Igår hamnade jag i en känsla av obehag, av kroppsligt förfall. Vet att det är dumt och att jag duger precis som jag är men efter en veckas oförmåga att träna (samt det senaste 1,5 året då min träning inte alls varit vad den borde, vissa perioder typ obefintlig) så visar min kropp tydliga tecken på begynnande förfall.
Helt allvarligt inget att sucka eller gnälla om ... jag vet.
Saken är den att ifall undertecknad verkligen bestämmer sig för att ta tag i detta (som egentligen inte ÄR något problem) så löser sig situationen, alltså om JAG steppar upp och får till en ordentlig veckorutin med allsidig och bra träning.
De flesta dagar är jag helt tillfreds med mig själv och min kropp (typ 90 % av tiden) vilket är något bra, dilemmat uppstår de dagar jag vaknar på fel sida.
Mannen skakar på huvudet och undrar hur jag tänker? Säger att jag är perfekt och att våra kroppar åldras, att det är okey att acceptera naturens gång.
Det är väl där skon klämmer, jag tycker att åldrande är svårt. Min kropp är smidig och stark och jag vill att den ska förbli så, för att hålla länge. Alltså behöver jag göra vad jag kan för att må så bra som möjligt. Inte bli för bekväm utan fortsätta att utmana mig själv.
Absolut träna mig på att älska varje del av min kropp de där dagarna när jag muttrar över formen på mina överarmar, på gäddhänget jag inte vill se och de där extra kilona som checkat in. Förfallet eller är det extra mycket kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar