Lära mig surfa, dyka, klättra och åka till Indien på yogaretreat.
I mina tankar är allt möjligt och ibland får jag nypa mig i handen och tala om för mig själv att jag inte är tjugo år längre, i sinnet ja men inte kroppsligt.
Kanske ska jag skaffa den där lilla, lilla tauteringen, en nyckelpiga på ena skinkan och pierca naveln som jag funderat på i massor av år!?
Mannen skulle påstå att jag hamnat i någon form av ålderskris och undra varför?
För att jag kan, för att det är kul.
Men skämt åsido så är det inte lika coolt med tatueringar längre, alla har. Och en ring i naveln gör ingen större skillnad. Jag är nöjd som jag är.
Däremot lockar extremsporter. Jag har alltid blickat beundrande på de som vågat.
När jag var i mina söners åldrar funderade jag allvarligt på att hoppa fallskärm och lära mig flyga men kom aldrig så långt, hittade ingen som ville hoppa med mig.
Tror klättring hade passat mig också men det kom annat emellan.
När vi var på Maldiverna i somras så hamnade vi mitt bland en massa surfande australiensare. Vi åt på samma restaurang och softade på samma bar. Den äldre sonen som bott ett år downunder och ägt en surfingbräda blev smått frustrerad. Han saknade vågorna och kicken. Inte blev det lättare för honom när både surfare och personal konstant antog att han tillhörde surfarna.
Jag och sonen har samma relaxa stil och look.
"Hur var vågorna i morse?" fick sonen höra. Till slut stod han inte ut och kollade vad det skulle kosta att hyra en bräda, bara för en dag? Säger bara ockerpriser...
Jag uppmanade honom att dyka istället men det sket sig också eftersom det enda han skulle hinna med var ett endagssdyk och det vore att kasta pengarna i havet upplyste dykinstruktören. "Har du dykt i barriärrevet i Australien så vill du inte dyka just här... Du är redo för nästa steg och det kräver flera dagar"
Så jag och sonen fick nöja oss med att vara lookalike och beundrande kolla in alla som trixade i vågorna, snacka med dem och drömma oss bort.
Jag snorklade, flera gånger om dagen. Dykning med tuber på Aruba var inte min grej men att snorkla på Chaaya Island Donveli var. En ny magisk värld öppnade sig. Tyst, ljudlöst gled jag genom vattnet. Jag var en gäst i en annan dimension. Se men inte röra, bara tyst glida över och sen vidare. Första gången jag gled över en rocka som låg nedgrävd i korallsanden stannade nästan hjärtat. Jag tog ett nytt andetag och såg rockan simma iväg under mig.
Nästa gång vågade jag titta mer noggrant och rockan lät sig inte störas, den låg kvar.
Utanför vår watervilla (på pålar i vattnet) simmade små revhajar och svarta rockor med vita fläckar på ryggen, dessa tog sig inte in till stranden så vi fick studera dem från vår altan eller genom vårt stora panoramafönster.
Paradisöar är min grej, jag blir förälskad och vill tillbaka. Hela jag blir lugn och harmonisk. Att leva i nuet blir enkelt. Jag hör hemma i orörd natur. Känslan att vara ett med och att få utforska är magiskt.
Fjäll och alper går också bra men då krävs lite mer kläder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar