Så är det jag och mannen igen, inga inneboende kids och inga gäster. Just nu riktigt skönt, att få landa i vårt eget. Det är klart att turbofian Ashley och hennes bästis Stanley fortfarande ingår i familjen, de är ett uppiggande inslag i vår vardag.
När huset blivit tystare så syns katterna mer, de rör sig runt oss och sover helst på övervåningen på den plats där solen för tillfället värmer.
Schyssta som de är så väntar de till vi stiger upp innan de ber om frukost. Faktiskt kan jag sakna Audreys väckningar, framför allt de gånger hon försiktigt nosade mig i ansiktet. Om det är av respekt eller annan anledning vet jag inte men det är ytterst sällan katterna hoppar upp i vår säng om vi ligger där. Som om de tror att platsen är förbjuden? Vilket är fel, de får komma men väljer att låta bli.
Var jag för tydlig, för tuff mot Audrey när hon ville ligga i sängen mellan mina ben? Då när hon vid ett par tillfällen kissade genom alla sängkläder (eftersom det blev lite väl spännande att vara så nära en människa). Hon får absolut ligga i min säng ... bara hon håller tätt.
Kanske valde hon det lättaste, inget bus med mattes tår (= förbjudet) och enbart sova på mattes säng om den är ledig ... för då händer inga olyckor. Kanske kan vi hitta tillbaka till myset? Eller så har jag lagt en ribba som A tror att hon måste följa?
En dag i taget ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar