Det här med att gymma med Lejonkungen börjar bli en tradition, vi har tränat två gånger inom loppet av tre dagar ... och det är inte jag som tjatar eller frågar.
Mina vadmuskler är dock inte att leka med. Stenhårda och ilskna, vill liksom inte mjukna. Värst är det när jag suttit stilla en stund, då bråkar de ordentligt och att gå nerför trappor irriterar dem mer än något annat.
Ställde mig därför på löpbandet för att "gå bort" spänningarna. Knallade på, i flera kilometer. I rörelse fungerar min kropp vilket får mig att glömma det onda. Blir därför lika förvånad varje gång vaden skriker.
Att springa eller gå snabbt på löpband är intressant, det är lätt att ta ut sig mer än vad huvudet förstår. Av erfarenhet har jag lärt mig så igår beslöt jag att trappa ner när väl målet var uppnått. Ramla ihop i en hög vid sidan av bandet ingick inte i min plan.
Stegade ner, stannade upp, stretchade ut vaderna och klev ner från maskinen. En underlig känsla infann sig, det var som om jag inte befann mig i min kropp, som om vi var delade. Jag rörde mig framåt för att hämta hemnycklarna i omklädningsrummet (till Lejonkungen). Kroppen bad om paus, jag lyssnade men gjorde inte som den ville förrän nycklarna låg i sonens ficka. DÅ kom huvudet ikapp kroppen (eller om det var tvärtom?). En minuts vila var allt som behövdes för att återförenas.
Gårdagens konditionsträning har antagligen satt sina spår ... jag har dock inte vågat känna efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar