Dagens fråga

Vad har du i din byrålåda?

Kanske kläder som strumpor, underkläder, t-shirts och annat smått och gott? Gissar att det är vad de flesta har, även vi.

Men ... vi har också annat, förutom sängkläder så har en mycket speciell liten dam sitt tillhåll inne på kontoret.

Vi har en katt i byrålådan!

Audrey älskar kojor och små mysiga utrymmen dessutom har hon en husse som gärna uppfinner och/eller bygger/presenterar nya favoritplatser. 

Vi konstaterar att byrålådor aldrig är att underskatta, de ska vara sparsamt öppnade typ med en glipa, lagom stor för katten att ta sig in samtidigt som det är enkelt att se ut. Mjukt underlag och tak över huvudet.

Nyanser av tillit

Det finns nyanser av det mesta och när det gäller våra "vilda" katter så måste vi erkänna att det trots allt inte är som förr. Skillnaderna är måhända minimala men det är annorlunda, tilliten byggs på millimeter för millimeter. Det som en gång var är inte längre.

Stanley som alltid tillåtit mer fysisk kontakt visar sin kompis att det är okey och Audrey ligger kvar, inte alltid men oftast. Vi får klappa och smeka men att köra ner hela ansiktet mot den lilla kroppen är fortfarande förbjudet - däremot tittar A storögt på när Stanley fläker upp hela magen och jag gosar in mig.

S håller koll på när undertecknad beslutar sig för att sova, då hoppar han upp i fotänden på sängen och lägger sig till rätta. Försiktigt viker jag undan överkastet och glider ner under täcket, vill inte skrämma utan istället visa att det är helt okey att han ligger på mitt täcke. Det är inte lätt att röra sig men vem bryr sig (inte jag i alla fall) då kattens vilja att söka kontakt finns. Vissa kvällar går S efter en stund, någon timme eller så stannar han fram till morgontimmarna.

A pratar och söker kontakt på annat sätt framför allt gentemot mannen, han som leker, som fixar mysiga bäddar och visar hemliga krypin. Hon kan följa honom som en skugga och mannen vet instinktivt vad hon önskar.

Så ett myrsteg i taget tar vi oss framåt när det gäller närhet och tillit och varje millimeter är guld värd!

 

Stå på huvudet när jag är över 70 år?

Då jag tagit ledigt och loggat ut så har undertecknat inte skrivit nytt utan bjuder på gammalt, idag från november 2019:

Även denna vecka har jag samma tema på min vinyasa klass, "Med sikte på huvudstående". Detta för att vi ska kunna nöta teknik och låta kroppen lära sig att hitta in i den variant av huvudstående som passar varje enskild yogi.

Normalt sätt brukar jag undvika just detta moment, då huvud och nacke är känsliga för belastning och jag vet att det alltid finns någon som lyssnar mer på egot än sin kropp.

MEN ...

Idag känner jag att det finns så många varianter och steg mot målet att jag känner mig trygg som lärare. I de sammanhang där jag vet vilka som kommer och ungefär hur många de är, finns möjlighet att utforska och testa (under handledning).

För att stå på huvudet så behöver du inte släppa golvet med fötterna. Att få samma känsla är möjligt samtidigt som du är trygg. Du slipper rädslan att "falla över". Du behöver heller inte oroa dig för nackens skörhet / ovilja mot för mycket belastning.

Små delmål. Kroppen får bestämma. Du anpassar dig efter dagsform och förutsättningar. Förhoppningsvis har du dessutom roligt på vägen samt får en känsla av att lyckas, oavsett nivå.

Igår kom en kvinna som inte var med förra veckan. Jag lovade henne att demonstrera och noggrant visa så att hon skulle kunna känna sig lika delaktig. Utan svårighet genomförde hon varianter av alla moment. Jag frågade henne efteråt hur hon upplevt klassen?

"Tja, stå på huvudet när jag är över 70 år? Det trodde jag inte", svarade hon.
"Ingenting är omöjligt", sa jag och imponerades över hennes ålder.

Hur coolt är inte det, att prova på något du aldrig gjort när du själv tänker att du är för gammal! Här och i detta fall snackar vi #tankkraft

 

Ålder har inget med beteende att göra

 

Det här att vara snäll, att visa hänsyn och att ha tålamod - hur har vi det med just de egenskaperna? Vissa dagar är det kanske enkelt och andra betydligt svårare ... eller?

Bjuder på en reflektion och iakttagelse från november 2013, alltså 11 år sedan, antagligen lika vanlig nu som då:

Svettig och naken i duschkön efter ett hett bikrampass och tänk de som står under det strilande vattnet gör sig ingen brådska (???) vi andra som köar får snällt stå där vi står. Det schamponeras och inpackas och njuts av att unna sig att stå läääänge. Själv hade jag blivit stressad och snabbduschat. Men jag är snäll, säger inget och väntar i godan ro (även om jag inte kan låta bli att tänka: har deras föräldrar inte lärt dem ta hänsyn? )

Till saken hör att den ena kvinnan var mellan 50 och 60 år och den yngre (hennes dotter) cirka 20 ... så ålder hade inget att göra med beteendet (i detta fall).

Önskar dig en bättre söndag!

HUR kom han in?

Igår under min löptur i mörkret, i bortre delen av campus när jag svänger för att springa uppför den sista långa backen skymtade jag en gestalt. En man. Han syntes knappt då kläderna var mörka. Jag suckade och muttrade att det vore bra om "somliga" använde reflexer. Precis när jag passerade ropade han på mig, såg dessutom att stegen styrdes i min riktning. I det kompakta mörkret hade undertecknad ingen lust att stanna, jag var svettig och ville hem till dusch och frukost. 

VAD ville mannen mig i ottan, den tid ingen annan vistades ute??? Jo, han frågade efter området och jag ropade tillbaka att han befann sig på rätt plats.

En timme senare anlände jag till jobbet, då visade det sig att samme man nästan skrämt livet av min kollega. Plötsligt hade han stått vid receptionsdisken och hon retirerade in back office där hon kallade på annan kollega via teams chatt.

Frågan var: hur kom mannen in? Det behövs både passerkort och kod så tidigt på morgonen. Kollegan messade säkerhetschefen och Securitas. Vår närmaste chef tittade förbi tillsammans med annan ansvarig.

Mannen är hemlös och har dykt upp på campus tidigare, för att kanske få kaffe, duscha eller hitta något vilrum att vila i (olovandes). 

Vad som hände sen och hur det gick, vet vi inte, bara att min kollega aldrig fick någon återkoppling på sitt samtal till Securitas trots att de lovat ringa tillbaka?

Vad vi vet är att det var samme man som jag mötte i mörkret. Han kan inte ha sovit på campus men dock på något vis lyckats ta sig in i huset ... hur nu det gick till??? 

Sallad på villovägar

Det var en gång (för sju år sedan) ...   

                                   

Igår när jag var i affären och handlade inför helgen så ignorerades salladsdisken, vi hade fräsch och god salladsmix hemma.

Trodde jag ...

Väl hemma packades maten upp. Kyl och skafferi fylldes sen var det dags för frysvarorna. I brödlådan hittade jag något som kändes helt felplacerat, vår goda salladsmix!?!

Men hallå! Vad gör du där???

På spisen stod smörgåsjärnet, fortfarande inte bortstädat. Kvällen innan hade Lejonkungen fixat kvällsmackor. Mina misstankar gick oavkortat till sonen. Han måste varit den som slängt in salladen i frysen ... av misstag.

Jag skrattade högt. Äpplet faller inte långt ifrån trädet. Den sallad vi nyss hade var djupfryst och död. Ingen återupplivad i världen skulle kunna ändra detta faktum.

Kunde varken känna mig sur eller irriterad, shit happens. Slängde den ledsna salladen i komposten. Önskar vi ny så får vi gå till affären och handla.

... det gjorde ont!

Har en kropp som är både schysst och snäll, den ställer upp på de flesta av mina upptåg och DET är jag oerhört tacksam för. Så emellanåt protesterar den och i dessa lägen försöker jag (verkligen ... nu för tiden) att lyssna.

Efter helgen har undertecknad känt mig sliten i ryggslutet/höften på vänster sida. Kylan, de tidiga löpturerna och minimalt med stretching efteråt är en förklaring eller så kommer protesterna även från helgens yoga?

Har sagt till mannen att det vore skönt om han körde massageapparaten över den irriterade muskeln men vi kom aldrig så långt. Stretchade istället.

Så vaknade jag av väckarklockan för att än en gång göra mig redo att löpa i novembermörkret. Satte ner fötterna på golvet och grimaserade, det gjorde ont ... 

Hur skulle jag kunna springa?

Nu är inte jag den som ger mig så lätt, provade att röra mig, det fungerade. Klädde mig med tanken att går det inte så får jag återvända hem. Tog små lätta steg, kortare än vanligt och kroppen gav efter, okeyade mina rörelser. Ju varmare jag blev desto mjukare blev löpstegen, allt flöt och den vanliga rundan klarades av.

Ändå visste jag att det troligtvis skulle komma protester och eftersom det inte fanns tid för massagepistol så masserade jag in massor av tigerbalsam. Vetskapen att det ligger Ipren i min hurts på jobbet tryggade mig, önskade kroppen värktablett så var detta möjligt. Stretchade ordentligt och gick till arbetet. Mådde mycket, mycket bättre då  ... än när klockan ringde.

Tack kroppen!