Jag fick en yoga journal av mannen för ett halvår sedan, en slags dagbok. Varje dag skriver jag i den. Tankar och reflektioner hur kroppen mår och vilken sorts yogaträning jag praktiserat. Större och mindre mål sätts och utvärderas.
Det är spännande att se hur långt jag kommit samtidigt som jag vet hur mycket det finns att lära. Jag är nybörjare trots att jag yogat i flera år. Ödmjukt börjar jag inse att det inte finns något mål ... det är vägen som räknas.
Vissa dagar infinner sig flow och jag flyter, andra dagar är tuff uppförsbacke. Det gäller att lyssna på kroppen och låta den sätta gränser. Vissa asanas kanske jag aldrig kommer att lära mig, mina höfter är inte så "utåtvridna" som jag emellanåt skulle önska. Att sitta i full lotus är för mig omöjligt. Jag stretchar och tänjer bindväven men det betyder inte att jag en dag kommer att kunna sitta i just full lotus. Kanske, kanske inte? Jag kan annat, är mer som en fällkniv.
Långsamt bygger jag yogastyrka och smidighet. Små steg blir plötsligt ett jättekliv när jag ser tillbaka och minns. Men det som är viktigast är att jag praktiserar för att jag mår bra av det. Mindre stress i kroppen, ett större lugn och mer tålamod. Varför sluta med något som ger välbefinnande?!
Live, love, yoga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar