För ett år sedan (igår) var den värsta och tuffaste dagen i mannens utmattning, den dagen när kroppen fullkomligt kollapsade och han tappade talförmågan ... men också det dygnet när allt vände.
Ett år senare så kämpar han fortfarande med att steg för steg hela sig själv. Ett år då mycket hänt samtidigt som annat står och stampar.
Talet kom tillbaka efter ett dygn (förra året) och det som gjorde skillnad var att rädslan (över att inte veta vad felen med kroppen var) försvann. Rädslorna som legat i bakhåll, just för att INGEN läkare gav några som helst svar. Det var vi (mannen och jag) som tillsammans la ihop pusslet och insåg hur vi borde göra.
Ett år. Lång eller kort tid beroende på vem du frågar.
Idag behöver jag inte bära på klumpen i magen när jag åker hemifrån, den som står för rädslan att något ska hända när jag är borta. Är så enormt tacksam över det! Att kunna åka iväg och med varje känselspröt i kroppen veta att det är okey. Att allt går åt rätt håll, om än långsamt.
Så igår firade vi vändningen! Inte enbart att mannen är pappa (Fars dag) utan hela resan han gjort dessa tolv månader. Att han idag landar på jobbet några timmar varje vecka för att arbetsträna. Att han lagar mat och städar när jag arbetar. Att han alltid finns tillgänglig för våra söner och för mig, då vi behöver honom. Och att jag skulle välja honom ännu en gång om valet var mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar