När jag var liten hade vi en Volvo Amazon, en gräddvit. Tror årgången var 64a? En gåva till mamma (från sin pappa) efter det att hon "klarat körkortet". Just denna kom under många år att vara vår familjebil.
Gissa om den fick jobba! Den fraktade familjen ut på landet. Det storhandlades. Skjutsades och hämtades. Varje påsk och varannan jul kördes det till Kiruna ... och sist men inte minst (längsta sträckan på extremt dåliga vägar) de åriga sommarresorna till Nordnorge.
Pappa som körde upp efter det att han fyllt 30 var (helt ärligt) inte den bästa bilföraren. Dessutom var det ännu ingen lag på användandet av bilbälte. Vi barn stod gärna mellan förarsätena eller rörde oss fritt i baksätet.
Pappa var temperamentsfull och körde efter sin personlighet. Han varvade motorn när den startade, vilket innebar att hela kvarteret hörde när det var dags att åka. Han tvärbromsade i korsningar eller vid rödljus, emellanåt så häftigt att baksätets säte hamnade på golvet. Trots det tyckte han sig vara en säker och skicklig chaufför (framför allt jämfört med vår mamma (?) som körde utan humörsvängningar)
Faktiskt så kom vi alltid fram. Pappa höll hastighetsgränserna och varken polis, avåkningar eller olyckor drabbade oss.
Den gräddvita Amazonen slets dock hårt. En av pappas bröder bytte bil varje år, det gjorde inte vår. Volvon åldrades. Orsaken till att baksätet hoppade ned på golvet var antagligen just en sådan ålderskrämpa?
Allt eftersom vi blev fler i familjen och dessutom växte så såldes (eller skrotades???) den gamla bilen och en ny (läs begagnad) Volvo 245 ersatte vårt ikoniska färdmedel. Den bilen skulle sen hänga med resten av vår uppväxt, ja så länge pappa levde ... för byta bilar, det var en världslig sak. Så länge den rullade var pappa nöjd.
Och tänk det där sista "tänket" har jag ärvt av pappa. Så länge någonting är funktionsdugligt så är jag nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar