En kvist rosmarin

Jag älskar rosmarin och flera andra örter. För mig symboliserar de sommar, värme och god mat. De doftar ljuvligt och är stora som buskar när jag möter dem runt Medelhavet. I pensionatets trädgård växer stor frodig rosmarin. Jag brukar bryta av en liten kvist i smyg och gnugga bladen mot fingerspetsarna. Så för jag fingrarna mot näsan och njuter av doften som blir mer intensiv på detta sätt.

Mitt äventyr på Mallorca går in i sin slutfas. Jag försöker boosta mig själv så mycket jag bara kan den här sista dagen. I morgon går flyget hem igen. Så min plan är att simma i det ljumma havet, läsa och bara vara ... precis som jag gjort hittills.

Igår fyllde min vän år. Hon hade bokat bord på en restaurang inne i byn, bästa läge. De var bortresta under dagen (hennes familj och så födelsedagsbarnet). På kvällen fick jag ett sms där det undrade om jag kunde flytta fram reservationen en halvtimme, de hade svårt att hinna hem i tid. Jag gick ned till restaurangen och pratade med hovmästaren. Då säger han att det inte alls finns något bord reserverat? Va, men jag såg!? Ingen ide att argumentera så jag undrar om jag kan boka ett bord för sex personer till kl 21? Det gick.

När vi sen kommer till restaurangen på kvällen så får min vän det bord hon bokat nere vid vattnet. Hovmästaren kommer och säger att det är fel. Han tittar på mig och talar om att jag bokat ett annat bord kl 21. Jag nickar.

Hur som helst efter många om och men får vi sitta vid havet. Den knöliga hovmästaren tänker därefter om och bjuder på cava. Vi beställer och sen händer ingenting ... vi får vänta länge på maten och när den kommer så är portionerna små men maten god.

Nu ska jag inte kasta skit på vare sig hovmästare eller personal. De bjuder på efterrätt och vi lämnar nöjda restaurangen.