Precis just nu minns jag en för mig jobbig dag när jag var mycket liten. Vi bodde fortfarande i lägenhet och eftersom eller kanske just för att jag var äldsta dottern hade jag fått massor av leksaker av alla möjliga vänner, släktingar och bekanta till mina föräldrar.
Med en pappa som älskade att överraska och som emellanåt inte brydde sig om ifall jag hade åldern inne så var jag redan som tvååring stolt ägare till allt ifrån Brio tåg till barbie och ett rött dockskåp.
Om ni minns hur jag lekte så kommer ni också ihåg hur jag vände leksakskorgen uppochned samt rensade vägghyllorna på mjukisdjur. Lilla Mia var ett yrväder och drog fram som en virvelvind. Jag lekte sönder mina leksaker, kanske för att jag fick många av dessa innan jag hade vett att leka varsamt.
Hur som helst, dagen ifråga satt jag med pappa på golvet. Han hade en eller två stora ICA papperskassar. Vi gick igenom alla mina grejer, det som var för trasigt skulle bort. Jag minns hr jag grät när pappa stoppade mina obrukbara skatter i påsarna.
Allt var dock inte sönder, vissa grejer rensades ut för att skänkas bort till något annat barn. Jag protesterade och grät en skvätt till under tiden som pappa trollade bort. Så höll vi på tills dess att pappa kände sig nöjd och mina tårar sinat. Det gick en timme och så var händelsen blott ett minne. Jag glömde den traumatiska stunden och lekte med de saker som fanns kvar.
Efter det har jag aldrig haft samma överflöd och idag tänker jag att det egentligen inte är så mycket som jag verkligen behöver (materiellt sett).
Hej svejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar