onsdag 22 december 2021

Dan före dan

                                   

Familjen är återsamlad och i år får vi dessutom nöjet att fira med Astronautens flickvän/sambo. 

Själv förbereder jag mig för utloggning, det är dags att pausa bloggen över själva julhelgen. Tänker bjuda på detta inlägg men sen får du vänta några dagar.

Nu är det tid för familjespel, förbereda mat till julbordet, ta långa promenader, slå in de sista julklapparna och se film ihop. Kvalitetstid med söner som flyttat hemifrån och läge att vara så närvarande som det är möjligt.

Vad gäller katterna så är de mindre glada, de hänger mest under vår vita soffa i källaren. Mannen har placerat en mjuk fäll så de slipper ligga direkt på golvet.

Att de skulle bli "stressade" av fler människor i huset visste vi men det känns ändå lite trist. Grabbarna och I är varken högljudda eller oförutsägbara, de är snälla och visar hänsyn men för Audrey och Stanley är de tre personer som normalt sätt inte rör sig i huset. S svarar med att retirera medan A försiktigt nosar på väskor och skor innan hon besöker S i hans gömställe.

All tillit, buset och kelandet pausas och ersätts av en skeptiskt vaksamhet. Den måste få finnas, katterna behöver få göra vad som passar dem bäst och kanske är det vi som behöver krypa in under soffan och hälsa på?!

Kanske vågar de sig fram mer och mer allt eftersom dagarna går, vi får se. Vad vi vet är att de kommer att ligga under granen hela natten!

God Jul!

tisdag 21 december 2021

Jakten på granen

Så var det dags för mig och mannen att köpa in årets julgran på den marknad vi lärt oss uppskatta. Alla granar vi funnit på detta ställe har spridit julig harmoni och hela familjen har varit nöjd. Leverantören har bjudit på hög kvalitet och träden har varit vackert juliga.  

Det var som om luften gick ur oss när vi fick veta att granarna sålt slut ... inte en enda fanns kvar! 

Till råga på eländet så fick vi veta att färre granar än beställt hade blivit levererade. Dessutom ryktades det om att andra försäljningsställen sålt slut på sina lager de med ... Tydligen ville de flesta julfirare ha sina granar innan fjärde advent.


Jaha, vad gjorde vi då?

Fällde några tårar eller svor? Nej. Vi satte oss i bilen, på vinst och förlust. Åkte omkring för att eventuellt hitta en granförsäljare som hade något exemplar kvar. 

De granar som erbjöds såg ledsna och bortglömda ut. Någon var kort och vid, en annan lång och bitvis kal och sen fanns det andra som liksom gett upp.


Men skam den som ger sig, till slut hittade vi en. Jippi!!!

Årets är mindre än de vi brukar köpa men fin. Gissningsvis kommer Lejonkungen att ha åsikter haha, han är estet som sin mamma och brukar normalt sätt vara med på just detta inköp. I år får han dock vara glad att vi vann jakten (på årets gran) och faktiskt har någonting att pynta.


Obs! Granen på bilden är inte densamma som i detta blogginlägg



måndag 20 december 2021

Ska vi få en vit jul?!?

I skrivande stund dansar det ner stora vita flingor utanför fönstret och helt allvarligt så kan jag knappt tro att det är sant!

Ska vi få en vit jul?

Alltså lycka! Om den stannar kvar och förvandlar landskapet vintervitt. I den del av Sverige som vi bor i så har jag lärt mig att denna högtid lika ofta kan vara grön och att årstider kan skifta från en dag till en annan. Så nu hålls det tummar och leendet går från ena mungipan till den andra.

Meterologerna har dessutom utlovat minusgrader, ett helt gäng, så sannolikheten att snön finns kvar i morgon är stor.

Hurra!!!

Jag firar kung Bore och vinterns återkomst, för det är bättre att vara glad och lycklig idag och att ta ut lyckan direkt ... ifall allt det vita töar bort och försvinner inom den närmaste veckan. 

Allt blir som det är tänkt och jag kan inte påverka vädret, enbart välja hur jag reagerar på det.



 

söndag 19 december 2021

Mörkret i skogen ...

Igår, den fjärde advent valde jag att ta mig ut tidigt. Ljuset hade ännu inte kommit och vinden ven så att istället för att springa längs ån beslöt undertecknad att ta en promenad i skogen, det bästa stället att vara på för att vakna. 

Om det var skumt ute så var det ingenting mot mörkret inne bland träden. Även om jag gått samma sträcka många gånger så fick intuitionen leda mig. Ett grått töcken ungefär som tät dimma omslöt mig. Det var knappt att mina egna fötter syntes. Tur att jag inte är mörkrädd och att huvudet memorerat stigar och passager med extra mycket rötter och stenar.

Fötterna rörde sig vant om än försiktigare samtidigt som tanken att en ficklampa hade varit bra att ha men både vår pannlampa och andra lämpliga varianter fanns hemma. Hade inte riktigt tänkt på mörkret i skogen ...

Klarade mig från att ramla eller snubbla över rötter och stenar. Promenaden blev istället ett miniäventyr.

Långsamt kom gryningsljuset och det var som om någon dimrade upp lampan. Nu kunde jag se rådjuren och fåglarna istället för att enbart höra dem. Min trevande promenad blev raskare och när undertecknad en timme senare återvände hem steg solen och ljuset var tillbaka.



lördag 18 december 2021

Sedeln som försvann

Fjärde advent ... det betyder att julen är nära även om den i år är nästan en vecka bort.  När vi tänder det sista ljuset så minns jag ett tillfälle för några år sedan som berikades med ett blogginlägg. 


Fjärde advent och den äldre sonen följer mig till torget nära vårt hem. Jag har laddat upp med både kontanter (tog med en 500hundring från min bokförsäljning), bankkort och telefon. Vi väljer ut den finaste granen, prutar på priset och får hjälp av försäljaren att såga av de nedersta grenarna samt ett nytt fräscht snitt så vår juvel ska kunna ta upp mer vatten. Betalar med swish och tänker att jag kan lägga tillbaka sedeln jag lånat av mig själv.

Nöjda och glada tar vi vår gran i  våra handskklädda nävar och vandrar hemåt. Om det inte varit för de många plusgraderna och den totala avsaknaden av snö så hade detta ögonblick varit magiskt, fyllt med julkänsla. Nu blir det en mysig stund med min förstfödde och trapphuset luktar av granbarr.


Så gick jag till ICA för att handla lite. När jag kommer hem igen så minns jag bokförsäljningssedeln och stoppar handen i bakfickan för att plocka upp pengen. Inte där? Jag kollar telefonfodralet och plånboken men utan resultat. Har jag tappat den?

Jag går igenom alla möjliga fickor men 500kronors sedeln är och förblir borta. Så jag har alltså sumpat pengarna, det känns surt.

Kanske fick granförsäljaren 850 kr istället för 350kr? Kanske hamnade pengarna på golvet inne på ICA, vid kassan?


Pengar är trots allt en världslig sak. Jag överlever trots att det svider. Nu hoppas jag att någon som är fattigare än jag hittade sedeln, det får gärna vara en EUemigrant, flykting eller någon som har det svårt och tufft.

Här och nu bestämmer jag mig för att den som hittat min sedel är i större behov av den än jag. God jul från dig till mig. Använd pengarna väl.

fredag 17 december 2021

Hoppas, hoppas, hoppas

Med mindre än en vecka kvar till jul så har all vinterkänsla försvunnit. Gräset är grönt och jorden är lerig, den vita högtid jag längtar efter är med andra ord långt borta.

Förhoppningen är att nästa veckas utlovade minusgrader ska trolla fram rimfrost för det kan också ge en magisk natur ... näst bäst efter snö.

Eller så drar jag ner alla rullgardiner och tänker att träden är tyngda av vitt och att den som önskar kan bygga snölyktor eller göra snöänglar?

Går det att önska sig snö i en för tidig julklapp? Hoppet är det sista som dör så jag försöker. Hoppas, hoppas, hoppas vi får en vit jul i år!



torsdag 16 december 2021

... det är väl just det julen faktiskt handlar om

Fick ett väldigt tidigt mess härom morgonen från en person som jag kände för många år sedan, då när undertecknad arbetade i skolan. Denne "någon" bad om hjälp och först visste jag inte vad som var rätt? Min magkänsla viskade en sak, mitt huvud en annan.

Så steg mannen upp och jag berättade, det räckte med blicken han gav samt den korta frågan som följde för att rätt svar tydligt skulle visa sig. 

Att hjälpa någon i nöd ... i juletid kan ses som en gåva inte enbart till den nödställde utan även till mig själv, för det är väl just det julen faktiskt handlar om att bry sig om varandra. 

Så jag svarade min tidigare elev och fick ett mess tillbaka som värmde mitt hjärta:

"Men du är totalt underbar Mia! Har tänkt flera gånger att jag vill skriva och höra hur du mår men har inte tagit mig den tiden ... tänkt mycket på våra pratstunder. De var guld värda och gjorde skillnad. Tänker på det, att jag var så liten och att Mias pratstunder lättade på känslorna. De tillfällena är med mig än idag och med jämna mellanrum minns jag." 

Att få hjälpa någon annan är fint speciellt då det inte förväntas något tillbaka. Att få ge för att det känns rätt och riktigt och för att det är möjligt. 

Genom att hjälpa någon annan så kanske du till och med hjälper dig själv?



onsdag 15 december 2021

Ingen jul utan pappas tomtar

                                   

När julen nalkas så kliver min pappa in i huset på ett helt annat sätt än under resten av året. Visserligen är han ständigt med mig men under december månad så blir känslan fysisk.

Alla de tomtar pappa målade, under min uppväxt och fram till sin död påminner mig. Jag har flera. Några som pappa målade direkt till mig, andra som jag ärvt efter farmor och/eller mamma.


Till jul kommer de fram och bidrar till den magiska känsla som min pappa spred kring sig denna högtid. Han var "det största barnet". Mannen som älskade överraskningar, både att ge och att få. Den ende pappan i kvarteret som byggde snöigloos till ALLA. Som skapade de största snögubbarna, fyllde huset med doften av knäck och designade annorlunda pepparkakshus.

Vår pappa hade kunnat vara tomten!

Hur som så fick jag äran att restaurera den tomte som varje år sattes upp på staketet. Den tomte som alla grannar längtade efter och som på långt håll visade var vi bodde. Att restaurera den var inte lätt, duken var skör och bar spår av fukt/mögel men på något vis lyckades jag rengöra och fylla i där oljefärgen bleknat. Idag vaktar denne tomte vår inomhus trapp.


Så finns den gamla målningen av mig och syrran när vi är små, i skogen med små djur runt ikring. Den bonad som farmor och farfar ägde och som jag och syrran senare beslöt att dela på. Idag är den min, tack vare att min godhjärtade syster lät mig få hela vårdnaden av tavlan.

Mammas tavla med två tomtar vid en lägereld, den hon tyckte var pappas sämsta var också hans första. Den andra tavlan han målade var till mig, den är till och med signerad pappa. Tomten i sin släde vilken dras av en ren.
Den sista av pappas tavlor (som pryder vårt hem) är något så ovanligt som en akvarell (alla andra tomtetavlor är målade i olja). Samma motiv som vi har i trappan, ett tomteansikte.

Tack älskade pappa för all magi du spred och för att du planterade julens själ i alla oss barn!

Nu är det dags att hänga upp dina tavlor igen.

tisdag 14 december 2021

Baka eller köpa?

 

Härom dagen knöt jag på mig farmors gamla förkläde i rött med broderat julmotiv i vitt, tomte med släde dragen av ren. Det finns två söta små fickor som också har broderade inslag: hjärtan och stjärnor. För mig är detta förkläde barndom och sprider enormt mycket julkänsla!

Dagen till ära hade jag själv kommit på att jag ville baka. Jag åkte till ICA och handlade sötmandel, vit choklad, saffran och ägg. "Vad ska du göra för gott?", frågade kassörskan. Det tog en stund innan jag fattade att det var mig hon tilltalade. Den unga tjejen hade jag inte sett förut och var därför mest inställd på att enbart säga hej. "Saffransbiscotti", svarade jag. "Tror att vi säljer sådana i butiken", svarade tjejen. "Ja det gör ni. Jag tänkte baka egna", svarade jag och log. Egentligen hade det varit mer lönsamt att köpa på plats även om skorporna kostade över 50 kr/påsen.



Hemma började jag hacka mandel och choklad. Mannen kikade in i köket och höjde på ögonbrynen samtidigt som han nickade gillande. Den stackarn är van att själv köpa hem fikabröd eftersom jag så sällan bakar och han typ aldrig gör det.

I köket spelades det julmusik, gamla klassiker och jag tänkte:


Mindes när kidsen var små och sen ännu längre tillbaka när jag själv växte upp, det har funnits tider då jag bakat mycket. Så kom nästa tanke:


Styrkt av mitt goda självförtroende huserade jag i köket och sjöng med i julsångerna. Konstigt att jag aldrig bakar? Syrran säger att baka ger energi och glädje åt själen!? Tveksamt, fast just denna dag kunde jag nästan hålla med henne.

Så in i ugnen. Glömde sätta igång timern vilket nästan resulterade i övergräddade skorpor. Suck. Hamnade pladask tillbaka i mitt normaltillstånd vad gäller husmoderliga aktiviteter, inget för mig ...

Egentligen hade jag INTE misslyckats men för mig var denna första plåt långt ifrån perfekt, skorpornas utseende matchade inte den inre bild jag målat upp. Nästa plåt gick bra men det spelade ingen roll, mitt goda självförtroende hade fått sig en törn. 

Ja ja så är livet, det går att köpa bröd också.


Puss & kram

måndag 13 december 2021

Inte en utan två nattliga stalkers

Så har vi det där med drömtydning igen ...

Två björnar hemsöker mig, typ jagar mig ... eller? En brun och en vit och de verkar vara kompisar. Om den bruna är en grizzly eller inte framkommer inte men att den vita är en isbjörn är lätt att förstå. 

Det lustiga är att drömmen borde vara en mardröm, den innehåller samma känsla men undertecknad är inte rädd enbart oförstående samt frustrerad.


Vad vill björnarna mig? Varför känner jag mig förföljd och hur kommer det sig att de dyker upp på de mest osannolika platser, det vill säga sådana ställen som björnar normalt sätt borde undvika?

Björnar som stalkers ...

Har liksom ingen chans att komma undan eftersom den bruna kan klättra i träd och isbjörnen springa både fort och långt samt simma. 

Något viskar till min intuition och magkänsla att björnarna inte vill mig illa och antagligen är det därför jag aldrig blir rädd.

Vad betyder drömmen? 



söndag 12 december 2021

Lucia

I år blir det ingen fysisk Lucia hemma hos oss, i vart fall inte vad jag vet eller planerat. Kanske kollar jag en stund på tevens firande? Vi får se.



Tänkte att jag ska bjussa och frossa i Luciabilder dagen till ära, en del gamla och en del halvgamla för att ev avslutas med något nyare foto?

Under min uppväxt så lussades det varje år, först för den äldre generationen under ledning av mamma och moster sen tog vi systrar över och lussade främst för föräldrarna. I vuxen ålder har jag väglett och joinat sönerna, det fungerade till låg- mellanstadieålder sen satte de sig på tvären.

Jag, syster Ingrid och kusin Anna har tjafsat om vem som egentligen skulle vara Lucia, typ varje år när vi var små. Utfallet varierade.


När jag gick i sexan beslöt vi i klassen att överraska vår älskade magister Erik. För att maxa tåget bytte vi roller. Jag minns inte vem som fick äran att vara Lucia, bara att killarna var tärnor och tjejerna stjärngossar. Upp i ottan och ut i många minusgrader för att glädja majjen innan han hunnit stiga upp.

När jag senare arbetade på fritids i Mälarhöjden och skulle hålla i husets Luciatåg var det inte många killar som var så sugna på att vara med, de tyckte att allt var skämmigt och trist. Den stökigaste grabben kom med ett förslag, kunde en kille få vara Lucia? Nej, skrek tjejerna men jag sa: Vi röstar.

Alla skulle ha samma chans. Så det skrevs lappar och stoppades i en mössa. Någon läste upp varje kandidat och räknade antalet röster. Killen med förslaget som heter Mats vann, alla killar hade röstat på honom. Tjejerna tjurade men Luciatåget blev av och ALLA engagerade sig. Det blev en lyckad Lucia. 

För mig är alla varianter tillåtna, det ska vara lustfyllt och roligt att överraska.


Ha en härlig Luciadag!

lördag 11 december 2021

Halvvägs ...

Igår skrev jag om att dela och det var exakt vad undertecknad valde att göra ... igen. När det var dags att krypa till sängs så sa jag godnatt till Audrey. Hon tittade på mig och rusade därefter iväg. Stanley låg vid min huvudkudde och hon la sig bredvid, som en markering att det var upptaget.

Ja ja, tänkte jag och borstade mina tänder, de går när jag kommer men icke sa Nicke, de låg kvar. Kändes fel att störa dem så jag kröp ner i fotänden och la mig skavfötters. Ingen kudde men å andra sidan så brukar de enbart stanna en liten stund. Fel igen! Audrey försvann men Stanley sov kvar, först kl 02 fick jag sängen för mig själv.


Tredje advent. Så snabbt tiden går ...

Idag väljer jag därför att slappna av, gå omkring i myskläder och fixa hemma. Baka, pynta och fira advent med man och katter.

Helt ärligt så är det den första adventssöndagen detta år som jag är både hemma och ledig, bara det är värt att fira.

En lugn skön dag utan några som helst "måsten". 

Igår undervisade jag och därefter fikades det för fullt och dracks glögg med bror samt sambo. Hela eftermiddagen satt vi runt matbordet och pratade ... med andra ord en bättre lördag. 

Önskar dig en njutbar tredje advent!



fredag 10 december 2021

Lyckan att "dela"



Förstå känslan när jag kommer in i sovrummet och märker att både Audrey och Stanley ligger kvar på min säng, den ena strax nedanför kudden och den andre i fotänden.

Vill inte störa. Vill vara tillåtande. Min säng är deras fram till det är dags för mig att sova, då byter vi.

Så väldigt försiktigt smyger jag in. Klappar försiktigt på Stanley och sen ännu försiktigare på Audrey. De väljer att ligga kvar.

Okey, tänker jag, vi får dela.


Viker försiktigt upp en flik av täcket och glider in. Gör mig liten. Audrey hamnar nära. Ingen av katterna reagerar, de väljer att ligga kvar.

Jag är trött och önskar mest av allt att få sträcka ut kroppen men vet att om jag gör det så förstörs magin. Musklerna blir sura och hotar att krampa men får lugna sig. Andas. Försöker slappna av, det går "så där"

Katterna ligger stilla och jag släcker ljuset. Inser att hur trött jag än är så kommer det att vara svårt att släppa taget och somna. Väljer att le. Ingen ser men det spelar ingen roll. Känner mig utvald och oändligt tacksam över att Stanley och Audrey väljer att ligga bredvid, att de visar tillit.

Så tickar sekunderna och fem eller tio minuter passerar, sen får först den ena och sen den andra för sig att lämna sängen. De är nöjda. Jag är nöjd. Och NU kan jag äntligen somna

torsdag 9 december 2021

Pepparkakshus?

Så här dagarna innan Lucia kan du fundera över om du är den som bakar pepparkakshus eller om du är av den sorten som inte gör det? 

Min pappa gjorde det, mina systrar likaså och min bror. Pappa avsatte en decemberkväll alternativt helgdag för pepparkakshus och ett år när jag var liten gjorde han skapelsen som jag provsmakar på bilden.


Mina syskon går i pappas fotspår, de designar ett nytt hus varje jul. Jag bakar inget hus, inte nu längre. Vissa år när kidsen var yngre skapade vi tillsammans men efter att ha bränt mig på det smälta sockret och svurit över husdelar som vägrar fästa så är jag skeptisk. 

Ett år bytte jag sockret mot Karlssons klister för att slippa brännskador, det fungerade bara sådär och kanske var det då jag gav upp? Jag som egentligen älskar att formge, bygga och utmana mig själv.


Vår bror är den mest experimenterande och tidigare när barnen var yngre så var det en happening att kolla in årets skapelse. Han gjorde aldrig ett traditionellt hus, han lekte med arkitektur och design. Något år var det The lost world med massor av dinosaurier, ett annat år en enorm borg med riddare, hästar och prinsessor. Den kanske häftigaste av hans skapelser var  Jack Sparrows Black Pearl. Brorsan sa att det svåraste och mest frustrerande i det bygget var monteringen. Masterna skulle orka att bära upp seglen ...


Jag har enbart byggt traditionella hus, en gång en egenritad kopia av vårt stora hus på landet. Samtidigt gjorde sönerna ett kartonghus av samma malldelar som de målade i härliga färger.

Kanske är jag för lat? Kanske vill jag formge skapelser som är överkurs för mig och då är det lätt att eventuellt misslyckas? Motivationen och lusten är inte tillräckligt stor för att utmana mitt tålamod.


I år får vi se men jag tror att vi skippar det bakade pepparkakshuset. Jag äter hellre upp kakorna direkt. Har faktiskt köpt färdiga delar, klara att monteras. Vill kidsen fixa så var så goda ... eller så gör vi det tillsammans ... eller så kanske jag fixar själv. 

Tror syrrornas hus redan pryder deras juliga hem. De kan och de ordnar, tror t o m att de äter upp de dammiga husen i början av januari.


PS. Flera av husen är från den väldigt inspirerande pepparkaksutställningen på Nordanå museum i Skellefteå. DS