lördag 22 januari 2022

Är det i "skavet" balansen återfinns?

Känslan inuti är tom, ögonlocken svullna och huden rödflammig. Vad har hänt ... undrar du kanske? Tja svaret och anledningen till de röda ögonen är en bok, en lång och tjock bok av bästa sort.

Jag har sugits in i berättelsen, skrattat högt, gråtit floder och frustrerat skakat på huvudet. Så vändes sista bladet och orden att läsa tog slut. En del av mig har längtat efter att komma i mål men nu när jag är framme så känns just tomrummet.

Dessutom finns frustrationen delvis kvar, varför måste en del historier sluta som den bok jag nyss läst färdigt? Att favoritkaraktärer dör ...

Å andra sidan gör det berättelsen mer trovärdig, ungefär som livet där allt inte är rättvist. Kanske är det i "skavet" balansen återfinns? Inte vet jag?

Oavsett så har en bra bok avslutats och jag kommer att behöva tid att smälta denna innan en ny kan påbörjas.




fredag 21 januari 2022

Glada fötter - ledsna fötter

Efter gårdagens inlägg om dans i hjärta och blod så kanske du undrar HUR det hela började? Eller så gör du inte det men oavsett så tänker jag berätta. 

För över 30 år sedan hittade jag en underbar barnbok hos en av Stockholms bokhandlare,  "I balettskolan" skriven och illustrerad av Helen Oxenbury. Jag tänkte direkt att just denna skulle jag köpa i födelsedagspresent till min dansbästis Anna.


Måste erkänna att hon aldrig fick boken (sorry Anna), det fanns enbart ett exemplar kvar och jag blev förälskad, fick flashbacks för det kändes som om boken handlade om mig, då när jag var 3,5 år.


Efter att jag varit med mamma och sett en föreställning av Svansjön så ville jag också dansa i vit tyllkjol. Mamma lovade att sy en till mig eftersom det inte fanns några att få tag på i min hemstad, sen anmäldes jag till barndans.


Pippi var mitt alter ego, det namn jag presenterade som mitt. Allt som min stora förebild gjorde och kunde ville även jag testa. Kanske tänkte mamma att lite ordning och reda vore bra för hennes vilda dotter?


En ny era startade och barndansen som senare skulle bli balett hängde med mig länge, länge. Det var först när jag träffade mannen och våra träningar ständigt krockade som undertecknad valde att lägga balettskorna på hyllan, då var jag 26 eller 27 år och kände mig nöjd, hade varken motivation eller lust att pendla in till Stockholm ett par gånger i veckan. 

Som tre, fyraåring handlade dansen mycket om att gå på upptäcksfärd, om glada fötter och ledsna fötter (första och sjätte position) samt att hoppa över stora bäckar och åar. Vi lekte balett och jag älskade det.


Bolidens barnbalett och min älskade balettlärare Eva. Henne som jag under min första dansresa (till Finland) sov med då jag på natten fick hemlängtan. Jag var sex år gammal och mamma och pappa var kvar hemma.


Så denna lilla barnbok med en mening per sida och underbara illustrationer är en skatt av minnen för mig. I love it!

torsdag 20 januari 2022

När känslan är ALLT som är kvar

Redan som treåring började jag på barndans, något som passade mig och som senare ledde till balettlektioner. Den träning som blev grunden och en del av min identitet under hela min uppväxt och som ung vuxen. 


Jag älskade att dansa men var inget ämne för Operans balettskola, lååångt ifrån men det spelade aldrig någon roll. Jag dansade för att det var roligt, det var där en del av mina vänner fanns och vi blev alla som en stor familj.

Tidigt fick vi repetera och uppträda på någon form av scen. Att stå i kulissen och vänta på tecken är en speciell känsla. Att sen dansa inför stor eller liten publik är magiskt, jag kan inte jämföra det med någonting annat.

Vår balettlärare sa: "Vad som än händer, låtsas som att det ingår i showen. Tappar du byxorna, fortsätt le och dansa vidare ... då tror alla att det ska vara så."

Lilla Mia hade ingen balettkropp, jag var mullig men vig. Min bästa kompis pappa kallade oss skämtsamt för Ardennerbaletten och andra vuxna drog på munnen. Jag fattade aldrig vad han menade ... att arbetshästar är stora, tunga och muskulösa, inte finlemmade.


Jag och mina två kompisar såg ut som vilka "normala" tjejer som helst men var kanske mer bastanta än finlemmade. Helt ärligt så hade jag inte blivit stött, kompisens pappa satte ord på verkligheten.

Flera av mina danskompisar utbildade sig till danspedagoger eller dansare. Inte jag men det var heller aldrig mitt mål.

Jag är tacksam för allt jag fick lära mig. De hårda träningarna, den långa väntan vid större repetitioner och stressen bakom scenen innan föreställningen börjat. Vi lärde oss tidigt att vår lärare blev stressad och att det ibland var närmast livsfarligt att ställa frågor innan ridån gick upp, bättre att i god tid kolla upp och ha ordning både på sig själv, tider och kläder.

Tjusningen av att få stå i rampljuset, att få vara med på radio- eller TVinspelningar och att få åka på små turnéer är minnen vilka alltid finns kvar. Dessutom fick vi prova på de flesta dansstilar (utom fridans). Lära oss att en dansare är som en skådespelare som använder kroppen istället för orden.


Nu för tiden dansar jag oftast i köket under middagsförberedelse, behöver ingen publik, känslan är allt!

onsdag 19 januari 2022

Nä, usch så tråkigt!

Våra katter har olika personligheter, precis som andra djur och/eller människor. Nu när molnen hänger tungt, regnet lurar och vinden tar fart så ligger ofta vår hankatt Stanley framför fönstret i vårt sovrum. De stora altandörrarna släpper in mycket ljus och vår tomt känns nära, nästan som att den är inne i huset.

När snön försvunnit och marken är bar så syns de bruna, torkande löven. En vindpust, de fladdrar till och rör sig dansande. Bladen virvlar i cirklar fram och tillbaka. Stanley är som hypnotiserad och kan ligga länge, länge på samma ställe och studera.

Audrey bryr sig knappt, inte förrän mannen tar in ett löv till Stanley. Tanken var att hankatten skulle få nosa, undersöka och leka men vår lilla donna snor bladet varpå de massakrerar lövet tillsammans. 

Audrey är nyfiket sprallig, en "doer" medan Stanley upplevs försiktigare och mer eftertänksam. Om de vore karaktärer i Nalle Puh så skulle Audrey vara en blandning av lilla Ru och Tiger medan Stanley snarare har drag av Nasse och en klok, genomsnäll Nalle Puh. 

Deras ordväxling skulle kunna låta något i den här stilen: "Jag gillar att titta på löven som dansar i vinden, det är magiskt!", säger Stanley till Audrey.

"Nä, usch så tråkigt! Jag vill UT till löven, virveldansa, jaga och fånga dem. Visst vore det mycket roligare Stanley!?"

Så rusar Audrey iväg till nästa fönster för att se om något spännande händer där eller så hittar hon en leksak på vägen ... say no more.




tisdag 18 januari 2022

Jag skulle ju INTE somna!!!

Kan kyla och tungt huvud (orsakat av flera timmars planerande framför datorn) kureras med en semla? Tja, det är frågan?

Mannen testade och det fungerade för honom. Själv tog jag en power nap under min eftermiddags nidra (djupavslappning) och beslöt att spara semlan för att avnjuta den efter middagen och innan träning. Om det är smart lär visa sig efteråt (grunda med semla alltså).

Skulle inte somna, det gjorde jag kvällen innan och då var det meningen. Denna gång var planen att vara vaken, närvarande och vid medvetande men ...

Under en yoga nidra så tar kroppen emot det den behöver och tydligen så innebar det att sväva bort till gränslandet mellan sömn och vakenhet. Ett skönt ställe att vistas i, absolut, låta hjärnan vila men jag skulle ju studera klassens uppbyggnad, få idéer till egna klasser, ny energi och kreativitet.

NOT!

Egentligen hängde jag med halvvägs så första delen av nidran är memorerad men sen kom John Blund och blåste sömnpulver i mina ögon. Har noll koll på hur klassen avrundades.

Så kan det vara, allt blir inte alltid som önskat. Gick så där med min plan men det är okey.





måndag 17 januari 2022

Vilse i underjorden

För flera år sedan arbetade jag "på riktigt" i butiken, inte enbart extra som nu. Då inträffade episoden som berättas idag. 

Ett vardagsäventyr


Kanske inte så smart att gå hemifrån kissnödig och tänka att det är nära till jobbet?

Att arbeta en söndag innebär att grinden är låst. Utan nyckel får jag ta garagevägen. Vid ett tillfälle för typ två månader sedan så följde jag med en kollega men problemet för dagen är att jag inte noterade 100% hur vi gick då.

Så jag glider ned i underjorden och tänker att jag hittar men jag har inte full koll. Alla dörrar ser likadana ut och det är dåligt skyltat, i det närmaste noll vägledning. Finns vare sig skylt som visar var trappan upp är eller hissen.

Försöker tänka logiskt och testar. Alla dörrar är blå, vissa har kodlåsdosor. Jag hamnar i återvändsgränder och nu är jag akut kissnödig!


Vänder blicken upp i taket och vet ungefär var jag borde hitta de dörrar jag söker. Väljer en av de blåa dörrarna men det visar sig vara ytterligare en nitlott. Denna leder vare sig in i trapphuset eller till hissen utan till något som verkar vara någon form av fikarum. Här inne finns ytterligare dörrar, de är inte blå. Jag hittar två omklädningsrum med låsbara skåp och så en toalett, Bingo! Jag lånar det sistnämnda och känner att tankarna klarnar. 

Så typiskt mig att hamna i ett morgonäventyr  och gå vilse i underjorden. När jag lämnar fikarummet så hittas direkt rätt dörr, in i trapphuset. Blippar mot kodlåset och en minut senare kan jag låsa upp dörren till jobbet, den nya arbetsdagen kan starta.

Tips från coachen: kissa innan du går hemifrån.



söndag 16 januari 2022

Ljuset i mörkret

När snön inte finns mer så återvänder det kompakta mörkret, det som kräver både reflexer och lampa om du vill se något när du går ut, samt om du vill synas.

Jag kör bil, cyklar, springer och promenerar. Vet hur det känns vid ratten när cyklister dyker upp från ingenstans och korsar min väg. Totalt orädda och med hög fart verkar de utgå ifrån att alla andra utom de måste visa företräde. Det gäller att ha ögon i nacken, foten på bromsen och vara beredd på precis allt. Ett annat problem är att många använder svarta kläder, det gör dem inte direkt enklare att se ...

För några månader sedan letade jag febrilt efter våra reflexband (hade lagt dessa i en påse) men hur/var jag än letade så var de som borttrollade? Måste ha lagt dessa på ett väldigt säkert ställe. Suck ...

Eftersom jag vet hur svårt det är att se andra i mörker så vill jag själv synas, för andra trafikanters skull men också för min egen. Önskade mig därför en reflexkappa i julklapp (av mannen) och BINGO, jag fick en! Extra bonus är att den är snygg.

När jag öppnar garderobsdörren ler kappan åt mig, skiner upp då den vet att det är dags att göra skillnad. Ja det är sant, helt allvarligt så lyser den silverfärgade kappan upp när ljuset från dörren når fram.

I fredags efter min date med Lejonkungen log jag hela promenaden hem ifrån restaurangen då undertecknad visste att varenda bilist och busschaufför såg mig. Känslan av trygghet var stor trots att timmen var sen. Så tack mannen för att jag syns och tack kära kappa för att du ler varje gång du ser mig, vi kommer att bli ett bra team.




lördag 15 januari 2022

Oops, vi har syndat ...

Kanske finns det inga (egentliga) regler längre? Traditioner suddas ut, några dör och andra tillkommer. Livet förändras och om det blir bättre eller sämre får stå för var och en av oss.

Igår syndade jag och mannen ...

för att vi fick lust och ville. Ett infall men ingen av oss tvekade (inte ens en sekund), allt kändes rätt så vi slog till och köpte var sin semla.

Tidigare (för flera år sedan) höll vi strikt traditionen och mumsade friskt från fettisdag till påsk men det var då. De senaste åren har vi börjat tidigare och det behöver inte ens vara tisdag, semlor kan få njutas även andra veckodagar.

Kanske är vi förtappade?!? Eller så handlar detta om att tillåta sig att leva? Att skapa egna regler och nya traditioner (som inte påverkar någon annan än de inblandade).

Igår skulle semlan kunnat gå under smeknamnet lördagsgodis, för det var precis vad det kändes som, lyxigt lördagsfika. Smarriga kaffesemlor från förra årets bäst i test bageri, mumsfillibabba!




fredag 14 januari 2022

På date med son


Fick en julklapp (ja, eller egentligen fick jag ganska många) och igår kväll var det dags att kvittera ut den. Lejonkungen bjöd mig på en av de bästa restaurangerna i vår stad, ett ställe jag aldrig ätit på men gärna velat. Vi kan skylla på pandemin ...

Döm om min förvåning när den yngre sonen fixat en lyxig helkväll för sig själv och sin mamma!

Ta inte bilen, utan be om skjuts eller åk buss, det var strikta instruktioner, detta för att han förutom 4-5 rätters menyn även beställt ett dryckespaket. Mannen löste transporten genom att skjutsa in mig till restaurangen och unnande sig samtidigt en god pizza.

Kommer inte att skriva utförliga detaljer vare sig om mat, dryck eller samtal annat än att allt var magiskt!

När jag senare promenerade hem i natten så tänkte jag att detta verkligen varit en av de bästa gåvor jag kunnat få! (Nödvändigtvis inte så dyr ... ) Att få egen tid och hänga med ett eller båda sina barn för att de vill är värt precis allt för mig.





torsdag 13 januari 2022

Oväntad hjälp ...

Att arbeta med olika sysslor är spännande. Igår var det dags för en ny minnesstund. Jag packade bilen, duken åkte in först! Att ha glömt den en gång räcker ...

Väl på plats så var samlingssalen fylld av fikasugna människor, vilka visade sig vara vaktmästaren, prästen och kistbärarna. Bar därför in allt från bilen och hoppades att gänget skulle vara klara när det var dags för mig att duka. Nej ... 

Prästen och vaktmästaren försvann visserligen men kistbärarna hängde kvar och beslöt att de skulle duka!? De hade ju ändå inget att göra och de brukade ju få hjälpa till ...

Alltså? What??? Mina uppgifter. Gubbarna var så beslutsamma och gulliga att jag inte kunde säga nej, det var som om de vore barn, med andra ord lika bra att låta dem hållas. 

Jag beslöt hur borden skulle stå och sen skars det duk, placerades servetter, bestick och kaffekoppar. Själv gick jag ut i köket och började med blommor och ljus. När männen var klara så bekräftade jag deras arbete och tackade. De försvann nöjda vidare och lät mig fortsätta. Helt ärligt fick jag rätta till och justera om en del (dukningen enligt regelbok) men vad gjorde det? Kistbärarnas välvilja spred positiv energi.


Hela tillställningen flöt, förutom att det var fler gäster i kyrkan än de som anmält sig till minnesstunden. Plötsligt hade jag ytterligare fyra gäster! Om det serverats smörgåstårta så hade detta inte spelat så stor roll men igår var det landgångar ... 

Prästen och gästerna löste detta smidigt genom att några erbjöd sig att dela. Jag trollade fram extra tallrikar, glas, bestick och kaffekoppar under tiden som stolar hittades och alla satte sig till bords. 

Sammanfattningsvis så mötte jag ett gäng väldigt trevliga gäster och alla sa sig vara nöjda när de flera timmar senare lämnade minnesstunden. Mitt starkaste minne kommer dock att vara kistbärarna som tyckte att de kunde göra mitt arbete eftersom de brukade få och ändå inte hade något att göra ...


   

onsdag 12 januari 2022

Allt mitt är ert? Eller ...?

Min säng känns mindre och mindre som min ...

Det här att dela är okey men de gånger jag vill krypa ner så är det ofta upptaget, främst av Stanley. Emellanåt är det båda katterna som vilar skönt vid min huvudkudde eller så är det Audrey.

Händer att jag lagt mig skavfötters, trots att det är MIN säng, av den anledningen att jag inte vill störa. (När katterna flyttar sig så kan jag lägga mig åt rätt håll.) Tilliten vi bygger upp handlar om ömsesidig respekt och tanken är att katterna alltid ska känna sig välkomna. 

Vissa kvällar glider jag försiktigt in bredvid Stanley, ibland fungerar det och andra gånger tycker han att undertecknad kommer för nära och går.

Mannen har inte alls detta bekymmer. Hans säng är ofta ledig, inte alltid men ofta, därför kan han chilla bredvid katterna och jag får då sätta mig i soffan eller göra något annat. Faktiskt inga problem, inte egentligen. Jag gillar tanken att alla känner sig trygga i vårt sovrum. Dela är därför ledordet och nästan allt mitt är ditt om du är schysst (och heter Audrey eller Stanley).



tisdag 11 januari 2022

När nyckeln kan vara din motivation

Min kropp och huvud har behövt återhämtning och vila mellan alla arbetsuppgifter att pricka av på to do listan, därför bjuder jag på ett blogginlägg ifrån januari 2020:


Tanter att älska, hur underbart är inte det!?

Varje vecka möter jag ungefär samma gäng i en av stadens yogasalar, det är kvinnor i varierande åldrar men med samma motivation. De mår bra av att yoga och vill utvecklas. Gruppen är förhållandevis homogen, vilket betyder att de är på samma nivå.  Två kvinnor är äldre än de andra och hade jag inte vetat så skulle jag aldrig gissat att de fyllt 70 år! (De har själva berättat.)

Jag blir grymt imponerad över kraften kvinnorna besitter och i mina ögon är de grymma förebilder (inte minst för mig).


Hur som, damerna önskar assisteringar, de vill ha tekniktips och ställer spännande frågor. I måndags skapade jag därför en klass utifrån önskemålet att bättre och lättare kunna kliva fram från/ur hunden. För dig som kanske undrar så innebär detta en hel del coreträning, vilket ofta är både jobbigt och tufft. Med block som hjälpmedel vägledde jag damerna. Det svettades, pustades och skrattades.

Igår var det dags att mötas igen. Några hade missat måndagens klass och undrade vad vi gjort.
- Jag hade ont i hela kroppen efteråt, det var riktigt jobbigt, sa en av 70plus tanterna.
- Men så bra!, sa den andra.

Vissa övningar repeterades  och innan vi skiljdes åt skämtade jag om att de skulle få de jobbiga "core övningarna" i läxa, att träna varje dag, till nästa vecka.

Vid ytterdörren meddelade den ena 70plusaren att hon, kanske inte redan samma kväll men sen på allvar skulle träna hunden (varje dag). Be sin man filma och studera för att se hur hennes hund ser ut.
Snacka om att ge allt, att vilja, att sträva mot ett mål och att hålla sin egen fana högt. Grymt säger jag!

måndag 10 januari 2022

Smidig som ett kassaskåp

Igår checkade något helt annat in än de eventuella sjukdomssymtom vi väntade efter dos nummer tre, träningsvärk ...

Det är sällan jag drabbas men efter det yogamedley vi brände av i söndags då hela den första timmen mest bestod av statiska positioner så kom inte ens jag undan haha. Visste redan när det var min tur att leda att kroppen skulle reagera för den gjorde det direkt. All smidig- och rörlighet hade loggat ut, kvar fanns tyngd och en seg trötthet. Känslan var: smidig som ett kassaskåp.

Tror inte att någon i rummet märkte men min vinyasa blev kanske inte lika flödande mjuk som den brukar.

Igår stramade och drog det kring sittben och ljumskar. För att mjuka upp landade jag i välgörande yinpositioner. Kanske hjälpte dessa något, mer än just för stunden eller så gjorde de inte så stor skillnad? 

Ett kvitto på att kroppen arbetat. Visst, men i ärlighetens namn så uppskattar jag mer dynamiska rörelser, de är snällare och passar oss alla bättre. De statiska ger ofta just träningsvärk ...

Så nu skrattar jag när det drar i muskulaturen, när höften stönar och låren morrar. Allt är vad det är och antagligen har jag trots "värken" klarat mig bättre än flera av de andra.

Skönt att veta att känslan är tillfällig, även detta kommer att gå över och när du läser min blogg så mår jag kanske som vanligt igen? Kanske? Eller inte ... än.



söndag 9 januari 2022

... det blir som det blir

Igår ordnades det ett yogaevent på en av mina arbetsplatser. Under 120 minuter presenterade alla lärare sig och sin typ av klass (i mitt fall valde jag vinyasa), det blev ca 20 minuter var. Allt gick bra och de som dök upp verkade nöjda. Förmiddagen blev intensivt, utmanande och roligt.

Med för- och efterarbete samt promenad fram och tillbaka landade jag i soffan hemma och kände att kroppen gjort sitt, att det var mer än okey att ta det lugnt och ägna resten av dagen åt återhämtning.

Idag är det dags för den tredje vaccindosen. Jag och mannen ska under förmiddagen ta oss till det löpande bandet och få en spruta Moderna som är nytt för våra kroppar då vi tidigare erbjudits Pfizer. Vad som kommer att hända under dagen fram till kvällen är därför ovisst. Jag har ordnat med back up (till kvällsklassen) ifall undertecknad reagerar och blir dålig. 

Hittills har jag knappt känt av vaccinet annat än en viss ömhet i överarmen efter första dosen men kanske blir det annorlunda denna gång? En del påstår det. Jag har ingen aning ... det blir som det blir.