På tåget ner till Göteborg hamnade jag tillsammans med ett ungt par och deras lilla dotter. Flickan var övertrött och hade ledsnat på att sitta still. Hon behövde röra på sig. Tittade på sina föräldrar och testade gränser som hon visste att de skulle reagera på. Föräldrarna var lugna, provade att avleda med sång, med pussar och med ord. Tjejen började gråta men utan att göra någon vinst. Föräldrarna satt eniga och trygga alltmedan dottern grät högre.
Jag imponerades av deras samspelta beteende, ingen irritation och ingen höjd röst samtidigt som undertecknad förstod att de själva stressades av hur alla andra i tågvagnen reagerade på gråten.
Från ingenstans dök en äldre man upp. Han undrade om det var deras dotter som varit ledsen och gråtit? De nickade. Då plockade mannen fram en bok som han överlämnade, en barnbok som han skrivit. Kanske kunde denna göra flickan gladare? Paret tackade och mannen återvände till sin plats.
.JPG)
Det var nu jag började prata med paret på riktigt. Sa till mannen att de skulle kunna be om en signering av boken eftersom den var en gåva, författare brukar gilla att signera om det finns ett syfte. Mannen hade en penna och gick för att söka upp författaren. När han kom tillbaka stod det Till Sara samt författarens namn på insidan av pärmen.
Jag fick veta att den unga pappan blivit lämnad av sin pappa och att han lovat sig själv att aldrig bli som honom, utan istället försöka göra annorlunda och alltid finnas nära. Dottern hade nyss fyllt två och var ljuvligt söt. En smart och empatisk tjej vilken konstant önskar upptäcka världen och testa sina fysiska förmågor.
"Det kommer att gå bra, det går redan bra", sa jag till paret, "ni gör alla rätt när ni lugnt och tydligt gränsar Sara."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar