Historien om klänningen

Innan det var dags att önska sig någon julklapp så hittade jag den, klänningen i mockaimitation, "sämskskinnliknande". En enkel model, ärmlös och rak. Jag provade den och blev förälskad.

Jag som sällan vet vad jag ska skriva på min önskelista beslöt att tipsa om klänningen,

meddelande mannen direkt och hoppades på att han skulle smyga iväg för att i god tid inhandla min julklapp. Så blev det inte.

Istället gick veckorna och sen kom mannen undrandes, ville veta vad jag önskade mig. Nu var han redo. Jag tipsade om klänningen och han meddelade ett par dagar senare att den gått upp i rök. "Du kan väl kolla nätet", sa mannen "och skicka länk till mig:"

Jag som sällan letar på hemsidor gjorde som han sa eftersom jag så gärna önskade mig just denna klänning. Resultat: 0. Ingenstans fanns klänningen att inhandla och jag strök den ur mitt medvetande.

Så på juldagen kollade jag min mejl. I ett massutskick från butik hittar jag klänningen på bild! Men va?! Var kom den ifrån? Den är fortfarande på ordinarie pris men där och då bestämmer jag mig för att köpa den. Jag fyller i alla uppgifter och får då veta att klänningen inte finns i min storlek ...

Nähe, då var det väl inte meningen, den vill bara retas. Jag släpper återigen idén om att bära den på mig. Ett par dagar senare när jag arbetar så plingar det i min ficka, jag får sms. Eftersom jag är på jobbet så kollar jag mobilen först när det är möjligt. Meddelandet är från mannen.

"Är det den här?" står det under en bild av "min" klänning? Jag får också veta att den finns i min storlek. Jag messar snabbt tillbaka: Köp!

Det dröjer en stund sen ringer mannen och meddelar att han är hemma, utan klänning. Jag tog för lång tid på mig att svara ...

Nu berättar jag för mina arbetskompisar om den lustiga historien. Det är inte meningen att jag ska få tag på den. Då tittar min chef på mig och säger att jag på en gång ska springa iväg och kolla om den finns kvar. Sagt och gjort, jag skyndar iväg och hittar klänningen på en galge precis där mannen beskrivit att den ska vara. Så nu är den min!

Happy ending!

"Hur går det med boken? Jag väntar på den!"

En träningskompis gled in på jobbet igår och vi kramade om varandra ordentligt. Efter att ha pratat om hur julen varit så fick jag en fråga:

- Hur går det med boken? Jag väntar på den!

Vilken bok hann jag tänka? Men mindes sen hur lyrisk vännen varit över den novell jag lyckats ge ut. Det här med att skriva kanske inte är min grej? Tidigare blev jag blev jag refuserad om och om igen men gav inte upp för det.  Novellen var kanske ett undantag ... eller var den?

Vännens frågor stannade kvar när hon gick. Vad vill jag egentligen? Orkar jag kämpa vidare eller ska jag låta mina manus ligga kvar i datorn?

Och hattarna?! De samlar också damm.

Min personlighet är av den sorten att den är här och nu. Jag är en periodare. För tillfället har mitt fokus legat på jobbet, all egen kreativitet har lagts på julen. Nu är december snart till ände vilket innebär att jag arbetat mina sista timmar som vikarie.

Tillbaka på ruta 1, hur blir det med jobb nu? Jag vet att de vill ha mig kvar och själv stannar jag gärna men verkligheten ser annorlunda ut så nu är det snart dags att kavla upp ärmarna igen.

A woman got to do what a woman got to do. Allt löser sig, det gör det alltid!

Så minns jag: idag skulle mamma fyllt år, det är hennes födelsedag. Grattis mamma uppe i himlen! Vad tänker du att jag ska göra? Ska jag damma av mina alster eller ska jag låta manus och hattar vila?

Julgranskulor eller teknikbollar?

Tigers julinlägg:
Hos oss pratar matte och husse om att det snöat ute? Vi kan se det vita glittra på hustaken mitt emot men helt ärligt så bryr jag mig inte. Mamma håller med mig. Hon har varje morgon försökt få matte att öppna balkongdörren åt henne tills idag. Det vita som människorna kallar snö är kallt och blött, faktiskt så har inte ens jag lust att gå ut just nu.

För första gången på länge så har den senaste veckan varit intressant. Vi fick ett träd, en hel gran inburen! Jag och mamma har turats om att ligga under den och känna doften av skog.

Matte hämtade in stora lådor och satte ljus i snöre i vårt träd och efter det hängdes det upp en massa bollar och annat som familjen kallar pynt. Matte sa till mig att alla kulor på de nedre grenarna fick lekas med. Hon gav mig tillåtelse att plocka ned och spela fotboll med de jag ville ... bara jag tog från det område hon pekat ut. Det var som Julafton för mig!

Inte nog med det, samma kväll la familjen en massa lådor och kartonger inslagna i prasslande papper och med snöre runt ikring under granen. Mamma och jag lyckades klättra över och pressa oss in bakom berget. Vi fick ett eget krypin, en koja där vi i lugn och ro kunde blunda med ena ögat,  känna barrdoften och drömma oss tillbaka till vår skog på landet.

Nu är paketen borta men bollarna finns kvar. Jag har spritt ut dessa i hela rummet, någon har jag till och med tagit med mig in bakom soffan så att jag kan vara säker på att matte inte hänger up den i granen igen. Det händer att hon hänger tillbaka mina leksaker men då plockar jag ned de jag saknar igen för vi har en deal.

Min päls är barrig på ryggen, det är mammas med, det är inget vi störs av. Med jämna mellanrum ansas vi av husse eller matte, de tycker att vi sprider barren över allt.  

Nu tränar jag som Zlatan igen och livet är riktigt nice.

Är det vardag idag?

Eller är det en mellandag? Kanske både och? Verkar som att många, många är lediga även om jag arbetar. Efter julhelgen känner jag mig fullkomligt desorienterad, jag vet inte vilken veckodag det är!

Alla dagar hittills har varit specialdagar och har de inte varit det så har det varit en vanlig röd söndag. Så länge vi är lediga så spelar det ingen roll, det är när planering ska ske eller när jobbet kallar som jag tänker tanken: vilken veckodag är det idag? Ett I-lands problem, jag vet men emellanåt nog så viktigt att hålla reda på.

Kommer plötsligt att tänka på något som min pappa berättade om begreppet tid. Något av det bästa han visste var när han fick vistas i orörd natur. En favoritplats var en liten fiskestuga i nordligaste Norge som tillhörde vår släkt. Belägen mitt ute i vildmarken, flera mil från civilisation och där båt alternativt helikopter fortfarande är det enda sättet att ta sig till hyttan.

Min pappa älskade att vara där. Han fiskade röding och laxöring. Han målade. Det första min far sa att han gjorde när han kommit fram med båt var att ta av sig klockan, den stoppade pappa långt ned i ryggsäcken. Sen åt han när hungern knackade på, sov när han blev trött och däremellan fiskade och målade han.

Pappa befann sig i nuet, i sin bubbla med sin biologiska klocka som vägledare. Ingen störde och ingen annan försökte styra hans liv med klockslag. En slags meditation (även om pappa tyckte att sådant var flummigt) och en stressreducerande tillvaro.

Idag behöver vi koppla ned, plugga ur och träna oss på att inte alltid vara anträffbara och tillgängliga. Stress och prestation äter upp många.

Tror att vi borde göra som min pappa och bara vara när vi har möjlighet. Så passa på du som kan, du som är ledig och inte behöver passa några tider. Vila!

Må gott!

Mellan helger men ändå söndag

I skrivande stund har vi minusgrader, inte bara en utan nästan nio. Tyvärr följde inte snön med så vi fortsätter att leva i vårt kala och avklädda landskap. Julen bryr sig inte, den infinner sig oavsett. Vi har haft en bra julhelg med lagom av det mesta: gäster, mat, godis, vila, TV och julklappar.

Nu ska jag snart gå och jobba och det känns okey. Har redan hunnit både yoga och gå en långpromenad med en nära vän. Ska bli kul att träffa arbetskompisar och se hur de mår innan jag nöjd travar hemåt för att återigen umgås med mina kära.

Mitt dilemma återstår: Vad ska jag förvandla mig till på nästa års första fest? En maskerad med tema film. Mina funderingar har varit pausade men nu är det dags att börja tänka, om det är så att jag ska sy en kreation så är det dumt att vänta in i det sista ... den 2a januari ska kostymen vara klar.

Familjen har hittills inte varit till någon större hjälp, mina egna idéer har dissats och deras förslag har främst varit oseriösa så nu får de skärpa till sig! Eller jag får anstränga mig och sluta pausa min kreativa hjärna.

Kanske borde jag ringa en av mina vänner som är en riktig idéspruta och kan brainstorma bättre än de flesta? Hon är ett ypperligt bollplank och en härlig lekkamrat. Vi får se hur jag gör.

Det oväntade paketaviet

Jag fick ett paketavi i brevlådan. Förstod inte vad det kunde vara eftersom jag inte köpt något på nätet? Dessutom var avsändaren svår att utläsa så mystiken tätnade. Vad kunde detta vara?

Jag tog avin med mig till vår lokala tobak/tidningar/spel/post som heter Spel & tobak. Där fick jag ett platt paket 30x30 cm. Avsändaren var Baron L. Nu dök gissningar upp i huvudet, kunde detta vara annorlunda instruktioner och information angående nästa års första fest?

Jag skyndade hem och öppnade. Inuti paketet hittade jag en vinylskiva och ett litet kort. Ett tack för min roliga 20-talsfest som gick av stapeln i våras och samtidigt ett julkort. Jag blev alldeles rörd. Baronen hade hittat skivan, tänkt på mig och bara varit tvungen att posta LPn som ett julkort, trots att han för länge sedan slutat att skicka julhälsningar.

Vi brukar aldrig kora årets julkort men utan att tveka så vet jag att det jag fick igår ÄR årets häftigaste, det coolaste. Dessutom är det skickat med värme och omtanke, love it!

Nu är den här, dagen så många längtat efter (eller kanske bävat inför). Jag hoppas att ni sluppit dra på er stress, trötthet och irritation utan istället vaknar med en härlig känsla av värme och kärlek.

Jag ska göra mitt bästa för att min/vår dag blir så bra som den bara kan bli, att hela julhelgen kan minnas med ett leende på läpparna.

Vi ska äta hotellfrukost med delar av släkten, en bra start på morgonen som vi tillåter oss när vi firar hemma. Sen blir det familjen för hela slanten! Bara vara, äta gott, skratta, njuta av att kidsen är hemma båda två, dela ut klappar och sen avsluta kvällen med någon gammal julfilm.

Troligtvis ska någon av oss förvandlas till tomte och överraska grannens barn. Ännu har ingen anmält sig frivilligt och jag har en känsla av vem det kan bli som får dra på sig de röda kläderna. För det är klart att tomten måste knacka på dörren hos grannen!

Nu tar jag julhelgsledigt och vilar bloggskrivandet till den 27 december. Så från mig till er:

God Jul 

Julgranar så här danföredan

Hemma hos oss har vi granar i överflöd, allt från fejk till riktigt träd. Varför välja? En liten adventsgran i kruka, en alternativ designvariant och så den stora, barriga härligheten som vi bar hem ifrån torget.

Kvällen innan julaftton, den 23e klär vi vår stolthet. Katterna har redan spanat in den, de är mycket nöjda över att få in lite skog i hemmet och har redan invigt julgransmattan genom att ta en tupplur under grenverket.

Sanningen att säga så har de så klart tryckt ihop sig under den alternativa granen också samt plockat ned äpplen vi hängt upp som dekoration för att spela fotboll med. De plockar ned och vi hänger upp, känns detta igen?

Vi hoppas dock att Tiger håller sig på mattan och inte får för sig att klättra i den stora granen, sist det hände var vi nyinflyttade i lägenheten och adventsstjärnan i fönstret, ljusslingan samt mina finaste glaskulor strök med.

Så Tiger the cat: plocka äpplena och bolla med dessa ... om du måste. Kan också vara ok att leka med de nedre kulorna i granen (vi hänger upp sådana som inte går sönder).

Och till oss andra (i vår familj) så hoppas jag att vi kan klä skönheten i lugn och harmoni. Denna typ av aktivitet kan få många att muttra framför allt när ljusslingor ska sättas upp. Har hört flera episoder bara denna vecka ... Vi får väl se!?

Lycka till önskar jag mig själv och alla er andra!

Italian style

Rymdkapseleran är över, i alla fall för denna gång. Skönt att få städa bort allt damm och att få leva fullt ut i vårt hem.

Katterna njuter. De kan utforska, hoppa, klättra och smyga precis som vanligt. Dessutom har de en stor resväska att boa in sig i när de vill dra sig tillbaka. Sonen har placerat sin öppnade väska mitt på golvet i sitt rum. Han orkar inte packa upp. I stället flyttar Ravelli in. Hon gosar in sig i alla mjuka kläder och tycker att J har ordnat det bra för henne.

Även om vårt nya badrum inte är helt klart, det fattas 15 kakelplattor så är vår jul räddad. Vi kan duscha hemma igen. Vi kan bada! Helt, helt underbart :)

Ett klassiskt italienskt tema med svart och vitt kakel, så att badrummet blir tidlöst. 

Nu kan julen snart få börja, vi är på banan och kommer att hinna fixa det vi behöver. Pynta huset och laga den julmat vi önskar. Men nu är det dags att arbeta lite.

Chiao!

Sedeln som försvann

Fjärde advent och den äldre sonen följer mig till torget nära vårt hem. Jag har laddat upp med både kontanter (tog med en 500hundring från min bokförsäljning) bankkort och telefon. Vi väljer ut den finaste granen, prutar på priset och får hjälp av försäljaren att såga av de nedersta grenarna samt ett nytt fräscht snitt så vår gran ska kunna ta upp mer vatten. Jag betalar med swish och tänker att jag kan lägga tillbaka sedeln jag lånat av mig själv.

Nöjda och glada tar vi vår juvel i  våra handsk klädda nävar och vandrar hemåt. Om det inte varit för de många plusgraderna och den totala avsaknaden av snö så hade detta ögonblick varit magiskt, fyllt med julkänsla. Nu blev det en mysig stund med min förstfödde och trapphuset luktar av granbarr.

Så gick jag till ICA för att handla lite. När jag kommer hem igen så minns jag bokförsäljningssedeln och stoppar handen i bakfickan för att plocka upp pengen. Inte där? Jag kollar telefonfodralet och plånboken men utan resultat. Har jag tappat den?

Jag går igenom alla möjliga fickor men 500kronors sedeln är och förblir borta. Så jag har sumpat pengarna, det känns surt.

Kanske fick granförsäljaren 850 kr istället för 350kr? Kanske hamnade pengarna på golvet inne på ICA, vid kassan?

Pengar är trots allt en världslig sak. Jag överlever trots att det svider. Nu hoppas jag att någon som är fattigare än jag hittade sedeln. Det får gärna vara en EUemigrant, flykting eller någon som måste tigga för att få ihop pengar till mat.

Så här och nu bestämmer jag mig för att den som hittat min sedel är i större behov av den än jag. God jul från dig till mig. Använd pengarna väl.

En match mot andningsdemonerna

Härom dagen steg jag upp i ottan ( familjen sov), åt frukost och styrde sen kosan mot tåget som tog mig till Stockholm. Det var nu det skulle ske, jag hade en alldeles egen njutbar tahandommigsjälvdag.

För ett par månader sedan bokade jag in mig på en yoga workshop. Mitt stora dragplåster var äventyrerskan Annelie Pompe som djuphavs fridyker och klättrar uppför världens högsta bergstoppar. Äntligen skulle jag få träffa henne in real life!

Denna "lilla, nätta" kvinna står för allt det jag alltid drömt om. Hon utmanar sina egna gränser och ser möjligheter i det mesta. Annelie lever sin dröm och drivkraften är nyfikenhet. I mina ögon är det eftersträvansvärt, en stor wow-inspirationskälla.

Annelies sidekick denna dag var Sofie Ringsten som bl a är surfare. Tillsammans höll det i en spännande 6 timmars workshop. Sofie guidade oss genom skön yinyoga för atleter och Annelie visade samt undervisade oss i olika andningsövningar och tekniker.

På golvet runt ikring mig var rummet fyllt av surfare, löpare och yogamänniskor. Som extremsportare så är god syreupptagningsförmåga A och O. Fightingspirit är en av de viktigaste egenskaperna samt tålamod. Motståndet sitter i våra huvuden och de som lära sig att stänga ute alla de små röster i skallen som viskar om våra begränsningar är de som kommer att lyckas bäst.

Idag utmanade jag mig, inte 100% och fullt ut men jag mötte mina demoner när det gäller andning.

För mig är det obehagligt att hålla andan under vatten, jag får snabbt en lättare panikkänsla. Litar inte på apparatur men inte heller på min egen förmåga. Jag vet att jag kan om jag vill men lusten att utmana mig har sällan infunnit sig.

Idag beslöt jag att prova. Vi befann oss i en trygg miljö, utan vatten. Vad skulle kunna gå fel? Ingenting!

Efter andningsövningar och stretch av bröstkorg så var det dags att släppa taget och hålla andan. Annelie guidade oss genom två försök innan det var dags för det stora testet. Först skulle vi enbart stanna kvar i det avslappnande tillståndet och tänka lyckliga tankar. Check! I försök två gick vi in i det stadium när kroppen börjar signalera att nu vill den andas, det blir obehagligt. Check!

Inför sista försöket och vår utmaning uppmanade Annelie oss att gå in i fightingläge, att fokusera och utmana kroppen. Min rädsla kom smygande och jag stod vid mitt vägskäl. För mig var det inget nederlag att mima åt Annelie att jag inte tänkte prova. Jag var nöjd med mina två försök. I mitt huvud så känns det bättre att ta träning av detta slag långsiktigt, ett litet steg i taget. Jag har inte drivet, motivationen och den kämparanda som behövs för just detta uppdrag. Men det gör ingenting, jag är nöjd. Mina hangups blev tillräckligt utmanade.

Så 2-1 till mig mot demonerna men då ska jag säga att jag lämnade walkover i tredje perioden, annars skulle de aldrig fått något poäng ;)

Dagens dilemma

He´s back ... min förstfödde och jag njuter och ska fortsätta med det till dess att han sätter sig på planet hem till sitt liv. Faktiskt så är jag inte ens trött längre trots mörkret, de låga molnen och regnet.

Badrummet träder fram i all sin prakt och även om det inte blir helt klart innan hantverkarna går på julledighet så är vi extremt nöjda. Wow! Snart blir det invigning, limningar ska bara torka först.

Nu till dagens stora fråga: Vad ska jag fixa för maskeraddräkt till nästa års första fest? En maskerad med tema film. Det finns så många alternativ att jag har svårt att välja. Ni som känner mig vet att jag går All in.

Ska jag använda mig av de attribut jag har och välja något utifrån dessa eller ska jag sikta på en total stilförändring med peruk och hela köret, maskerad till oigenkännlighet?

Får förslag på allt ifrån prinsessan i Frost till Catwoman. Måste nog sova på saken. Grejen är att det blir jul och sen nyår, helgerna avlöser varandra och möjligheten att fixa kostym minimeras om jag inte väljer att sy den själv.

Min lösning är fortfarande: sov på saken. Så jag avvaktar och laddar för biokväll.

Ha en härlig dag!

Statusrapport från rymdkapseln

Det finns de som lever i ett rent Helvete, stämmer inte på oss vi bor i ett dammigt Paradis. 

Ikväll kommer sonen hem från norr och studierna i rymdteknik. Just nu har han inget rum ... Våra fyrbenta älsklingar har delat de de sista dagarna med mannen för att komma så långt ifrån renoveringskaoset som möjligt.

Det betyder att ordningen måste återställas.

Så här kan vår tillvara beskrivas:

• Frustrerade katter på gränsen till nervsammanbrott, understimulerade, rymningsbenägna och äventyrslystna.
• Tältöppningar i varje dörröppning, dragkedjor som måste dras upp och ned
• Tofflor att konstant ta av och på samt att snubbla över
• Juldekorationer som pudrats vita av damm, inte snö
• To Do listor 
• Julklappspåsar under sängen bland dammråttor och i varje garderob
• Frysbox fylld med julbak!!!
• Ett badrum som sakta tar form
• Och dagens stora fråga:  Var ska vi nu ställa kattlådan?

Men som sagt ikväll kommer den saknade sonen! Lycka :) Livet i vårt dammiga Paradis går vidare och strax före jul kommer vi att ha förvandlat vårt hem till en stämningsfull julvåning men först efter att ha lagt ned en hel del arbete samt ett och annat magiskt trollspö.

Hej svejs!

Sover tandläkaren gott om natten?

Motgångarna vid badrumsrenoveringen löser av varandra men vi överlever, shit happens och allt löser sig. Det är inte min stil att fastna i problem. Vi lyfter blicken, tittar framåt och finner nya vägar.

Men ... jag är frustrerad, ja till och med lite arg. Ilskan riktar sig inte mot någon i familjen, på jobbet, vänkretsen, projektledaren, hantverkarna eller leverantören utan mot ett helt annat håll.

Mannen gick med tandvärk hela helgen, han stoppade i sig värktabletter för att klara av att existera. Vill förtydliga här och nu att jag är gift med en man som inte klagar. Vissa män blir dödssjuka av en liten förkylning, inte min. Vi är av samma skrot och korn, biter ihop och vilar oss friska.

Hur som helst så fick han akuttid hos tandläkaren under veckans första dag. Arbetade fram till besöket. Tandläkaren röntgade tanden, sa att det fanns en inflammation och sprutade in bakteriedödande medel och så var allt klart. En rotfyllning bokades till slutet av januari. Besöket betalades.

Mannens smärta blev inte lindrad den blev värre och han fick stoppa i sig ännu fler värktabletter.
"Reklamera besöket", sa jag. Mannen bokade ny tid.  Mer smärtstillande och en stund på jobbet (dagen efter) innan det blev dags.

Vid detta besök konstaterade tandläkaren att tanden var fylld med var. Han borrade djupare, tömde rotfickorna, sprutade in mer bakteriedödande och skrev ut penicillin. Ny betalning.

Men hallå!!! Hur är det möjligt att missa, att inte fullfölja och göra en grundlig undersökning vid första tillfället? Hur kan man säga att i 90% av fallen så räcker den behandling som min man fick första gången?  Dessutom hade tandläkaren mage att ta betalt igen!

Min irritation kommer av att det gör ont att se någon jag älskar lida, att inte riktigt förstå exakt hur ont det verkligen gör men samtidigt veta att jag helst vill slippa den erfarenheten. En expert inom sitt område borde inte göra ett sånt misstag så att patienten lider mer efter en behandling än innan.

Gör vi misstag så ska de rättas till men då får vi räkna med att stå för kostnaden. Om jag i butiken gör fel så har kunden alltid "rätt", vi "betalar" genom att byta ut varan mot en ny eller betala tillbaka den summa som kunden lagt ut. Andra yrkesgrupper rättar till sitt klavertramp genom att göra om och göra rätt men struntar då i att skriva ny faktura.

Sover denne tandläkare gott om natten?

Igår kväll mådde mannen sämre än någonsin trots penicillin. Vi hoppas att det berodde på borrningen och den rensning som gjordes. Finns ingen möjlighet att orka arbeta för min bättre hälft. Han sover och jag hoppas att allt vänder nu. Han är värd att må bra!

Julkort, ska det vara något?

Nu är det dags att fundera över nästa dilemma i december, ska det skickas julkort eller inte? För mig är svaret självklart: JA!

Jag vet att de flesta prioriterar bort de handskrivna korten som läggs i de röda lådorna före jul men det gör som sagt inte jag. Det går att skicka elektroniskt också, så klart och det händer att jag kompletterar på det viset men då önskar jag att skriva ut hälsningarna så de blir fysiska (om vi får julkort mejlade).

Hemma hos oss tar varje års julkort tid. Många gånger har jag tecknat eller gjort tredimensionella julhälsningar. Sönerna har ibland designat eller så har vi letat reda på något fotografi som fått stå som grund.

Oavsett om vi köper eller gör korten själva så behövs tid. Det ska skrivas adresser och hälsningar samt klistras frimärken. Jag räknar med en till två kvällar, för vi skickar många kort ca 40 stycken.
Vi får inte lika många, inte nu längre men det spelar inte någon roll det är känslan av att ge och sprida lite glädje som är grejen.

I vårt hem spänner vi upp ett snöre under taket och sätter sen upp de hälsningar vi får. En magisk känsla infinner sig och det är lätt att se alla kort samtidigt.

Så hur gör du? Är du en som håller på de gamla traditionerna eller tycker du att det är skönt att slippa?

Nu är det dags att ge sig ut och leta reda på lite julfrimärken så att jag kan lägga alla våra kort i någon av de härligt röda postlådorna.

Ha det!

Är det en leveransskada på badkaret? Men hallå!???

Jaha, vad ska vi säga? Som det är nu så får vi ställa in oss på att leva med ett halvfärdigt badrum en månad till ... Kaklet som beställdes hinner inte levereras förrän i mitten av januari nästa år. Vår beställare har räknat fel. Trist för oss!

Idag skulle jag ta emot leveransen av det nya badkaret. Mannen hade betalat extra för att vi skulle slippa bära det tunga badkaret uppför de sugande 66 trappstegen i vårt trapphus. Med tandvärk som måste åtgärdas kollade han klockan för att komma fram när telefontiden startade. Jag lovade att ta emot leveransen och se till att bärarna placerade karet där vi ville ha det.

Jag skuttade nedför trappan och hälsade. När vi står i minusgraderna utomhus så säger plötsligt en av de som ska bära upp den stora kartongen: "Fota det här märket. Det är en leveransskada. Ta en bild så att de ser att klistermärket satt här innan vi bar upp kartongen"

Jag hajar till. Är det en leveransskada på badkaret? Men hallå!???

Jag frågar vad de menar med det de nyss sagt? Om badkaret är trasigt vill vi inte ha det, då är det ingen idé att de bär upp det till oss. Jag tänder till men håller mig lugn, säger att jag tänker hämta min man.

Sagt och gjort, uppför alla trappor. Mannen stönar men kommer. Han har ett schysst och konstruktiv sätt att möta våra bärare. De undersöker emballaget och ringer leverantören. Efter många om och men så konstaterar de att märket inte betyder transportskada.  Finns inga synliga tecken på att något skulle vara trasigt. Vi pustar ut.

Så nästa problem, porten öppnas enbart till hälften. Vi har dubbeldörrar och sprintarna som håller dörr nummer två på plats vill inte ge med sig. Vi provar olika redskap för att pilla upp den nedre sprintern. Jag meddelar att vi ev måste gå en omväg via grannporten, längre sträcka att bära men markplan. Då ger sprintern efter och öppnar sig.

Mannen som har tandvärk och är sen till jobbet kommer inte undan, han får hjälpa till att baxa upp badkaret. I sanningens namn erbjuder han sig eftersom han ser att det är för tungt för mannen och kvinnan som vi betalat att hjälpa oss.

Nu står paketet på plats i trapphuset. Mannen har gått till jobbet och samtidigt hunnit boka en tandläkartid till eftermiddagen. Livet går vidare i vår rymdkapsel. Nu hoppas vi att det efterbeställda kaklet kan monteras i januari men att vi kan använda badrummet redan före jul. Vore skönt att få duscha hemma.