Onda ögat

Igår skrev jag om mina 14 timmar på akuten. Vad du än gör, se till att du aldrig blir så sjuk så att du måste skriva in dig där. Sammanfattas med ett ord: kaos, men även om väntan blev onödigt lång så måste jag säga att de personer som mötte mig gjorde ett bra jobb. Läkarna och sköterskorna utredde mina symtom ordentligt och undertecknad fick den hjälp jag behövde. Tack för det. (Vet att många av de andra patienterna som satt många och långa timmar i väntrummet inte hade samma upplevelse, vilket är sorgligt på betydligt fler sätt än ett).

Igår när jag vaknade efter 4-5 timmars sömn mådde undertecknad mycket bättre men energin var fortfarande låg. Mannen meddelade att min uppgift var att ligga i soffan och kolla serier eller film - inget annat. Själv tänkte jag att köpa julklappar på nätet, lösa gåtor i kalendern samt eventuellt slå in ett par julklappar också kan vara vila. Då spändes det onda ögat i mig!

Handla var inte att tänka på eller baka och mina små harmlösa förslag vilka innebar sittande vid ett bord gillades icke. Ryggläge! Något underkänd fick jag krypa tillbaka till soffan och starta ny film.

Idag känner jag mig helt återställd men vet att så antagligen inte är fallet. Iprenkuren ska klaras av och träning kan jag glömma. Promenad i lugnt tempo kanske godtas i morrn men inte idag. Mannen har stämplat VILA i pannan på mig. Eftersom han bryr sig och dessutom har rätt så försöker jag lyssna (trots att det emellanåt ÄR svårt då mina infall och ideér poppar upp).

Det blir inte alltid som jag tänker

Vaknade på min lediga fredag och mådde skit. Hade legat med tennisboll under höger skulderblad hela natten för att mjuka upp krampande muskler. 

God natts sömn? Knappast …

Kroppen kändes svag även om den kvicknade till efter frukost. Beslöt att mitt tidiga möte borde vara möjligt. Tog bussen och en snabb promenad Avverkade mötet och tog mig hem. Tanken var att träna men då jag plötsligt upplevde ett tryck över bröstet så förstod undertecknad att det inte var ett av alternativt.

Mannen blev orolig sa: ring 1177, vilket jag gjorde och sköterskan i andra änden sa: åk in till akuten! Mitt allmäntillstånd var sänkt och mannen kände inte igen mig.

På akuten (kl 13) blev jag sittande och all planering föll. Mannen fick inte vara kvar. Så småningom togs covidtest, EKG samt blodprov. Tror de stack mig fyra ggr då blodet drog sig undan och vägrade samarbeta, hade förhöjd temp, huvudvärk och något svårt att djupandas

Ny väntan som skulle ta två timmar men blev fyra.

Fick träffa en kvinnlig läkare som lyssnade både på mig och hjärtat och sa att allt såg bra ut men att ytterligare blodprov behövdes för komplettering.

Suck ville hem, till mannen och inköpt sushi. Fick dock nöja mig med te och ostmacka. Läkaren tog mig på promenad genom korridoren för att kolla syresättning samt pust. Fick även göra squat. Blev godkänd. Hon hittade inget bakteriellt men ville ändå inte  släppa mig. Allt såg bra ut men trots det beslöt hon att be om nytt EKG.

Ny väntan och en fredagkväll i ett sterilt väntrum. En teve som kompis, många andra väntande patienter och en telefon att informera familjen med. Till slut kom nattpersonalen (en läkare och en sköterska!) och jag satt kvar. Längtade efter en bår att få lägga mig på, få vila och kanske slumra till men icke, behövde sova men på hårda stolar är detta svårt och golvet var iskallt …

Kl 01:30 när trycket över bröstet släppt och jag funderar på att skriva ut mig själv fick jag hastigt och lustigt lägga mig på en brits och vila i väntan på EKG. Kl 02 letade sköterskan läkare för att få ett utlåtande. Han kom tog ett ultraljud på hjärtat och lyssnade och sa att allt såg fint ut. Trodde att jag skulle bli utskriven men då ville läkaren hämta en kollega som också skulle titta på hjärtsäcken med ultraljud Suck, kände mig som en labbråtta och blev kladdig överallt. Till slut fick jag recept, en starkare Ipren kur, klädde mig och ringde taxi som körde mig hem, då var kl 03.

Idag säger mannen att min uppgift är att ligga på soffan och kolla på Netflix och eftersom energin är lägre än normalt så vet jag att han har rätt.

Lagom dos

Julmusik

I love it! Känns härligt att själv få bestämma när, var och hur. De år jag arbetade i butik  var detta omöjligt då julslingorna spelades om och om igen. Då kunde jag fråga mig själv exakt hur less jag borde att vara till jul (om undertecknad ständigt utsattes för bjällerklang)? Det gick inte styra och än mindre välja att stänga av eller byta kanal? Att inte lyssna/höra var aldrig ett alternativ.

Men NU är det annorlunda. Runt ikring oss ljuder ljuvliga, stämningsfulla och magiska dofter samt toner från radion/telefon/stereo ... när VI vill.  

Hemma är jag sparsam med alla intryck och varvar därför musiken för att slippa överdosering. Portionerar ut: advent, fix och pyssel så det räcker hela december. De juligaste låtarna får vänta till sista veckan före jul.

I min värld är det tid för adventljus, belysning, kalendrar, julklappsinköp, pepparkakor, glögg och saffransbröd. Lussekatter serveras runt Lucia och tomtarna anländer närmare jul. Var sak har sin tid, svensk tradition hos oss. Lagom mängder jul, överdos undviks i det längsta.

Vet de som redan i november fixat klart allt. Granen är klädd och alla julklappar är inköpta. Det passar inte mig. Hos oss njuts det hela december men utan stress. En sak i taget för lagom är bäst!

Börja i tid!

Berättade tidigare om det stora och hemlighetsfulla paketet som mannen gav mig i slutet av november, det som innehöll en adventskalender. Då jag reste norrut beslöt undertecknad att vänta med lucköppnandet till denna vecka.

Smart? Tveksamt, känns som jag är steget efter och en lång uppförsbacke är allt som syns. Ett steg i taget och det går visserligen framåt men problemlösningen tar tid. Även om en lucka per dag känns rimlig så borde jag öppna flera ... vill att kalendern kommer ikapp med dagens datum. Planen är (därför) att lösa flera gåtor i helgen.

Kort beskrivning:

Betyget är högt, det är roligt att klura och leta ledtrådar. Med kalendern följer en "sagobok" (läs häfte) samt ett annat med instruktioner, vägledning, kodnyckel och ledtrådar. I kalenderluckorna hittas mysteriekort samt annat matnyttigt. Gillar du gåtor så är detta ett bra alternativ till choklad, te/kaffe, godis eller andra typer av presentkalendrar.

Gammal synd fortfarande skämmig

  

Nu ska jag berätta en hemlis, något som jag fortfarande skäms över men som jag har lärt mig att leva med t o m lärt mig att använda för den goda sakens skull.

När jag arbetade med elever i specialundervisningen älskade de när jag berättade om mina egna erfarenheter, speciellt de som blev fel. Så jag bjussade på mina klavertramp, om och om igen. Här är ett av dessa.

Hemma hos oss var julen alltid magisk. Hela december var en spännande månad och både mamma och pappa förgyllde den på så många sätt de kunde.

Men det fanns en sak vi aldrig fick: en chokladkalender.

Hemma hos oss hängdes mammas egentillverkade paketkalender upp och varje morgon skyndade vi dit för att se vad som fanns att hitta, kunde vara allt från mandariner och pepparkakor till någon liten, liten grej.

Så har vi historien om när chokladkalendern kom in i mitt liv, tror att jag kan ha varit ungefär 7 år. Det var en av mina vänner som fått en sådan och stolt visade upp den för mig. En kalender med chokladbitar bakom varje lucka. Wow! Jag frågade om hon hade lust att bjuda men eftersom det bara serverades en om dagen och hon redan tagit för sig ur dagens lucka så var svaret nej. Jag tittade storögt på härligheten.

Kompisens mamma ropade att middagen var klar och jag blev ensam kvar i rummet. Nyfikenheten tog som vanligt, jag kunde inte låta bli att undersöka kalendern och vips hade jag stoppat en bit i munnen. Hur gick det till? Jag skulle ju bara kolla lite ... Plötsligt slank ytterligare en bit ner.

Nu blev jag rädd, fick ont i magen eftersom jag visste att jag gjort något otillåtet, något förbjudet. Så gått jag kunde stängde jag luckorna så att det inte skulle synas vad jag haft för mig. Med lätt panik inväntade jag min vän. Hur många bitar hade jag egentligen hunnit äta?

Inte vet jag hur hon visste? Kanske luktade jag choklad eller så stod det skyldig över hela mitt ansikte när hon kom inspringande? Kompisen rusade direkt fram till sin kalender och upptäckte katastrofen. Hon ropade på sin mamma och kallade mig tjuv. I dörröppningen uppenbarade sig vännens mamma, hon sa inget, skällde inte på mig men blicken av besvikelse kommer jag aldrig att glömma. Kanske är det därför jag fortfarande tycker att det jag gjorde är skämmigt?

Med huvudet sänkt sa jag förlåt och släpade fötterna efter mig när jag gick hem. Ingen hade bråkat på mig och telefonen förblev tyst. Mamma och pappa fick aldrig veta vad jag gjort. Men oj vad jag skämdes!

Aldrig någonsin har jag tagit ur någon annans kalender efter det och mina pojkar får fortfarande chokladkalendrar (när/om de befinner sig "hemma") trots att de är vuxna.

Allt finns där ... under ytan

Tillbaka i vardagen efter en helt underbar helg hos mina systrar och alla andra som är så oerhört värdefulla och viktiga för mig (missade tyvärr en person men vi tar igen det nästa gång). Tar med mig alla skratt, samtal, lekar, middagar, promenader och sång som vi hunnit med. 

Ett kärt minne kommer att vara adventsfikat med kusin samt vår moster (plus den egna klanen).

Alla jular under vår uppväxt sjungs det mycket. Mamma spelade piano och moster stod bredvid, de sjöng i stämmor. Så snart vi kunde prata involverade de oss och kören blev större. När vi sedan fick egna familjer och barn så inkluderades de med.

I söndags sjöng vi sång efter sång, egentligen utan tillgång till textark, allt fanns där väl dolt och bevarat men när första meningen sjungits så rann resten av texten ur oss, det var som att cykla. Har du en gång lärt dig så gäller det att hitta rätt dörr att öppna och vi lyckades.

Moster som närmar sig 90 sken som en sol och hennes åldrande stämma var klar och stark, inte skör som den hade kunnat vara på grund av ålder. Hon njöt och vi likaså. En fin stund att bevara i hjärtat.

Äntligen!

Nu är det dags för paus

Tar ett par dagar ledigt och reser norrut till mina systrar. Blir inga blogginlägg.

Vi hörs efter helgen

Hurra för mannen, han är bäst på överraskningar!

Har fått en adventskalender av mannen (JA vi ger varandra sånna, hemmafixade eller inköpta). Mitt paket var stort som ett större brädspel och inslaget i julpapper, det gavs med orden att det var någon dag för tidigt men bättre igår än senare.

Både jag och mannnen vet att min kalenderstart inte kommer att ske förrän den 4e , vilket innebär att den (undertecknad) som väntar på något roligt får koppla på tålamodet och härda ut.

Jag uppmanades att öppna, inuti hittades: Jakten på den gyllene boken - med 24 spännande gåtor. Wow! Vilken häftig gåva. Jag som älskar mysterier och just gåtor får använda samtliga hjärnceller hela vägen fram till jul, ska bli riktigt spännande att se vad kalendern bjuder på för utmaningar.

Hurra för mannen, han är bäst på överraskningar!

En stämpel hit eller dit - är en världslig sak

Mannen visade mig ett handgjort presentkort på massage. Vi kan kalla det ett klippkort då det är tio rutor att stämpla.

Ja, det är jag som gett honom detta i gåva någon gång. Ja, mannen blev glad eftersom han älskar massage. Vad som är lustigt är att inte en enda ruta "stämplats" ???

Periodvis bjussar jag frikostigt på längre eller kortare behandlingar (vad gäller mannen), kan ibland vara en (eller till och med två) massage per dag. Det där tiokortet borde vara förbrukat för länge sedan!

Mannen ler lite snett och säger att han har ett oanvänt presentkort och helt tydligt har han rätt, så länge jag inte stämplar så är det precis så.

Det finns en sak jag är världsbäst på!

Inget du behöver vara avis på, skulle i alla fall inte jag vara, så det är helt okey att himla med ögonen och skaka lite roat på huvudet.

Vad är det, undrar du kanske?

Svar: städa bort saker, framför allt de prylar eller föremål som är hemliga, typ kalendergåvor eller julklappar.

"Jag lägger det på ett smart och bra ställe", tänker undertecknad och är mycket nöjd med mig själv. Antecknar inte, skriver inte ens en liten notis i min mobil utan jag gömmer och tänker att DET kommer jag att komma ihåg. Eller inte?

Så jag gjorde det igen, la en liten, platt present till mannen på ett ytterst smart ställe (så att inte han skulle hitta) och glömde bort.

Som du säkert hört så får du ha det i benen som huvudet inte minns, vilket innebar en timmes letande. Fågel, fisk eller mittemellan??? Det var frågan. Kollade först på de troligaste ställena och därefter på de mindre troliga. Nitlott efter nitlott.

Att jag inte lär mig(!!!), att gömma hemlisar är något jag är bäst på men inte alltid att åter hitta dessa!

Återvände till det troligaste stället och Voilá, plötsligt fann jag skatten! Frågan är om detta gör någon skillnad? Knappast, jag litar nämligen på mitt huvud men som sagt: det du inte har i huvudet får du ha i benen, vilket för mig kommer att innebära fortsatt letande. 😂😂😂

Hemlig kod?

Nu är den igång igen, precis som ifjol och precis som snön som fallit så hälsar vi även discolampan välkommen tillbaka 😂😂😂

Skrev inlägget nedan förra året men texten är lika aktuell nu som då:

Hemlig kod?

På allmänningen utanför vår tomt står en lyktstolpe, egentligen ingenting anmärkningsvärt om du som vi bor i ett villaområde. Denna ljuskälla har stått på samma plats sedan vi flyttade in för 5 år sedan (och antagligen mycket längre än så). Vad som hänt är att den plötsligt beter sig annorlunda? 

Vaddå beter sig ... undrar du kanske? En lyktstolpe står ju bara där och sprider ljus när mörkret faller (i bästa fall). Sant. 

Härom dagen såg mannen hur skenet fladdrade, det blinkade. Detta kan inträffa och är inte onormalt men det som fångade mannens intresse var hur, det var som om stolpen telegraferade och skickade någon form av morsekod!

Blink, blink ... stilla ljus ... blink, blink blink ... mörk ... så höll den på?

Vad vill den säga oss? Eller inte låta oss veta då koden kanske är hemlig?

Tidigt igår morse såg jag samma signaler och kan intyga att det verkligen ser ut som att stolpen pratar. Med vem? 

Spännande. Vi får se vad som händer härnäst med eller kring discolampan.

Över natten förändrades allt

Så blev det vinter, inte sen höst eller den där obeskrivbara årstiden som ofta infaller på våra breddgrader när det är svårt att definiera väderleken ... utan vinter.  

Välkommen! 

Visst det är slutet av november och oftast önskar jag inte snö förrän till advent men i år har det varit så mörkt att allt vitt som mötte oss när vi drog upp rullgardinen igår kändes just välkomnande, inte ens minusgraderna fick mig att sluta le.

Pudersnö, lätt att både borsta bort och skotta vilket gjorde eftermiddagens aktivitet både rolig och tillfredställande. Tänk hur snöfall kan upplevas så oerhört positivt när det är första gången och nytt. 

Passade på att pulsa i skogens snö för att få känna knarret under fötterna. Minus åtta grader känns men inne bland träden blåser det mindre och när du som jag fick klättra över nedfallna träd så håller du värmen.

Välkommen vinter!

Dags att sparka igång kreativiteten

Egentligen sätts aldrig adventsstjärnor eller ljusstakar upp hemma hos oss förrän strax innan advent MEN i år gör jag ett undantag.

På grund av intensivt schema öppnar jag vår kurbitsmålade kista och plockar fram alla pappersstjärnor samt de lampor som tillhör advent, sen knallar jag till förrådet och plockar fram lådan med girlanger och ljusslingor, de som ska fästs på bro- samt altanräcket.

Ljus i mörkret.

Känns helt rätt, stämningsfullt och väldigt mysigt att få förbereda inför decembers ankomst. Fundera även över den stundande adventskalendern, den grabbarna alltid längtade att vakna upp till för att öppna dagens lucka. I deras frånvaro är det mannen som får fullt fokus, han som välkomnas av en liten gåva, inslagen, varje morgon. Har ingen aning om hur årets kommer att utformas, har liksom satt detta uppdrag på "paus" men inser att det är dags att kavla upp ärmarna och skapa!

Måste ske i helgen (helst) eller absolut senast på torsdag, så wish me luck. 

Det är mycket nu ...

 

... extraarbete i receptionen på campus, ordinarie tentamensvärds timmar, möten med "mina" studenter (de jag är mentor för) samt kvällsundervisning (yoga). Jag gillar att hoppa mellan olika arbetsbeskrivningar och uppgifter vilket i dagsläget är tur. Känner mig lite som en bläckfisk med många ben att hålla reda på. Endorfinerna flödar och intrycken är många. Hurra!

I början av veckan såg jag nästan i kors av trötthet klockan åtta på kvällen då inget annat än återhämtning väntades av mig. Valde då att göra det enda rätta genom att vila. Kröp ner i sängen och kollade på någon serie innan sömnen knackade på och däckade mig. Behövdes två dygn innan kroppen vande sig och nu finns ingen trötthet kvar.

Kanske (eller troligtvis) påverkade bristen av träning mig (har inte funnits någon tid), det var först igår som löparskorna snördes på och jag kunde ge mig ut på isiga skogsvägar. Älskar att springa tidiga morgnar! Det gör ingenting om det är kallt, kyla går att klä sig mot. Blåst är värre men igår var förutsättningarna bra (förutom lite is) och jag fick till och med se solen.

Idag är det fullt ös igen men allt känns både kul och roligt.

Buss på villovägar

Igår morse stod det morgonklass på mitt schema. Mannen önskade bilden så jag beslöt att ta bussen in till stan. Kollade tidtabellen kvällen innan och förberedde allt, så att det enbart skulle vara att hoppa i kläderna och gå till bussen.

Jag kom ut några minuter för tidigt och hälsade på en kvinna med kabinväska, hon skulle med tåget. Så plötsligt dyker bussen upp tre minuter innan avgång! Okey, tänkte jag, bäst att notera detta och vara i tid så jag slipper missa bussen en annan gång för att den gått för tidigt.

Visar min biljett och kliver på. Kvinnan ber att få köpa en. Chauffören blir osäker och ber henne sätta sig för att lite senare betala med sitt kort. Så rullar bussen iväg och kör in i rondellen men istället för att köra trekvarts varv så kör den ett helt varv och åker i samma riktning som den kom ifrån.

Vad händer??? utbrister jag som inte fattar någonting och önskar svar då jag har en tid att passa. Kvinnan med väskan svarar. Chauffören har tydligen missat att stanna vid en tidigare hållplats så han svänger tillbaka. Har aldrig varit med om detta tidigare men det förklarar den tidiga ankomsten.

Utanför fönstret är det bäcksvart och när vi kommer fram så finns ingen väntande. Chauffören svänger runt och efter en stund är vi vid min hållplats, nu tre minuter försenade. Bussen stannar till och låter kvinnan betala sin biljett.

Så in i samma rondell och hör och häpna men även denna gång kör inte bussen som jag förväntat mig, den kör  ett kvarts varv = annan busslinjes rutt. What??? På monitorn i taket står dock ordinarie turs hållplatser.

Tänker att det är inte lätt att se i mörkret. Kanske är chauffören ny och osäker, det går dessutom ovanligt sakta. Tänker på kvinnan som ska med tåget, kommer hon att hinna? Själv blir jag försenad men i denna tidiga timma brukar ingen yogi stå och hänga på låset, så mitt lugn håller stressen borta.

Halvvägs in i det närliggande bostadsområdet svänger chauffören ut mot sin vanliga rutt igen. I korsningen hinner jag undra ifall han än en gång ska köra tillbaka för att åka till den hållplats som han faktiskt missat? Svar nej, han kör in mot city.

Vid sjukhuset fungerar jag på ifall jag ska hoppa av vid Svandammen och gå, borde ta lika lång tid som att sitta kvar. Väljer att stanna. När vi senare kommer till Centralstationen så frågar jag kvinnan om hon kommer att hinna med sitt tåg, hon nickar, det ska inte vara något problem. Skönt.

Jag är den ende som sitter kvar, ska av vid nästa hållplats. Chauffören vänder sig om.
Det här är slutstation, säger han till mig. Jag ska inte längre.
Men ... ska du inte till Klostergränd? säger jag överraskat.
Nej, ändhållplats.

Fattar ingenting och går tyst av bussen. En rask promenad senare är jag vid studion, hann innan någon annan dök upp, Femton minuter "sen" innebar noll frukost, (den fick jag äta efter klassen).

Spännande morgon. Intressant chaufför.
Valde att promenera hem efter klassen, det tog en timme (och jag gick inte fel en enda gång 😜).

Ljuva minnen

Är med i en Facebookgrupp som heter Nostalgi från Kåge. Där kan vi (som av olika anledningar har intresse för bygden) bland annat få ta del av tidningsartiklar, historia, fotografier.  Minnen i form av återblickar vilka kan ge större förståelse för de egna, våra rötter.

Min mormor och morfar bodde i Kåge. Morfar startade och drev den första bensinstationen, han var med andra ord egenföretagare. Mormor roddade kök, hus, trädgård samt allt praktiskt (lättare och tyngre kroppsarbeten) plus deras stora sociala nätverk. Min mamma och moster hade det bra ställt i det stora huset. En borglig uppväxt i ett hem med trygg ekonomi.

För ett år sedan låg en bild på deras hus, taget 1959 uppe på "nostalgi sidan". Det stora vita huset med den lika stora tomten. Det hus som blev mammas och som vi varje sommar flyttade till. Med föräldrar som arbetade som lärare innebar det att jag och mina syskon var priviligerade. Dagen efter skolavslutningen stuvade vi in vårt pick och pack i bilen och körde ut på landet, för att stanna hela lovet och först helgen innan skolstart flytta tillbaka till radhuset (inne i stan) igen.

Det finns så många minnen! Somrar då vi återupptog kontakten med kompisar som vi enbart hängde med och kände under juni, juli och augusti.
Mörkerkurragömma på sensommaren med familjen där den enorma rabarbern var ett perfekt ställe att aldrig bli hittad i. Badmintonplanen. Brandstegen som vi inte fick men ändå klättrade upp och ner för, den satt så lägligt placerad vid balkongen och slutade ovanför stora stenrabatten.
Balkongen som gjord för kräftskivor och annat kvällshäng. Favoritstället dit jag bar kudde och täcke  när sommarnatten var för het och jag hade svårt att sova.

Rummet jag delade med syrran, (det stora rummet på övervåningen). När vi blev osams drogs en osynlig linje igenom och överträdelse var lika med dödsstraff. Tur för oss att det fanns två dörrar. "I" kunde ta vägen ut och in genom övre hallen medan jag kunde gå via badrummet (som lyckligtvis också hade två dörrar).

"K"s skrubb, det rum som egentligen var förråd. Ett rum vi röjde och fick inreda som vi själva önskade (innan K övertog det). Där det var okey att rita på tapeten eller att dra bort den helt för att blotta husets vackra timmervägg. Vårt "klubbrum", vårt hemliga ställe där enbart våra regler gällde.

Finns så mycket att skriva och berätta om när det gäller vårt stora vita hus i Kåge. Hjärtat var ett stort lantkök med lucka i golvet (källarskafferi) samt ett skafferi vid sidan om (som var ett rum i sig). Här fanns en platsbyggd soffa (med förvaring under "sittbänken") som var magisk. Minns ett tillfälle när undertecknad låg i soffans trånga tomrum med locket på och systrar samt  bästa kompis lekte att jag var deras radio. 

Det köket fick långt senare inspirera mig och mannen när vi lät bygga vårt första hus med 30 kvm (kök) som blev vår hems själ och hjärta.

Tror jag stannar här. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vår barndoms hus och somrar men bjuder istället på en bild. Flygfoto: Högåsvägen i Kåge 1959. På denna bild 2/3 större trädgårdsland än vi hade.