Telegram

Hämtat Lejonkungen på Arlanda STOPP

Han har flyttat hem till Sverige STOPP

Stora tunga väskor STOPP

Katterna tveksamma till sonens återkoms STOPP

Hur länge undrar de STOPP

Hur länge undrar även Lejonkungen som längtar efter eget STOPP

Hur länge funderar också vi STOPP

Just nu väldigt mysigt STOPP

Alla nöjda och glada STOPP

Alltså ... jag skulle inte "orka"

                                  

                         

Idag såg jag henne igen, kvinnan i affären som fascinerar mig. Eller i alla fall så tror jag att det är samma person, vågar inte svära. Beteendet är dock detsamma.

I affären säljer de extra billiga ägg. Det gillar både jag och mannen men eftersom vi redan har så vi klarar oss så hoppade jag över det inköpet. Spelar ingen roll att det är extra, extra pris.

Denna kvinna (vilken jag fascineras av) väger äggförpackningarna!? Hon går från mejeriavdelningen till frukten med en kartong, ställer den på vågen och kollar. Sen går hon tillbaka och hämtar en ny och väger den. Så håller hon på ...

Helt ärligt vet jag inte om hon till slut hittar den kartong hon vill ha? Antagligen.
Alltså, jag skulle inte orka.

Gissningsvis så vill hon ha så "tunga" ägg som möjligt, alltså fler gram för den lilla summan. Vad spelar det för roll? Vore det inte lättare att öppna och titta på storleken.?Möjligen flytta runt äggen i smyg, när ingen såg ... om det nu är så viktigt?

Som sagt kvinnan fascinerar mig.

Visst, jag öppnar alltid äggkartongerna innan jag väljer men av en helt annan anledning. Vill ha hela ägg med mig hem så därför jag kollar att de ser schyssta ut och inte har några sprickor.

Ovant men okey

 

Igår hämtades mina nya glasögon hos optikern och de är allt jag inte är van med.

• De har tydlig markerad båge i brun ton 
• Visar upp glasögonen som just glasögon (smälter med andra ord inte ihop med mig och mina färger) vilket gör att det första du ser är just det jag bär på näsan
• Mitt vinterbleka ansikte blir eventuellt något blekare?

Mina förra

Jag som oftast bär linser och är van att se mig utan någonting som sticker ut valde att utmana mig själv och nu behöver jag träna.

Tog mannen i handen och hälsade när vi möttes hemma och presenterade mig, för det är inte enbart jag som behöver vänja mig vid den tidvis nya looken.

Tror att detta blir bra och litar på den magkänsla jag hade när bågarna provades ut, det är okey (för mig) att låta glasögonen ta plats. Ovant men okey

Har ännu ingen bild på mig i de nya glasögonen, 

kommer kanske längre fram

En stor latte men utan mjölk!?

Fick ett tips av en arbetskompis eller ... så här var det: min kollega la ut en bild på sin latte på sociala medier och berättade samtidigt att den inte innehöll någon mjölk, inte ens havre, mandel, soya eller kokosmjölk.

Okey? Fast då är det väl ingen latte? Nä, kanske inte men det spännande är att det smakar som en.

Ingredienserna talade till mig och jag kände på mig att denna "latte" skulle kunna vara ett nyttigare alternativ under en helgfrukost. Så fram med ägg, kokosolja och kanel. Jag bryggde en kopp espresso och mixade därefter alltihop. Resultatet såg till och med ut som en latte.

Om du vill ha större kaffemängd så brygg lagom många koppar. Vet att en del rynkar på näsan åt både det råa ägget och kokosoljan men jag lovar detta är gott på riktigt, inte låtsasgott bara för att det är nyttigare.

Ett tips bara, mixa allt länge så att hela ägget blir till skum! Jag var för snabb och kan lugnt konstatera att resultatet kan bli bättre precis som smakupplevelsen. Klumpar i botten är mindre trevliga ... Tänker att jag vid nästa tillfälle ska mixa ägg, olja och kanel först innan kaffet hälls i.

Receptet då? Här kommer det för er som är lite modigare och vill testa gränser, eller bara prova på något nytt:

1 rått ägg

1-2 msk kokosolja

0,5-1 tsk kanel

kaffe

Lycka till :)

Ha en härlig dag!

När den blinda hönan fick synen tillbaka

Användandet av linser kan emellanåt innebära smått komiska episoder som för ett antal år sedan:

Jag skulle iväg och kvällsträna och antagligen hade ögonen fått vila för undertecknad satte de små plastbitarna på plats och gjorde mig redo. Hade dagen till ära bytt till ett nytt par för att se extra bra.

Något var dock fel. Kollade att linserna verkligen befann sig där de förväntades, check. Varför såg jag inte med den skärpa jag borde? 

Passet skulle alldeles strax köra igång  och undertecknad försökte blinka linserna skarpa eller på rätt plats men ingenting hjälpte. Kände mig som en halvblind höna.

Snabb sväng in på toaletten för att kolla ögonen igen. Tog ut den ena linsen och synade den, kunde inte hitta något fel. Tog ut den andra som fick genomgå samma procedur. 

Men hallå, vad var det för fel???

Provade att sätta linserna tvärtom, alltså byta öga och plötsligt blev synen klar och tydlig igen! Av någon anledning hade undertecknad satt höger lins i vänster öga och tvärtom. Jag har olika styrka på ögonen och när plastbitarna hamnade där de inte skulle vara så blev det "kaos".

Nåja, slutet gott allting gott och jag hann påbörja träningen i tid.

Återkontroll eller åter kontroll

Efter mina 14 timmar på akuten i mitten av december, då inget fel hittades (förutom svårigheten att djupandas samt mitt allmäntillstånd) och jag blev ordinerad stark ipren (i två veckor) så kom den kallelse som var väntad. Återkontroll 

Mannen skjutsade mig till sjukhuset, till hjärt- och kärllaboratoriets ingång. Innanför entrén satt en liten tant med rullator och då hon antog att jag inte visste exakt åt vilket håll undertecknad skulle gå så guidade hon mig verbalt. Den söta lilla kvinnan fick ett stort tack samt ett varmt leende.

I väntrummet frågade jag andra kvinnor om samt hur anmälan registrerades? De pekade på en apparat och sa att jag behövde trycka in mitt personnummer där. Okey.

En trevlig sköterska dök upp och hämtade kvinnorna och inte långt därefter var det min tur. Jag visades in i ett typiskt undersökningsrum där det stod en brits och en ultraljudsapparat. Tog av mig på överkroppen och fick elektroner utplacerade över bröstkorgen. Liggandes på sidan kollades hjärtat på många olika sätt och den stora dataskärmen visade hjärtklaffarnas rörelse samt hjärtats pulserande. Stundtals fick jag höra ljudet vilket inte alls lät som det typiska vi vant oss med utan mjukare och "blötare", vilket jag gissar berodde på ultraljudsapparaten. Kunde se min andning via den gröna linje som flödade i nederkant av skärmen.

Av naturen är jag nyfiken och bad "sköterskan" som egentligen kallas laboratorieassistent (eller något liknande) att förklara precis allt. Tekniken på skärmen fascinerade mig.

Av vad jag förstod såg allt bra ut och efter en halvtimme avslutades undersökningen. En läkare ska kolla alla videos samt bilder och grafer inom två veckor men eftersom jag känner mig helt återställd så hoppas jag att även hen friskförklarar mig.

Vad händer SEN?

Att söka arbete på sitt jobb och bli kallad på intervju kändes konstigt men bra. Vetskapen att vara en av många (som alla är precis lika bra och meriterade) resulterade i frågetecken.

Jag är fullt medveten om mina styrkor och svagheter och förstår att chanserna är goda samtidigt som mina kollegors kompetens påminner mig om svårigheten att välja ett par av oss ...

Ett lotteri och jag är tacksam att slippa vara den som behöver välja/välja bort.

Intervjun gick bra och undertecknad har gjort sitt bästa både igår och alla andra dagar då jag arbetat. Nu väntar en tid i ovisshet innan vi får besked. Det blir som det blir ...

Om det värsta skulle hända och jag inte erbjuds en av tjänsterna så tar jag det då, finns ingen anledning att fundera i de banorna nu, det stjäl enbart energi.

Wish me luck!

 

Slurp, sa jeansen

Efter tidiga morgnar på jobbet under veckans två första dagar så fick jag "sovmorgon" till halv nio. Ute regnade det men med pappas viskande ord i mitt huvud: det finns inget dåligt väder enbart sämre kläder så beslöt jag att gå en långpromenad. Gummistövlar och regnjacka verkade lämpligt, trots den isfläckiga och blöta gångvägen. Drog huvan över håret och började gå.

Ja, jag blev blöt, vantarna stoppades i fickan och jeansbenen sög åt sig fukten men helt ärligt så brydde jag mig inte, det var skönt att få frisk luft.

När jag klev in genom dörrarna förstod jag exakt hur blöta mina jeans var ... typ dyngsura (högt upp på låren eftersom regnvattnet runnit från kappan).

"Oj", sa min kollega "gå hem och byt byxor!" 

"Äsch", sa jag, "det torkar".

En annan kollega kom med praktisk lösning. Min långkofta gick ner på vaderna och under jeansen hade jag ullstrumpor som slutade ovanför knäna, förslaget var att jag skulle ta av byxorna och knyta sjalen runt midjan. Smart, hade kunnat vara undertecknad som själv klurat ut detta men inte igår.

Gjorde som kollegan föreslog och lät jeansen hänga på galge inne på kontoret medan jag drog ihop koftan som en omlottklänning. Allt går! Men ... att dra på sig fuktiga jeans när jag skulle gå hem fick mig att stöna.

Kurragömma

Plötsligt var han borta, bara så där!? Fanns ingenstans, åtminstone inte på någon av sina vanliga synliga platser.

Stanley är stor (och svart), vilket innebär att det i dagsljus är mindre lätt för honom att försvinna eller göra sig osynlig.

Både jag och mannen sökte men katten var som bortblåst av vinden. Konstigt? Att Audrey missas är mindre underligt då hon är liten och kan krypa in i små skrymslen men kompisen Stanley ...

"Har du tittat bakom draperiet?", frågade jag till slut mannen.

"Nej", svarade han och bådas blickar vändes mot den vägg som täcks av draperilängder, för ovanlighets skull hängde de rakt och prydligt (ofta är det stökigare då framför allt Mr S gillar att halvt om halvt bädda in sig just där om det inte är så att båda eller någon av våra pälsklingar busar med leksaker mellan tygstyckena).

Försiktigt kikade jag in på ena sidan, inte för att undertecknad trodde mig hitta vår hankatt utan snarare för att kunna bocka av just det möjliga gömstället.

Voilá, där låg han! 

Jag släppte draperiet och förundrade mig över hur snyggt Stanley glidit in, liksom sopat igen spåren efter sig och skapat en alldeles egen koja. Vi lät honom hållas och när samma katt saknades under gårdagen så visste vi exakt var vi skulle leta ... bakom draperiet.

Att tämja ett yrväder

 

För vansinnigt många år sedan hittade jag en underbar barnbok hos en av Stockholms bokhandlare,  "I balettskolan" skriven och illustrerad av Helen Oxenbury. Jag tänkte direkt att just denna skulle jag köpa i födelsedagspresent till min dansbästis Anna.

Måste erkänna att hon aldrig fick boken, det fanns ett exemplar kvar och jag blev förälskad, fick flashbacks för det kändes som om boken handlade om mig, då när jag var 3,5 år.

Efter att jag varit med mamma och sett en föreställning av Svansjön så ville jag också dansa i vit tyllkjol. Mamma lovade att sy en till mig eftersom det inte fanns några att få tag på i min hemstad, sen anmäldes jag till barndans.

Pippi var mitt alter ego, det namn jag presenterade som mitt. mig som. Allt som min stora förebild gjorde och kunde ville även jag testa. Kanske tänkte mamma att lite ordning och reda vore bra för hennes vilda dotter?

En ny era startade och barndansen som senare skulle bli balett hängde med mig länge, länge. Men då på den tiden handlade det mycket om glada fötter och ledsna fötter (första och sjätte position) samt att hoppa över stora bäckar och åar. Vi lekte balett och jag älskade det.

Bolidens barnbalett och min älskade balettlärare Eva. Henne som jag under min första dansresa (till Finland) sov med då jag på natten fick hemlängtan. Jag var sex år gammal och mamma och pappa var kvar hemma.

Så denna lilla barnbok med en mening per sida och underbara illustrationer är en skatt av minnen för mig. I love it!

Mysteg i riktning mot målgång

Samma dag som jag bakade de sista pepparkakorna (hade en hemmagjord deg som behövde tas om hand innan den helt glöms bort) så plockades utegirlanger och ljusslingor ner, kontraster ja visst men så kan livet vara när ett nytt år startats upp.

Struntade i pepparkaksformar och rullade istället degen för att därefter skära tunna skivor innan gräddningen, påminner mer om småkakor (vilka jag aldrig bakar) och det känns mer som januari. Vi är i fas med det nya året.

I julklapp fick mannen ett pussel av Astronauten, det är skapat utifrån ett förstorat foto av sonen och Is katt som ligger på ett överkast och har sin leksaksfisk bredvid sig. En fin bild men det absolut svåraste pussel vi startat upp, bitarna är främst gula och gröna i olika nyanser och det mesta ser likadant ut, finns inga skarpa linjer.

Emellanåt undrar vi hur lång tid detta kommer att ta? Är vi färdiga till sommaren??? Om vi får ihop tre eller fyra bitar under en sittning så är vi nöjda då det ofta handlar om att hitta rätt bit genom att prova sig fram ...

Gäller att inte ge upp och intala oss själva att fortsätta ta dessa myssteg i riktning mot målgång och det färdiga pusslet.

Wish us luck!

 

Obs! Varning för alkoholreklam ...

Vinterkyla med många minusgrader och sol är vackert med kallt. Efter en lång promenad i skogen beslöt jag att testa en variant av irish coffee på det vi har hemma.

Helt ärligt var det år och dag sedan jag drack den kaffedrinken (om vi räknar bort Lejonkungens examenslunch på anrika The Rules i London förra helgen). Faktiskt så väcktes idén när jag inhandlade glögg i december inför jul och hittade Blossas Brons som är smaksatt med just whiskey.

Tänkte: "kan det vara möjligt att göra en varm irish coffee på denna?" men kom aldrig så långt. Så njöt jag och sonen en utmärkt irish i London och lusten att experimentera hemma ökade.

Japp, det är möjligt och undertecknad tyckte att jag lyckades riktigt bra, går säkerligen att göra alkoholfri också men då blir det en njutbar kaffedrink, vilket passar utmärkt för alla som inte gillar whiskey. Grädden och kaffet värmer utmärkt i vinterkylan.

Osynkade

Måste bjuda på denna! Om du känner mig och mannen så kanske du märker att det är en klockren beskrivning på våra personligheter    

               

                                 

4e januari 2018

När vi ändå har hur mycket som helst att göra så är det väl lika bra att tvätta!?

Båda kidsen lämnar oss nästa vecka för att plugga. De vill ha rena kläder med sig. Okey, inga problem. Då påminner mannen om de säckar som står nere källarförrådet, de med kläder från sommarens akuta bilresa upp till Kiruna för att tömma den lägenhet som drabbats av vägglöss.

Vi frös ned kläder i påsar och tvättade det som Astronauten behövde till USA. Resten lagrades i källaren och jag glömde bort ...

Inte nog med vår normala dos smutstvätt, plötsligt hade jag tre gånger så mycket att ta hand om. Suck. Idag är allt tvättat och vi är i fas men igår blev mannen trött på mig ... igen.

Jag hade tvättat skidkläder och ett par snowboardbrallor fick hänga över badkaret för att torka (då det droppade från dessa). När de i stort sett var torra ropade mannen på mig, han ville visa något. Pekade på tyget och undrade vad jag tänkte?

Jag borstade bort den tunna vita beläggningen med handen. Mannen stirrade på mig "Vad gör du?" "Tar bort dammet eller vad det var", svarade jag. "Men?", säger han och vänder på byxorna, synar tyget och pekar på ett nytt ställe.

Jag hämtar dammsugaren och riktar munstycket mot byxan. Nu stänger mannen av apparaten och ger  mig onda ögat. Han säger att han ville ha min åsikt, inte mitt problemlösande handlande. Tänk om det VARIT ägg från vägglössen? Om ... så hade jag spridit dessa när jag borstade bort "vad det nu var" med handen.

Mannen googlade bilder och jag lugnar honom med att vägglössens ägg inte alls ser ut som det jag borstade bort. Eller?

Mannen dammsög badrummet för säkerhets skull. Min magkänsla säger att det är lugnt, att det inte alls var någon fara. Inga ägg. Jag litar på min mage.

Åh nej ... inte igen

Har du varit med om att göra precis allt, noggrant och enligt konstens alla regler, på det rätta och riktiga sättet för att senare ändå inse att du trots allt lyckats trampa i klaveret och göra ”fel”???

En ynka liten miss … trots att du tänker att DU både dubbel samt trippelkollat 

HUR kunde detta ske?

Så var det för mig härom dagen, så har det varit många gånger tidigare och troligtvis var detta inte sista gången. Suck ...

Vet att "den hårda vägen" är den väg jag emellanåt måste gå för att lära mig, inte alltid kul men det är tydligen min stig: gör om - gör rätt.

Nåja, allt löste sig på bästa sätt och idag kan undertecknad lova att just denna miss kommer jag knappast göra om (alltid något).

Den ofrivillige tjuven

 

                                   

Äntligen! Jag har förnyat mitt kort och kan yoga obehindrat på studion. Invigde och firade detta med en förmiddagsklass igår. Solen sken och det var någon enstaka minusgrad. Perfekt dag att cykla.

Reagerade på att jag glömt att låsa cykeln när jag tog den från stället. Konstigt? Kombinationslåset låg prydligt ihoprullad i cykelkorgen. Har aldrig hänt att jag glömt låsa men ingen regel utan undantag. Hade väl bråttom sist?!

Ledde cykeln ut genom plankets grind och satte mig på sadeln, den kändes lägre? Varför? Hade den släppt i fästet och sjunkit, det har hänt min egen cykel.

Nu använde jag så klart inte min utan sonens. Älskar Lejonkungens treväxlade damcykel med rejäl sadel, mycket bättre än min egen! Dessutom är sonen i London så jag får använda den svarta cykeln med praktisk korg på styret.

Jag cyklade vidare och det var inte förrän jag kom fram till yogastudion och skulle låsa som enkronan trillade ned. "Vår" cykel har inte den typen av stänkskärmar. Jag hade tagit grannens cykel!

Oj!

Den hade stått parkerad på samma ställe som jag parkerat vår, har exakt likadant kombinationslås och samma typ av cykelkorg. Att sadeln var lägre stämde också.

Insåg att jag inte kunde låsa. Bar med mig cykeln in i studion och berättade att jag stulit grannens. Messade henne och sa som det var.

Hur kunde nu detta hända? Gissar att Astronauten inte alls tog mannens cykel igår som han sa (för den stod parkerad bredvid den jag tog). Gissar att Astronauten tog Lejonkungens. Kvar stod grannens som ser exakt ut som vår.

Shit happens!

Ställde tillbaka cykeln där jag tagit den och messade igen. Grannen skrattade och hoppades att jag var nöjd med åkturen. Japp, det var jag.

Även idag bjuder jag på ett äldre blogginlägg, detta från en dag i januari 2018 (innan vi flyttade ifrån vår lägenhet mitt inne i city till vårt lilla hus vid campus).

En olycka kan hända på ett par sekunder

 

Den här gången är jag oskyldig, jag lovar!

Det är kallt nu, riktigt bitande vinterkyla. I hela landet har kölden tagit ett ordentligt grepp om oss. Snö och kyla, vi får se hur länge? Det är bara att gilla läget och det gör jag.

Igår hämtade mannen mig på Arlanda. Vi hade messat både innan flyget lyfte och när jag väl landat. Jag fick information om att motorvägen var hal.

Återförenade i vår uppvärmda bil körde vi hemåt, höll en något lägre hastighet än normalt p g a vägbanan. Så blir vi omkörda. En silverfärgad bil av 90-tals modell kommer susande, lite väl fort tänker mannen högt.

När bilen ska lämna omkörningsfilen och svänga in framför oss får den sladd. Plötsligt går tiden i slowmotion, vi hinner tänka tusen tankar. Mannen saktar ned vår fart ... i fall att?

Föraren i bilen framför kämpar förtvivlat med att räta upp bilen som sladdar okontrollerat. På båda sidor väggrenen är det vajerräcken. Bilen slår baken i vänstersidas staket, snurrar runt och slår i fronten i höger väggrens vajerräcke. Motorhuven öppnas av smällen och det ser ut som bilen kanske ska volta. Ny snurrande dans över vägbanan och sen får föraren stopp på sin bil.

Vi kör in mot väggrenen och sätter på varningsblinkers. Mannen hoppar ur för att kolla hur de mår i den kraschade bilen. Ytterligare två bilar stannar. Jag sitter kvar i värmen. För många kockar är INTE bra en sån här gång. Jag vet att mannen fixar situationer som denna, han är "bäst".

Allt tar tid. Vi får vänta in polis och ambulans. De som är snabbast på plats är brandkåren. Mannen (min) meddelar att passagerarna i bilen klarat sig hyfsat bra. En äldre man i baksätet kan ha fått en whiplashskada och kvinnan är smått chockad medan den unge föraren verkar okey.

De andra bilarna lämnar olyckan samtidigt som den ström av passerande resenärer fortsätter att smyga förbi hela scenariot. Vi stannar. Mannen måste invänta polisen eftersom vi var de som såg olyckan. Själv sitter jag tryggt i värmen och tänker att "en olycka händer lätt". Det hade kunnat bli en frontal- eller seriekrock.

Jag är tacksam att denna slutade så bra det nu var möjligt. Bilen är skrot, dubbdäcken var utslitna. Bilar är hårda och människor mjuka. Jag är glad att människorna klarade sig!

Så den enkla regeln jag lärde mig i körskolan, att anpassa hastighet efter väglag kan vara en billig livförsäkring.

Ta hand om er!

PS. Bilderna har ingenting med gårdagen att göra. DS

Obs! Detta blogginlägg är ifrån januari 2016 och inte dagsaktuellt 

så det som hände då är historia MEN sanningen är densamma: en olycka händer lätt