Ett par siamesiska tvillingar, det är vad jag och mannen verkar vara. Om min älskling får bakslag och jag behöver vara stark för oss båda så verkar reaktionen idag komma en dag efter, då när allt är lugnt igen. Som igår.
Jag kände redan efter min egen morgonpraktik (yoga) att benen upplevdes svagare, lite skakiga. Magen visade sig inte heller vara i sitt normal (vad nu det innebär?). Stresspåslag utan synbar anledning samtidigt som jag anar anledning.
Ett bakslag påverkar med andra ord mig lika mycket som mannen, ja eller kanske inte LIKA mycket men dock tillräckligt för att få min tillvaro rubbad.
I söndags mötte jag en av de tränarinstruktörer som jag svettats mest med (under många år). Vi sprang på varandra och när hon frågade hur jag mår så berättade jag om livet.nu. Det visade sig att hon och hennes man haft en liknande resa. För två år sedan fick han någon form av hjärtklaffsinflammation (eller liknande?) och är ännu inte helt återställd ... Precis som för mannen spred sig elakartade bakterier i kroppen, i detta fall upp i hjärnan! Usch.
Tänk vad världen är liten. Om jag inte berättat så hade jag aldrig fått reda på hur de haft det. Hur lika och samtidigt olika våra liv varit.
Så viktigt att våga öppna sig och vara ärlig och sann mot både sig själv och sin omgivning, det finns stryka att hämta i andras historier och det finns stöd att ge till de som kämpar.
Puss & kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar