måndag 31 juli 2017

Vikten att hålla sig uppdaterad


Min första arbetsdag började inte alls som jag tänkt mig. Visste att jag skulle stänga butiken och att jag hade sovmorgon. Så långt var jag helt med på banan.

Eftersom jag hade "koll" så tittade jag INTE på schemat ...

Av någon anledning nämnde jag för mannen att jag började vid lunch. "Det står 10 i kalendern", upplyste min älskling. "Va?!?", utropade jag och dubbelkollade min mobil. Mycket riktigt.

Jag kollade på klockan som visade 9:55!


"Shit! Jag har ingen lunch!", hojtade jag.
"Jag kan handla åt dig", svarade mannen och undrade vilken tid jag ville ha den levererad?
"Tack!!! Halv ett", svarade jag och rusade ut genom dörren.

Tack och lov att vi bor där vi bor, så centralt, det tar fem minuter till jobbet.

Inte bästa sättet att göra entré på efter fyra veckors semester ... men tack och lov har jag en mycket gullig och förstående kollega. Hon tog emot mig med ett stort leende och en varm kram.


söndag 30 juli 2017

Sommarnöje


Något som jag alltid gillat är att spela kubb, det kan spelas av två personer eller i två lag. En sommaraktivitet som alla kan delta i.

Under helgen, ute på brorsans land spelade vi en variant som för mig var ny: mörkerkubb. Brorsan med familj har gjort det hardcore det vill säga i mörker, vilket är oerhört svårt och stundtals nästan farligt då pinnar och kubbpjäser kan träffa både med och motspelare.


Brorsans döttrar klurade och gav sin pappa en present, elektriska värmeljus. Varje kubb pyntas med ett ljus, även kungen och så kan spelet starta.

Jag kan intyga att det gör stor skillnad. Utan ljus = totalt mörker, med ljus = mysfaktor samt tydlig markering var varje pjäs finns att hitta.


Hej svejs!

Balkongyoga


Är så tacksam att jag har möjlighet att flytta ut praktiken på våra få kvadratmeter. Min matta ryms precis och jag kan flöda ganska obehindrat. Katterna ryms i periferin, de kan sova eller studera mig med ena ögat öppet.



Frisk luft, sol och cityljud: fågelsång, avlägsna röster och bilar. En och annan insekt som surrar och vindens brus. Nice.

Svettigt och svalt på samma gång.


Jag meddelade tidigare att min nuvarande utmaning (förutom virusbrottning) varit och är att öppna upp mina höfter. Lotusträning i små, små steg. Jag har tidigare tänkt att min kropp inte är konstruerad att klara lotus men så var det något som sa "det beror på".

Jag vill inte tvinga in höfterna i posen, risken är stor att jag skadar mig men jag kan tänja och stretcha på rätt sätt under en längre tid och se vad som händer. Märker redan små rörlighetsförändringar.

En dag kommer jag att kunna sitta i lotus!


fredag 28 juli 2017

Sista lördagen i juli


Avslutar semestern precis som vi började den med en liten tripp, en helg ute på brorsans land väntar. Bakterier och virus får ge vika för härlig svensk sommar med syskon och kusiner!


Precis vad jag behöver. Ska packa en övernattningsväska och sen så bär det av.


Livet på landet med tillgång till strand och bad innan det är dags att gå tillbaka till jobbet, det blir hur bra som helst.


Ha en härlig lördag!

torsdag 27 juli 2017

Tre semesterdagar kvar


Igår skulle vi på konsert, mannen och jag. En födelsedagspresent som jag väntat på i flera månader.

Blev inte riktigt så. Efter lunch konstaterade han att orken inte fanns att cykla iväg. Kunde jag ge hans biljett till en kompis?

Inga problem.

Eller vänta, det fanns frågetecken. Mitt egen status var inte så mycket bättre än mannens. Kroppen orkade men frågan var om halsen hade lust? Var den inflammerad? Rösten kom och gick.


Hade redan på förmiddagen messat syrran och grannen för proffstips, de är sjuksköterskor som kan svara på det mesta. Vila var ett av svaren ... fortsätt att vila, du kommer att bli frisk.

Sa inget om någon konsert utan tänkte: jag orkar.

Vid middagen insåg jag att även om orken finns så kanske kroppen inte var redo än? Svaret kom så självklart från magen att jag direkt ringde min vän och sa som det var. Behövde faktiskt inte säga så mycket, hon hörde direkt. Frågan var nu om vännen kunde få med sig någon annan på så kort varsel?

Japp, hon fick napp och två biljetter. Hoppas att konserten var bra.


onsdag 26 juli 2017

De finaste av skatter


Visst är det något fullkomligt magiskt med snäckor och fina stenar. En och annan pinne, frökapsel eller fjäder är heller inte så dumt.

Jag har inte vuxit ifrån och kommer nog heller aldrig att göra det, lusten att samla naturens gåvor, det är som riktiga skatter.


Ett litet minne från en resa.

När vi vistades på Maldiverna så visste jag att detta är förbjudet, ingen snäcka, ingen korall och ingen sand får lämna den ö du besöker. Se men inte röra.

Inga problem. Jag förstår. För egentligen behöver jag ingenting mer än möjligtvis ha någon snäcka till låns. Hålla i den, beundra skönheten och formen. Sen återlämna till naturen så andra kan få njuta.




tisdag 25 juli 2017

En dörr stängs, en ny dörr öppnas


För några dagar sedan berättade jag om det oväntade, sorgliga och tragiska när vi fick veta att vår förläggare till barnboksantologin hastigt gått bort under en semesterresa med sin familj. Livet kan förändras på en sekund och plötsligt är ingenting sig likt längre.

I och med detta besked så ställde jag in mig på att boken lagts på is, typ för evigt. Att det inte var meningen att det skulle bli någon utgivning.

Jag överlever. Visst en dröm blir inte av men ... shit happens, nya chanser kan dyka upp ... eller inte. Jag överlever.


Så igår kom nya besked. Ny förläggare. Boken ska ges ut, till minne av vår förre. En skänk från ovan?

Känns fint att få dedikera och värna minnet av förläggaren just på detta sätt. Antologin som svajat fler än en gång lever fortfarande. Den blir något försenad men som det ser ut nu utgiven.

Klart värt att fira! Bäst att passa på att skåla redan idag. Bättre att fira en gång för mycket än inte alls!


Hej svejs!

Minnen att njuta av

Idag bjuder jag på lite dagboksanteckningar från vår inledning av semestern



Flygetapp tre
Vi var cirka tio personer som klev ombord på propellerplanet. Väskor och handbagage längst bak och resenärer längre fram. Vi satte oss på rad två. Cockpiten hade ingen dörr så allt piloterna gjorde kunde följas av passagerarna. Vår kapten var luden över både armar och ben, riktigt hårig! Önskade ett tag att jag liknat honom för när vi lyfte och fläkten blåste kall luft så blev det kallt.
Skulle haft öronproppar ... motorljudet dånade. Stoppade fingrarna i öronen och njöt av den magiska utsikten. 
45 minuter i luften och sen äntligen framme! Planet landade i vattnet och la till vid bryggan / piren. Kuredu, vår ö är förhållandevis stor. Här går vi barfota. I love it!!! Vi bor i en strandbungalow. På trappen står en lerkruka med vatten med tillhörande skopa att skölja av fötterna innan vi går in. Det pittoreska rummet är högt i tak och byggt som en hydda. En säng med moskitonät är centralt placerad. Badrummet är ute men ändå inbyggt. Häftigt. Här ska jag yoga!
Dusch och sen middag. Så gott!!! En stor buffé med tema Siri Lanka. Så välbehövligt, så njutbart! Skulle kunna leva på vegetariskt när det som här är så vällagat.

Bäst hittills är att få gå barfota som det barfotabarn som jag är!!! Och naken inne i hyddan.


Hade ställt klockan på sju för att springa, upp och ut. Mannen sov vidare. Varje gång jag smyger iväg så är kroppen vaken men inte ögonen, det är som att löpa i blindo de första minuterna. Jag behöver vänja mig vid gryningsljuset innan hela jag är närvarande. Det går kanske inte snabbt men denna morgonrutin är ljuvlig. Trots att det är söndag så såg jag fler ögäster än sist, några satt på sina altaner och andra rörde sig på stranden. Själv sprang jag barfota på korallsanden, hoppar emellanåt till när foten rullar över en vass korallbit eller snäcka. Hejade på de som räfsade bort sjögräs och städade. 



Vi promenerade ut på landtungan. Såg en rocka tio meter ut, en ganska stor. Väl tillbaka så placerade mig mig i solstolen. Solade och badade. Upptäckte att det var fler fiskar i vattnet nedanför oss. Jag satt på huk och de simmade runt mig. Det klara vattnet gjorde det enkelt att följa fiskarna ovanför vattenytan. Stora vita fiskar med gula eller blå ryggfenor. Fick sen för mig att hämta snorkel och cyklop för att studera fiskarna under ytan. Hann knappt ned innan det sved till mellan skinkorna, liksom brände runt analöppningen som om jag bränt mig på nässlor??? Vad var det som hänt? Upp ur vattnet och in i duschen. Av med bikinitrosan och upp med rumpan så vattnet kunde skölja igenom området. Mannen fick undersöka men hittade ingenting. Myrbett? Sandloppor? Oavsett vad så var det obehagligt. Bytte bikini och återvände till solen. Läste lite. Så kom en riktig störtskur Jag hann upp på altanen och kunde sitta där och njuta av vattnet som plaskade och stänkte. Regnade intensivt i kanske en halvtimme. 


Jag tog en promenad till landtungan igen för att se högvattnet. Hur havet möter sig självt ovan sanddynerna . Ingen kamera, ingenting med alls. Satte mig ned i vattnet och lät det skölja över mig. Denna plats kommer att få bo i mitt hjärta, jag är förälskad i den. Havet, solen, vinden. Hit vill jag återvända. En korallbit landade hos mig och jag lånar den resten av vår tid här. En plats att meditera med öppna ögon. Jag blir ett med naturen. En stor krabba går förbi, människor passerar och vågorna omfamnar varandra när de möts framför mina ögon. Vitt skum. En rocka. Magiskt. Helande. Wow!!! Vill stanna kvar, hur länge som helst men tvingar mig själv att vandra tillbaka. 


Promenerad runt ön. En helt annan upplevelse under högvatten. Såg tre stingrockor helt nära  stranden! Det var som att vara på upptäcksfärd. Vissa partier som legat på land under löpningen gick inte att gå, fick hitta nya passager. Djungelkänsla. De vita vackra tranliknande fåglarna verkar ha sina nästen i buskage under palmer. Undrar vad de heter?
En liten revhaj som simmade helt nära mig i vattenbrynet, som om den gjorde mig sällskap. Alla dessa stunder när djur och natur går hand i hand med mig är magiska. Mötte ett brittiskt par och pekade på hajen. Mannen berättade att sandpumpen som är placerad här lockar till sig revhaj, kanske hittar de föda lättare eller bara blir nyfikna?



söndag 23 juli 2017

Mitt nio, tioåriga jag minns


Det suger att vara sjuk mitt i sommaren, under semestern ...

Ledsen att besvära er med uppdatering på mitt icke existerande välmående, men det är liksom i den bubbla jag befinner mig i. Vila är tyvärr inte något som jag är jättebra på. Eller förresten vila fixar jag, det är att vara sjuk som inte ingår i min världsbild. Jag tränar mig, om än motvilligt. Så istället för att skriva mer om nuet ska jag ge er ett minne.

Tror att jag var nio eller möjligtvis tio år gammal när mamma noterade att jag fått vattenkoppor på Midsommardagen. Det här var på den tiden då Midsommarhelgen kunde innebära högtryck och bad hela dagarna. Just denna sommar så var det varmt och det var troligtvis därför mina koppor syntes så bra. Jag blev bokstavligt talat plockad från stranden och deporterad till det svalaste rummet på ön. Avskuren från gemenskap med systrar och kusiner som lyckliga plaskade i vattnet.


Nu var det inte så att jag lämnades helt åt mitt öde. Jag fick mat, serietidningar och besök i min sjukstuga. I ärlighetens namn sov jag en hel del MEN det kändes ändå som att jag missade allt det roliga, som om hela livet fortgick utan mig och en svag känsla av utanförskap infann sig. Jag ville ju vara med!

"Nej, nej", sa mamma, "du har feber, att vara ute i solen gör dig sämre. Vila en dag eller två." Hon menade väl och gjorde säkert helt enligt regelboken men likväl hade jag absolut ingen lust att ligga inomhus när det var badväder.

Typ ungefär så känns det nu, idag. Varför vara sjuk när jag kan vara frisk? Kan jag snabbspola fram till välmående? Nä ... Det är bara att följa mammas råd, vila en dag eller två.

Ja, ja mamma. Jag kämpar men som sagt jag är inte vidare bra på detta.

Så när du som följer mig läser detta hoppas jag att viruset gett vika. Det lär visa sig


Puss & kram


lördag 22 juli 2017

Rapport från sjukstugan


Hur har vi det egentligen? Tja så där. Mannen och jag hostar och snorar ikapp. Det positiva är i alla fall att allt sakta men säkert verkar gå åt rätt håll.

Jag som kände mig nästan frisk (igår) luftade kroppen och själen på vår vackra innergård. Det blev varmare än jag trott och istället för den tidigare frossan så svettades jag.

Fick en riktigt mysig eftermiddag med astronauten och goda grannar. Socialt umgänge med människor jag gillar, finns det någon bättre medicin?


Att yoga under de senaste dagarna har inte riktigt fungerat. Jag har fått anpassa mig efter kroppens behov. Under mitt febriga dygn så bäddade jag ned mig och ägnade mig åt restorative: liggande fjäril. En slags återhämtande och vilande yoga. Somnade så klart!

Igår orkade jag lite mer så då valde jag yin, ingen puls, inget svett utan lugna asana för att öppna upp och stretcha, vila i varje position i fem minuter.

I de bästa av världar så vaknar vi friska i morgon. Jag lever på hoppet, det är det sista som dör hos mig.


Hej svejs!

fredag 21 juli 2017

Festen som kom av sig


Emellanåt stannar livet och nuet fryser till is. En pausknapp trycks in för att jag ska ha möjlighet att ta in information. Så var det igår.

På sociala medier läste jag i en sluten grupp att den förläggare som skulle ge ut vår barnboksantologin, där jag har med en novell, plötsligt dött under en semesterresa med sin familj.


Oj, det är ju hur sorgligt som helst. Vet inte ålder på förläggaren men alldeles för ung för att döden skulle stå i väntrummet. Tiden stannar upp. Vakuum

Jag har ingen annan relation till denna människa än de mejl och de meddelanden som skickats. Hela situationen känns underlig. Overklig. Jag försöker förstå vad som hänt men det är inte helt enkelt.

Allt var klart. Boken skulle skickas till tryckeriet den första augusti.

Men ... nu blir det nog ingen bok? Livet eller döden kom emellan ...


torsdag 20 juli 2017

Dunk, dunk


Totalt utslagen med spränghuvudvärk och feber.

Det här har jag inte beställt och absolut inte planerat in i min semester, att bli sjuk. Finns inget annat att göra än att inta ryggläge och vila. Lyssna på sommarpratare, sova och driva ut det "onda" genom positiva tankar.

Jag som ytterst sällan blir sjuk har trillat dit och jag tror att det är sviterna efter den hemresa som gav oss alla rubbningar i vätskebalansen. Plötsligt blir jag mottaglig för bakterier som min kropp normalt sätt klarar av att driva bort.


Magen är förfannad och en svampinfektion viskar att den kanske tänker blomma upp.

Nej!!! Vill inte.

Dricker tranbärsjuice och smörjer in bröstet med Tigerbalsam. Stoppar i mig massor av färsk ingefära och blundar för att vila ögonen.

Bara att härda ut. Lyssna inåt och försöka ge kroppen det den behöver för att läka. That's life.



onsdag 19 juli 2017

Tomma fickor


Hade date med en kompis igår, vi skulle ta en öl på kvällen och hinna prata om vad som hänt sedan sist. Allt gick enligt planerna och plötsligt hade vi suttit i flera timmar. Så började det städas och plockas runt oss och vi insåg att det var dags att gå hem. På med jackor under fortsatt prat till vännens cykel där vi sa hejdå.

Jag körde ned händerna i jackfickorna för att kolla min mobil. Kände enbart hemnycklarna. Ingen utbuktning, ingen tyngd ... fickorna var tomma?

Min telefon???

Jag vände på klacken och sprang för att hinna tillbaka innan dörrarna låstes. Hade jag blivit bestulen? Hade mobilfodralet glidit ur jackfickan när jag satt i soffan?

Under den tid vi tillbringat på puben så hade jag knappt petat på min telefon. Vid bardisken hade den fått lufta sig när jag betalade annars hade den (vad jag mindes) legat i tryggt förvar i min ena ficka.


Problemet är att jag gör som många andra, har allt i mobilen: körkort, bankkort och annat viktigt.

Ja ja jag vet ... försvinner telefonen så finns inget kvar. Absolut inte smart men ack så praktiskt när det fungerar (jag som inte är en "handväskperson").

Dörren var öppen när jag andfådd kom tillbaka. Barpersonalen hängde över en laptop och det första jag såg var mitt skinnfodral till mobilen. "Är det min telefon?", undrade jag.

Det visade sig att jag hade änglavakt. Killen vid disken höll just på att spåra mig. Telefonen hade glidit ur fickan och hamnat i skinnsoffan där jag suttit.


Tack, tack och tack!

tisdag 18 juli 2017

Kalle Anka fötter


Vilken skillnad det är att löpa hemma jämfört med de turer jag gjorde på vår resa. Temperaturen så klart, i morse fick jag använda betydligt mer kläder.

Skor ... ett nödvändigt ont. Vill inte springa barfota på asfalt och grusgångar. Det är en lyx att få springa barfota men då föredrar jag korallsand och det har vi inte hemma hos oss. Mina fötter mår så bra när de får andas fritt och just därför protesterade de ordentligt när jag tog på både strumpor och skor. (En vanesak nästa gång kommer de troligtvis att okeya skorna direkt.)

Trodde att det skulle kännas någorlunda enkelt att ge sig ut men där hade jag fel. Kroppen var tung och reagerade med att skicka signaler. Först höger fot, sen ljumskar och på vägen hem vänster fot.

Väntade på att knäna skulle lägga in protest men de höll sig lugna.


Bara att tänka "Kalle Anka fötter" och rulla över foten, belasta på rätt sätt och tänk bort "obehagssignaler" samtidigt som hjärnan registrerar och jag förstår att jag behöver lyssna inåt, avgöra om det enbart är obehag eller om jag behöver korta ned löprundan.

Så kan det vara. Idag var inte den bästa dagen men jag tog mig runt. Nästa gång kanske det känns lättare?

Så idag minns jag naturen, dofterna och allt som är vackert med Sverige, det som gör att jag drar på mig löparskorna och njuter.


Hej svejs!

måndag 17 juli 2017

Lotus?!?


Semestervardag ... smaka på ordet, låter trevligt.

Vad gör man en sådan dag? Veckostart, arbetsbefriad och hemma mitt i city, ja vad gör jag då?

Lite det jag känner för. Läser, yogar, chillar. Läser lite mer, yogar och äter något. Svaret är att jag gör ungefär de saker jag sysselsätter mig med normalt. Träffar vänner, handlar och hänger med mannen och sönerna (de gånger vår avkomma har lust och tid). Katterna får mer uppmärksamhet eller om sanningen ska fram så är det våra pälsbollar som ser till att vi tillbringar mer tid med dem.


Jag har beslutat mig för att det är dags för en ny utmaning. Mina höfter ska får chansen att öppnas upp så pass mycket att jag kan lära mig att sitta i lotus.

Idag skulle jag kunna tvinga in benen i posen men det är dumt, det finns viss skaderisk. Istället har jag fått proffstips angående träningsupplägg. Några minuter varje dag för att stärka och tänja på rätt sätt. Kommer att ta några veckor eller kanske ett par månader eftersom jag inte är tjugo år längre.

En sommarutmaning värdig varje semestervardag!


Wish me luck