Innan hela soppan och bergochdalbanan som livet.nu serverat oss så har jag vid något tillfälle funderat på hur jag skulle klara av ifall någon i min innersta krets/familj blev allvarligt sjuk?
Min tanke har då varit att det skulle bli oerhört svårt för MIG på grund av att jag egentligen inte har den omvårdande och behandlande personlighet som kanske krävs?
Jag letar ständigt efter det friska och gillar inte när fokus hamnar på det som inte fungerar, det som kan anses vara sjukt.
Det här att leta lösningar, kliva utanför boxen när det behövs och se ljuset i mörkret är mer min grej.
Medan det som kan upplevas som ett deppigt och kvalmigt svart hål inte är något jag frivilligt har lust att ge mig in i.
Därför beundrar jag de som orkar leva (eller arbeta) med svårt sjuka människor för att osjälviskt sprida kärleksfull energi och lägga all sin tid på att stötta och hjälpa.
Så hamnade vi där vi hamnade och jag märker att livet får mig att klara det jag trodde var för svårt för mig ... eller jag har ju inte vetat. Märker att mina styrkor gör mig starkare i krissituationer och att jag faktiskt är en riktig klippa!
När vi måste så klarar vi att bestiga berg, du som jag. Allt är möjligt!
Hemma hos oss är det harmoniskt och lugnt. De 20 timmar som mannen var stum helade något i honom. Tyngden är borta, kramperna och skakningarna!?! Kanske var detta vändningen? Kanske nådde vi botten så vi kan påbörja klättringen upp i ljuset?
Allt känns bra just nu, inte friskskrivet men oändligt mycket härligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar