Under min senaste yogaklass i studion imponerades jag av min "granne" till höger (om min matta). En man.
När jag yogar så sluter jag ofta ögonen, hamnar i min bubbla och tittar inte på någon annan än den lärare som leder. Därför var det först i senare delen av klassen när vi vred oss åt höger som jag uppmärksammade honom.
Vilken kämpe! Många av de asana vi utförde var tuffa för honom. Jag kunde se att han inte praktiserat så länge och mindes hur det varit och är för mig när min kropp inte riktigt är redo. Den yngre mannen följde flödet och andade sig igenom positionerna, bara att stå stilla i hunden var synligt tufft. Inte ens när vi fick välja på att vila i barnet eller landa i hunden så valde han det "lätta". Mitt hjärta kunde inte låta bli att beundra honom. Wow!
Som vanligt avslutades klassen med savasana. Jag hörde tydligt hur mannen andades bredvid mig. Så kom snarkningarna och jag kunde inte låta bli att le. Han hade verkligen gjort sig förtjänt av total avslappning och jag lovade mig själv (där och då) att tillägna denna blogg åt honom.
Ge aldrig upp! Alla är vi nybörjare någon gång. Träning ger färdighet och för oss som hunnit längre så kan det vara bra att bli påmind om hur det var ... i början, då mycket kändes svårt.
När ytterkläder drogs på och vi alla skulle åt olika håll för att fortsätta vår dag så fick jag en fin komplimang. En yngre kvinna som jag brukar prata med efter morgonklasserna vände sig till mig och sa: "När jag tittar på dig då ser jag mig själv i din ålder och tänker att det finns hopp. Jag vill bli som du!"
Alltså vad säger man/jag? Denna unga kvinna med glittrande ögon och stort leende, hon har både utstrålning och social kompetens. Hon kan gå hur långt som helst. Tack!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar