur han gjort sitt fynd samtidigt som han uppmanade mig att titta längst ned i kartongen, där låg en inbunden bok som han fått på köpet?! "För en god sak" / Stadsmissionen. En bok som är aktuell och som handlar om människor i vår stad. Om krögare, om entreprenörer och om de som haft ett tufft liv och på något vis fått hjälp via just Stadsmissionen. En bok full med levnadsöden och recept. En varm och vänlig bok.

Hej svejs!

Juni utmaning

Har bokat in mig på en yoga worhshop i dagarna två om några veckor: Inversion weekend med Daniel Morgon, allt handlar om handstående.

Men ... jag kan inte stå på händer. På huvudet men inte på händer. Är läskigt och jag litar inte fullt på min egen kapacitet med andra ord finns det ett uns av rädsla i utmaningen.

Så nu tränar jag ... i smyg. Eller vad då i smyg?! Jag gör det hemma och någon gång i studion men hittills allt för sällan och för oseriöst för att kunna kalla det för handstående träning.

Tanken just nu är att förbereda mig inför workshopen så att jag kan få ut så mycket som möjligt av allt det roliga vi ska göra. För djupt inne i mig så vet jag att handstående inte är omöjligt. Jag har rätt förutsättningar och är tillräckligt stark för att lyckas, det är tilliten till min egen förmåga som behöver boostas.

Jag kan lyckas, jag kommer att greja utmaningen ... en dag.

Fram till dess så får jag ta mig i kragen och lägga in kortare sekvenser av handstående träning, helst varje dag om det är möjligt.

Puss & kram

Att få möjlighet att göra skillnad

Vi har en tillfälligt inneboende, bara så där. Absolut inte planerat, det hände och det känns helt rätt.

Livet svänger och plötsligt behövde en medmänniska någonstans att ta vägen för ett par dagar. För mig och mannen fanns ingen tvekan, utan att ha pratat med varandra så tänkte och handlade vi helt lika. "Välkommen hem till oss!"

Faktiskt känns hela situationen bra, vi gör skillnad för en annan människa. I like it!!! Upptäcker dessutom vilken kick jag får av att öppna vårt hem. Jag mår bra!

Kanske en egotripp? Vem vet. Känslan är annorlunda. Att få visa omtanke, att välja att lyssna utan att förvänta sig någonting tillbaka och att faktiskt inte bry sig om anledningen till den utsattes problematik. Det räcker för oss att veta att personen går igenom en tuff period, om det är meningen att vi ska få veta så kommer han/hon att berätta.

Vilken gåva det är att få göra gott. Att få bry sig om någon du egentligen inte känner bara för att du har lust och inser att det är det enda rätta. Du växer som människa och får massor av energi.

Jag mår verkligen bra av detta och ser situationen som en present. Plötsligt växer mammagenen och jag hittar motivation att göra sådant som jag i vardagen tycker är mindre roligt.

Så om detta är en egotripp så tackar jag för den.

Test allergiker

Jag är inte allergisk, har aldrig varit men denna vår tror jag att pollen påverkar. Explosionsartat anlände våren och värmen vilket självklart måste innebära skillnad.

Allt händer över en natt eller från den ena boksidan till den andra ...

Jag märker det främst genom att mina ögon blir trötta och att det är viktigt att jag INTE  petar i närheten eller runt ikring tårkanalerna. Om jag glömmer så kommer klådan ...

Vill pilla, klia lite ... bara en sekund för att stilla.

Nej, det blev värre! Torrheten irriterar ögat ännu mer. Det är som när du börjar klia på ett myggbett, om du inte slutar (läs borde aldrig börjat) så belönas du med ett sår.

Antar att alla allergiker har haft och fortfarande har tuffa dagar. Jag känner med er, förstår en bråkdel av vad ni går igenom. Håll ut!

Hur svårt kan det vara?

För två dagar sen hade det gått två veckor, min Kombucha är klar! Har precis tittat till den och är redo att häll upp teet på flaska.

De slajmiga manetliknande svamparna avlägsnas och finns som grund för ny sats, ett nytt antiseptiskt te. En sorts surdeg att dela med sig av, så var så god att hojta om du vill ha.

Den här sortens experiment passar mig perfekt, lite arbete inledningsvis för att sen bocka av dagarna och tålamodigt vänta på brygden att fixa sig själv. Inget rörande, inget byte av kärl och inga fler ingredienser att tillsätta. Den enda risken som finns är att jag glömmer bort vad jag väntar på ...

Så hur svårt kan det vara?

Inte alls, lätt som en plätt, minimal ansträngning som ger hög utdelning. Känner mig som Klas Klättermus, han som var extremt lat men socialt trevlig. Bjöd på en visa, ett skämt eller sin absoluta närvaro i stunden mot ett mål mat, en lånad säng eller närvaron på en trevlig fest (när alla hans vänner slet för att få tillvaron att gå ihop).

Nu hoppas jag i och för sig att mina vänner INTE tänker på mig som en "oinbjuden fripassagerare"

Lat kan jag vara men det drabbar enbart familjen haha ... de är vana. Att vila är en viktig aktivitet, mycket viktigare än skinande rena golv, nytvättade fönster eller bulldoftande kök.

Så hur svårt kan det vara?

Inte alls svårt ... utom möjligen att få mannen att frivilligt smutta på mitt annorlunda te!

Barbapappaflexibilitet

Vissa dagar vet jag inte hur gammal jag är ... inte för att det spelar någon roll (inte i min värld). Ålder är en siffra på ett papper.

Jag kan vara 20, 25, 38, 43 eller 52!? Aldrig äldre, undrar vad det beror på? För det är just rynkorna som kan vara obarmhärtiga, de ljuger inte.

Min barbapappaflexibilitet påverkas av miljön jag vistas och med vem. För mig handlar det om att anpassa mig till omgivningen, att smälta in och ligga på samma våglängd. Toona in.

Så emellanåt uppstår en situation då jag inser att jag är dubbelt så gammal, att jag egentligen skulle kunna vara mamma till den person jag "hänger med". Gör detta mig patetisk?

Nä ... Att fungera på många nivåer måste väl snarare vara en styrka?

Mina drömmar är fortfarande desamma som när jag var i kidsens ålder, mer eller mindre. Några är visserligen utbytta, andra avklarade eller inte längre intressanta men ett par lever kvar och toppar min bucketlist.

Så hur gammal är jag egentligen? I skrivande stund medelålders men när du läser detta kanske 25? That's life ... mitt liv.

Snabbspola, radera eller trycka på delete?

Nu har jag haft en sån där arbetsdag igen, en sån där som jag helst vill radera och deletea. Snabbspola framåt. Fast om jag ska vara riktigt ärlig så var inte hela dagen tung, bara delen fram till min sena lunch.

Det känns som att vi aldrig hinner ikapp, som om tåget skenar bakom oss och att vi konstant släcker eldar vilka hela tiden sprider sig. Bra arbetsmiljö? Nä knappast. Bra personalpolitik från chefer högre upp? Svar: nej. Bra arbetskollegor? JA.

Jag är less på att de extremt stora leveranserna aldrig tar slut, att vi inte lägre har någon lagringsplats och att vi inte hinner med kunderna så som vi borde.

Hamnade i en dipp och tänkte: "NU säger jag upp mig! Jag skiter i att jag blir arbetslös, detta är inte värdigt. Jag/vi är värda så mycket mer än att behöva stå ut med detta."

Så blev det äntligen min tur att gå på lunch och få äta. Jag fyllde på depåerna, drack en kopp kaffe och blodsockret hamnade på rätt nivå. Landade i mig själv och satte ord på känslan som gnagt. Kreativiteten återvände.

Återkomsten

Så blev det dags igen ... 25 år senare. Twin Peaks är tillbaka.

Hur skulle det vara att titta igen? Kommer serien att hålla? Känner jag igen de tidigare karaktärerna, nu när de åldrats? Och hur flummigt mysko är storyn denna gång? Utflippad? Drömlik ...

Serien är lika gammal som mitt förhållande med mannen. Vi såg den tillsammans, i alla fall säsong 2. Nu ska vi se den igen. Har avverkat det första avsnittet och JA den typiska suggestiva Twin Peak känslan infinner sig direkt.

Say no more. Titta själv. Jag vill inte säga för mycket eller för den delen för lite.

Tänker ge den gamla kultserien en chans till och frossa i nostalgi, det lär visa sig om den är mödan värd. Lite verklighetsflykt från allt arbete som just nu suger musten ur mig.

Agent Cooper Välkommen tillbaka!

Varmt = målade tånaglar

Det går mot sommar, i allafall varm vår ... det kan du se på mina tånaglar! För oavsett om det är varannan dags väder så närmar sig sommaren.

Varmt = målade tånaglar. Dagen till ära är de djupt himmelsblå eller ska jag skriva mörk kobolt.

De gånger jag använder nagellack så hamnar det alltid som en färgklick på fötterna. Glada klara färger som rött, soligt grönt eller blått.

Fingrarnas naglar är och förblir kortklippta utan lack. Jag har lärt mig att det är omöjligt att försöka satsa på kvinnligt långa och välvårdade naglar. Min personlighet fungerar inte med dessa attribut. Tro mig jag har försökt ...

Efter fem minuter så är lacket skadat. Jag får smuts under nageln och min tid går åt till att försöka pilla bort någon smutsrand som vägrar släppa. Att bära linser underlättar inte. Kort sagt så känner jag mig handikappad.

Har svårt att använda handskar som skydd (vill inte) både i trädgård eller under annat "smutsigare" arbete. Vill kunna köra ned hela händerna och känna friheten av att ha full rörlighet. Detta gäller oavsett om uppgiften är att rensa filtret i duschen eller knåda en deg. Skydd ger sämre fingertoppskänsla på samma sätt som de långa målade naglar får mig att känna mig handikappad.

Kanske borde jag fötts som pojke? Är inte alltid så kvinnlig, det bara är så och det är okey.

Men sommarkänslan som nu knackat på kräver målade tånaglar, det klarar jag av.

En kylslagen premiär

Årets första utomhusyoga i Botaniska trädgården.
Jag hade laddat för en varm och skön förmiddag i sommarhetta, det blev inte riktigt så. Den högsommarvärme som pikade igår försvann under natten och vi vaknade upp till en mulen regnhimmel.

Men hallå, det skulle ja vara fint väder hela helgen!?

Gradantalet hade hastigt sjunkit på termometern och jag blev plötsligt osäker på ifall vår utomhus yoga skulle kunna ha premiär? Tänkte regnet strila?

Dessutom stod jag inför ett helt annat klädval, långa tights, underställströja, en hoodie och så fleecejacka på det. Hann i farten glömma yogamattan och fick springa de 66 trappstegen upp innan jag kunde cykla iväg för att möta upp en kompis.

Lite råkallt och blåsigt, ungefär som maj har varit men trots att det regnat på morgonen så var marken torr. Gräsmattan utanför Orangeriet fylldes och vi blev många.

Att yoga utomhus till fågelkvitter och bakgrundsljud är magiskt och det dröjde inte länge förrän jag var lagom varm, inte svettig men heller inte frusen.

Hade stundtals besök av en myra, en jag inte ville krossa med min vikt så jag parerade och försökte dela med mig så gott det gick.

När jag yogar så blundar jag så ofta det är möjligt, sluter mig i mig själv och fokuserar. Emellanåt vill inte kroppen öppna ögonen, den vill vara kvar i sin bubbla och det är endast ovilligt som jag lyssnar till lärarens uppmaning att komma tillbaka, att fokusera blicken.

Jag har ingen aning om hur de andra runt omkring rör sig, min stund på mattan är min egen och jag njuter hundra procent även i de asana där jag får arbeta hårdare, de som är extra tuffa just för mig.

Så när vi var nästan klara, när vi landat i savasana, kom ett tunt duggregn med glest mellan dropparna. En rann sakta nedför ansiktet och jag mindes de svettiga och heta yogaklasser jag gick på för ett par år sedan. Hot yoga i 40gradig värme, klasser där jag aldrig trott att det var möjligt för mig att svettas så mycket och så konstigt! Svettdroppar som rann från hårfästet in i örat alternativt in genom näsborren!

Under 2017 års sommaryoga premiär blev jag aldrig så svettig men dagen till ära skönt varm.

Never ending story

Kartonger från golv till tak ...

Inget leveransstopp ...

Hur ska vi hinna? Hur skulle någon hinna?

Var ska vi göra av allt?

Behöver en trollstav eller ett externlager.

Det är som att springa på ett löpband och aldrig komma fram.

Som "måndag hela veckan lång", repeat, repeat och repeat.

Ska det vara så här? Och hur länge?

Tar timeout i helgen ... är ledig, så oerhört skönt!

Feeling dizzy

Äntligen kom värmen! Som vi alla har längtat. Ena dagen kall vår och andra dagen sommar, inga mellanlägen här inte, ingen gråskala.

Igår visste jag att det skulle bli varmt och klädde mig därefter. Lagom svalt men samtidigt tillräckligt påklätt eftersom dagen skulle tillbringas på jobbet, med andra ord bar jag varken shorts eller bikini.

Arbetsdagen började helt okey men ju längre den led så tog liksom syret slut. Ute var det kvavt och inne hos mig ännu värre. Luften stod stilla och tankarna blev dåsiga. Huvudvärken hamrade defust.

Oftast är jag värmetålig men inte igår och utan vattenflaska i skåpet hotade hjärnan att checka ut.

Egentligen hade jag lovat att arbeta över men när min egentliga arbetsdag var över så insåg jag att det bästa var att gå hem, att lyssna på kroppen och låta den återhämta sig.

Väl ute i friska luften vaknade jag till. Hjärnan fick syre igen och efter några glas vatten kunde jag tänka som vanligt.

Idag är jag beredd, har en vattenflaska i närheten.

Ha en härlig fredag!