Jag ser ljuset i tunneln

I min bransch går det undan, det kan inträffa mycket på en och samma dag. Från att bli uppsagd så är steget inte långt ifrån att bli återanställd! Allt kan tydligen hända och nu har det delvis gjort det.

Jag har uppmanat alla ledsna kunder att med tankekraft hoppas och önska att DEA Axelsson ska få finnas kvar och kanske till och med återuppstå efter det att konkursförvaltaren tog över. Idag fick vi besked:

http://www.mellby-gaard.se/?p=3815

Ny ägare, en nystart, 27/31 butiker blir kvar! Samma namn och med samma koncept. Det sägs att vi ska bli återanställda ... hoppas det.

Känns därför enormt knäppt att behöva gå till Arbetsförmedlingen för ett inskrivningsmöte ... Registrerad är jag sedan i söndags och har fått ett intyg hemskickat så att jag ska kunna få min lön men sen då? Av vilken anledning ska jag egentligen träffa en jobbhandledare?

Väluppfostrad som jag är så knallar jag iväg på det inbokade mötet nu på förmiddagen. Allt blir som det blir. Just nu lyser det i slutet av tunneln.

Hej svejs

Finns inga rätt och fel, finns bara olika varianter

Jag gör inte alltid som alla andra. Fråga mig inte varför, jag bara gör ...

Mannen tycker att jag har ett lustigt sätt att ta av mina jeans. Jag står nämligen sällan rakt uppochned och drar av mig byxorna (framför allt om jag är hemma och står framför sovrumsgarderoben).

Hur gör jag då?

Jo jag lägger mig på rygg på sängen. Knäpper upp jeansen, lyfter på rumpan och drar ner byxorna. Sen lyfter jag benen rakt upp i luften och ålar mig ur resten det vill säga byxbenen. Upp och stå. Klar!

Mannen skakar på huvudet, tycker att det finns enklare sätt, mer "normala". Kanske?

Jag kan ta av mig byxor stående också, inga problem ... är bara så att jag utvecklat en rutin just i sovrummet. Sån är jag

Välkommen ut ur garderoben

Välja och välja bort. Rensa undan sådant som gjort sitt och som kanske kan få det bättre någon annanstans?!

Vi började med skorna i klädkammaren, under hallsoffan och i den kartong som är märkt vinterskor (inne i vindsförrådet), tror att hälften hamnade i "slänga"högen och en sjättedel i "återvinning" (gå till vintage butik och kolla om de är intresserade?) och resten ställdes tillbaka i klädkammaren.

Så fortsatte rensningen i sovrummet. Jeans, klänningar toppar och kjolar spreds ut över sängen och sorterades. Schysst att ha mannen bredvid för att kunna stämma av.

Min garderob innehåller alla regnbågens färger och mönster medan mannen håller en betydligt snävare och striktare färgskala.

Återigen olika högar: slänga, återvinna, ge bort.

När vi var klara så var min garderob fortfarande full, syntes knappt att jag rensat ... är inte redo att göra mig av med vissa frågetecken.

"Du har ju hur mycket som helst!", kommenterade mannen.
"Ja ... kan ju bero på att jag aldrig slänger något."
"Dessutom har du en klädkammare som du inte ens tittat i ...", flinade mannen.

Ja, det är sant. Har svårt att göra mig av med kläder jag gillat. En kjol fick jag när jag var tretton! Det är en skotskrutig "kiltkjol" som jag fortfarande kommer i. Sån är jag, har samma storlek nu som då.

Hälften av alla utrensade kläder, de finare skickade jag med en vän när hon kom förbi. Hoppas att något kan passa henne eller hennes dotter.

Hej svejs!

Trodde att jag var ledig

Fick ett mejl ... under min härligt sköna lördag ... från konkursförvaltaren ... suck.

Då var det klart, nu är vi offentligt uppsagda och uppmanas att så snart som möjligt besöka det ställe som jag har väldigt liten lust att gå till: Arbetsförmedlingen.

Så på måndag (innan jag går till jobbet) får jag sparka mig själv i baken och tvinga mina fötter att förflytta sig till den plats jag lovat mig själv att undvika ... för jag vill ju ha ut min lön.

Usch och fy!

Resten av mejlinnehållet var betydligt positivare men som alltid tar jag en dag i taget.

Samtidigt är det sådana här tillfällen som gör mig starkare, allt kan ju faktiskt bli bättre! Kanske annorlunda men ändå bättre. Så på med de positiva glasögonen igen, de jag alltid har i bakfickan.


I morgon är en annan dag. Idag är jag ledig och ska fortsätta att njuta av min sköna helg.

Må gott!

Äntligen!

Lustfylld och ledig lördag!

Åh så skönt, att få vakna och veta att det är jag som bestämmer över vad och hur jag vill tillbringa denna dag. :) Så nice.

• Äta mysfrukost, länge med mannen
• Cykla till studion och gå på en förmiddagsklass tillsammans med en nära vän
• Lunch och eftermiddag med mannen, vad vi nu väljer att göra?
• Fika och senare en god middag (hemma)
• Ladys night out startar hos en kär vän för att senare dra iväg på annat skoj, så länge vi har lust
• Natti natti

Jag har de bästa vänner jag kan tänka mig, är sååå lyckligt lottad och efter en hektisk vecka känns det skönt att få ladda batterierna. Skratta mycket och prata massor.

Ha det!

En riktig skitdag ...

Vissa dagar önskar man att de gick att snabbspola ...

De utmanar och fäller krokben, de bjuder på spränghuvudvärk och får mig att längta efter en ny fräsch start, en ny morgon.

Igår var en sådan dag ... say no more.

Jag lägger ingen skuld på någon annan person och inte på mig själv heller. Kanske är det de intensivt hektiska dagar som hunnit ikapp? Eller så är det allt teknik strul som fått mig att tappa andan för några timmar?

En huvudvärkstablett senare och en god natts sömn så är jag redo för en ny dag, att försöka vara mitt allra bästa jag ( vilket jag antagligen inte var igår ...) men så är jag bara en människa med fel och brister.

Äntligen fredag :) Ha en bra dag! 

Rapport från en konkursutförsäljning, dag 9:

• Städa, plocka och förbereda
• Kunder som väller in när butiksdörren låses upp.
• Kassa på entréplan som strular på grund av en icke fungerande kortläsare. Plan: startar om kassan samt kortläsaren tre gånger. Tar enbart emot kontantbetalning. Ringer supporten och får hjälp. Kassan fungerar.
• Trevliga kunder, ledsna kunder, irriterade kunder ...
• Lyssnar, tröstar, skojar 
• Plocka, vika, städa ...
• Pratar med kunder
• Tömma skyltfönstret på kläder.
• Tar en timmes rast och går iväg på planerad lunchdate.
• Varvar kassatjänst med att tömma provrum på provade plagg och städa.
• Kortläsare som dör och vägrar låta sig återupplivas. Kryper på golvet, kollar sladdar och kontakter. Ringer support igen och igen.
• Kassaprogrammet svajigt, får hänvisa ALLA kunder till mina hårt arbetande kollegor.
• Försöker trassla upp ihoptjorvade halsband.
• Pratar med kunder
• Sorterar galgar och hänger ut nya varor.
• Pratar med arg kund ... länge
• Kaos i alla kassor när kortläsare och program plötsligt hänger sig. Kassa 4 out of order ... kassa 1 opålitlig, kassa 2 okey?
• Arbetsdag slut. Kramar kollegor, flyttar varor mellan våningarna och går hem senare än planerat.

Halva och hela bryggor

För ungefär 1,5 år sedan satte jag upp ett mål i min praktik, detta var i samband med att jag dagligen började yoga, det jag ville var att klara av att stå i brygga med raka armar och parallella ben.

Jag hade när jag var yngre inga som helst problem med att gå ned i brygga från stående, bara en bakåtböj och så "klart" ... i position.

Den färdigheten höll inte i sig femton år senare, min rygg och hela min kropp hade förändrats och som grädde på moset finns fler mentala spärrar. Jag upptäckte till min fasa att den brygga jag då klarade såg förfärlig ut!

Så vad skulle krävas av mig? Vad saknade jag?

Bad om hjälp och fick veta att steg 1 för mig var att backa tillbaka till det läge där min kropp var i fas. Skynda långsamt, en sak i taget/en dag i taget. Halvbrygga för att stärka parallella höfter.
Steg 2, bröstöppnande övningar för ökad rörlighet i överarmar och axlar. Så jag övade och tränade på olika sätt för att nå mitt mål och långsamt närmade jag mig. Idag kan jag bocka av den färdigheten.

I morse på hathayoga klassen gjordes en rad halvbryggor och sen uppmanades vi att göra en full brygga. En yogi som är något av en rockie kämpade. Jag kunde se mig själv i henne och blev full av beundran då hon bad om handledning och sen fortsatte att kämpa, det är så lätt att ge upp.

Själv lyckades jag utveckla min egen brygga genom att nudda tårna mot en vägg, sen lyfta upp en fot i taget mot väggen. Ett ben upp, två ben upp, handstående mot vägg, kicka från först det ena och sen det andra tillbaka till stående!!! Wow! Jag lyckades.

Så jag och min yogivän utmanade oss själva och båda vann, för det är vägen till målet som räknas ... inte alltid själva målgången.

Vad är väl en huvudbonad?

Vissa dagar undrar jag hur det går för Mias Hattar? Vet att jag inte är ensam som funderar. Vad händer? Vad har hänt?

Produktionen ligger på is, i allafall just nu ... hinner liksom inte med för tillfället.

Vem vet hur mycket tid jag kommer att ha om någon månad, kanske massor? Tiden får utvisa.

Igår hände något som värmde mitt hjärta, jag fick en oväntad gåva av en arbetskompis. Hon har uppmärksammat mina hattar och tänkte att jag kan ha användning för något som hon hade hemma.

I en ICAkasse låg råmaterial, redo att sätta tänderna i.

Nu har jag fått förnyad energi att testa nya vägar, det ska bli både spännande och roligt. Tack Marianne!

"Jag gör det inte ... DU vill INTE det!"

Mannen har blivit med garage.

Vi som funderat på om vi överhuvudtaget behöver bil när vi bor mitt inne i city? En helomvändning, tankemässigt. Vad som är skönt är att vi slipper oroa oss för kladd från lindar, nedfallande grenar, stänk från passerande fordon eller om vi överhuvudtaget ska hitta en ledig parkeringsplats (då vi hittills betalat för boendeparkering i området).

Mannen fick tips sv en granne och hokus pokus så ordnade allt sig. (Normalt sett är det extremt svårt att få tag på garageplatser till rimlig kostnad).

När jag fick höra nyheten så blev jag glad för mannens skull. Sen beskrev han hur trångt det var och att ena sidan av vår ruta gränsar till en vägg ...

Jag såg inne i mitt huvud ett trångt garage, en källare, där rutor och pelare stod tätt och rös inombords. Meddelade mannen att jag aldrig kommer att parkera på vår nya plats, för allas skull. Jag har ingen lust att repa bilen.

"Men ...?", sa mannen.
"Jag gör det inte! DU vill INTE det!"

Mannen skakade på huvudet och menade att det blir knöligt för OSS om han ska köra in och ut de gånger jag kan behöva använda vår bil. Sant. Får väl tänka att vi inte har någon bil ... när jag är själv.

Så igår promenerade vi iväg till garaget för att hämta bilen och åka till IKEA. Garaget var inte alls vad jag föreställt mig, ingen källarnedfart utan en länga med antikmålade garagedörrar. Trång svängradie visst men som sagt något helt annat än vad min fantasi målat upp.

Kanske ändå? Vi får se

Om någon blåser på mig NU så kommer jag att rasa ihop som ett korthus!

Att efter en hektisk vecka landa på mattan en helgförmiddag är underbart! Faktiskt hade jag längtat efter denna klass, att bli vägledd och guidad, att få använda mig av andningen och ta mig en liten bit längre in i min asana när musklerna i kroppen vill kasta in handduken.

Att svettas på yogamattan är inte som att svettas på ett pulshöjande träningspass (om du inte går på ett hot yoga pass, där du svettas floder). Musklerna arbetar på ett annat sätt.

Under gårdagens klass kändes det som om varje flöde var riktat direkt till mig och min kropp, till de ställen där jag verkligen behöver arbeta för att utvecklas.

Varför träna det du är bra på? Egentligen ... där finns ingen utveckling, det är i utkanten av min bekvämlighetszone som mirakel kan ske. Jag måste bara ta steget, ut på osäker mark.

Oj vad det kändes när hela höftpartiet, ländryggen, de övre magmusklerna och balansen fick en rejäl genomkörare! Vid ett tillfälle i tredje krigaren, när vi balanserat på ett ben både länge och väl så tog liksom syret i musklerna slut. Det värkte från skelettet och mina ben kändes blytunga. Tanken att ge upp svävade förbi, att NU rasar jag ihop som ett korthus, blåser någon på mig så faller jag! Inte då.

Så flög ännu en tanke genom huvudet, vi skulle upprepa samma flöde men på andra benet ...

Det ena tuffa flödet efter det andra. Andningen är min bäste vän och jag höll ut, gick i mål och njöt extra mycket av den välförtjänta savasana som alltid avslutar en klass.

Jag förväntar mig att bli rikligt belönad med en ordentlig träningsvärk, om en dag eller två. That´s life

TACK!

I den mini värld jag nu befinner mig, den lilla bubbla som är mitt liv ... nuet, så måste jag få uttrycka ett enda ord: TACK.

Dagar som skulle kunna vara totalt kaos, kunder som i ärlighetens namn har all rätt att vara förbannade och en framtid som är allt annat än förutsägbar ... så hade denna vecka kunnat se ut men har den det? Svar: nej.

Varje dag har jag gått till och från arbetet med ett leende på läpparna. I min värld har jag som måtto att presentera en snygg butik som är välkomnande och som ger lust att shoppa. Ett annat mål är att se till att mina arbetskamrater och våra kunder möts med respekt, att de blir väl bemötta, känner sig sedda och lämnar butiken med ett leende de med.

Hur än min framtid ser ut så ska jag avsluta denna konkursutförsäljning med flaggan i topp, för MIN egen skull samt för alla andras.

Är oerhört tacksam för de fina arbetskamrater jag har, som håller modet uppe och som har precis samma mål som jag. Vi blir starka tillsammans och mitt i kaoset blir livet en fest.

Jag vill tacka alla kunder som besökt vår butik. Inte för att jag tror att de läser min blogg (kunderna alltså) men för att ni kunder varit så förstående och trevliga. Ni låter er tröstas och skrattar hjärtligt åt mitt sätt att försöka vända det tunga till någonting mer hanterbart. Ni låter er fyllas av hopp, att sista ordet ännu inte är sagt och ni hänger snällt tillbaka de famnar med kläder ni provat. Ni lämnar butiken i samma snygga och städade skick som ni trädde in i den och det gör mig oerhört tacksam. Ni visar RESPEKT.

TACK!

Vart är vi på väg?

I början av veckan, innan det stora kaoset så var jag med om en intressant men samtidigt tragisk situation. Sorglig för att de inblandade kvinnorna var i 60-årsåldern.

Jag stod i kassan och hjälpte en trevlig kvinna då jag hör hur det blir tjafs längre bak i kön. En stund tidigare hade jag lagt märke till att en lång pappersrulle låg över strumboxen vid kassan, då fanns ingen tid att kolla upp den närmare och snart hade jag släppt den ur mitt minne.

Eftersom jag var fullt upptagen med den kund jag hade så låtsades jag som ingenting. Dispyten längre bak borde två vuxna kvinnor kunna reda ut.

Utan att tjuvlyssna, det behövdes inte, så förstod snart alla runt ikring vad som orsakat den heta ordväxlingen. Kvinnan nr1 som nu stod sist hade placerat sin pappersrulle som pax, varpå hon lämnat kön för att gå en runda till inne i butiken. Kvinnan nr 2 framför henne hade helt ovetande om denna pappersrulle ställt sig i kön för att vänta på sin tur. Kvinna nr 1 återvänder och får se sin plats upptagen, blir sur och attackerar kvinna nr 2 ...

Sandlådenivå ... say no more.

Jag och övriga runt ikring höll oss utanför, vi varken såg eller hörde, även om mina sympatier låg hos nr 2 som inte gjort något annat än hävdat sin rätt i kösystemet.

För mig så paxar vi inte plats med pappersrullar, dessutom så kan vi använda oss av ett trevligare sätt än att hätskt attackera andra. Bara så att ni vet.

Det svarta fåret?

Måste börja med att be om ursäkt ... till hela företagsledningen, det är kanske MITT fel?

För någon dag sedan kom en vän in i butiken, en stamkund från en tidigare arbetsplats och en kvinna som jag uppskattar mycket. Hon visste inte när hon klev in vad som precis hänt men fick information av mig. Oförstående tittar hon på mig och skakar på huvudet. Så kommer orden:

"Men Mia ... inte igen?! Vad är det med DIG och butiksnedläggningar?"
"Ja ... jag har tänkt tanken själv, det är nog mitt fel ..."

Så skrattade vi men tanken fanns kvar, det här är andra gången jag för mig. Ingen rutin jag känner att jag vill utveckla. Vore nice att få arbeta in sig ordentligt, speciellt när jag trivs så bra.

Fortsättning följer ...

Bomben som briserade

Måndagen denna vecka var heltigenom kaotisk och turbulent, en sådan dag som börjar snett och fortsätter i fel riktning till den kraschlandar och du undrar vad som egentligen hände???

Jag reagerar med att gå på autopilot, befinna mig helt i nuet för att försöka hantera tillvaron utifrån vad den och människor runt ikring mig behöver. Att känna efter hur jag mår hjälper inte ... det blir i alla fall som det blir OCH det behöver nödvändigtvis INTE bli sämre.

Men ... säg då! Vad har hänt?

Vad sägs om att via jobbmejlen när vi är på arbetet få reda på att hela företaget (och alla butiker) är försatta i konkurs.

Riktigt vad det kommer att innebära vet ingen av oss annat än att det kan innebära (troligtvis) att vi blir utan jobb. Typ dags att söka nya tjänster ...

Kanske är mitt nuvarande arbete enbart en språngbräda till något nytt? Kanske är det meningen att jag ska göra något helt annat? Kanske lyckas konkursförvaltaren hitta ny ägare? Who knows?

Mitt arbete nu är att ta hand om alla våra ledsna eller upprörda kunder, stötta kollegor och se till att hålla min energi uppe så att jag kan vara en bra förebild.

För att orka måste jag ta hand om mig själv och även om jag i nuläget tror att jag är okey så inser jag att det kan vara en omedveten mörkläggning. Att jag på ett sätt är speedad utan att det syns?

Min egen medicin är att yoga extra mycket, att gå på klasser och att andas. Inhale ... exhale ... så att jag landar i mig själv och hittar den balans jag mår bra av.

Shit happens! Frågan är hur vi hanterar situationen?