måndag 30 september 2019

Dags att kavla upp ärmarna


Första oktober och nu är det dags.

Igår planterades "nygamla" insikter då vi diskuterade struktur och försäljning. En affärsplan samt en budget för 2020 bör snickras ihop under denna månad, så vad väntar jag på?!

Det finns en hel del som jag gör rätt när det gäller mitt företagande men det finns lika många delar som behöver tas tag i och "steppas" upp till nästa nivå. I mitt fall handlar en del om att GÖRA och annat om att ha den struktur (på flera olika plan) som behövs för att ta mig framåt. En tydlig målbild för resten av året och för 2020.

Fortsätta bygga mitt varumärke, tala om att jag finns, vad jag erbjuder och därefter sälja in mig själv. Det där sista är svårast ...


Vet idag att jag ÄR bra på det jag gör, den fina feedbacken jag får bekräftar det.

Men ändå är detta sälj det tuffaste ... packeteringen av mig själv. Det är som om jag hoppas att mina referenser ska tala för sig själva, som om andra ska göra detta åt mig och det inser till och med jag är onödigt naivt. Ska något hända så är det upp till mig, alltid!

Visst, emellanåt delas presenter ut (när någon annan rekommenderar mig) och jag får en förfrågan men det är ingenting som jag varken kan luta mig tillbaka mot eller än mindre lita på (att det ska inträffa).

Så kavla upp ärmarna och gör slitjobbet! Låter trist men är enda sättet.




söndag 29 september 2019

När verkligheten utmanar tröttheten


Måndag och ny vecka. Är du redo? Jag är.

Kanske ställs du inför samma utmaningar som vanligt. Kanske innebär dagen och oktober (som står på tröskeln) "annat" nytt och outforskat?

Det är höst ute, i alla fall enligt kalendern. Mörkret omsluter oss och temperaturerna sjunker. Själv välkomnar jag denna färgsprakande årstid. Allt det vackra, det gula, orangea, röda och grönbruna.

Nu är tid att hoppa i vattenpölar och kratta stoora lövhögar, att plocka fram barnet i dig och busa! Men också att krypa ihop inomhus och tända ljus. Mysa. Vila. Återhämta dig.


Min helg har främst bestått av yoga och just återhämtning. Bakat lite (!!!) och ätit god mat. Min kropp har behövt vila och igår innan den kvällsklass jag skulle hålla kände jag mig seg och trött. Därför skulle det bli skönt att leda en softyoga klass.

Väl på plats fick jag reda på att klassen brukar ledas på engelska. Ooops. Hade ingen aning och där och då behövde min trötta hjärna tänka om. Kanske tänker du att det är väl ingenting. Byt kanal och sänd på engelska istället!

Ja, absolut om du är förberedd och känner dig trygg. Vet många svenska kollegor som helst undervisar på engelska för att det är vad de är mest vana med, de kan tycka att det är svårt att undervisa på svenska (trots att det är deras modersmål). Själv är jag inkörd på svenska. Har inga problem att gå på lektioner som undervisas på engelska men leder helst själv på mitt första språk.

Hur som, en yogi kunde ingen svenska, schemat sa engelska och jag beslöt att improvisera, att göra mitt bästa. Kände mig ringrostig och ovan men undan för undan så landade jag i det ovana.  Med viss stolthet avslutade jag klassen. Att tvingas in i nytt är alltid nyttigt, så tack för att det blev som det blev.


Välkommen måndag!


lördag 28 september 2019

Premiär utan nerver och ett kärt återseende


En lördag att minnas, både i kropp, själ och sinne.
Ett kärt återseende och en premiär.

Började förmiddagen med en två timmar lång Masterclass. Att få vara elev är underbart och att få möjlighet att yoga för de lärare som ger mig känslan av det där lilla extra är magi. En favorit, HellCat var på besök i stan och min längtan omsattes i svett.


Jag älskar att hon ser våra förmågor, våra gränser och att hon utmanar oss precis där vi befinner oss. Varje sekund njöt jag och efter klassen skakade benen av ansträngning.

Min kropp var redo för duschen men på programmet stod lunchmatsäck i bilen under tiden som jag körde vidare till ett av stadens bibliotek. Dags för dagens premiär: sagoyoga.


Det visade sig att även barnen (4-7 år gamla) var nya inför konceptet. De placerade sig på var sin matta och jag plockade fram fritidspedagogen i mig, den lekfulla, nyfikna och lyhörda. Mina yogisar var helt med mig. De förvandlade sina magar till ballonger, fyllde och tömde dessa med sin andning. De hälsade på solen (trots att det regnade ute) och provade många olika yogapositioner. Höjdpunkten var sagan om Rama och Sita, den blå prinsen med superkrafter och hans vackra prinsessa som blir bortrövad av det fasansfulla monstret med tio huvuden.


30-40 minuter  var den angivna tiden. Barn orkar sällan fokusera längre (det vet jag) men igår yogade vi i nästan en timme. En lyckad premiär!

(Nästa lördag blir det nytt bibliotek och nya kids, spännande!)

Att därefter få komma hem, duscha, göra äppelpaj och softa i soffan framför friidrotts VM var precis vad jag behövde


fredag 27 september 2019

Den saknade pusselbiten


Den senaste tiden (framför allt för några veckor sedan) har jag drömt mardrömmar. Det har hänt att jag har vaknat gråtande och inte riktigt förstått varför?

Har tänkt att det kan vara sorg över det som inte ÄR? Sånt som jag inte funderar på under dagen, för att jag lärt mig acceptera livet som det gestaltar sig just nu.

Min normala status och sinnesstämning är tacksamhet och glädje, för det jag faktiskt har. Jag är stolt över att ha vågat ta språnget och säga upp mig, bli egen. I detta förväntar jag mig inget bananskal, vet att var sak behöver få ta tid och att det innebär att jag lever på existensminimum ett tag.
Jag mår bra. Vi har det bra. Vad står då sorgen för?

I veckan blev svaret tydligt, det var som om enkronan äntligen trillade ner. Det handlar inte om mannens utmattning och hans resa tillbaka, sorgen är en annan.

Jag saknar mina syskon!!! Mina systrar ...


En del av mig är inte hel, det saknas en pusselbit och känslan blir sorg.
Avståndet gör det omöjligt att träffas så ofta som jag skulle vilja.
Och tyvärr är jag värdelös på att ringa ... vilket gör att dagarna går.
Mannens flygrädsla (den som checkade in efter utmattningen) har inneburit att vi väljer bort det sättet att resa samt att han inte riktigt är redo att hänga med på intensiva släktträffar.
Sist men inte mindre viktigt: den ekonomiska biten, jag har inte råd att åka iväg.

Vad jag kan göra är att försöka boka in och blocka tid i min vardag för telefonsamtal. Få höra deras röster och på så sätt vara mer närvarande. Så detta är min plan, bli mer delaktig även om det fortfarande innebär med visst avstånd.

Tids nog tar vi igen allt. Kärleken  och samhörigheten har och kommer alltid att vara störst.


torsdag 26 september 2019

Det känns fint att få ge


Min man har det bra, varje kväll får han massage av mig. Lyxigt!

Blir knådad över hela ryggen med sesamolja för att mjuka upp knutar mellan skulderbladen och ett område ovanför, strax under axeln.

Att vara den som ger är fint. Att få beröra så att det lindrar, det blir som en gåva, en present, en kärleksfull handling.


Igår när jag kom hem efter klass och precis satt mig i soffan med en stor kopp te så undrade mannen om jag hade någon idé till mitt blogginlägg? Om jag behövde lite extra tid att fundera ut ett sådant? Han är smart mannen. Tänkte att jag kunde få lite extra tid (för planering) när jag knådade hans rygg.

Fast jag behövde inte ... (sa han).

Men eftersom jag vet hur tacksam han blir och hur välgörande massagen är så säger jag inte nej (även om det är okey att göra det)

Så han har det bra, min man, varje kväll denna vecka har han fått massage.


onsdag 25 september 2019

Om att duga och vara tillräcklig


Detta genomsyrar och går som en röd tråd genom de klasser jag håller just nu, att jag/du/vi duger precis som vi är, att vi är tillräckliga! För så är det.

Men att vara svensk och ha jantelagen tatuerad innanför huden innebär att tvivlet ligger på lur.

Tänker att jag är på väg, att sakta men säkert så skalas lager bort och att jag långsamt närmar mig mitt sanna jag, den som till 100% tror på mina styrkor och förmågor. Den Mia som fullt ut följer sina drömmar och som skrattar tvivlet i vitögat för att hon vet att magkänslan är den rätta.

Härom kvällen fick jag läxa upp mig själv.


Jag hade hållit en yogaklass och min teamledare deltog. Hon kommer att närvara på allas klasser och pass. Jag har funderat över när det skulle bli min tur. Känslan i mig var god och jag var nöjd. Ändå så slog tvivlet mig i huvudet ned en stor gummihammare när vi bestämde tid för feedback!? Kvällen var för sen för att prata där och då, vilket innebar att jag skulle behöva vänta två dagar.

När jag lämnade byggnaden så satt tvivlet på min axel och letade efter fel. Sökte misslyckanden och viskade att jag inte varit tillräcklig ...

Men hallå! Vad höll jag på med? Sänkte mig själv utan anledning. Magkänslan hade varit god. Jag hade varit nöjd. Varför???


Fick trycka in tvivlet i ett hörn och ruska om det. Oavsett hur feedbacken kommer att ges så vet jag att den är tänkt som hjälp och stöd. Meningen är att jag, att vi alla ska utvecklas och kunna bli ännu bättre. Min teamledare är en empatisk och schysst människa som jag både litar på och uppskattar. Hur kom det sig att jag försökte sätta krokben för mig själv?

Jag vill ha feedback. Jag vill vara mitt bästa jag!

Dessutom vet jag att jag både duger och är tillräcklig. Alla dagar. Ingen kan göra mer än sitt bästa och har du som jag gjort det så är det good enough.

Så det så!





tisdag 24 september 2019

När det inte blir som DU tänkt dig, Hur reagerar du då?


Igår morse skulle jag ha min ordinarie morgonklass på en av stadens yogastudios, Matsäcken var packad och låg i väskan. Jag klädde mig och hoppade in i bilen. Körde in till stan och blippade mig in i studion. Brukar hinna landa i lugn och ro, äta lite och dricka en kopp te innan yogisarna droppar in, så blev det inte igår.

Inne i ett låst förråd förvaras musikanläggningen, Ipaden för inbokning, inloggning och musik. I detta lilla rum brukar jag hänga av mig mina privata grejer. Problemet för mig var att nyckeln till detta rum var borta!? Den låg inte på sin plats och jag kunde därför inte öppna förrådet.

Okey ...

Att yoga var inga problem, vi hade tillgång till salen. Musik kunde jag lösa genom att sätta igång Spotify men att tända stearinljusen i lyktorna blev plötsligt svårt. Hur skulle jag göra? Alternativet var tända lampor och det lockade inte.


Jag frågade därför de som närvarande om någon hade en tändare eller tändstickor?
Svar nej men en av kvinnorna erbjöd sig att springa hem och hämta. Perfekt!

Messade studioägaren så hon skulle veta läget och förstå varför jag inte använde bokningssystemet. Antecknade för hand alla namn, tände ljusen och satte igång min egen Spotify, dags att starta.

Vi hade en mysig morgon och istället för att bli frustrerad över den försvunna nyckeln så fick jag energi, det är så jag fungerar. Jag blev glad och inspirerad. Yogisarna som var på plats var alla samarbetsvillga och förstående, det är för mig häftigt.

För mig handlar det oftast om HUR jag kan göra något bra av det som hindrar mig?

Vad gällde den försvunna nyckeln så var den inlåst i det låsta förrådsrummet ... men det är en annan historia.


måndag 23 september 2019

Börjar med plan A


Har en tanke att jag ska vara med i en barnboks utmaning, nämligen Bonnier Carlsens stora manustävling, detta står på min todolista.

Tvivlet knackar på. När ska jag hitta tid för detta? Är det ens någon idé? Finns sååå många skickliga författare som ännu inte blivit utgivna ... för att inte tala om de som redan är etablerade.

Samtidigt så säger en annan röst: om jag inte provar så kan jag heller inte vinna. Sant! Ingen dröm är omöjlig. Friskt vågat, hälften vunnit. För provar jag och gör mitt bästa så är det en vinst i sig, det kan INGEN ta ifrån mig och räcker det inte hela vägen så överlever jag.


Idag har jag vigt förmiddagen åt att läsa på ordentligt om denna tävling samt fundera på ifall jag har en story som kan tänkas lämpa sig? Detta är Plan A. Lyser ljuset grönt (efter lunch) så kan jag utforma nya planer, typ B och kanske C.

För mig är det viktigt att hitta balans. Jag har flera bollar i luften samtidigt och det gäller att ha koll på dessa. Vill inte gärna att de ska landa pladask i marken, åtminstone inte allihop. Så ett steg i taget.


söndag 22 september 2019

Tid för återhämtning


När jag tänker på söndagar så kopplar jag ihop veckans sista med vila och återhämtning. Få landa, ladda batteriet och vara med familjen.

Egentligen var det många år sedan mitt/vårt liv såg ut så. Bytet från skola till butik ändrade drastiskt mitt arbetsschema och nu när jag är egen så arbetar jag främst de tider då andra är lediga.

Igår var jag ledig men hade annat inplanerat. Fotografering i en av stadens studios med lärare (vi som arbetar där) och några yogis. 90 minuter gick snabbt, väldigt snabbt. Tid att träffas, att lära känna varandra och att leka ihop.

Efteråt blev vi bjudna på god restauranglunch. När min mat kom in så insåg jag att det var fyra minuter kvar till nästa date! Messade att jag skulle bli sen. Åt, tackade för allt och sprang därefter vidare. Två timmars självförsvarskurs. Hann precis.


Det här med självförsvar är dubbelt för mig, jag är mot våld i alla former men samtidigt inser jag att det är bättre att ha fler än färre verktyg i min verktygslåda.

I ärlighetens namn så behöver ny kunskap tid, den måste nötas in, igen och igen. Det vi "lärde" oss igår (kanske vi inte ens minns i morgon?) ... om vi över huvudtaget minns det just nu?

Vem vet hur vi reagerar i stundens hetta? Kanske fryser vi till is? Kanske agerar vi? Jag hoppas att jag i alla fall skriker så högt det är möjligt.

Nåja, efter 90 minuters yoga och sen 120 minuters självförsvar så landade jag i soffan. Min kropp ville äta och vila, ta söndags ledigt, så det fick den.

lördag 21 september 2019

"En kvinna måste emellanåt göra vad en kvinna behöver göra"


För att vara helt ärlig så har jag typ haft mardrömmar. Lördagens projekt var ingenting jag längtade efter men som du vet så är livet inte alltid enkelt. Det finns stunder då det bästa är att knyta näven och säga till sig själv att allt kommer att gå alldeles lysande!

Faktum är att jag inte är någon vinterbadare, kallt vatten = nej tack.. Ganska lustigt med tanke på att jag som liten inte alls brydde mig, jag badade oavsett, 10-14 grader var inga problem.


Hur som, igår var det dags att rengöra vår pool, först backspola och därefter dammsuga. 17 grader i luften och 17 grader i poolen. Det är möjligt att detta låter okey för dig? Undertecknad var tveksam, kunde utan problem hålla mig för skratt.

"En kvinna måste emellanåt göra vad en kvinna behöver göra"

Drog på mig Astronautens våtdräkt, kortärmad och kortbent för surfing. Inte min storlek. Mannen försökte lätta upp stämningen med att skämtsamt säga att ärmar och ben kanske inte skulle vara så korta ... på mig?


Att kliva ner i vattnet med en för stor dräkt innebär att det blir luftfickor där det kalla vattnet kan cirkulera. Slutsats: mindre skönt. Nåja, efter cirka 30 minuter i poolen var jag klar. Heja mig!!! Check på den arbetsuppgiften.

Troligtvis kommer vi att behöva dammsuga minst en gång till innan vi stänger poolen för vintern men då kan jag förhoppningsvis göra det från kanten? Tänker leva på hoppet vad gäller den uppgiften.

Ha en skön söndag!


fredag 20 september 2019

En bra start


Tror att det kan ha varit en månad sedan sist? Med andra ord alldeles för länge. Ömmande hälar är en anledning till att jag avstått men nu den senaste veckan har kroppen bönat och bett, sagt att den är redo och att den vill.

Jag klädde mig i lager på lager med funktionskläder. Den tidiga morgonen var fortfarande kylig och jag behövde hitta en balans från start till mål, inte för lite men heller inte för mycket.

Så knöt jag på mig löparskorna och stack iväg. Sprang genom skogen ner mot ån, egentligen var planen att vända och springa samma runda tillbaka men det är tråkigt! Så istället för att återvända beslöt jag att fortsätta en annan mer outforskad väg. Normalt sett kan detta sluta lite hur som helst men med bättre kunskap (än för ett år sedan) om vägar och stigar gav jag mig av hemåt.


Sprang efter någon form av inre kompass och körde beräkningar i huvudet, vilket fungerade. Vid den grafittidekorerade förrådsbyggnaden svängde jag av, tänkte att åtminstone en stig borde gå uppför den branta väggen mot åsen. Hittade en mer eller mindre osynlig som jag vek in på. Att springa blev svårt så istället klättrade jag uppåt och kom till slut in på den stora stig jag sökte.

En bit från vårt hus så kan vi gå igenom en "ravin" (vår benämning"), min plan var att ta den vägen hem. Nerför ... det ville INTE mina knän! Kroppen meddelade tydligt att backträningen var avslutad och jag lyssnade (faktiskt, tro det eller ej). Väl inomhus avrundade jag med mjuk och skön yin, sådana asana som mjukar upp löparmuskler.

Bästa morgonen på länge! Rekommenderas.


torsdag 19 september 2019

Grönt ÄR INTE alltid skönt


Jaha, varför har vi egentligen pool?
För att jag älskar den! För att den ger livskvalitet och sätter guldkant på min tillvaro.

Men inte varje dag ...
Efter det där vattenprovet i somras när halterna cyanursyra var så höga att vi tömde 3/4 av poolen, beställde tankbil med en kubik vatten och köpte egen elektronisk vattentest utrustning så hoppades vi  ha mer koll. Läget borde vara stabilt och lugnt.


Nä ...
Dammsuga och backspola står på todolista, det vet jag men mannen noterade härom dagen att vårt vatten plötsligt blivit grönare? What?

Allt har gått snabbt och vi förstår utan att vara experter att vi fått alger i vattnet? Hur kom de dit? Svaret är (troligtvis) kemiska obalans. Igår lekte jag kemist (igen) och knappade in alla provsvar i kemikalkylatorn. Vattnet har efter analys chockklorerats samt fått pH-höjande pulver tillsatt. Idag ska vi inspektera resultatet samt göra nya mätningar.


Mannen minns att Astronauten äger en våtdräkt, det som jag efterfrågat och att den finns någonstans i vårt hus. Så nu har jag ingen anledning att undvika dammsugningen ...

Lockar inte med bad då det varit nollgradigt, inte ens ryktet att det ska bli varmt på lördag, typ 20 grader sporrar mig att kliva ner i det svala vattnet.

Nöden har dock ingen lag och jag har ingen att delegera till, så våtdräkten behöver letas fram och jobbet utföras. Suck. Önskar att vi varit rika som troll och haft en egen poolskötare som fixat allt sånt här ... men det har vi inte. Eller just ja, det är ju JAG!?!



onsdag 18 september 2019

Respekt bygger tillit


Mannen har en mission, en plan. Ett uppdrag han gett sig själv, för att han har lust och vill göra skillnad. Förbättra världen för en enskild varelse, vår grannkatt.

Astronauten skulle stöna om han visste. Köpa en kattunge och komma farandes med den i present till sin pappa. Sonen har enda sedan Tigers bortgång för ett år sedan tjatat om att VI behöver skaffa ett nytt husdjur.

Nåja

ALLA djur tycker om min man, så har det alltid varit, även de mer svårflörtade. Framför allt katter tittar gärna förbi för att hälsa. Under året som gått har flera stycken till och med gått husesyn. Det är som om mannen har telepatisk kommunikation med dem. Kroppsspråk och gester är lika viktigt som ord. Det finns en outtalad och ömsesidig respekt.


Nu till Pixie, för det är så hon heter. En svartvit hona som är bland det skyggaste jag mött. Katten vill gärna hänga under vår altan men har under lång tid snabbt sprungit undan om hon märkt att vi studerat henne. Försöka säga hej har varit omöjligt. Pixies beteendemönster har bekymrat oss. VAD har den katten varit med om? Hur blir hon behandlad? Vi vet inte. Hennes tillit till människor är typ noll.

Eftersom Pixie dagligen trippar omkring på vår tomt så har mannen beslutat sig för att försöka trygga henne. Visa att han inte är farlig. Små steg i taget. Han närmar sig, står kvar och backar undan allt utifrån Pixies dagsform. Härom dagen hade katten faktiskt försiktigt nosat på hans finger (!) och igår när jag kom hem så meddelade mannen (mycket stolt) att han fått klappa henne!!! Inte enbart en gång utan ett par.

Kanske kommer Pixie att få fullt förtroende för honom? Verkar så. Kanske vågar katten tro att det finns schyssta och snälla människor? Framtiden lär svara på den frågan.




tisdag 17 september 2019

Långt ifrån någon vintrampar dans



Igår skördade vi våra första vindruvor, blå och gröna. Små och söta bär. Planterade i fjol. Vågade inte vänta längre då temperaturen gått ned till en halv minusgrad under natten.

Druvorna får ligga i fönstret och gotta till sig precis som en del av våra tomater och paprikor. Eftermogna.


Det bästa med att ha hus och trädgård är just detta, att få njuta av frukten av det vi planterat. I år är vindruvsklasarna lagom många. Nästa år blir skörden troligtvis större eftersom plantor tillkommit men vi är fortfarande långt ifrån att trampa druvor till vin 😂

Det som är kvar att ta hand om i trädgården är alla äpplen och päron som mognar samt våra kryddväxter.

Var sak har sin tid, nu är tid att njuta!







måndag 16 september 2019

Dagens uppgift ... fixa en bra plan


Idag är det dags för mig att på riktigt sätta mig ner och finputsa på min planering vad gäller barnyoga. I våras fick jag en fråga om jag skulle kunna tänka mig att hålla yoga för barn på ett stadens bibliotek. Ett par tillfällen är inbokade.

Svaret var självklart JA. Är fritidspedagog i grunden så detta borde väl passa mig ... även om jag aldrig provat tidigare. Utmaning sporrar.

Det finns en plan, en tanke och jag har massor av material. Nu gäller det att skala bort och strukturera. Göra en lektionsplanering.


Med vetskap om att jag alltid tänker för stort så bör jag bryta ner och förenkla. Ha få men tydliga punkter. Låta barnens fantasi och rörelseglädje stå i fokus i den guidning jag ger.

Spännande uppdrag. Kanske kommer jag att vara helt slut efteråt. Eller så sprudlar jag av energi. Barn är ärliga, de säger vad de tycker. Vill de inte yoga så kommer de tydligt att visa detta.

Det gäller att ha en bra plan, fixar den idag.