Det är lustigt med kroppen, hur den kan träna sig att öppna upp och ändra rörelsemönster. Att en stel kropp kan bli mjukare och smidigare. Att frusna höfter väljer att tina och kärleksfullt visa tillit när de får den tid de behöver.
Nu ska jag vara helt ärlig och medge att den ökade rörligheten även ger andra symtom. Plötsligt känner jag sätesmuskulaturen, typ hela tiden. Märker när jag twistar (sträcker ut musklerna i sidled/vrider) att nya senor och muskler signalerar att de finns och att de arbetar intensivt.
Under de år jag yogat så har jag lärt mig att olika delar av kroppen ger sig till känna, de muskler eller den bindväv (fashia) som är mogen.
En sak i taget. Stressa inte ...
Först signalerade min ländrygg, den ömmade eller blev trött. Jag behövde stärka min core, min magmuskulatur. Därefter har nacke, axlar och skulderblad hört av sig.
Mina höfter!!! Say no more ... hips don't lie.
Jag arbetar fortfarande med att öppna upp höfterna, det går framåt, idag klarar jag mycket som var överkurs för ett par år sedan. Visst, jag kunde "tvinga in" mig i många asanas på ren vilja men i ärlighetens namn var det varken bra för min kropp eller min självuppfattning. Egot stod i vägen.
Jag har lärt mig att backa, släppa prestationen och lyssna in min bästa vän, kroppen. Den är klok ... jag är impulsiv, vill mycket och tror emellanåt att jag klarar allt.
En sak i tagen, långsamheten lov, närvaro ...
Så plötsligt händer det! Kroppen programmerar om sig, ändrar mönster och visar detta genom att låta mig "lyckas".
Träning ger färdighet, det finns ingen genväg. Svaret är hårt arbete. Upp- och nedförsbackar men i min värld är det värt det.
Hej svejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar