"Nä, just det" tänkte jag, "just därför" ... och sen tänkte jag inte alls

För flera år sedan då jag fyllde jämt och ordnade party, ville undertecknad bjuda alla gäster på något oväntat. En gång tidigare hade jag sjungit (med sönerna som kör i refrängen) men det var då, dags för nytt.

Det var fullt upp med dekor, tilltugg och festplanering men kände ändå att en överraskning vore grädde på moset. Vad skulle jag göra?

Genom hela min uppväxt dansade jag balett (och all annan dans vi kom över att testa). Som sextonåringar köpte vi steppjärn, monterade fast dessa på lämpliga skor och lekte fram både kombinationer och dans. Vi gick på känsla och kollade in gamla dansfilmer. Det var då, för typ hundra år sen.

Detta år letade jag fram mina steppskor och beslöt att sätta ihop en kort välkomstdans. Musikvalet var lätt, det blev Welcome ur Cabaret, ca 55 sekunder, lagom långt så alla skulle orkar fokusera.
Jag slängde ihop några stegkombinationer i huvudet men kom sen inte längre. Familjen visste om min plan. "Du behöver inte" sa Lejonkungen "ingen förväntar sig" Nä, just det tänkte jag, just därför.

Mannen som är mer praktisk frågade var jag tänkte träna? "I trapphuset" svarade jag "eller kanske på vinden?" Mannen nickade "Inte inne i vår lägenhet bara, parkettgolvet kan ta stryk"
"Nej, nej" svarade jag.

Som du kanske förstått när det gäller mig så går jag på impuls och känsla, speciellt när jag är kreativ och skapar. Dagen innan festen hade jag fortfarande inte tränat in någon dans och tänkte att det är NU eller aldrig. Jag satte på IPaden i hallen och började öva i strumpor. Fick ihop en kortare kombination, väldigt enkelt och basic men i alla fall. Så hämtade jag steppskorna. Testade utanför lägenhetsdörren på marmorgolvet, hela trapphuset ekade av steppjärnen, vilket innebar att jag knappt hörde musiken. Jag gick in till oss igen.

Kvällen efter festen, mitt i middagen tillsammans med mina syrror och deras män blinkade mannen åt mig att följa med. "Har du sett det här?" sa han och pekade på hallgolvet. "Vet du var alla dessa rispor kommer ifrån?" Jag tittade ner och såg märkena från steppjärnen. "Oj...det är jag..."
"Vad då?" undrade maken. 

"Mina steppskor...jag dansade lite..."

Vi kan sammanfatta det hela med att min älskling blev grymt besviken på mig (över att jag dansat på vårt parkettgolv när jag lovat att inte göra det) och jag hade absolut ingenting att säga till mitt försvar. Helt ärligt hade han kunnat byta bort mig billigt. Jag skämdes och lovade att försöka återställa golvet så gott jag kunde.

Shit happens när jag skjuter från höften, inte alltid men ibland. Jag knäskurade parkettgolvet flera gånger, gnuggade och putsade. Resultatet blev bättre men inte 100%.

Någon vecka senare lekte jag och tonårssonen lite, hade nämligen lovat att visa min steppdans för en kompis som missade partyt. På med kläder och skor och sen action men inte i lägenheten. Lejonkungen fick agera filmproducent. Vi gick till råvinden men på ett murat tegelstens golv är det inte lätt att steppa.
Ingen repetition, endast en tagning och så klart. Fem minuter senare kunde jag skicka min lilla film till en av mina vänner.

Så alla ni kloka människor som tänker till innan och till er som "glömmer bort", att steppa inomhus på parkettgolv är mindre bra.