söndag 25 oktober 2020

Pumkin face?

Funderade länge på hur jag skulle designa årets pumpa? Ett traditionellt ansikte var inget som lockade. Under åren så har det blivit glada, läskiga, traditionella och mer utflippade, i år insåg jag att undertecknad drabbats av idétorka.

Men som det ofta är med mig så kom svaret när jag väl beslöt mig för att kavla upp ärmarna. 

Under inspektion av Audrey och Stanley så skapade jag en katt. Brydde mig inte om att skära ut något lock för att underlätta urgröpningen och det visade sig fungera, tror till och med att det var smart rent konstruktionsmässigt.


Årets pumpa 2020

(utan belysning dvs ljus)


 
Bjussar dessutom på tre pumpor som skurits under de år jag bloggat:
Vem vet de kanske kan ge dig inspiration???




Ha en bra dag!

lördag 24 oktober 2020

När inte ens valnötterna är "safe"

Allt som är mindre är intressant, det kan vara ett löv på en stövel, en kastanj, vindruva, tomat, sten eller skruv. Härom kvällen var inte ens valnötterna säkra.

Jag hade ställt en liten skål på matbordet när middagen fixades i ordning. Tänkte att just nötterna borde vara det enda som kunde passera obemärkt men icke sa Nicke.

Plötsligt hör jag ett ljud som är obekant och sticker ut huvudet genom köksdörren. Audrey dribblar igen och denna gång med en valnöt ... stön.

Tidigare samma dag hade ett löv på min stövel hanterats på liknande sätt och när mannen försökte se vad hon lekte med så skyddade Audrey sitt byte väl. Inte ta!



fredag 23 oktober 2020

Den oväntade vinsten

Efter att jag undervisat min fredags lunchklass så checkar jag ut och tar helg, oavsett om det finns inplanerade klasser lördag och/eller söndag. Själva känslan att veta att arbetsveckan är över, de där vardagarna som är intensiva och som innebär att jag och mannen sällan äter ihop, i alla fall inte middag, de är tillfälligt förbi.

Så oavsett om jag är helt ledig eller inte så känns det som en minisemester. God mat planeras, något glas vin och att "bara få vara". Inga "måste" utan mer "göra det som önskas", det vi har lust till.

Denna helg har jag en yinklass på mitt ordinarie schema men det upplever jag inte betungande. Att undervisa yin har för mig blivit mer meditativt än jag trott, framför allt i dessa tider då fysisk assistering undviks. Istället demonstrerar jag och ger verbal guidning. Eftersom undertecknad inte utövar positionerna själv utan mer eller mindre sitter rakt upp och ner för att observera, så stannar allt upp. Jag finns där för elevernas skull, för att se och hjälpa dem ifall de behöver vägledning.

Vad som händer med mig är att jag hamnar i nuet, i mig själv och blir helt lugn. Min kropp landar i ett meditativt tillstånd och batterierna laddas. Efter klassen finns enbart välbehag och harmoni. Så för mig är det rena vinsten att få undervisa yin! Det hade jag inte trott för tre-fyra år sedan.




torsdag 22 oktober 2020

Like a rockstar

Varje torsdagsmorgon prick kl 07:00 loggar jag in, det är ett "måste". Om jag är ett par minuter sen (vilket jag varit de senaste två veckorna så är det kört. Är klockan 07:03) så är dörren stängd.

För mig har det varit en pärs att "komma ihåg" att jag måste boka (har ju alltid bara gått dit). För att göra det enklare för mig så är en påminnelse inlagd i min telefon (tack mannen för det tipset!). En annan grej är att veta om det är möjligt fem dagar innan? Men å andra sidan så går det ju att avboka. 

Undrar du vad jag syftar på? Min egen träning. Med de restriktioner och förhållningsregler som finns efter det att covid19 bet sig fast så behöver idag all gruppträning bokas och med få platser så blir det givetvis först till kvarn.

Tack och lov så är det inte helt kört om du hamnar på reservlistan, då finns chansen igen tio minuter innan passet kör igång. Jag har själv stått och stirrat på inloggningsmaskinerna tillsammans med andra träningssugna och hoppas på att just jag ska få möjlighet att svettas.

Jag har också varit tvungen att gå hem igen, det är spelreglerna. Har du ingen ordinarie plats så får du chansa samtidigt som du måste vara på plats senaste tio minuter innan annars blir du av med din dyrgrip.

Som vår kära ledare beskriver situationen: 

När allt detta är över så ska jag vårda minnet av just detta.Varje vecka känner jag mig som en rockstjärna när jag kommer. Folk står i kö för att få biljetter in i salen. Har aldrig känt mig så eftertraktad och populär som just nu. Tack!

Precis så är det, vi vill hänga med vår rockstjärna! Svettas, bli trötta och gå hem ännu gladare. Så jag fortsätter att logga in och hoppas att just jag får en av de åtråvärda biljetterna.




onsdag 21 oktober 2020

Ner i häxkitteln

Så är det konstaterat att vår stad för tillfället är den värsta smitthärden vad gäller covid 19. Här finns flest nyligen insjuknade ... ingen merit om du frågar mig. Vad som dock är positivt är att staden agerar direkt och uppmanar ALLA att följa de hårdare regler, direktiv och restriktioner som kommer "uppifrån".

Våg nummer två. Egentligen är det väl ingen skillnad från i våras, vi får helt enkelt backa, tänka till och tillsammans göra vårt bästa. Svårast för mig är att inte få kramas ...

För min del innerbär det mindre socialt umgänge och större avstånd när det behövs (läs: leva på det vis vi gjort i stort sätt hela detta år). Jag fortsätter att hålla klasser, vissa filmas och kan utföras hemma för den som har en dator, läsplatta eller mobil andra IRL på studio. Antalet yogisar minskas ordentligt och handsprit finns alltid tillgänglig. Ingen fysisk assistering eller beröring.

Hittills har studios och träningsanläggningar varit de ställen jag personligen känt mig mest trygg på (förutom hemma). Många väljer bort och de som kommer är friska. Byta om och duscha kan jag dessutom göra hemma.

Personligen tror jag på bra mat, sömn och rörelse, att det ger bättre motståndskraft mot virus. Självklart kan jag bli sjuk som alla andra men om jag använder mitt bondförnuft och följer de riktlinjer som ges så hoppas jag klara mig genom denna pandemi. 

Så heja alla oss som lever mitt i smittan!  





tisdag 20 oktober 2020

God morgon, vad sägs om lite kladdig frukost?

 


Vet inte om jag drömde men helt plötsligt fick jag flashbacks på äcklig picnic frukost.

När jag växte upp så bad sällan (snarare typ aldrig) min mellansyster och jag om speciell utflyktsmat. När friluftsdagar inträffade så fattade ingen av oss att vi kunde önska inköp. Vi steg istället upp samma morgon, öppnade kylskåpet och inventerade innehållet för att sedan trolla ihop en matsäck av det som fanns. Hade vi otur så var det dags att handla och då fanns ytterst lite att välja mellan.

Minns en gång när jag skulle åka Finlandsfärja med "baletten" för att uppträda på andra sidan Bottenviken. Samma morgon som avfärd gjorde jag i ordning nästa dags frukost. Det jag älskade mest just då var rostat bröd med ost och marmelad. Smör som smälte på det heta brödet! Jag gjorde i ordning två mackor och hällde juice i en urdiskad sirapsflaska. Packade ned allt i min väska.

Till vardags åt vi fil och flingor. Mamma bakade grahamsfranska. Inget onödigt socker.


Bäst att passa på, göra livet till en fest och ordna lyxfrukost a´la helg. Trodde jag ... 
När alla plockade fram sina matsäckar (morgonen efter) så hade jag föredragit fil och flingor. Brödet var kladdigt och segt. Kallt rostat bröd är inte gott! Juicen var "plastflasksvarm". Usch!

Sneglade på mina vänners matsäckar, deras mammor hade omsorgsfullt packat ned massor av godsaker. Ja ja

Min egen kära mamma visste knappast att vi skulle "fixa hemma", jag hade antagligen aldrig upplyst henne om den lilla detaljen. Hungrig som jag var åt jag upp de kladdiga och kalla mackorna samtidigt som jag lovade mig själv att ALDRIG någonsin komponera en sån matsäck igen. Ett löfte jag hållit.


måndag 19 oktober 2020

På språng genom galaxen

Vi har ett draperi av tyll i vår källare, det täcker proppskåp och rör. Ärvde allt det vita fluffiga när vi köpte huset och vi är mer än nöjda med den smarta lösningen.

Bakom draperiet har jag skapat vår alldeles egna stjärnhimmel. En ljusslinga sprider denna tid på året stämning och tanken för dig ut i rymden, kanske till Vintergatan.

Så flyttade Audrey och Stanley in. Say no more. Draperiet och Tiger fungerade bra men vår nyfikna lilla hona undersöker allt. Hon gillar att leka mellan tyglagren med bollar och möss. Andra favoritsysslor är springa, hoppa och klättra.

Tidigare hängde vita fjärilar utspridda i tyllen, inte nu. Och under jul så brukar jag dekorera med annat men knappast i år. Audrey såg fjärilarna och hoppade upp för att fånga, kom hon inte hela vägen upp så klättrade hon sista biten.

Tur att lilla fröken är lätt och smidig men otur för draperiet. Det finns ställen med stora hål ...

Vad som ändå är bra är mängden tyll. Det går att vika in eller dra bak det som är skadat. Just nu är det ingen idé att byta, bättre är att Audrey växer till sig och att kattungespeedet lägger sig. När hon är lugnare kan jag köpa nytt tyg. 



söndag 18 oktober 2020

Är det traditionella möjligt?

Nu är det ungefär två månader till jul och hemma hos oss undrar vi hur den mysigaste av högtider ska kunna förberedas? I år krävs smartare tänk och lösningar än någonsin tidigare.

Varför?

Kort svar: Audrey. Längre svar: vi har inga innerdörrar att stänga förutom de som går till sovrum samt toalett, badrum och förråd.

Eftersom vi haft kattungar och yngre katter som presenterats för julen tidigare så vet vi att granar kan vältas och sättet vi pyntar på kanske städas (läs: leks) bort. Hur ska vi tänka när vi har en speedracer i huset, en liten dam som är nyfiken på livet och testar ALLT? 

Om hon gör som vi tror så kommer hon att 

  • hoppa upp i granen (ett beprövat test som både Tintin och Tiger utförde med resultat att hela granen rasade och favoritkulorna samt belysning tackade för sig). Hittills har vi kommit på henne med att hoppa upp i gardinen (som om den var en lian) vilket självklart är förbjudet ... 
  • plocka på sig alla små tomtar, krubbfigurer och annat som hon kan spela fotboll med, tjejen bryr sig inte ifall leksaker är självrullande. 
  • bita sönder paket med tillhörande snören
  • döda halmbockarna
  • använda girlanger som lianer
Hur Stanley agerar är mer osäkert. Han följer regler och är försiktigare. Kanske kommer han att krypa in under granen och mysa precis som Ravelli gjorde? Eller så hakar han på Audrey? Svaret redovisas efter jul.

Tiger inte Ravelli


Så hur ska vi tänka?

En lösning är att dekorera inne i poolhuset, låta julen flytta dit med julgran och allt. Audrey och Stanley hålls på behörigt avstånd. Smart men tråkigt. Eller ska vi köpa plastgran och enbart hänga upp okrossbart pynt? Hmn ... vill inte. Julen är en familjehögtid, alla ska få vara med MEN utan dörrar att stänga nattetid så leker vi med elden. Kanske det är lika bra att bädda vid granen och på så sätt markera?

Helt ärligt så känns det riktigt skönt att det är två månader till jul




lördag 17 oktober 2020

Fåfäng, lat och ointresserad

 


De som känner mig vet att jag har ett kluvet förhållande till shopping, smink, krämer och annat som många kvinnor är så bra på, dock INTE jag ... (har aldrig varit).

Är värdelös på att shoppa. Handlar mer som en man, hittar jag något jag gillar så köper jag det, direkt. Sen kan det ta lång tid innan jag kommer till skott igen. Kan inte finna vare sig lust eller tillfredställelse i att planera dagsutflykt för just shopping.


Har dålig eller helt ärligt ingen koll på smink. Tidigare använde jag mascara och så var jag nöjd. Idag gör jag fransförlängning. Fåfängt, visst men oerhört praktiskt, behöver nu för tiden enbart borsta håret och tänderna.

Ansiktskrämer är ett outforskat område, vet att jag förmodligen borde för att hålla tillbaka rynkor och se yngre ut men är för lat. Tvål, vatten och schampo är vad min kropp känner igen.


Vi kommer bra överens (kroppen och jag), har en deal, den får inte så mycket materiella presenter men oerhört mycket kärlek. Med andra ord åldras jag naturligt (om det är bra eller dåligt bryr jag inte så mycket om). Rynkor kommer och de lär bli fler. Kan inte säga att jag jublar men eftersom jag är den jag är (svårt att lära gamla hundar sitta, speciellt om de inte vet om de vill) så måste jag hälsa rynkorna välkomna och acceptera att de flyttar in (för gott ... ).


Ändå gillar jag mode, design och konst. Älskar att styla och matcha. Hur underligt är inte det!? I min lättja och lathet är jag fåfängd. Borde jag skämmas? Nä, varför? Är som sagt lite av en dubbelnatur just när det gäller dessa frågor. Det är okey.


Kram

fredag 16 oktober 2020

Middag utan hembiträde a´la 30-tal


I vår bokhylla står en av mormors presentböcker, den är en skatt för eftervärlden.

Boken är publicerad tidigt 30-tal och skulle fastna i censuren om den granskades idag.
Trots det är det med ett leende på läpparna jag läser kapitlen.

En bok för svenska husmödrar i de övre samhällsklasserna för här snackar vi knappast arbetarklass.
"100 bjudningar, matsedlar och recept för få och många gäster".
En studie i vett och etikett. Allt du inte vet kan du läsa om här.

Du hittar kapitel som:

  • Middag utan hembiträde
  • Tretår
  • Weekend på egendom
  • Första middagen för svärföräldrarna
  • Sportlunch
  • Dammiddag för åtta
  • Ungkarlsmiddag 
  • Kräftsupé med charader
  • Middag a´95 öre
  • Den självförsörjande bjuder på middag
  • Kavajskutt
  • Brasafton
  • Oss flickor emellan



Middag utan hembiträde

Att i vardagslag reda sig utan hembiträde
går i regel rätt bra,
i moderna lägenheter åtminstone,
men när det blir fråga om att ha främmande,
ställer sig saken lite mer komplicerad.
Det är ju inte så roligt för värdinnan 
att echaufferad komma in till sina gäster
och sprida en doft av matos omkring sig.
Därför har min erfarenhet som husmor lärt mig att hitta på rätter som kan beredas i förväg så mycket som möjligt.
Och mina gäster har förefallit belåtna,
när jag låtit nubben och cocktailen beledsagas av några goda sandwiches,
nätt upplagda på en assiett
och sedan som en substantiell föda serverat oxfilé i sky
som inte blivit sämre för att den stått i skafferiet sedan föregående dag.
Inte heller har jag själv blivit utschasad
av att breda smörgåsar,
koka potatisen i smör
och att göra bearnaisesåsen samma dag.
När sedan efterrätten står fix färdig på den lilla tevagnen eller serveringsbordet,
som placerats bredvid mig,
så att jag mitt i bordskonversationen slipper springa ut i köket upprepade gånger.

Den lilla matsedel
som jag föreslår när några av edra vänner 
kommer hem på middag ter sig sålunda:

3 olika sorters sandwiches
Oxfilé i sky med ugnsstekt potatis, hemlagad bearnaise och sallad
Rysk tårta


Oavsett att tiderna har förändrats och de flesta av oss aldrig haft ett hembiträde så gillar jag tanken att middagen ska vara enkel att fixa och att värdinnan/värden ska kunna vara närvarande. Fram för mindre stress och mer närvaro!

torsdag 15 oktober 2020

Den livsfarliga öronproppen


 Kan inte låta bli att bjuda på ytterligare ett gammalt inlägg. "Man tager vad man haver" som Kajsa Warg sa. Det gör ofta jag och även vår Tiger som inte längre finns med oss.

Zlatan och jag

Tja, det är jag Tiger.
Matte har sagt att jag kan få skriva bloggen idag.
Såg på landskamp i fredags men matchen var rätt trist. Lagerbäck borde ringt in mig.
Zlatan som alla pratar om är stor, han gillar att trixa och dribbla med en fotboll, precis som jag. Vi är ganska lika.

Hemma hos mig tränar jag flera gånger varje dag. Husse har köpt egna bollar till mig, ibland är han med i matchen och då blir det extra kul. Matte däremot är ingen riktig fotbollsspelare.


Alla grabbar i min flock gillar bollsporter men nu för tiden är jag den som är mest aktiv. Precis som Zlatan tränar jag mycket och hittills har jag aldrig skadat mig, om vi räknar bort den gången när jag tappade ett liv och nästan gjorde slut på resterande åtta.


Det var på öronpropparnas tid, innan husse köpte riktiga bollar till mig.
Han noterade att jag har talang. En öronpropp hade hamnat på golvet och jag började dribbla, ville visa honom att jag också kan, lika bra som husse och småhussarna. Jag tog upp bollen i munnen, blåste iväg den som om jag fått en passning och visade alla mina trix. Husse blev impad. så varje gång jag blev taggad så gick jag till honom och så fick jag låna en öronpropp.


Så en dag mådde jag pyton. Matte gav oss mat och jag åt men den vände i halsen och kom upp igen.
Ingenting hjälpte. Allt jag försökte äta vägrade ge mig kraft, istället kräktes jag och blev allt tröttare.

Husse och matte blev oroliga och tog mig till en veterinär. Jag avskyr att lämna hemmet i en bur!
På det läskiga stället blev jag undersökt. Där sa veterinären att jag hade en öronpropp som satt sig som en kil mellan matstrupen och magsäcken!
"Aha!", sa husse, "så det är där öronproppen är, tyckte att jag saknade den."
Husse fick skäll av min doktor, för öronproppar är farliga leksaker!.


Om jag skulle överleva så var operation enda lösningen.
Jag hamnade under kniven och fick sova kvar. Sen satte de på mig en konstig strut. Det var omöjligt att spela fotboll, jag kunde knappt gå. Inte heller kunde jag krypa in under sängen eller bakom stora soffan. Mamma skydde mig som pesten, hon ville inte ha något med mig att göra när jag såg ut som en utomjording.

Efter en månad var jag mitt vanliga jag igen och frågade husse om jag kunde få låna en öronpropp? Han skakade på huvudet.


Senare fick jag en present, fyra egna bollar och de är mycket bättre än de gula öronproppar jag började träna med. 


Så Zlatan är du redo för en match?

onsdag 14 oktober 2020

När den kreativa hjärnan går bananas


Det finns många tillfällen i mitt liv då jag agerat på impuls, trott att jag vetat och därefter kört i full fart framåt för att nå mitt mål. Att tänka efter innan har inte alltid varit min talang, speciellt då jag har feeling. Och "som jag bäddar får jag ligga", typ emellanåt städa upp efter mig själv. Göra om och göra rätt.

Bjuder på ett fem år gammalt inlägg som jag skrattat många gånger åt efteråt

Konsten att välta med överfull kundvagn i rulltrappa

När jag arbetade som visual merchandiser (VM) i modebutik så fick vi en dag i uppdrag att skicka en del kläder vidare till de större butikerna i Stockholm och i Göteborg. Jag hade på telefonen pratat med min Sverigechef och blev eld och lågor.


Vårt gigantiskt stora lager var överfullt och det kändes som en vinstlott att bli av med några av kapporna. Jag tog rulltrappan upp till övervåningen, gick igenom vår outlet och öppnade sen dörren in till lagret. I ett hörn stod en traditionell kundvagn som jag raskt började fylla. Eftersom jag är lat så öste jag på. Vagnen blev snabbt rågad och ett berg av vita kappor var allt som syntes.

Det knöliga i systemet var att jag behövde ta vagnen ner till kassan för att där scanna in varje plagg och på så vis registrera min överföring mellan butikerna.
Butikshissen litade jag inte på, den fungerade när den ville och hade många gånger fastnat mellan våningarna. Jag tar rulltrappan, tänkte jag.

Att köra en överfull kundvagn genom butiken var en sak men att ta den i rulltrappan en helt annan.
Jag glömde bort fysikens lagar. När både vagnen och jag hamnat på plats så insåg jag att det är bra att tänka efter innan. Glömde det.


Hur skulle lilla jag fungera som motvikt till den tunga vagnen? Parerade för långsamt och halvvägs ner började kapporna glida av och färdas en och en för att sen stanna vid rullbandets slut.
Inte var eländet över här heller. Vagnen kom i obalans och krängde. Jag försökte hålla emot men misslyckades och när hjulen körde in i kapporna som låg som ett stopp så välte vagnen! Oops ...
Shit happens!!!


Flera av de vita kapporna var förstörda, de hade fått svart oljesot från rulltrappan. Bara att reklamera.
Suck.

När jag senare stod i vår ena kassa och scannade in kappor för brinnande livet så kom min butikschef. Han undrade om jag var 100% säker på att det verkligen var outletkapporna vi skulle skicka?

Enkronan trillade ner. Jag ringde min VMchef och berättade hela episoden. "Nej, för sjutton!" sa hon mellan sina skrattattacker, "Du måste skicka de nya!"

Jag gav min butikschef en vänlig blick och tackade för att han tänkt. Dags att börja om och göra rätt.

 

tisdag 13 oktober 2020

Fiskedrag i örat och ett kastspö som dök


Min pappa älskade att fiska, framför allt i Nordnorge. Han tog med oss ut i båt, lärde oss sätta mask på på kroken och ro drag. När vi var redo sattes ett kastspö i vår hand. Det blev också dags att själv lära sig döda och rensa fisken. Fångsten var alltid röding och en viktig regel var att aldrig dra upp mer fisk än vi planerade att äta.

Att fiska är rofyllt, tyst och vilande. Du blir ett med naturen och laddar enkelt ny energi om du har det tålamod som behövs.


När jag var tretton år var hela familjen ute en eftermiddag. Vi hade gått upp längs älven till en av våra favoritplatser. Vattnet och isen har under århundraden gröpt ur berg och stora stenar. Små bassänger och grottliknande rum gör denna plats magisk. Jag stod vid älvfårans kant och kastade.

Tror jag var irriterad på mamma, den här sommaren var vi ofta i otakt. Jag var känslig och taggig, tyckte att mamma inte förstod. Var en tjurig tonåring som mest tyckte synd om mig själv. Mamma tjatade hela tiden tänkte jag och säkert tyckte hon mer om mina syskon!

Mamma ville alltid väl, hon ville aldrig vara osams. Hon ville förstå, så hon smög upp bakom mig och försökte ställa allt tillrätta. Med mjuka, vänliga händer började hon fläta mitt långa hår som ostyrigt fladdrade i vinden.

Jag blev störd, fräste åt henne och hon backade undan. Men. Jag vände mig aldrig om, lät istället blicken vila på vattenytan och snärtade till med handleden. Kastade ut linan för att kanske få napp? Här kunde det finnas öring.

Jag fick napp ...
men inte det jag önskade. Mamma skrek till. Jag snurrade runt och såg hur hon höll sig om ena örat. Jag hade kastat fast mitt älsklingsdrag i mammas örsnibb!

Pappa erbjöd sig att operera bort draget. Han konstaterade att hullingen hamnat inne i örsnibben, det gick varken att dra ut det på fram eller baksidan av örsnibben, som ett stort örhänge dinglade det.
Pappa knipsade av draget med en tång men när han drog fram sin fiskekniv skrek mamma STOPP!

Vår familjeutflykt fick ett abrupt slut. Mamma morrade åt mig och jag fräste tillbaka.
Det är farligt att gå bakom ryggen på någon som kastar. Hur skulle jag kunna veta?

Syskonen stirrade tyst på den underliga scen som utspelade sig framför ögonen på dem. Mamma var rädd, orolig och hade ont. Hon beordrade pappa att köra henne till den militärläkare  som fanns inom några mils avstånd. Pappa sa att han kunde fixa örat men mamma var vägrade, hans kniv fick inte komma i närheten av henne.
Vi barn skjutsades till farmor och farmor och jag mådde skit.
Allt ordande sig så klart. Mamma blev av med hullingen i örat och vi blev sams.


Många år senare gjorde jag nästan om samma sak ... eller egentligen inte. 


Jag har varit på många läger med skolelever. Både höst och vår har jag satt mask på krok, fixat kastrullar och trasslat upp fiskelinor, ofta ute i båt. Vid ett tillfälle hade vi ett kastspö med haspelrulle som fungerade mindre bra. Emellanåt hakade linan upp sig och trasslade, ofta räckte det med att en vuxen lånade spöt och kastade en gång. Eleven fick tillbaka sitt spö och allt var frid och fröjd till nästa trassel.

Denna gång hade jag vid ett flertal tillfällen kastat ut linan och vevat in för att sen återlämna spöet. Mina elever var frustrerade och på väg att bli osams. Båda grabbarna önskade självklart att få använda det fungerande kastspöet, inte det som trilskades. Jag lät dem turas om. Så för sjuttioelfte gången strejkade linan och jag fick spöet för att göra det magiska kastet.

Med en handledssnärt kastar jag men inte bara ut drag och lina, hela spöet gick i en båge och vi stirrar alla tre. Några sekunder låg det och flöt på ytan och jag försökte förtvivlat hinna fram för att fånga upp det men precis när jag sträckte ut handen så sjönk rulle, drag, lina och spö, som en sten rakt ned i den djupa farleden.

Mina elever kunde knappt hålla sig till vi kom iland. De var oskyldiga! Jag Mia hade kastat bort ett av skolans värdefulla fiskespön och det tog flera år innan mina kollegor slutade att reta mig för det.