Det här med FUSK, det straffar sig direkt ... tydligen

Märker hur beroende min kropp och mitt psyke är av att jag rör mig. Det här att sitta stilla för länge, inte hitta fungerande träningspass att gå på när jag har ledig tid samt att det inte alls är samma grej att undervisa som att själv praktisera yoga är någonting som jag behöver hitta en lösning på.

Igår tog jag sovmorgon, skippade min morgonpraktik, åt frukost och åkte sen iväg för att arbeta. En obehaglig känsla av uppblåsthet infann sig? Den höll sig kvar, ville inte släppa.

En kollega undrade om jag skulle må bättre ifall jag twistade ryggraden?

Självklart! Ingen morgonyoga, inte ens pyjamasvarianten i sängen halvsovandes, där hade jag kanske orsaken!? La mig på den stora mattan och gjorde ett antal liggande twistar och vips kändes kroppen något mer nöjd.

Tills jag satte mig i bilen, då kom känslan tillbaka. Twistade igen hemma innan lunch (samt plussade på några enkla yogapositioner) och därefter släppte obehaget.

För några dagar sen lovade jag mig själv att försöka promenera varje dag, minst en halvtimme. Samt att så länge det är möjligt även få till ett par löprundor i veckan (typ 2-3 stycken). Min kropp kommer att tacka mig och mitt humör likaså. Dessutom blir det skönt och nästan som en belöning att varva ner framför datorn med skriv eller planeringsjobb.

Det här med fusk, det straffar sig direkt för mig. Mitt mål är balans och harmoni, alltså är det smart om jag lyssnar in kroppen. Hittar en samarbetsplan som är både snäll, hållbar och (lite) utmanande.

Den vita bilen var plötsligt inte vit längre?

Härom dagen hade jag kvällsklass (inte ovanligt), den var inne i stan där parkeringsplats kan vara knöligt att få tag i. Lyckades hitta en ledig ruta, under ett träd. Senhösten har anlänt vilket betyder att de flesta grenarna är nakna.

Morgonen efter hade jag en tidigt klass. Lika mörkt ute när jag skrapade is från rutorna som det varit kvällen innan.

Körde iväg, parkerade och klev ut ur bilen. Vid det här laget hade det hunnit ljusna (på grund av vintertidsomställningen). Jag stirrade på bilen, det var stänk överallt längs förarsidan!? Hur hade det hänt? Marken var fortfarande frusen och jag hade INTE kört genom någon vattenpöl???

Beslöt att fylla min vattenflaska med hett vatten innan jag lämnade studion (efter klass) för att kunna torka bort det värsta. Resultat, något bättre men inte okey.

Frågan kvarstod, NÄR hade detta hänt? Och hade det sett ut så samma morgon då jag skrapade rutorna?

Berättade för mannen som efter lite funderande kom fram till att det antagligen suttit kajor i det nakna trädet kvällen innan och bokstavligen skitat ned bilen under tiden jag undervisat. I mannens värld så kan detta hända mig, han tycker inte alltid att min uppmärksamhet är heltäckande.

Mannen körde iväg och tvättade bort allt fågelbajs från bilen, sen önskade han att jag fortsättningsvis undviker träd i områden där det finns kajor.

Orka göra om, bjuder hellre på opolerat "skav"

I min värld är få saker perfekta så när det skiter sig mitt under inspelningen av denna veckas YouTube video så "är det sånt som händer".

Orka göra om ... och varför skulle jag?

Tänker att det blir som det blir och att resultatet är okey, att jag hanterar situationen på ett bra sätt. Visst, filmen får ett abrupt slut på grund av kritisk låg batterinivå men jag uppmärksammar och avrundar.

Good enough.

Tänker också att jag visar en sann verklighet, skippar de polerade ytorna och istället bjuder på skavet som oväntat kan ta över.

Vet att de flesta skulle göra om och göra rätt. Okey. Det kloka, smarta sättet. Inte jag, åtminstone inte i detta fall, denna gång.

Så vill du kolla in resultatet, håll utkik efter Mias Yogas nästa video "Bygga brygga". Kommer inom kort på YouTube och via länk i mina sociala kanaler (Mias Yoga Uppsala).

Hej svejs!

Skillnad ...

Sverige är ett avlångt land. I förrgår lyfte jag in ett par krukor (kryddväxter) eftersom det väntades frost och mycket riktigt så var det ett par minusgrader när vi vaknade. Vid lunchtid plus.

Så scrollar jag på Facebook och Instagram och ser hur min norrländska hemstad fått snö. Känslan är overklig.

Hos oss är hösten frostnupen. Lövträden fäller de sista bladen och vi har inte krattat färdigt på tomten. Vintern väntas inte ännu, den är långt borta.

Tittar på bilderna i flödet igen. Julkortsstämning och magiskt vackert. Alldeles för tidigt? Antagligen kommer snön att smälta ... eller inte? Det lär visa sig.

Oftast är det inte så stor skillnad mellan kuststaden i norr och den vi bor i förutom just nu. De är som sidorna på ett mynt: olika.

Höst hos oss, vinter hos syrrorna ... idag. I morgon kan det vara på ett annat sätt, lika eller olika?!?

Happy Days

Hade en söndag som jag kommer att bära med mig, med andra ord en dag att minnas. Har fortfarande ett stort leende på läpparna.

En vän fixade biljetter och undrade om jag ville gå med, se en sång och dansföreställning: Happy Days. Feelgood känsla utlovades och med svaret i handen så var allt värt varje krona.

Om du som jag slukade gamla svartvita dansfilmer när du var liten, byggde vidare med musikaler och dessutom både dansade och stod på scenen själv så kanske du förstår.

Jazztoner, steppskor, skönsång och en magisk orkester fick håret att resa sig och gav gåshud långt efter det att föreställningen var klar.

Feeling good! Vill se "Singin´ in the rain" igen och drömma mig bort, tänka att jag kanske kan bli så bra ... Få stanna kvar i ögonblicket, vara i nuet. Dansa, sjunga och leka.

Wow, så bra det var!

Så avslutades kvällen med god och mysig middag. Härligt! Är redo för en ny vecka, känner mig både energifylld och inspirerad.

Tillhör familjen gurkväxter

Halloween närmar sig och även om vi inte har några kids hemma så är det rätt kul att dekorera. Lite lagom. Få använda min kreativa sida, vilket jag älskar.

Tror jag köpt den minsta pumpan någonsin. Ingen mini, typ dekorationspumpa utan en riktig men modell liten.

Kände för en finurlig pumpa. Arga, illvilliga och grymma har jag skurit om och om igen. Denna gång  var det som att den orangea frukten (tillhörande familjen gurkväxter) talade till mig och bad om en mer sympatisk design. Och eftersom jag valde att lyssna så uppfyllde jag pumpans önskan.

Hemma hos oss bor nu spöken och på trappan ett kranie samt en pumpa som från början inhandlades i leksaksaffären när kidsen var betydligt yngre.

Risken med att dekorera (enligt mannen) är att grannskapets alla ungar tror att vi har en massa godis. Vi har inget ... så det blir att gömma sig i källaren om det ringer på dörren 😜

I våras när det kom påskkärringar så tittade de skeptiskt på den kexchoklad mannen gav, ungefär som om det varit hårt bröd. Nu skulle vi kunna bjussa på vinteräpplen men antar att det är ungefär lika attraktivt. Så du som önskar sliskigt godis till trick&treat gå till grannarna!

Önskar dig en skön söndag!

Få äran att hjälpa någon att hjälpa sig själv, DET är fint

Sextonåringar ... nu har de höstlov men några av dem fick jag förmånen att undervisa i yoga under gårdagen. Workshop som en av många valmöjligheter för  gymnasieskolans friluftsdag. Coolt.

Tydligen hade intresset för yoga varit så stort att klassen snabbt fyllts. Skolledningen funderade då på om byte av sal var det rätta eller om gruppen skulle hållas till de 22 som rummet rymde. Valet blev mindre grupp och så här i efterhand tänker jag att det var rätt.

Två killar och resten tjejer. En yogar, resten var nybörjare. Inga problem. Det jag däremot "glömt bort" var fokus. I den åldern handlar allt om kompisar och vad andra gör eller inte gör. Någon hade exempelvis valt yoga för att bästa vännen gjort det, inte för att hon själv verkligen ville. Att få tyst på kidsen och sen få dem att landa på mattan blev min utmaning, vilket tog ungefär halva klassen.

Någonting annat som jag förvånades över var ungdomarnas fysiska status. De var i "dåligt skick". Sorgligt och tragiskt att se. Många seniorer är i betydligt bättre form trots åldrande kroppar, krämpor och balansproblem.

Hur som så möttes vi på mattan och även om ett par droppade av och satte sig bredvid för att titta på så verkade de flesta okejat yogan. Ingen förstörde, ingen "spelade Allan" utan de som var där försökte följa mina instruktioner utifrån sina kroppar och möjligheter. Samtliga tackade.

Vad jag dock tar med mig är den tjej som kom fram efteråt och undrade om jag har klasser? Hon beskrev att något hänt, att ett lugn spred sig och att tankarna slutade snurra. Känslan att det här var något som hon mår bra av!

Om jag kunnat förmedla detta till en person så är jag tacksam. Om en människa hittar redskap för att få ett mer balanserat liv då är jag nöjd. Få äran att hjälpa någon att hjälpa sig själv, det är fint.

Fullbokat

Idag blir det premiär, jag ska göra något för första gången. Eller inte?
Har haft kick off för lärare men dagens aktivitet är annorlunda.

Workshop för yogasugna 16 åringar som har friluftsdag (på sitt gymnasium). Jättespännande och roligt. 90 minuter fyllda med lite av varje, vilket betyder både yin och yang.

Fick mejl från ansvarige samordnare på skolan som meddelade att min klass fylldes snabbast och att den är fullbokad. Jippi!!!

Dessutom har jag turen och lyckan att få ha en nära vän (som arbetar på skolan och fixat så att just jag blivit tillfrågad) med på klasserna. Vi kommer att hinna krama om varandra och prata lite innan och efter. Mys!

Åh, vad jag ser fram emot denna dag 😃 Premiärer är utmanande men också nyttiga, lärorika och förhoppningsvis alldeles underbara.

Som att hitta en nål i en höstack

Jag känner en fotograf (känner många men denna blogg tillägnas en alldeles speciell), han är helt otrolig! Inte nog med att han tar grymt coola bilder så är han som Skalman.

För fyra år sedan fotade han mig och en kompis ute vid vattnet. Det var en magisk sommarkväll och färgerna fantastiska. Vid detta tillfälle förevigades yogapositioner.

Hur som ... insåg för ett tag sen att jag sparat ner bilderna på något moln, vilket just då kändes smart. Men att hitta bilder när jag inte vet exakt var de lagrats är överkurs. Så jag chansade och mejlade fotografen. Undrade om han mot förmodan har kvar de bilder han tog på mig för fyra år sedan?

Fick svar direkt. Japp. Bland de 99 900 bilderna så fiskade han upp mina och skickade över med vändande mejl.

Alltså han är en hjälte! Är sååå tacksam 🙏

Tusen tack Mark Harris @frozentime.se

Ofrivillig paus

Arbetar med en ny "saga". Allt gick så bra, flöt på och vips kom jag till slutet. Tänkte jag.

Så kom funderingarna. Var detta slutet eller inte? Plötsligt blev jag osäker och alldeles blank. Skrivandet stannade av, totalt. Så jag lät texten vara. Sov på saken i flera nätter.

Att skapa sker inte per automatik, snarare tvärt om, det är ett hårt arbete. När det gäller skrivande så är den bästa lösningen ofta att skriva, skriva om och skriva om igen. Suck.

Här kommer tålamodet in, det som kan vara en bristvara. Jag vill bli klar och gå vidare. Bocka av på min todolista men har lärt mig att de djupa andetagen fungerar även här. Vissa uppgifter går inte att skynda på. Suck.

Frågade Lejonkungen om slutet på "sagan" och han serverade en riktig cliffhanger, en cool idé men jag nappar inte. Magkänslan vill något annat och jag står fortfarande med ansiktet mot väggen.

(Precis när jag skriver dessa ord så minns jag en händelse från min tid i specialundervisningen. En kollega bad eleverna att ställa sig mot väggen då det skulle informeras och hen ville ha full uppmärksamhet. Vad som inträffade var att alla utom en placerade ryggen mot väggen, den sista ställde sig med ansiktet mot. I mina ögon varken rätt eller fel. Kollegan hade inte varit tillräckligt tydlig. Ställ dig mot väggen kan absolut innebära att du ställer dig antingen eller om du har svårt att avläsa sociala koder. Ett övertydligt kommando hade kunnat vara: ryggarna mot väggen.)

Just nu känner jag mig mer som den eleven som gjorde tvärt om, försöker göra rätt men det blir avigt. Så min saga är inte klar, inte än. Den behöver ligga till sig, mogna och kanske skrivas om ... eller inte?

"Bygga brygga"

Ny vecka, nya klassplaneringar och nya möjligheter.

En seg måndag med trötta ögon och huvudvärk botades med massor av yoga. Började med pyajamasvarianten i sängen när klockan ringde. Den har blivit en favorit, att inleda under täcket med slutna ögon ger mig chans att vakna långsamt. Låta kroppen bestämma och huvudet vila.

Efter lunch blev det dags att planera både yin och vinyasa (brukar göra det på söndagar men det kom en albumplåtning i vägen ...) Först i huvudet och på papper, för att senare köra igenom klassen två gånger. Förbereda kroppen och knoppen inför kvällsklassen.

Men allt är inte yoga, mellan varven utfördes annat arbete. Dessutom fanns tid att hänga med mannen, Lejonkungen och en av hans bästa vänner. I min värld älskar jag att förena nytta med nöje (men å andra sidan, vem gör inte det?!).

Idag är en ny dag. Stiger upp i ottan och skippar pyjamasyogan, bjuder istället på tidig morgonklass i studio.

Oavsett om jag är trött eller pigg så finns bara ett sätt för mig. När klockan ringer, klär jag på mig i mörkret, stoppar frukosten i väskan och kör iväg.

Önskar dig en skön tisdag!

Den arbetssamma leken

Igår var det lekdag. Dock inte fritt skapande utan mer en variant av uppstyrd aktivitet, arbete är en bättre benämning.

Jag debuterade, fick vara statist under en albumplåtning. Vara en del av något större, där alla hjälps åt med det de kan från smink och hår till att rikta ljuset och möblera om.

Jag är glad att ha min dansbakgrund samt förmågan att minnas alla de gånger jag repat på scen. Att ha varit med under TVinspelningar och större föreställningar. Allt tar tid och mycket handlar om att vänta. Den egna scenen kan ta fem minuter samtidigt som helheten kräver en dag.

Inte nog med att vi var sena, fotografen kom efter oss och först då kunde ljussättningen förberedas, riggas inför eftermiddagens första scenen. Jag fick äran att rikta ena spotlighten, vilket var både tungt och monotont ... men viktigt.

Jag älskar att vara bland kreativa människor, det är kaos och allt tar tid men är samtidigt fascinerande. Vad som gäller är att lyssna in och göra det som förväntas av mig, varken mer eller mindre. En marionettdocka om du så vill eller en pusselbit. Min roll är att delta utan att för den skull synas, att låta frontfigurerna glänsa.

Magkänslan är att det kommer att bli grymt coola bilder. Ska bli spännande att se dessa när de väl presenteras.

En tjejgrej ... eller?

Återigen hamnade jag i en värld där jag långtifrån känner mig bekväm. Visst jag är kvinna, check. Kan emellanåt vara fåfäng, absolut. Jag gillar färg, form, kreationer och design MEN har aldrig varit en shopoholic. Jag har inställningen, "det där kan jag göra billigare själv" 😂 haha

Så till blogginläggets tema ... en tjejgrej?

Igår skulle jag färga min utväxt alldeles själv (håret på huvudet). Av olika anledningar så har jag inte kommit iväg till min frisör, hon som kan och vet allt. Kvinnan som jag låter göra "vad hon har lust med" eftersom jag litar 100% på henne.

Hur som så skickade hon med mannen en mousseflaska med färg som jag själv skulle testa!?! Observera att JAG inte alls känner mig hemma när det gäller smink, hårtoning eller annat som de flesta av mitt kön roddar med vänsterhanden. En kam/borste och en hårsnodd runt handleden så är jag nöjd.

Skaka flaskan. Använd skyddshandskar. Massera från hårbotten på torrt, tvättat hår. Jaha?
Skyddshandskar hade vi inte så mannen föreslog en tunn plastpåse. Check. Så var det bara att sätta igång. Problemet är att jag har så MYCKET hår ...

Så jag gav upp 😂🤣😂

Tänker att jag gör ett nytt försök idag efter frukost. Kanske det blir någon skillnad? Vi får se. Jag är ute på hal is ...

Guldstofft att bära med sig i hjärtat

Lejonkungen/psykologen är hemma. Jippi!!! En vecka, det är många dagar att glädja sig åt.

Han har naturligtvis med sig plugg från London, uppgifter, böcker som ska läsas och uppsatser som ska färdigställas.

Efter inställt flyg och annat kaos så bokades sonen om, fick plats på nattplanet vilket innebar taxi hem ... pappa betalade.

Jag skulle ha hämtat. Vi hade planerat massor av "myssnack" i bilen men det sket sig och jag sov istället skönt när han trillade in på småtimmarna. Det var först efter min lunchklass som jag kunde krama om sonen. Dricka kaffe, prata, spela 500 (kortspel) och bara hänga.

Det är som att vinna högsta vinsten när kidsen kommer "hem". Vi har dem till låns och den tid som ges förvandlas till guldstofft att bära med sig till nästa gång.

Så vi sprättade en flaska fin champagne, (det var ändå Champagnens dag) och skålade.

Rörelsebegränsning som belöning

Så det kan bli! Under min svacka i måndags valde jag att gå ut till min studio/vårt gästhus/grabbhäng/poolhus för att aktivera kroppen och rensa huvudet. Beslöt att köra en crossfit inspirerad kort träning som på allvar skulle få upp min puls. Sammanfattningsvis 50 burpees, 40 armhävningar och 18 squat. På några minuter är den högintensiva träningen över.

Jag satte igång och upptäckte snabbt att mina armhävningar varit starkare och flåset under alla burpees tungt. Squaten som utfördes snabbt blev mina andningspauser. Avslutade med  1100 varv rockring och kände mig nöjd. Obehagskänslan var borta men valde ändå att posta blogginlägget, mycket av den anledning att oavsett hur vi ser ut så är det okey att känna sig för smal eller för tjock, det är enbart en känsla. Viktigare är att inte fastna i den.

Hur som så vaknade jag morgonen efter duktigt stel och med en begynnande ömhet runt överarmar och biceps. Träningsvärken checkade in. Att leda yogaklass med chaturanga (armhävningar) i flödet var skrattretande. Mina armar protesterade högljutt och bar knappt. Konstaterar att de få minuter jag tränat högintensivt verkligen gjort skillnad.

Igår var kroppen fortfarande öm och varje gång jag försökte sträcka armarna bakåt, utåt eller uppåt kändes det som att vikter limmats fast runt dem. Jösses! Vad kunde jag göra annat än skratta?!

Helt ärligt så älskar jag känslan av lagom träningsvärk, den checkar sällan in men när den gör det så förstår jag att kroppen fått en utmaning och att jag gjort något rätt. Haha

Heja alla er underbara människor som sprider värme!

Alltså vad jag älskar för- och eftersnack med de som kommer och yogar. Alla dessa underbara och härliga människor, de fyller mig med ny energi!

Det kan vara allt från seniorer, både män och kvinnor till yngre förmågor: små kids, äldre ungdomar och "vuxna" i ett stort åldersspann.

Vissa har undringar och frågor, andra är mest sällskapliga. Oavsett ämne så händer något, den där magiska kontakten, den IRL som är så viktig.

Jag studsar hemåt av glädje. Leende. Har återigen fått energiboost för att någon annan vill dela bitar av sina tankar och sitt liv med mig. Schyssta, bjussiga människor.

Seniorer som dyker upp är oftast prestigelösa. De lyssnar inåt och håller huvudet på avstånd vilket gör att deras egon sällan tar över. Efteråt är de flesta både tacksamma och glada, sätter ord på hur välgörande yogan är i deras liv. Hur den motverkar stelhet och muskelförtvivning och istället ger dem ökad livskvalitet.

En liten kvinna, 84 år berättade att hon lider av någon sjukdom som gör att muskler och senor under knät långsamt förtvinar och dör. Hon är kylskåpsstel när hon vaknar och har knappt förmåga att gå. Kroppen gör ont och hon tvingar sig att promenera för att mjuka upp. Ett steg i taget. Eftermiddagarna är lättare, då har hon fått igång sitt system. Så landar hon på mattan för ett yinpass och jag förundras över vad hon faktiskt klarar. Hade jag inte vetat vad hon berättat så hade jag heller inte haft någon kunskap. Hon är över 80 år och bara det är beundransvärt i mina ögon, att hon dessutom har ytterligare hinder i form av sjukdom gör att jag imponeras ännu mer. Här snackar vi riktig #TANTKRAFT.