lördag 31 oktober 2020

Känslorna som berörde och fortfarande berör

Fastnade i mina egna gamla blogginlägg från hösten 2018, den tid som jag kallat livet.nu och som för mig och mannen var turbulent. Då kämpade vi tillsammans samt var och en för sig. Månader som tyngdes av mörker men som samtidigt stärkte oss.

Det var med tårar i ögonen jag avslutade läsningen. Så mycket smärta men ändå oerhört med kärlek. Det finns något vackert i eländet och jag frågar mig själv om det kanske vore en bra idé att lyfta upp och väcka liv i mina texter? 

Alla blogginlägg, de stycken som är relevanta, orden och känslorna som berörde och fortfarande berör?Ska jag samla dessa någon annanstans? Bearbeta texten till ett bokmanus? Kanske? Vet inte. 

Om inte så för min egen skull, mannens och familjens. Allt är en del av vår gemensamma historia och något som jag tror att grabbarna längre fram kan uppskatta att ha kvar.

Låter tankarna vila. Sover på saken och sen får jag se vad magkänslan viskar.



fredag 30 oktober 2020

Originell och höstig herrmiddag

Alla Helgona helg och tillika Halloween, olika dagar men ändå samma veckoslut. I texten under så kanske du får inspiration ... eller inte?

Återkommer igen till en av de roligaste och mest originella böcker vi har i vår bokhylla. Den lockar till skratt, höjda ögonbryn, några huvudskakningar och sneda leenden. Om det är en sak denna bok INTE är så är det PK. 


Idag känner jag många män och pojkar som är skickliga i köket, trots eller kanske tack vare det måste jag dela med mig av ytterligare ett kapitel ur 
100 bjudningar/Husmoderns presentbok 1934:


En herrmiddag
På en herrmiddag bjuds i vanliga fall samma rätter som på vanliga middagar.
Värden har de två förnämsta gästerna på var sin sida.
Här är receptet för en originell herrmiddag.

En herrmiddag behöver inte vara tråkig, stel och hjälplös,
tvärtom de yttre arrangemangerna kunna redan ifrån första början ange stämningen och frånvaron av feminin omvårdnad.

Jag har en gift vän som hårdnackat nekar att gå på middag i ett hus där det inte finns husmor. Han påstår att vi karlar inte kan tänka ut och genomföra en middag utan kvinnlig hjälp.


För att övertyga honom och vinna hans sympatis Davis Cup, slogo vi trenne andra ungkarlar oss ihop och arrangerade en middag som ingen kvinnlig hand rört vid.  
Det retade oss att vår inbitne vän absolut ville ha ett feminint inslag i utfordringen
och i ren desperation rådde jag den av vännerna, som bestod hus och hem till vår fest,
att utfärda inbjudningen i en fingerad systers namn.

Sedan gällde det att få tag i en lämplig syster. Henne fann jag i skyltfönstret hos en känd modefirma, med lite övertalning och så kallad charm lyckades det mig att få låna fönstrets skönaste vaxdocka med hår och djupt urringad baddräkt.

En själsfrånvarande stadsbudsherre kom hem med den sköna, insvept i mjuka skynken och vi satte henne ögonblickligen i själva entrén till salongen och värdinneskapet för middagen var avklarat. Nu hade vi en "syster" som ålade sig som en orm och hade plastik ända ut i naglarna och ett evigt soligt leende och vindrufs.


Den mest konstnärliga av oss fick dekorera bordet och de andra två laga maten och servera. Vi hade bjudit in tre gäster, alla mer eller mindre kräsna.

Det var på höstsidan och torget fullt med lockande villebråd, vi fastnade för fem sjöfåglar, var av tre voro måsar och med dessa vilda djur som huvudrätt
gingo vi att bereda ett gästabud.

(Måsarna oroade oss mest, men den av oss, som hållit i gevär och legat ute i havsbandet,  påstod med bestämdhet att måsen var ätbar. Vi trodde honom och repade dun så att köket såg ut som en fjäderrensningsfabrik ... )


Den så konstnärligt funtade av mina vänner hade bestämt  vad vi skulle servera maten på för servis och delvis lånat ihop den, han fick också stå för dukningen som syntes vår skeptiske vän en aning originell. Kring ett runt salsbord hade han ställt bekväma stolar och takkronan var upphissad så långt under taket att vi inte tänkte på den, dold som den delvis var av höstgrönt och röda blad. I mitten av bordet hade han ställt en gammal tobaksburk, som i vanliga fall stod på spiselkranten och i denna hade han i mossa stuckit ned lilas astrar, rostgula dahlier och vita kritpipor.

Varför vete gudarna men effekten var bra och jag förmodar att det var den verkliga orsaken.

Under varje tallrik låg en rödgulrosig snusnäsduk och de blåa undertallrikarna gjorde sig ypperligt. Servetterna voro av samma ändamålsmässiga sort, omknutna med blåa bomullsband i en rosett. Mellan näsdukarna låg ett lager av finhackat enris
och ibland dem själva blomhuvudet av lilas höstastrar, den småblommiga sorten.

Fyra tennstakar med hemstöpta ljus utgjorde den enda belysningen och vi män togo oss utmärkt bra ut i denna fladdrande dager, men värdinnan - vaxdockan föreföll alltför raffinerad och leende och dekolterad för denna, trots allt, maskulina middag.

                                                             Sven Stål



torsdag 29 oktober 2020

Se upp med vad du stoppar i munnen!

Att leva med djur kan ofta vara som att ha små barn. De kan inte alltid förmedla vad som är fel och den egna magkänslan behöver styra. Att se någon lida, inte kunna berätta och kanske bli rädd är tufft. Du vill så klart plocka fram det där magiska trollspöet och fixa "problemet" men vissa gånger så handlar det mest om att ligga lågt, vänta ut och hoppas att ordningen återställs snart igen. 

Katter har stor förmåga att hela sig själva.

Tigers dagbok, söndagen den 22 november 2015

Jag mår pyton och min kropp beter sig konstigt? Fattar inte vad jag gjort, måste ätit något som jag borde låtit bli ...


Vet inte ens när det började? I morse väckte jag matte som vanligt och hon gav oss mat. Jag åt lite och sen sov jag. Helt ärligt har jag mest vilat hela dagen för när jag tänkte att nu är det dags att leka med husse så tog han fram den där otäcka maskinen. Dammsugaren kallar de den.

Jag låg kvar bakom soffan i över en timme fram till dess att husse började väsnas i rummet där jag låg, då la jag benen på ryggen och smet iväg. Vid middagsdags var jag hungrig men kunde inte äta. Kroppen sa nej. Något var fel?


Jag kröp längst in under mattes sida på dubbelsängen och försökte kräkas men det kom enbart vitt skum? Husse är för stor för att torka, han kom inte åt så han ropade på matte, Hon la sig på mage och ålade in under sängen och gjorde rent. 

Kroppen började rycka och krampa. Jag flåsade precis som hundar gör när de sprungit fort, det var läskigt och rädslan kom utan att jag bett om den. Någonting inuti min kropp behövde få komma ut.


Matte la sig bredvid mig och la sin hand på min rygg då kunde jag slappna av och kramperna lugnade sig något. Jag försökte kräkas upp eländet ännu en gång men återigen kom enbart vitt skum som matte fick torka bort.

Det kändes skönt att matte och husse fanns nära. De lät mig inte gå undan utan stängde dörren. Mamma tvättade mig och undrade vad som var fel? Vad skulle jag svara på det, jag visste ju inte själv. Hela kvällen låg matte på golvet bredvid mig och strök mig över ryggen. När hon skulle sova bar husse både mig och min stora favoritkudde till deras sovrum. Han lät mig ligga nära elementet och deras säng. Sen fick jag och mamma sova hos husse och matte.


Måndag 23/11
Idag mår jag bättre men inte bra. Jag fastar. Ryckningarna och kramperna har slutat. Husse och matte hoppas att vila hjälper. Om jag fortfarande är risig ikväll så hotar de med besök hos veterinären! Nej!!! Jag avskyr att åka dit så nu ska jag försöka kurera mig själv allt jag kan när de är på jobben.

onsdag 28 oktober 2020

När svetten rinner in i örat och trosorna går att vrida ur

Hittade ännu ett gammalt blogginlägg från hösten 2015. Det handlar om ett av mina vägval och hur jag hittade till yogan ... den svettiga vägen.


Svett som rinner in i örat och kroppen är så överhettad att jag inte skulle förvånas om det går att steka ägg på den!


- Välkommen Mia. Idag är ditt mål att stanna i rummets 40-gradiga värme i 90 minuter.

För ungefär tre och ett halvt år sen testade jag på min första hot yoga klass, kände att jag ville utmana mig själv och var nyfiken. Som före detta dansare så borde denna träningsform kanske passa mig?



Kroppen var tung, trött och energilös och hade hotat med strejk. Mitt liv var maxat precis som det är för många människor mitt i livet. Jag trodde att jag vilade i min träning men insåg att den visserligen rensade skallen och lät huvudet pausa men att de intensiva pass jag gick på knappast fick kroppen att komma ned i varv. Så när kroppen hotade att braka och magen ballade ur gick jag till läkare för att kolla om det var något fel på mig. De tog tester men hittade ingenting.

- Det kan vara stress, sa syrran. Du sitter ju aldrig stilla, bara det att du har två jobb!
- Nä, jag är inte stressad det är något annat. Jag mår bra.

Men något var fel, jag mådde inte alls bra och nu protesterade kroppen högljutt. Jag beslöt att testa Österländsk medicin och akupunktur och ringde deras mottagning.
-Hokus pokus, sa min man och skakade på huvudet.


Hos Pan fick jag veta att jag sedan lång tid dragits med inflammation i magsäcken. Han sa också att det var mitt huvud som slog ut min mage. Du tänker för mycket, planerar allt i detalj och har reservplaner om det skulle behövas, dessutom borde du vila mer än du arbetar.
Jag tittade på honom. Han hade bett mig räcka ut min tungspets i cirka en sekund och sen tittat helt kort på min ena örsniibb, hur kunde han veta? Jag hade inte sagt ett ord om varför jag var där.
- Inflammation i magsäcken men läkaren hittade ingenting? svarade jag.
- Det är för att testerna inte visar något, inte nu. Du är inte så sjuk.

Pan lovade att hjälpa mig och det gjorde han. Min mage helades med akupunktur och koppning på ryggen. Det tog ett antal veckor men skillnaden visade sig nästan direkt. Energin var tillbaka.
Hokus pokus, visst. Pan hade ett magiskt trollspö och nålarnas elektriska signaler då de sattes i kroppen eller vreds om var verkligen vad jag behövde.

Vad kunde jag göra själv för att slippa återfall? Den som känner mig vet att jag reser mig upp när jag ramlar, borstar av mig och springer vidare som om incidenten aldrig hänt. Pan såg strängt på mig. Jag behövde göra skillnad och fick läxa

  • äta regelbundet, gärna varm mat
  • träna mig ordentligt svettig två till tre gånger i veckan
  • vila och sova ordentligt, alla timmar sömn före midnatt räknas dubbelt
  • släpp kontrollen genom att inte ha plan A, B och C
  • arbeta mindre
Inga konstigheter. Glatt konstaterade jag att ordinationen av tre timmars svettiga träningspass hade hög prioritet. Och det var nu jag hittade en artikel om hot yoga. Dags att testa!
Jag fixade första klassen, inte alla poser men att stanna i rummet. 






Kreativa svettdroppar hittar nya spännande vägar, in i örat och upp i näsan! 
Att lämna ett bikram yoga pass är som att kliva direkt ur simbassängen.
Jag var fast! Det här var något som passade mig och min danskropp, en fysisk yoga.

Idag har jag testat många andra varianter och varvar men jag vet att yogan balanserar mig. Jag är harmonisk och idag mår jag bättre än någonsin!

tisdag 27 oktober 2020

Hur var det möjligt???

Vissa episoder är för knasiga för att glömmas bort helt, som det blogginlägg jag strax ska dela. Det skrevs för mer eller mindre exakt fyra år sedan.

Idag är det lätt att tänka: hur kunde jag missa? Det är dock en fråga vi aldrig får svar på och idag skrattar jag mest åt händelsen. Varsågod!


Hemlig gömma i byxbenet



Under morgonens yogaklass när jag stod i nedåtgående hunden fick jag syn på mitt högra ben. Eller jag såg såklart båda underbenen men det var det högra som såg konstigt ut, liksom kantigare?

Konstigt? Mina tights kändes som vanligt. Varför såg mitt underben så underligt ut?

Så nästa gång vi stod i en framåtfällning drog jag med ena handen över kantigheten, det var inte tyget i byxan som vridit sig. Något låg gömt mellan byxan och huden.

Så fort tillfälle gavs smög jag in handen i benslutet och drog ut ... en trosa. Faktiskt gårdagens trosa som tydligen hängt sig kvar efter mitt förra yogapass!


Ja jag återanvände min tights ... men inte mina trosor, gör det ibland då de inte blivit svettiga. Hade ingen lust att skylta med mitt fynd så jag smusslade in trosan under filten som låg bredvid min matta och fortsatta med nästa asana.

När sen den svettiga och roliga klassen var över så såg jag till att diskret smuggla ned trosan i min väska. Shit happens!



måndag 26 oktober 2020

Och jag som trodda att vi passerat småbarnsåren för länge sen

Det här med att ställa om klockan ...

I vår familj har det mest stökat till rutiner och inneburit mindre sömn, trots att tiden vridits tillbaka. Den extra timmen mellan lördag och söndag har inte våra katter godkänt i någon överenskommelse eller avtal. De känner sig överkörda och protesterar.

Inte högljutt men intensivt. För dem är det ingen skillnad, maten ska serveras på utsatt tid och nu får de helt plötsligt vänta hela 60 minuter!

Det är mig de trampar på, attackerar händer och fötter (läs Audrey på båda) och försöker väcka. Deras mat och sovklocka har ringt och frukostmagarna är aktiverade.

Nu har det gått ett par dygn men balansen är fortfarande rubbad. De behöver mer tid än vi (eftersom de inte fattar anledningen) och jag får stå ut. Förhandla om tio minuter till under täcket, en kvart.

Minns när grabbarna var riktigt små, då var det likadant framför allt på våren när ljuset betydde morgon oavsett om klockan var 05! Jag ville sova men killarna var pigga. Audrey och Stanley beter som som Astronauten och Lejonkungen gjorde då, söker uppmärksamhet först snällt och gosigt senare mer uppmanande.

Och jag som trodde att vi passerat småbarnsåren för länge sen!?





söndag 25 oktober 2020

Pumkin face?

Funderade länge på hur jag skulle designa årets pumpa? Ett traditionellt ansikte var inget som lockade. Under åren så har det blivit glada, läskiga, traditionella och mer utflippade, i år insåg jag att undertecknad drabbats av idétorka.

Men som det ofta är med mig så kom svaret när jag väl beslöt mig för att kavla upp ärmarna. 

Under inspektion av Audrey och Stanley så skapade jag en katt. Brydde mig inte om att skära ut något lock för att underlätta urgröpningen och det visade sig fungera, tror till och med att det var smart rent konstruktionsmässigt.


Årets pumpa 2020

(utan belysning dvs ljus)


 
Bjussar dessutom på tre pumpor som skurits under de år jag bloggat:
Vem vet de kanske kan ge dig inspiration???




Ha en bra dag!

lördag 24 oktober 2020

När inte ens valnötterna är "safe"

Allt som är mindre är intressant, det kan vara ett löv på en stövel, en kastanj, vindruva, tomat, sten eller skruv. Härom kvällen var inte ens valnötterna säkra.

Jag hade ställt en liten skål på matbordet när middagen fixades i ordning. Tänkte att just nötterna borde vara det enda som kunde passera obemärkt men icke sa Nicke.

Plötsligt hör jag ett ljud som är obekant och sticker ut huvudet genom köksdörren. Audrey dribblar igen och denna gång med en valnöt ... stön.

Tidigare samma dag hade ett löv på min stövel hanterats på liknande sätt och när mannen försökte se vad hon lekte med så skyddade Audrey sitt byte väl. Inte ta!



fredag 23 oktober 2020

Den oväntade vinsten

Efter att jag undervisat min fredags lunchklass så checkar jag ut och tar helg, oavsett om det finns inplanerade klasser lördag och/eller söndag. Själva känslan att veta att arbetsveckan är över, de där vardagarna som är intensiva och som innebär att jag och mannen sällan äter ihop, i alla fall inte middag, de är tillfälligt förbi.

Så oavsett om jag är helt ledig eller inte så känns det som en minisemester. God mat planeras, något glas vin och att "bara få vara". Inga "måste" utan mer "göra det som önskas", det vi har lust till.

Denna helg har jag en yinklass på mitt ordinarie schema men det upplever jag inte betungande. Att undervisa yin har för mig blivit mer meditativt än jag trott, framför allt i dessa tider då fysisk assistering undviks. Istället demonstrerar jag och ger verbal guidning. Eftersom undertecknad inte utövar positionerna själv utan mer eller mindre sitter rakt upp och ner för att observera, så stannar allt upp. Jag finns där för elevernas skull, för att se och hjälpa dem ifall de behöver vägledning.

Vad som händer med mig är att jag hamnar i nuet, i mig själv och blir helt lugn. Min kropp landar i ett meditativt tillstånd och batterierna laddas. Efter klassen finns enbart välbehag och harmoni. Så för mig är det rena vinsten att få undervisa yin! Det hade jag inte trott för tre-fyra år sedan.




torsdag 22 oktober 2020

Like a rockstar

Varje torsdagsmorgon prick kl 07:00 loggar jag in, det är ett "måste". Om jag är ett par minuter sen (vilket jag varit de senaste två veckorna så är det kört. Är klockan 07:03) så är dörren stängd.

För mig har det varit en pärs att "komma ihåg" att jag måste boka (har ju alltid bara gått dit). För att göra det enklare för mig så är en påminnelse inlagd i min telefon (tack mannen för det tipset!). En annan grej är att veta om det är möjligt fem dagar innan? Men å andra sidan så går det ju att avboka. 

Undrar du vad jag syftar på? Min egen träning. Med de restriktioner och förhållningsregler som finns efter det att covid19 bet sig fast så behöver idag all gruppträning bokas och med få platser så blir det givetvis först till kvarn.

Tack och lov så är det inte helt kört om du hamnar på reservlistan, då finns chansen igen tio minuter innan passet kör igång. Jag har själv stått och stirrat på inloggningsmaskinerna tillsammans med andra träningssugna och hoppas på att just jag ska få möjlighet att svettas.

Jag har också varit tvungen att gå hem igen, det är spelreglerna. Har du ingen ordinarie plats så får du chansa samtidigt som du måste vara på plats senaste tio minuter innan annars blir du av med din dyrgrip.

Som vår kära ledare beskriver situationen: 

När allt detta är över så ska jag vårda minnet av just detta.Varje vecka känner jag mig som en rockstjärna när jag kommer. Folk står i kö för att få biljetter in i salen. Har aldrig känt mig så eftertraktad och populär som just nu. Tack!

Precis så är det, vi vill hänga med vår rockstjärna! Svettas, bli trötta och gå hem ännu gladare. Så jag fortsätter att logga in och hoppas att just jag får en av de åtråvärda biljetterna.




onsdag 21 oktober 2020

Ner i häxkitteln

Så är det konstaterat att vår stad för tillfället är den värsta smitthärden vad gäller covid 19. Här finns flest nyligen insjuknade ... ingen merit om du frågar mig. Vad som dock är positivt är att staden agerar direkt och uppmanar ALLA att följa de hårdare regler, direktiv och restriktioner som kommer "uppifrån".

Våg nummer två. Egentligen är det väl ingen skillnad från i våras, vi får helt enkelt backa, tänka till och tillsammans göra vårt bästa. Svårast för mig är att inte få kramas ...

För min del innerbär det mindre socialt umgänge och större avstånd när det behövs (läs: leva på det vis vi gjort i stort sätt hela detta år). Jag fortsätter att hålla klasser, vissa filmas och kan utföras hemma för den som har en dator, läsplatta eller mobil andra IRL på studio. Antalet yogisar minskas ordentligt och handsprit finns alltid tillgänglig. Ingen fysisk assistering eller beröring.

Hittills har studios och träningsanläggningar varit de ställen jag personligen känt mig mest trygg på (förutom hemma). Många väljer bort och de som kommer är friska. Byta om och duscha kan jag dessutom göra hemma.

Personligen tror jag på bra mat, sömn och rörelse, att det ger bättre motståndskraft mot virus. Självklart kan jag bli sjuk som alla andra men om jag använder mitt bondförnuft och följer de riktlinjer som ges så hoppas jag klara mig genom denna pandemi. 

Så heja alla oss som lever mitt i smittan!