Skolös i över en vecka

 

                                      

För sju år sedan, då det fortfarande gick bra att resa så åkte jag och mannen till Maldiverna ... bara vi två. Hade ljuvliga dagar där men en fruktansvärt hemsk hemresa (den kanske publiceras om någon annan dag?)

Minnen att njuta av

Idag bjuder jag på lite dagboksanteckningar från vår inledning av semestern

Flygetapp tre

Vi var cirka tio personer som klev ombord på propellerplanet. Väskor och handbagage längst bak och resenärer längre fram. Vi satte oss på rad två. Cockpiten hade ingen dörr så allt piloterna gjorde kunde följas av passagerarna. Vår kapten var luden över både armar och ben, riktigt hårig! Önskade ett tag att jag liknat honom för när vi lyfte och fläkten blåste kall luft så blev det kyligt.

Skulle haft öronproppar ... motorljudet dånade. Stoppade fingrarna i öronen och lyckads njuta av den magiska utsikten. 

45 minuter i luften och sen äntligen framme! Planet landade i vattnet och la till vid bryggan / piren. Kuredu, vår ö är förhållandevis stor. Här går vi barfota. I love it!!! Vi bor i en strandbungalow och på trappen står en lerkruka med vatten plus tillhörande skopa att skölja av fötterna innan vi går in. Det pittoreska rummet är högt i tak och byggt som en hydda. En säng med moskitonät är centralt placerad. Badrummet är ute men ändå inbyggt. Häftigt. Här ska jag yoga!

Dusch och sen middag. Så gott!!! En stor buffé med tema Sri Lanka, välbehövligt och njutbart! Skulle kunna leva på vegetariskt när det som här är så vällagat.

Bäst hittills är att få gå barfota som det barfotabarn jag är!!! 

Hade ställt klockan på sju för att springa, upp och ut. Mannen sov vidare. Varje gång jag smyger iväg så är kroppen vaken men inte ögonen, det är som att löpa i blindo de första minuterna. Jag behöver vänja mig vid gryningsljuset innan hela jag är närvarande. Det går kanske inte snabbt men denna morgonrutin är ljuvlig. Trots att det är söndag så såg jag fler ögäster än sist, några satt på sina altaner och andra rörde sig på stranden. Själv sprang jag barfota på korallsanden, hoppar emellanåt till när foten rullar över en vass korallbit eller snäcka. Hejade på de som räfsade bort sjögräs och städade. 

Vi promenerade ut på landtungan. Såg en rocka tio meter ut, en ganska stor. Väl tillbaka så placerade mig mig i solstolen. Solade och badade. Upptäckte att det var fler fiskar i vattnet nedanför oss. Jag satt på huk och de simmade runt mig. Det klara vattnet gjorde det enkelt att följa fiskarna ovanför vattenytan. Stora vita fiskar med gula eller blå ryggfenor. Fick sen för mig att hämta snorkel och cyklop för att studera fiskarna under ytan. Hann knappt ned innan det sved till mellan skinkorna, liksom brände runt analöppningen som om jag bränt mig på nässlor??? Vad var det som hänt? Upp ur vattnet och in i duschen. Av med bikinitrosan och upp med rumpan så vattnet kunde skölja igenom området. Mannen fick undersöka men hittade ingenting. Myrbett? Sandloppor? Oavsett vad så var det obehagligt. Bytte bikini och återvände till solen. Läste lite. Så kom en riktig störtskur Jag hann upp till mannen på altanen och kunde sitta där och njuta av vattnet som plaskade och stänkte. Regnade intensivt i kanske en halvtimme. 

Tog en promenad till landtungan igen för att se högvattnet. Hur havet möter sig självt ovan sanddynerna . Ingen kamera, ingenting med alls. Satte mig ned i vattnet och lät det skölja över mig. Denna plats kommer att få bo i mitt hjärta, jag är förälskad i den. Havet, solen, vinden. Hit vill jag återvända. En korallbit landade hos mig och jag lånar den resten av vår tid här. En plats att meditera med öppna ögon. Jag blir ett med naturen. En stor krabba går förbi, människor passerar och vågorna omfamnar varandra när de möts framför mina ögon. Vitt skum. En rocka. Magiskt. Helande. Wow!!! Vill stanna kvar, hur länge som helst men tvingar mig själv att vandra tillbaka. 

Promenerad runt ön. En helt annan upplevelse under högvatten. Vi såg tre stingrockor helt nära  stranden! Det var som att vara på upptäcksfärd. Vissa partier som legat på land under löpningen gick inte att gå på, fick därför hitta nya passager. Djungelkänsla. De vita vackra tranliknande fåglarna verkar ha sina nästen i buskage under palmer. Undrar vad de heter?

En liten revhaj som simmade helt nära i vattenbrynet, som om den gjorde oss sällskap. Alla dessa stunder när djur och natur går hand i hand med oss är magiska. Mötte ett brittiskt par och pekade på hajen. Mannen berättade att sandpumpen som är placerad här lockar till sig revhaj, kanske hittar de föda lättare eller bara blir nyfikna?

 

... mer behöver inte jag

En vän, en (eller två) öl samt en stor saftig och välsmakande hamburgare, det kan vara lycka. Så vad det för mig igår. En trio som gjorde gott.

AW med en kär vän ...

Emellanåt går tiden fort, mycket händer, tröttheten checkar in och att hänga med kompisar hinns inte med. Familjen, vila och träning prioriteras för att hålla den balans som min kropp och huvud behöver.

När jag har tid i överflöd så är det inte alltid i synk med mina vänner, då kan de ha fullt upp, var och en på sitt håll. Livet kan vara så men en paus behöver inte vara slutet, riktiga vänner finns kvar.

Vänner att exempelvis ta en AW med nere på stan, vid ån, en ljuvligt varm sommarkväll i juli. Prata i timmar, dricka kall öl och äta en vällagad hamburgare, mer behöver inte jag.

Ordningen är återställd - vi ser

Igår var vi inställda på en dag med smatter mot rutan. En regnig dag, det var i alla fall vad som utlovats men även om det visserligen kom några försiktiga droppar så verkade regnet dragit förbi under natten.

Molnen sprack upp och solen tittade fram, det blev både varmt och skönt.

Istället för pusselbyggande inomhus vistades vi i trädgården (stundtals tillsammans med råbocken, vilken  checkade läget). Jag gav mig på syrenen och friserade den ordentligt. Allt på vår tomt har en tendens att växa så det knakar och bli både stort samt omfångsrikt, syrenen är/var inget undantag. Från fönstret i matrummet skymdes utsikten av en grön vägg.

Nu är ordningen återställd ... vi ser!

Mamma var är du?

                                             

Igår tillbringade jag en del tid i skogen, först en löptur på morgonen och  senare en promenad innan det var dags att förbereda kvällens middag

Under den andra rundan var planen att plocka med mig smultron, blåbär och hallon. Morgonens dofter hade avslöjat att det finns mogna hallon (och smultron samt blåbär har jag mumsat på).

Från stigen scannades växter och träd av. Jag konstaterade med en nick att där var X och där var Y. Helt ärligt så noterade jag ännu en gång att jag har rätt bra koll.

Plötsligt dök en "bekant" blomma upp men namnet kom inte automatiskt. Vad var det nu den heter? Ville ropa:

Mamma, var är du?

För hon hade vetat. Mamma som kunde alla träd, blommor, stenarter och för den delen även de flesta svampar. Mamma som lät oss pressa växter och göra små böcker när vi var små och vetgiriga. Det är hennes förtjänst att jag kan vad jag kan.

Den där växten i skogen måste googlas. Mamma kan inte längre svara, hon är i himlen. Kanske viskade hon svaret men just igår hörde jag inte. Kanske kommer blommans namn till mig i sömnen? Det visar sig.

Och ifall du undrar så kom jag hem med både hallon, blåbär och smultron. Kanske bakar jag en cheesecake och toppar med sommarbären, kanske inte? 

DÄR klev vi över mållinjen!

Check på 4000bitars pusslet! Igår la mannen de sista bitarna på plats och den världskarta som hängt med oss sedan mitten av mars visar upp hela sin prakt.

Gåvan var en present från Lejonkungen till sin pappa, en utmaning som visade sig innebära både en del klurande samt funderande innan vi över huvudtaget kunde starta bygget. Inget bord var stort nog ...

Med katter i huset (som av naturen är nyfikna och racear hej vilt, framför allt på natten så vågade vi inte lägga ut delarna hur som helst. Det gällde för oss att hitta en plats som var tillräckligt fredad men som ändå var lättillgänglig. Funderade länge på poolhuset men konstaterade att golvet inte är 100% plant, vilket det bör vara, så vi skippade den tanken.

Pusslet fick istället växa fram på golvet i vårt stora rum, för att sedan täckas med skivor (under natten samt alla de dagar då vi inte byggde) som inte gled då människor och/eller djur rörde sig i den delen av rummet.

Nu är vi dock klara!!! Heja mannen, han som pusslat när jag varit borta och sett till att vi tog oss hela vägen in i mål.

Är min tidsuppfattning skev?

 "Där är där man inte är. Här är där, där man äär."

Börjar med ett par meningar ur ett avsnitt ur en sång ifrån Fem myror är fler än fyra elefanter, tänker att den strofen passar min blogg idag.

För ungefär en månad sedan hängde jag med mina systrar, för två veckor sen med Astronauten plus flickvän och den senaste tiden har jag och mannen semestrat ihop. Lejonkungen är i norra Spanien och semestermoodet är påkopplat (för samtliga). Allt som hänt känns både nära och långt borta på samma gång.

Är min tidsuppfattning skev?

Tror inte det. Tiden har flugit iväg men ändå inte, som att äta tårtan och ha den kvar på samma gång. Förstår du hur och vad jag menar?

Egentligen existerar varken tankar framåt eller bakåt utan enbart NU. Jag sitter här, i soffan och skriver blogginlägg. Vänstra handen på Stanleys mage och den högra på tangentbordet, skapar en pekfingervals.

Allt bara "är" och jag befinner mig mitt i, en rätt skön känsla. Rofylld och grundande. Sammanfattningsvis har jag ingenting vettigt att skriva idag så för allas bästa avrundar jag. 

Önskar dig en skön söndag!

... när det inte fungerar blir det kaos

Igår ringde väckarklockorna tidigt hemma hos oss. Undertecknad hade lovat att skjutsa Lejonkungen och hans polare till Arlanda. Åtta dagars semester hägrade för "grabbarna" och hur trötta de än var så låg ett skimmer av förväntan över dem. Jag var lika trött men fick energi av semesterkänslan de spred omkring sig.

Släppte av dem och återvände hem till frukostbordet. Ett par timmar senare när jag hunnit med en löptur meddelade mannen att det var tur att grabbarna flög så tidigt. I nyheterna meddelades det att stora delar av Europa fått IT-problem, flygen stod stilla. En uppdatering av säkerhets- samt bokningsprogram hade misslyckats. Människor kom inte iväg och nya bokningar kunde inte genomföras.

Oj ... Teknik i all ära men när den inte fungerar så blir det kaos.  

Lejonkungen hann dock iväg och anlände till sin semesterdestination. Vi kan pusta ut och önskar boysen härliga dagar. Själva njuter vi av sol, vatten och trädgård. Är rätt nice att befinna sig hemma också 😍

Önskar dig en skön lördag!

Vad som inte gillas är de som ...

Det finns dagar när jag undrar om vi bor i ett litet hus, i ett litet villaområde nära skogen eller om vi bor mitt i naturen (men fortfarande i samma hus och med samma närliggande grannar)?

Hos oss hoppar råbocken till och flyger upp ur någon buske när vi kliver ut i trädgården ovetande om hans tupplur och passerar honom helt nära. Vi stör ... meddelar blicken när han stannar till ett par meter bort och tittar på oss. Råbocken får hållas, precis som alla småfåglar, katter, de grävlingar och räven som korsar tomten när vi sover. 

Vad som inte gillas är de som hittas döda i poolfiltret, alltså de något mindre djuren som simmat i poolen men inte klarat av vattnets rörelse mot breddavloppet. Döda och ibland levande grodor samt möss har fiskats upp och för något år sedan en stor (äcklig) råtta med väldiga gnagartänder.

Igår var det dags igen, för det där jag känner olust inför, att hitta ett dött djur i filtret, denna gång var det en fågel. Kanske en kolstrast? Möjligtvis en unge? Nu är den uppfiskad och begravd men det känns ändå sorgligt att fågeln skulle avsluta sitt liv i vårt poolfilter.

Jag ett ”problemet"?

Tänk dig en dag som blir fel men som trots allt avslutas helt okey. Igår hade jag en sådan. Planen att stiga upp, morgonlöpa, ta ett snabbdopp i poolen och sen chilla fram till dess att vi skulle åka till brorsans lantställe, allt sket sig redan vid frukosten och inget av vad undertecknad önskade blev av.

1. Det regnade ute - tog en promenad och skippade badet
2. Mannen kände sig orkeslös och hängig - bokade ny dag med brorsan

Tänkte om och beslöt att ta tåget in till Stockholm för att om möjligt besöka en äldre släkting på sjukhus. Visste att jag åkte på vinst och förlust, hade pratat med personalen på avdelningen i telefonen och de sa att jag kunde ringa när jag var på väg. Hittade en gammal karta och fick en utskriven vägbeskrivning av mannen men väl på G så gick jag efter minne samt huvud. Tänkte fel och kom fram för att sedan inse att undertecknad stod utanför fel sjukhus ...

Tur att jag har starka ben och bra ork, förlängde promenaden och hittade rätt. Avdelningen var låst så efter ett kort telefonsamtal blev jag insläppt. Hittade min person i korridoren och satte mig bredvid. Kunde överlämna det hen önskat (att jag skulle ta med) och sen fanns tid för prat.

Det blev rätt och det blev fel. Ingen besökstid ... vi satt i korridoren ... och VEM var jag egentligen (undrade vissa delar av den annars trevliga personalen)???

Kände vibbar att jag var/blev ett "problem" och fick ont i magen. Skulle bara lämna det jag ombetts att ta med. Ingen hade sagt något om besökstid under de samtal jag haft med personalen och DE hade släppt in mig ...

Bad om ursäkt ifall jag gjort fel ... även om hela ansvaret knappast var mitt. Kramade om släktingen och sa hejdå. Promenerade tillbaka till tåget och kände mig lika låg som de regntunga molnen ovanför.

Jag skulle hjälpa till, göra rätt och så blev det tydligt fel?! Trist. Mannen hämtade mig, åkte till sushirestaurangen, handlade och bjöd mig samt Lejonkungen på middag. Senare ringde släktingen och tackade för att jag kommit och för att hen fått det som efterfrågats. Något rätt gjorde jag trots allt.

När det strular men ändå ordnar sig

Tänkte att jag skulle testa att baka frallor av vår surdegsgrund. Plockade därför fram receptet jag fått av Astronautens kärlek samtidigt som undertecknad mindes alla moment hon visat. Köksvågen användes flitigt och sen handlade mycket om att passa tider, tillföra salt och pyttelite vatten.

40 minuters vila för degen ... 30 minuter = vända (degen) ett par gånger ... 30 minuter, vända igen ... 30 minuter, vända ett par gånger igen ... 30 minuter, de sista vändningarna. Bakduk på och ordentlig vila på flera timmar (över natten om du föredrar).

Passade på att arbeta i trädgården samt bada.

Samtidigt som middagen förbereddes beslöt jag att baka frallorna. Luftbubblorna i degen visade att den mådde bra men när jag tog en handfull så kändes den för tunn. Bullen flöt ut över bakplåtspapperet, så hade det inte sett ut i Göteborg när "I" bakade!

Hmn ...  

Huvudet arbetade på högvarv. Måste tänka om och det gjorde jag, förde tillbaka degen i bunken igen. Skrynklade ihop bakplåtspapperet, vecklade ut det och stoppade det i en avlång brödform sen hällde jag i all smet.

De 275° i ugnen verkade för mig i varmaste laget då frallorna var utbytta till formbröd, valde därför att sätta formen längst ner och hällde vatten i plåten under. Hur lång tid skulle jag grädda? Fick gå på magkänsla. Meddelade mannen att jag behövde skjuta från höften.

"Det är väl som vanligt då, du brukar ju aldrig följa recept!"

Sant. Brödet växte och när undertecknad antog att det var klart så togs det ut. Kanske borde jag låtet degen vila över natten? Kanske berodde konsistensen på någon miss trots att jag i det läget faktiskt följt instruktionerna? Kommer aldrig att få svar, det viktiga är att jag löste problemet och att vi kan äta nygräddat surdegsbröd!

Vem skriver blogginlägg om sin badrumsdörr? Och varför?

Svar: jag.

I vårt hus har vi en ytterst opålitlig dörr, det är som om den okeyar att vi går in men att den sen har mindre lust att vi lämnar badrummet när vi är klara. Efter inflyttning 2018 var det mer regel än undantag att vi fick "bryta oss ut", det handlade då om att tackla dörren med kraft på rätt ställe. Att med axeln få till den rätta snärten så dörren gav efter och gick upp.

Instängd med känsla av inlåst ...

Ska det vara så här? Kan dörren svällt i värmen eller lever den sitt eget liv?

Igår kväll kollade mannen närmare på vår bångstyrige dörr, han kunde inte se något synligt "fel", inte hitta VAR dörren fastnar i dörrfodret. Möjligtvis upptill? Kanske det går att fila till?

Öppna och stänga utifrån okey. Stänga in till badrummet easy peasy men öppna när du vill ut ... nej. (Vi har därför en hasp på insidan och om du försiktigt drar igen dörren, inte helt men nästan, så kan du "låsa".

Vi behöver grotta ned oss i denna dörr och hitta en lösning både för den och för oss, för att med våld bryta sig ut kan knappast vara nyttigt för någon part.

 

En av de sista gångerna vi hade övernattande gäster (denna sommar) försökte vi vara extremt tydliga och noggranna med att berätta om den opålitliga badrumsdörren samt hur var och en bäst handskas med den. Kan så här i efterskott berätta att tre av fyra låste in sig ...

En klättrade ut genom den lilla källargluggen (!!!) och löste på så vis problemet själv, två fick vi hjälpa ut genom att öppna utifrån och den sista mindes instruktionerna. Sammanfattningsvis betyder det att minnet kan vara bra men emellanåt kort.

När två är en för mycket

 

Det är rätt coolt att sitta i min hänggunga på altanen med en stor kopp te och upptäcka att jag inte är ensam. Råbocken strövar genom vår trädgård, stannar upp och tittar på mig. 

"Hej, hej!", säger jag.

Han fortsätter att se på mig med vackra rådjursögon, ett ögonblick eller två sen bestämmer han sig för att två är en för mycket och glider tyst över till grannen där han lägger sig att vila (de är bortresta).

"Hej då", viskar jag och följer rörelserna med blicken.

Att kunna uppleva detta, naturen och djuren, så nära och typ dagligen är häftigt. Som att bo ute i skogen eller långt ifrån större och tätare bebyggelse. Som att bo på landet.

Ändå lever vi i ett litet villaområde bestående av 19 småhus, där studentboenden är nära precis som hela campus. I mina ögon en idyll. Skulle inte vilja byta, jag trivs här.

Vad sägs om att äta sig framåt!?

Att gå på promenad kan ta längre tid än beräknat, i alla fall för mig. Tänk dig ett mindre barn som hittar "skatter" efter vägen och bara måste stanna. 

Det var på själva skogsstigen som förseningen uppstod. Min radar vad gäller skogens bär var påslagen och söta, solmogna godsaker fanns plötsligt överallt. Näsan vittrade smultron, hallon och blåbär och blicken konstaterade att luktsinnet fungerade felfritt.

Jag åt mig framåt, fick ett smarrigt mellanmål och kände mig senare nöjd över att komma bort ifrån åsen och ner till ån där benen kunde fokusera på rörelse.

Borde kanske ta med en burk eller två om undertecknad går ut? Fast då springer väl alla bär och gömmer sig ... men om jag tar en liten påse och stoppar i fickan? Kanske, vi får se?

Önskar dig en skön och bra sommardag!

Ny baby i huset

Med mig från Göteborg fick jag en sur, emellanåt bubblande baby. Den ska vårdas så det är tur att jag har semester.

Babyn fick bo i min väska. Den höll sig lugn och tyst, sov sig genom timmarna på tågen och vaknade inte till liv förrän betydligt senare ... under gårdagskvällen.

Min baby är en surdeg.

Uppgiften jag och mannen tar på oss är att mata den när den blir hungrig och baka bröd när den växt sig tillräckligt stor.

Vi tackar Astronautens "I" för gåvan, instruktionerna samt recept. Blir en spännande men också inspirerande utmaning.

Borta bra men hemma bäst

Att som förälder bli ompysslad av sitt vuxna barn är oerhört mysigt, speciellt om du som jag är sämre på att låta andra fixa allt (normalt sett).

Hos Astronauten behöver undertecknad inte göra något. Sonen lagar all mat och när han inte gör det så bjuder han. Hans sambo I bakar färskt bröd till frukost och säger att de blir ompysslade hos oss så nu är det deras tur att få ge tillbaka. Helt ärligt är jag glad att jag fattar kärleken i detta och att förmågan att luta mig tillbaka faktiskt finns.

Idag tar jag tåget hem. Minns mina dagar i Göteborg med värme. Vi har hunnit så mycket samtidigt som vi aldrig stressat, det har funnits tid för vila samt för aktivitet. Mina batterier är fulladdade.

Blir skönt att komma hem för hur bra jag än haft det så saknar jag mannen och katterna (samt naturligtvis Lejonkungen). Ordspråket säger allt: borta bra men hemma bäst.

Strilande regn ger andra möjligheter

Igår spöregnade det samt åskade. Göteborg bjöd på kvalmig värme. Hur fördrev vi bäst tiden? Jo genom att promenera iväg till Kastellet i Kviberg och besöka Klätterdomen för att leka.

Astronauten och I har all utrustning och kunskap som behövs för att säkra varandra samt mig. Det är ett par år sedan jag sist klättrade, då en juldag i Uppsala och ett skönt avbrott från julmat men nu ett trevligt inslag i en annars blöt stad. Ett stenkast från sonens och Is hem, vilket innebar en lagom lång promenad.

Alltså hur kul är det inte att klättra!?!

Jag älskar det och känner att detta faktiskt är något undertecknad skulle kunna bli bra på om klättringen bjöds in mer permanent i mitt liv. Nåja, nu är det inte så därför njuter jag extra mycket de gånger aktiviteten faktiskt blir av.

Intressant är hur kroppen blir trött, inte som jag är van utan på ett helt annat sätt. Tänker att fingrar, händer, armar och ben borde signalerat, det gjorde de inte, istället infann sig en känsla av orkeslöshet när kroppen tackade för träningen, både den och jag var nöjda och tillfredsställda.

Efter sen lunch, dusch och välbehövlig chilltid tog vi spårvagnen till Linné för att äta tapas. En bättre onsdag!