... värda sin vikt i guld ...

Att arbeta på en enhet där kollegorna är värda sin vikt i guld är en ynnest. Att sen bli inbjuden till ett par på en afterwork inklusive middag innan semestrarna påbörjas är en gåva.

Få diskutera högt och lågt. Gapskratta så tårarna rinner. Bara vara sig själv för att vi är bäst så ... vad är bättre än det?!

Jag älskar verkligen mina arbetskamrater och helt ärligt hinner vi sällan prata klart men igår kväll hann vi det.

Lycka!

Kände mig sprallig hela vägen in till skelettbenen när jag cyklade hem. Glad. Det blev ett äventyr att färdas genom skogen, på okända stigar (både dit och hem). Kanske borde jag vara rädd? Kanske inte? Tänk om jag cyklar vilse ...

Känner mig istället helt trygg, för vad kan gå fel ... liksom? (Allt eller inget ... är medveten om det men själv tror jag på inget).