Har olika prioriteringslistor

Är badsugen!

Borde starta upp poolen men behöver hjälp av mannen att montera tillbaka pumpen som haft semester hela vintern. Han har mer kraft i sina händer och det behövs när slangar ska kopplas ihop ...

Betyder att jag får vänta. 

Vi har olika prioriteringslistor.

Är dock orolig för vattenkvalitén när poolens innehåll inte rör sig utan är alldeles stilla. Taket är av, för att förhindra växthuseffekt men antar ändå att det är läge att ta ett test för att kolla alla värden. Ska försöka klämma in den uppgiften innan undertecknad går för att arbeta.

Önskar dig en bättre fredag

... att överdosera är mindre bra

 

Jag älskar verkligen solen och värmen men ...
medaljen har också en baksida. Det mesta i livet är bäst i lagom doser, att överdosera ÄR mindre bra.

I texten nedan berättar jag om ett minne från den tiden undertecknad arbetade i butik:

Härom dagen var jag med om att tre personer i min närhet reagerade på den värme som omsluter oss. Kroppar som kollapsade på olika sätt. En av de dessa mötte jag i butiken. En kvinna snubblade till, jag trodde hon trampade snett och frågade henne hur det gick?

Hon svarade att hon inte visste vad som hände men att hon inte alls mådde bra. Jag hjälpte henne till en stol. Benen rörde sig men hon hade ingen styrsel, dessutom blev hon rädd. Situationen liknade kraftigt blodsockerfall.

Kvinnan sa att hon mådde illa. Jag hämtade ett glas vatten och fick hjälp med hink och pappersrulle. I mina ögon var detta en reaktion på överhettning, typ solsting. Hettan var tryckande på gågatan utanför entrén.

Kvinnan kräktes och bad om ursäkt trots att det absolut inte fanns något att be om ursäkt för. Själv kände jag att hon inte fick lämna butiken utan sällskap, inte i detta tillstånd. Hon behövde medicinsk hjälp. Jag sprang över till Apoteket och köpte resorb. I små klunkar drack kunden drycken och piggnade långsamt till. Vid det här laget kände hon att det bästa vore att åka in till akuten. Relativt nyopererad och med en långpromenad i gassande sol i bagaget. En kropp som ansträngt sig mer än vad den klarade. Kvinnan ringde efter en taxi till sjukhuset.

Vi fick vänta länge, den första bilen kom aldrig ...

Det var en piggare och tacksam kvinna som lämnade butiken. Hon undrade hur hon kunde tacka mig mer ordentligt? Genom att hjälpa någon annan som mår dåligt blev mitt svar.

Om jag skulle braka eller någon i min närhet så önskar jag att andra agerar som verkliga medmänniskor. Det är viktigt att vi tar hand om varandra!

Finns vissa likheter

För exakt sex år sen flyttade vi in i vårt hus, då precis som nu med en känsla av sommar. Temperaturen visade 28° och vår katt Tiger, 15 år, höll på att kollapsa av värmeslag. Han åkte med mig i första svängen och efter att ha gått husesyn försvann han in i tvättstugan. Golvet var svalt och inbjudande vilket ledde till att vi inte såg röken av Tiger förrän senare på kvällen.

Ännu en likhet mellan 2016 och 2024 var den kalla våren som vägrade släppa men som sen helt plötsligt byttes till sommar. Temperaturen höll i sig och det var fler än jag som undrade om alla soltimmar brändes av i maj? Svar nej ... den sommaren blev extremt varm.

I år känns temperaturerna mer lagom (20-25°), vilket gör att det är enkelt att njuta. 

När vi flyttade in hade de förra ägarna startat upp poolen - det har vi inte gjort ... än. Lusten att ta ett dopp ökar dock för var dag som går så den punkten på vår "att göra lista" klättrar stadigt uppåt. Säger bara snart!

Tid för resorb!?

 

Astronauten har sprungit Göteborgsvarvet två gånger och på lördag är det dags igen. Håller tummarna att värmen som utlovats bestämmer sig för att sjunka snarare är öka denna dag. Förra året var nämligen Göteborgsvarvet en het upplevelse och därför extra tuff. Då lärde sig sonen vikten av att fylla på med salt vid vätskekontrollerna. 

Minns ett frukostmöte för ett par år sedan då jag lyssnade på tre löparcoacher/profiler, vilka sålde in lopp som fanns att anmäla sig till i min stad. Intressant men fungerar inte på mig,  har sprungit några lopp med flera års mellanrum och konstaterat att de har sin charm men att undertecknad inte motiveras av tävlingsdelen.

Min plan är att knyta på mig löparskorna i morgon (igen) och ge mig ut men då för att njuta av egentid. Jag vill springa enbart för min egen skull och bryr mig faktiskt inte om vilken tid som avverkas på en halvmil alternativt en mil. Har slutat med musik i öronen, springer hellre till fågelsång och avlägsna motorljud, allt för att slippa hamna i eventuell prestation. Vill som sagt njuta och bara vara.

En av profilerna (som bland annat sprungit ett tiotal långlopp samt maraton) imponerade på mig. Han fick frågan vem som är hans förebild? Svaret värmde långt in i hjärtat:

"Jag tänker att någon måste bli sist och det kan gärna vara jag. Mina förebilder är de gamla och unga som hänger i slutgruppen och kämpar, för att de vill."

Sen fick vi veta att denne man mitt i ett maratonlopp i Madrid tog ett fikastopp (har tydligen alltid lite pengar på sig), satte sig på ett café och beställde in te och croissant! När han ätit upp fortsatte han loppet. Wow underbart! Här snackar vi livskvalitet. Heja honom!

Önskar dig en solig vårdag

Skam den som ger sig

Från att ha tandborstskurat altanen bytte jag upp mig (?) eller kanske ner mig till nästa jobb. Vår damm är i skriande behov av gallring av vattenväxter. Näckrosorna är på tok för många och det är risk att allt gror igen ...

Började med den lägre delen, den där pumpen finns. Att rycka upp vattenväxter med rotsystemet var inte alls så lätt som tidigare år. Jag fick ta i för kung och fosterland, köra ner båda armarna i det smutsiga vattnet och leta efter botten. Söka med fingrarna efter rotsystem och dra uppåt.

Vid ett tillfälle släppte en "matta", 10 centimeter tjock. Tung och fylld av småsten gjorde den allt för att jag skulle tappa greppet och ge upp men icke sa Nicke. Skam den som ger sig, tänkte jag, drog till och kunde till slut lyfta upp rötterna. 

Smutsvattnet stänkte och undertecknad blev prickig, ungefär som om hela kroppen (samt kläderna) fått nya fräknar. Shit happens (bokstavligt talat) tänkte jag, håvade upp alla vattenväxter i skottkärran och tog en sväng till komposten innan jag ställde mig i duschen.

NU: klar med del ett.

Skura altan med tandborste

Ja du läser rätt, det är så jag jobbar!

Våra trallar och de är flera stycken behöver rengöras innan jag i år byter ut olja mot såpa. På vissa ställen (typ där kaprifol, vildvin eller vindruvor växer så) finns det extra mycket alger i trät. 

I år hittade jag en lösning av ättiksprit, vatten och diskmedel som sprayas och sen gnuggas med vatten. Vår stora borste gjorde ett sämre arbete än en begagnad tandborste så jag satte mig på knä för att rengöra. 

Gick inte fort ...

Vissa partier av altanen skulle nästan behöva skrapas, tvättas med högtryck och därefter såpas för att bli som ny. Orkar inte. 

Det får bli som det blir. Renare men inte fläckfritt. I år ÄR det okey.

  

Svarta prickar framför ögonen

Flashbacks från tiden som tonåring har hemsökt mig. I nian och under gymnasiet kunde det helt kort svartna för ögonen, så där så att jag stannade upp och gärna tog stöd. Bråkdelen av en sekund pausade kroppen och sen blev allt som vanligt igen. Jag svimmade aldrig men tyckte att det hela var obehagligt eftersom jag inte hade en aning om anledningen.

Gick till skolsköterskan som kollade alla värden samt intervjuade mig. Allt var okey. Vad som dock konstaterades var att jag ligger lågt i tryck så när undertecknad snabbt reste mig (speciellt om huvudet varit nerböjt) så hann blodtrycket inte med. Då både min kondition och alla värden var bra så gjordes inget och besvären försvann.

Långt senare när Astronauten fötts svimmade jag en morgon i badrummet med mannen bredvid mig. Slog i bakhuvudet och åkte in till vår husläkare. Alla värden bra men fortfarande lågt tryck. Jag blev ordinerad vila och mat, istället för de långa promenaderna med barnvagn skulle jag äta en macka och dricka en kopp kaffe när sonen sov. Okey, följde doktorns råd och slapp svimningskänslan direkt.

De senaste dagarna har vi byggt pussel på golvet. Huvudet nedböjt och rörelser upp för att hämta något och sen tillbaka ner igen välkomnade samma gamla obehag, det svarta bakom ögonlocken. Stökade till bland bitarna när jag vinglade till.

Usch ... snurrig i huvudet. Varför?

Då konstaterade Lejonkungen att jag kanske borde äta mer och när han sa det så insåg jag att han hade rätt. Inte för att jag var hungrig för det var jag inte men för att undertecknad insåg att jag ätit för lite kolhydrater med tanke på hur mycket jag rört mig. Oj ...

Återigen, lyssnade på rådet och fyllde på mina reserver, ändå är det konstigt att det gamla blodtrycksfallen återkommit??? Att vi bygger pussel som vi gör påverkar så klart men är det hela förklaringen? 

Tänker att det antagligen är en kombination, så nu får jag se till att äta ännu mer samtidigt som undertecknad tar det lite lugnare när jag ska upp från golvet (behöver ju inte leka studsboll).

Finns inget dåligt väder, enbart dåliga kläder ...

För åtta år sedan åkte jag och mannen till New York över Kristihimmelsfärdshelgen. Då längtade vi efter vår- (läs sommar-)värme. Anlände i strålande sol men redan morgonen därpå drog ett nederbördsområde in, vilket dröjde kvar exakt lika länge som vi ... Tja, det blir inte alltid som vi önskar. 

De två senaste dagarna påminner mig om den råa kyla som kan vara svår att klä sig mot. Bjuder därför på ett blogginlägg från ovan nämnda resa:

I New York är det förbjudet att tuta när du kör bil, trots det tutas det hej vilt! Vissa verkar hålla signalhornet ständigt intryckt.

Regnet kommer och går, vi ser på nätet att det är soligt och vårvarmt hemma ... det är det inte här men vi är på äventyr i staden där allt kan hända!

Idag skulle vi promenera över Brooklyn bridge, äta en pizza på Julianas och sen promenera tillbaka. Jag tänkte fota massor och njuta av den magiska skylinen, det blev inte riktigt så ...
Vi tog tunnelbanan hela vägen ned till Brooklyn Bridge, fällde upp våra paraplyer och började gå. Utsikten var noll och diset låg som dimma över oss. Regnet strilade och ju längre ut på bron vi kom desto mer tilltog vinden. Den råa fukten letade sig in och hur mycket jag än ville gå över till Brooklyn så insåg jag att det inte var meningen att det skulle ske just denna dag. Vi vände och jag såg min dröm regna bort. Visst vädret kan svänga men det troliga är att vi får stå ut med detta ruskväder resten av veckan. Shit happens ...

Nåja, jag/vi överlever. Bron lär stå kvar och jag vet att jag vill tillbaka, känner mig hemma i N Y. Låtsas att jag är en newyorker på riktigt! Vi går utan karta, har gjort det sedan vi kom. Gatunätet är så enkelt att vi aldrig behöver kolla. Guideboken ligger i väskan och glöms bort.

Från bron gick vi hela vägen tillbaka till Midtown, passerade genom China Town, Soho och Greenwich Village med kortare stopp i någon butik innan vi beslöt att pausa för en lunch. Mätta i magarna fick vi ställa in Highline turen och begav oss istället tillbaka till hotellet för att tappa upp ett hett bad och dricka kaffe.

Mannen i receptionen skakade på huvudet och tyckte att vi var knäppa, gå från Brooklyn Bridge till Midtown 6,5 km!!! Kunde inte förstå vitsen eller att det faktiskt är skönt.

Hörs snart!

Lite spännande är det ...

Alltså ... jag har blivit erbjuden ett uppdrag, som extern föreläsare!?

Den person som ställt frågan och som under en längre tid pratat om samt kollat ifall undertecknad kan "tänka sig" sa: "ta det för vad det är och gör ingen större grej av det".

Helt ärligt vet jag inte hur många som ska lyssna, som är intresserade eller som vill inspireras och just nu spelar det mindre roll. Min kontaktperson tror på mig och själv känner jag mig trygg i den kunskap som finns.

Har lovat att läsa igenom program, kursupplägg samt förkunskaper och ta mig en funderare. Arvodet kommer i detta fall att spela roll då uppdraget inte kommer att ske i vår stad.

Spännande att se vart detta landar och om jag i slutänden tackar ja på riktigt.

Döm inte utifrån lukt och utseende

 

Kombucha, smaka på ordet, känns runt och mjukt.

Jag har nyss blivit "mamma" till en plastpåse med en kombucha svamp i. Kan jämföras med en surdeg, så länge du föder den så växer den. Målet är ett egen kombucha dryck.

Jag har bryggt te, låtit det svalna under en arbetsdag och sen tillfört socker samt min kombuchasvamp. Nu återstår enbart tålamod.

Under två veckor ska innehållet i tillbringaren gotta till sig, under tiden bockar jag av dag för dag i vår kökskalender.

Svampen liknar en manet, något som nästan ser "mänskligt" ut, en slemmig biologisk organism. Påminner mer om mögelsporer som växer i saft eller sylt ... sånt som jag ALDRIG skulle varesig äta eller dricka frivilligt.

Men ... nu vet jag att denna svamp gör nytta, jag har testat och tycker till och med att det är någorlunda gott.

Mannen är skeptisk. Han står inte först i kön för avsmakning. Återstår att se om jag får bjuda honom på en hutt när drycken väl är klar?

Hoppas, hoppas

De morgnar jag har möjlighet och tid att sticka iväg på en löprunda (samt springer söderut) så möter jag nästan alltid ett par äldre män. Kanske är det kompisar, grannar eller brorsor, vad vet jag? De kommer i par med stavar i händerna och jag springer ensam.

Efter att ha mött varandra i alla typer av väder och under lång tid så hälsar vi.

Jag blir glad av mötet och leendet sprider sig från det ena örat och mot det andra. Tror att även gubbarna uppskattar det hela för de hälsar alltid lika glatt.

Kanske går jag med stavar när undertecknad uppnått deras ålder? 

Hoppas i alla fall att min energi finns kvar. Kanske är det då min tur att glatt hälsa god morgon åt någon yngre person som springer om eller möter mig? Hoppas det.

Den ofrivillige klottraren

Idag bjuder jag på ett av mina allra första blogginlägg:

Lördag 19 september 2015

Den ofrivillige klottraren

Ibland står jag inte så högt i kurs hemma. Min man suckar och säger att leva med mig är som att ha ett litet barn, faktum är att emellanåt så förstår jag honom. Även om jag just i denna situation hade mer otur än tur.

Vi har haft gröna streck på klädkammardörren i hallen. Jag märkte dessa för någon vecka sen och undrade vad sonen hade gjort? Ett slags svagt klotter i form av något som såg ut som kritstreck, högt och lägre på dörren. Han måste omedvetet kommit åt dörren med en penna eller?

Måste ta ett snack med sonen, tänkte jag och tittade av någon anledning ner på mina fötter. Mörkgröna tånaglar hälsade glatt på mig och nu började jag ana att sonen var oskyldig.

Det var enkelt att lägga ihop nagellacket med dörren och inse att boven i dramat, den ofrivillige klottraren var jag!

Men hur undrar du kanske?

Säger bara Power intensive, min yogautmaning. Jag tränar handstående, bryggor, plankor och hundar även mot vägg, ja eller fram till nu mot vitmålad klädkammardörr.

Denna lördags förmiddag upptäckte mannen strecken. Jag sa som det var, att det nog är mina tånaglar som klottrat lite. Han stönade "Du är ju som ett barn...tänker du inte?"

Mannen började skura, putsa och gnida med alla sorters snällare medel, inget hjälpte. Jag hämtade nagelborttagningsvätska och han skakade på huvudet och menade att även dörrfärgen skulle försvinna.

Det blev en promenad till färgbutiken där jag sa som det var och tjejen som expedierade mig plockade fram en slags mirakelsvamp. "Blöt med lite vatten och gnugga" sa hon. Mannen såg yttest skeptiskt ut men lät mig köpa svamparna. Nu har jag fått bort klottret men tyvärr även lite av den blanka ytan. Stämningen är något bättre hemma men jag får INTE göra handstående mot klädkammardörren längre...

Om du tvivlar, sänk blicken

 

                                      

Det är vår, om du tvivlar så kan du se det på mina tånaglar. För oavsett om det är varmt, kallt eller varannandags väder så närmar sig sommaren. Vår = målade tånaglar. Dagen till ära är de djupt himmelsblå eller ska jag skriva mörk kobolt. De gånger jag använder nagellack så hamnar det alltid som en färgklick på fötterna. Glada klara färger som rött, soligt grönt eller blått.

Fingrarnas naglar är och förblir kortklippta utan lack. Jag har lärt mig att det är omöjligt att försöka satsa på kvinnligt långa och välvårdade naglar. Min personlighet fungerar inte med dessa attribut. Tro mig jag har försökt ...

Efter fem minuter så är lacket skadat. Jag får smuts under nageln och min tid går åt till att försöka pilla bort någon smutsrand som vägrar släppa. Att bära linser underlättar inte. Kort sagt så känner jag mig handikappad.

Har svårt att använda handskar som skydd (vill inte) både i trädgård eller under annat "smutsigare" arbete. Vill kunna köra ned hela händerna och känna friheten av att ha full rörlighet. Detta gäller oavsett om uppgiften är att rensa filtret i duschen eller knåda en deg. Skydd ger sämre fingertoppskänsla på samma sätt som de långa målade naglar får mig att känna mig handikappad.

Kanske borde jag fötts som pojke? Är inte alltid så kvinnlig, det bara är så och det är okey, men maj månad kräver målade tånaglar, det klarar jag av.

Faktiskt ... det är helt okey

Idag ska det bli strålande varmt med sommarvibes, grattis till alla er som är lediga! Jag arbetar, heldag inomhus MEN det är inte synd om mig.

Mina batterier är laddade eftersom undertecknad haft möjlighet att varva jobb med trädgårdsfix. Många timmar ute på vår tomt får mig att acceptera att det är okey att tillbringa dagen utan sol och värme.

Jag har hunnit olja utemöbler, tvätta altantrallar, beskära växter samt unna mig en och annan stund i ren vila, vilket jag uppskattar och är tacksam över.

Så ut och njut du som kan!

En konst att kunna pumpa sin cykel

 

Under gårdagens lediga dag i solen så mindes jag en varm vårdag när jag var 16 år. På var sin cykel susade vi (en kompis och jag) nedför vår långa backe mot stan. Denna sträcka hade tidigare hört både vårskrik, sång, fnitter och frustrationsvrål från våra strupar.

På väg in mot stan så upptäckte jag eller kanske min vän att mitt ena cykeldäck behövde pumpas. Vi stannade till vid en mack och jag fick lära mig hur det gick till att pumpa med lufttryck. Eller?

Sanningen att säga så gick det inte så bra, INTE ALLS bra ...

Jag visste inte, det var första gången. Fascinerat satt jag på huk och tittade på däcket som fylldes.
"Det räcker nog nu", sa min kompis som fick en underlig min i ansiktet. Däcket började krackelera och plötsligt insåg jag att luften måste strypas. Jag slet bort pumpslangen men för sent.

PANG!

Däcket sprängdes, cykeln tippade över mig och jag föll baklänges. När jag satte mig upp igen ringde det i båda öronen. Det ena örats lock lyckades jag bli av med genom att tryckutjämna medan det andra vägrade släppa. Dessutom hade jag fått något i munnen som smakade gummi. Kanske en bit av däcket? Vred på huvudet och spottade.

Min obrukbara cykel parkerades och jag satte mig på kompisens pakethållare. Efter en stund så upptäckte jag att det inte bara var lock som drabbat mig, ena ögat såg suddigt?

Men vänta! Vad hade jag egentligen fått i munnen under explosionen? Cykeldäck eller??? Kunde det vara så att min ena lins hamnat helt fel av trycket? Hoppat ut från ögat och in i min mun???

Vi vände och cyklade tillbaka. På alla fyra kröp jag sedan omkring på asfalten runt ikring cykelpumpen i hopp om att hitta min tappade lins. Smart?

Nej, knappast men det tog ett par minuter innan jag insåg att loppet var kört, dels hittade jag inte linsen och dels så förstod jag att även om jag mot förmodan skulle hitta den lilla plastbiten så var den allt annat än användbar. Vem vill frivilligt sätta in en mjuk lins som tryckts ut av explosion, tuggats på, spottats ut och sen legat ensam och  övergiven på en bensinmack där den dött av uttorkning?

Vi cyklade till optikern och beställde en ny till mig.