Det oväntade svaret

För ett år sedan bytte vi bil och här kommer en reflektion samt liten berättelse:

Vår nya bil har ingen inbyggd gps, därför har vi laddat ner appar med samma funktion. Enkelt och smidigt förvandlas backkamerans display till karta med gps. Perfekt.

Testade igår när mannen och jag utförde ärenden. Med hjälp av Siri är det möjligt att ge ett verbalt kommando, typ "kör till Salagatan 20". Direkt dyker klickbara förslag upp. Välj det önskade. Kör.

När vi testat adresser inom vår stad samt Astronautens hemadress i Göteborg så provade mannen att säga: "Kör hem!"

Siri svarade: "Gör det, jag väntar här!"

Mannen och jag bröt ihop. Gapskrattade. Vilket svar 😂😂😂 

Siris kommentar berodde på att vi ännu inte programmerat hemadressen. Så klart. Men ändå, hon är rapp Siri.

... som rumpan på en myskoxe

Vandrar längs minnenas gata igen . Såg nyss ett minne (vilket fick mig att dra på smilbanden) det dök upp i mitt flöde. För 12 år sedan skrev jag detta:

Fick en skön kommentar från en elev igår:
- Mia, du kan hoppa ifrån ett 7 våningshus...
- Det klarar jag inte då kanske jag dör.
- Nej, inte med ditt hår det är så stort så det blir som en fallskärm!

Det finns många historier om mitt hår, framför allt kommentarer från olika elever samt andra barn. En annan kommentar från skolan där jag arbetade fick mig att skratta högt (i smyg). En elev var arg och i sin affekt så mindes han inte vad jag hette utan gjorde istället denna beskrivning:

"Hon som ser ut som ett får på huvudet!"

Eller som när pappa på skämt (med en stor del allvar) uttryckte sig under min uppväxt när till och med han tyckte att jag borde sätta upp håret: "Du ser ut som rumpan på en myskoxe ..."

Jag var lockigare då än vad jag är idag och mitt rufs kunde ha stor volym. Om du är utrustad med humörshår så vet du,: ena dagen vilt, lockigt och otämjbart - andra dagen plattare och mer intetsägande. Vad jag lärt mig är att mitt hår gör som det vill och därför är det ingen idé att försöka bestämma eller tygla det. En hårsnodd och klämmor fungerar - that´s it.

Hej svejs!

Let´s do this!

Igår var det dags, att starta terminen för mina aerialklasser, med andra ord "flygande yoga". Helt ärligt är det ingenting jag längtat efter och som undertecknad emellanåt funderat över anledningen till? Trots allt ville jag bli lärare i just detta innan jag insåg att  en yogalärarutbildningen var steg 1 för att uppnå mitt mål.

Eller? Det finns andra vägar att gå men för att få Milla Floryd som utbildare och lärare så vad detta ett krav. Ångrar absolut inte mitt val att först bli hatha vinyasa lärare, det gav mig erfarenhet att undervisa i fysisk yoga. Vidareutbildade mig inom yin samt nidra vilket har gett mig en bred bas. 

Aerialyoga har från dag ett inneburit lekfull praktik. Att få hänga uppochner, klättra, "falla" och sträcka ut är roligt och just de känslorna tar jag med mig i mötet med nya grupper och elever. Varför dyker då känslan av likgiltighet upp?

Vet att så fort jag kliver in i salen så kommer glädjen. Känner energin och lyckan när mina elever utmanar sig själva och lyckas. Varför återkommer känslan?

Tror att det handlar om att jag undervisar nybörjare vilket av olika anledningar betytt att min egen praktik upphört. All erfarenhet som lagrats innebär att jag varesig utmanar eller utvecklar mig själv utan har istället vilat i det som finns (vilket på ett sätt är både fint och skönt). 

Men ... jag som älskar utmaningar, hur blev det så?

En annan anledning är att det finns en saknad efter gemenskap, då jag startade var vi två (ja eller egentligen tre) som delvis tränade tillsammans. Vi hjälpte varandra och det skrattades lika mycket som min egen utveckling breddades. Vi lekte oss till ny kunskap! Så försvann först den ena och senare min främsta lekkompis vilket lämnade ett tomrum, därför behöver jag påminna  mig om att mina elever är de som möter mig i leken och att jag mår så bra på vägen hem.

Let´s do this!

Trasig eller hel?

Fredagens stämpling över höger fot känns fortfarande, inte så att rörelseschemat hindras utan mer som en ömmande trötthet när jag belastar för mycket.

Igår testade jag att springa. Ute var det nollgradigt vilket innebar underkylt väglag på gång- och cykelbanorna, inte bästa förutsättningar men så kan det vara denna tid på året och det stoppade inte mig.

Jag fick löpa på lätta fötter och koppla in hela kroppen samt medvetande för att notera varje spår av eventuell halka. Visste också att fötterna behövde få bestämma både längden på sträckan samt farten. Det gick bra och jag är så tacksam för det.

Hemma stretchades både lår, ljumskar samt fötter, allt för att tacka kroppen för att den gav mig tillstånd att utmana samt checka av foten, är dock medveten att jag behöver vara fortsatt försiktig.

Hej svejs!

En krossad hand ...

Det var igår efter frukost jag märkte det, handen var i delar och enbart underarmen stod oberörd kvar. Hur var detta möjligt? Och ... vad hade egentligen hänt?

Bredvid min säng, överst på den lilla bokhyllan står normalt sätt en smyckeshand vilken bär några av mina ringar, arm- och halsband. 

På golvet vid sovrummets altanfönstret låg ett finger samt en bit av handflatan (under själva handen), runt ikring återfanns smycken. Jag plockade upp bitarna och fattade ingenting, när hade detta skett? 

Kraschen kunde knappast ha varit ljudlös men det verkade ändå som om ingen i familjen hört eller noterat händelsen, åtminstone inte sagt något till mig. Visste att jag var oskyldig och trodde inte heller att någon av de andra tvåbenta varelserna hemma hos oss låg bakom den krossade handen.

Katterna ...

Knappast Stanley, han är för stor för den lilla hyllan. Audrey? 

Antagligen, hon är liten, snabb och emellanåt överallt på samma gång. Min huvudmisstänkte. Kanske hade hon hoppat upp för att bättre kunna se ut?

Nåja, det spelar ingen roll. Handen är behandlad, både limmad och tejpad. Smyckena är tillbaka och det syns knappt att det mesta låg i en hög, i mindre bitar igår.

Små små glimtar av mirakel

Under åren som gått sedan jag började skriva denna blogg så hamnar våra katters beteenden, vanor, ovanor, upptåg och/eller bus (emellanåt) i mina publicerade inlägg. När de gäller våra nuvarande pälsklingar, Stanley och Audrey, så har de möjligtvis fått mer utrymme än de tidigare, mycket tack vare (eller på grund av) att de är adopterade. Det som normalt sätt är självklart är absolut inte det när katterna fötts ute i det vilda, är livrädda för människor och saknar den tillit som de annars föds in i.

Efter 3,5 år så har vi kommit en bra bit på vägen, samtidigt som det ibland känns som att vi hamnar tillbaka på ruta ett (eller kanske inte så illa men du förstår nog vad jag menar).

I torsdags kväll kom mannen uppför trappan, glädjestrålande. Han berättade att han lyft Stanley och börjat gå uppför trappan för att visa mig. Halvvägs stretade hankatten emot och ville ner och väl uppe släppte mannen ner S. Jag hann aldrig se. Eller jag såg, både mannen och katten, stående sida vid sida. De tittade på mig. Mannen strök Stanley över ryggen innan katten tassade iväg, efter det fick jag veta vad som precis hänt.

Små, små glimtar av mirakel!

Lyfta och bära är inte tillåtet. Med jämna mellanrum provar mannen att lyfta Stanley (aldrig Audrey ... där är det NO NO!). Vår hankatt gillar inte lyften men vi vet att detta behöver tränas och tydligen gick det hyfsat bra i torsdags.

Men ... trappor är läskiga, det är värre att bli buren i en trappa än på plant golv så "vad som var vad" vet vi inte. Kanske hade det gått bättre utan trappa? Eller inte?

Ett litet myrsteg tänker du kanske men ett jättekliv för Stanley och för oss? 

Stämplad ... om än oavsiktligt

Tror inte jag varit med om detta tidigare eftersom jag inte är eller varit fotbollsspelare men igår hände det som inte hänt tidigare.

Jag var halvvägs in i ett intensivt träningspass då foten plötsligt satt fast, under en annan sko. Vi rörde oss snabbt till musik och det blev liksom tvärstopp.

Aj!

Hur gick det egentligen med foten, tanken for igenom huvudet, kunde jag fortsätta? Hade ingen lust att kliva av så jag testade att belasta höger fot, först gjorde det lite ont men ju mer jag ansträngde mig för  att använda så stor del av fotsulan så okeyade kroppen rörelserna.

Den stackars kvinna som ofrivilligt stämplat mig undrade? I mina ögon hade hon inte gjort något fel, det var trångt i salen och ett felsteg fanns i riskanalysen. Jag försökte trygga henne och fortsatte träna. Beslöt dock att låta bli att pressa foten. Valde att hålla tillbaka i de höga hoppen och kunde på så sätt genomföra passet.

Frågan kvarstod dock, vad skulle hända efteråt?

Bad mannen att linda alternativt tejpa foten, varpå Lejonkungen direkt erbjöd sig. Mannen svarade dock att det inte skulle göra skillnad. Hans direktiv var att använda sköna, bra skor och röra mig lagom, så fick det bli och både foten och jag mår bra.

Den egna inneboende kraften

Det händer ofta att jag dras till vackra eller coola omslag och/eller ettiketer samt annorlunda design, fler än en gång har jag handlat böcker och vin på detta sätt. Ofta har innehållet fallit mig i smaken men som sagt ingen regel utan undantag. 

För ett par år läste jag om en bok (i en tidning) och kunde så klart inte låta bli att beställa:

                               

Den damp ner i brevlådan. För mig var det mest magiska att den över huvudtaget fanns ... boken. Jag blev lycklig enbart av att läsa titeln: Pippi Power.

Jag presenterade mig som Pippi när jag var liten, sa att det var mitt namn. Hon var min stora idol och ALLT som Pippi kunde ville även jag göra, undertecknad var full av idéer och inte sen att testa ifall dessa fungerade i verkligheten.

Tror inte mamma tyckte att det var helt okey att jag nästan hann gunga/hänga i kristallkronan ovanför matsalsbordet. Ja, vi hade en sådan och jag hade hunnit upp på bordet, redo att greppa lampan när mamma skyndsamt lyfte ned mig.

Fick en gunghäst som såg ut som Lilla Gubben och en självkänsla som blev ordentligt boostad av min pappa men någon apa fick jag aldrig? Inte heller en kappsäck med guldpengar.

Boken jag köpte är läst, den var ungefär så intressant som jag hoppas, även om jag idag främst gillar att titta på omslaget. Pippi Power står för så mycket, typ positiv kvinnlig kraft, att våga tänja gränser, vara modig men samtidigt snäll.

Måste skriva titeln en gång till: Pippi Power
Känns nästan som om den är skriven till mig, som om det stod mitt namn i boken redan innan jag köpte den.

Önskar dig en bra fredag!

Helande händer?

Det finns stunder och dagar som är värda att vårda och minnas. Kanske har du sånna varje dag? Kanske märker du dessa, kanske inte?

Igår när jag arbetade extra hade undertecknad en sådan stund. Det blev lugnt och plötsligt fanns tid att samtala. Min kollega undrade om jag kunde massera hens nacke och axlar, vilket jag gjorde. 

Under åren sedan mannens kropp loggade ut och efterlämnade hjärnstress så har undertecknad masserat rygg, nacke och axlar. Beröringen har mjukat upp muskler och avlägsnat spänningar. Ett sätt för mig att visa kärleksfull empati och för mannen att bara få ta emot.

Min kollega har liknande spänningar, alla stressrelaterade och kan jag erbjuda någon form av lindring eller ökat välmående så mår även jag bra. 

Sanningen är att det inte finns någon utbildning i botten, är totalt självlärd, för att jag är intresserad och vill lära mig. Suger åt mig information och provar. 

Så i onsdags fick jag höra att kollegan varit till naprapat och betalat mellan 700 och 800 kronor. Behandlingen hade varit lik min massage och alla tips och träningsförslag som undertecknad gett gav även naprapaten. "Jag är skyldig dig pengar", sa kollegan och skrattade, "Du är precis lika bra!"

Wow! Alltså ... så skönt det känns att veta att jag gjort "rätt", att min magkänsla och mina händer (som skjutit från höften och gått på känsla) kunnat lindra. 

Jag är en glad amatör, inget mer men just nu oerhört tacksam över att ha fått göra positiv skillnad.

Inte en utan två små bebisar!

I helgen som var beslöt jag att leta reda på påbörjade men inte avslutade skrivprojekt, det visade sig vara lättare sagt än gjort. Den historia som tydligt bevarats i mitt minne fanns inte sparad någonstans på den laptop jag använder. Ingenstans?!?

Kunde den påbörjats innan jag bytte dator?

Hmn ... alla andra alster låg prydligt placerade i dokumentmappar, märkta: äldre, färdiga samt påbörjade. Var var den? Slängd? Nej, aldrig.

Så (flera timmar senare) slog det mig att jag skulle kunna kolla Google drive och bingo! Där fanns inte enbart min försvunna början utan även ytterligare en novell i samma genre. Jippi!!!

Äntligen kan jag klappa mig själv på axeln och säga "bra gjort", för lusten att skriva knackade på direkt och undertecknad har nu en bra början på inte en utan två nya manus.

Inte en utan två små bebisar! 

Grattis till mig.

Tisdag = gott, gott!

Så här en vecka efter vår svenska fettisdag kan jag undra hur många ton semlor det åt just den dagen? För om vi ser till hela Sveriges befolkning så är jag övertygad om att vikten av den traditionella gräddbullen motsvarar ton.

Svar JA, jag smaskade i mig en nybakad konditoriskapelse. Missade inte chansen att njuta fullt ut och få grädde på nästippen. Vår fettisdag blev precis som planerad.

Fortsätter som vi börjat och låter även denna tisdag gå i semlans tecken och köper hem ett par läckerbitar att njuta av. 

För ett par år sedan skrev jag en saga som heter just "Semlan". Jag kommer inte lägga upp den i min blogg eftersom den är kontrakterad. Vet dock inte om den kommer att bli utgiven?  Tiden har gått ut och underskattad funderar på att skicka den vidare till andra förlag ... någon dag. Kanske? Det lär visa sig.

Puss & kram!

Sonen föreslår ny hobby!?

Lejonkungen har fått en lysande idé och den innefattar min tid samt kompetens. Han har frågat och jag svarade ja., det sägs att vi ska göra detta tillsammans, en mor - son aktivitet. Kvalitetstid. Av någon anledning är jag smått skeptisk, då scenariot mycket väl kan bli så att jag (helt ensam) ror iland projektet. Haha. Vi får se.

När grabbarna växte upp introducerades de (av sina äldre kusiner) för warhammers, små plast- eller metallfigurer som placerades i ett hemmagjort landskap (a´la Mia) för att sedan "lekas" med. I vårt hem handlades det dvärgar, alfer och annat från Sagan om ringen triologin. Jag sprayades grundfärg i duschen och sen blev det dags att måla. Varje varelse tog flera timmar och de extremt små detaljerna innebar fingertoppskänsla samt god syn.

Astronauten målade fler än Lejonkungen men bad därefter mig om hjälp, allt var så pillrigt, tidskrävande samt i deras ögon svårt. Ibland målade vi tillsammans men allt eftersom tiden gick droppade de av. Helt allvarligt hade jag inte så mycket emot att landa i det meditativa tillstånd som detta målande innebar så jag lät kidsen hållas. Efter ett par år växte de från sina warhammers och allt packades ner i kartonger.

Lejonkungen äger ett spel som heter Talisman, det är ett bräd- eller bordsspel och genom åren har han samlat på sig flera tilläggsvarianter. Fantasyspelet är utmanande och roligt men tar tid. Tänk dig någon variant av Drakar och demoner fast med små miniatyrgubbar(som rör sig över en stor yta och stöter på diverse faror), spelpjäserna påminner om warhammaers.

Idén som Lejonkungen knäckte är att han och jag ska måla alla figurer: vargar, trollkarlar, magiker, troll, grodor, krigare, spådamer, tjuvar och andra varelser. Mannen har plockat fram helt nya modellfärger, visserligen enbart i skala svart/vitt, grå/brun, skogsgrön och hudton. Vi saknar guld, silver, samt alla klara färger = dyrt! Penslar är dock inköpta så nu kan grodor, troll och annat murrigt målas.

Måste dock vänta till sonen kommer hem med spelet eftersom han i skrivande stund hänger med kompisar och alla figurer samt Talismanspelet är med. 

Drar bort tejpen som fästes över munnen

Nu är det officiellt och jag får dra bort tejpen som fästes över munnen för cirka två veckor sedan. En av tjänsterna är min!

Timmarna är få men det är en anställning och jag slipper gå på timmar vilket känns sååå bra!

Har fått ett schema och fört över arbetstiderna i min egen samt den gemensamma digitala kalender som mannen introducerat och som undertecknad faktiskt (under visst motstånd) lärt sig använda (gillar fysiska mycket bättre men okey då).

När vi fick erbjudande om tjänst så lovade var och en av oss (fem stycken) att hålla oss tysta samt inte prata med någon annan än vår familj, detta för att mina/våra chefer skulle hinna kontakta alla de som sökt men som denna gång inte dragit någon vinstlott.

Ärligt talat så har det inte varit helt enkelt då flera (ganska många) av våra kollegor ställt direkta frågor. Jag gillar inte att ljuga men vita lögner har denna gång varit nödvändiga.

Hurra för mitt "nygamla" jobb!

I mars, vilket är snart, kliver jag/vi på.

... i det som finns kvar

När jag var i samma ålder som Lejonkungen gick jag en modedesignutbildning. Igår hittade jag några av mina presentationer, faktiskt den första uppgiften vi fick sätta tänderna i och undertecknad häpnar över kvalitén på resultatet. I mitt huvud och det minne jag har av uppstarten så antog jag att skisserna samt layouten borde vara "sämre" men på något sätt så förmedlas känslan "wow" i det som finns kvar.

Skiss av klänning inför slutkollektionen

(har inget med texten ovan att göra)

När jag sökte och lämnade in arbetsprover var min styrka (kreativitet samt) tecknandet, inte sömnaden. Under min uppväxt hade jag visserligen sytt om samt konstruerat kläder, "en idé poppade upp", det sköts från höften och skapades genom att jag lekfullt testade mig fram. Använde allt som fanns att tillgå: gamla lakan, mammas avlagda kjolar/klänningar, sjalar och filtar. Kunde ingen mönsterkonstruktion och egentligen bara rak- samt sicksacksöm på symaskinen men resultatet blev användbart.

(Varm väst med pälskrage samt dragkedja av gammal barnfilt)

När jag senare blev bjuden på kadettbal under min studietid (på lärarhögskolan) så syddes klänningen av tyll, fodertyg och annat billigt spillmaterial. Mamma suckade och förslog att jag skulle leta i second hand butiker men min kropp var för liten, det skrala utbudet för dyrt och jag för snål så undertecknad designade min alldeles egna "prinsessklänning", (vilken fick godkänt av mamma). 

(Extremt skrynklig balklänningen typ 20 år senare 

under prinsesslek tillsammans med brorsdotter)

Det fanns en ärvd kreativitet men den var oslipad och kanske var det tack vare den som jag senare kom in och kunde plugga både modedesign samt grafisk formgivning? Har dock lärt mig att jag oftast är bäst när jag saknar "kunskap" - det är och blir så mycket enklare att skjuta från höften (även om det antagligen tar betydligt längre tid).

Experimentera är spännande och emellanåt blir allt pannkaka men DET är okey.

Puss & kram

Händerna på bordet!

                                                                                  

Den 15 februari för 32 år sedan förlovade vi oss, mannen och jag. Champagne och jordgubbar i sängen och sen tog vi ett plan till Paris! Romantiskt, absolut.

Några av våra bästa vänner pluggade där och vi skulle tillbringa en vecka tillsammans. Jag och mannen bokade hotell endast något kvarter ifrån den lägenhet de bodde i eftersom deras hem var alldeles för litet för sovande gäster. Innan avresa fick vi ett fax (!!! ja du läste rätt), det kom till mannens jobb. I Paris var det vår, ungefär 15 grader och sol, underbart härligt tänkte vi och packade lättare ytterkläder.

Då ja (när faxet sändes) men inte när vi anlände. Temperaturen sjönk till nollstrecket och jag tror inte jag frusit så mycket som under den veckan ... Skinnjackor och varma tröjor hjälpte absolut inte mot den råa kylan som gick genom märg och ben. Värmen på hotellrummet var inte så mycket bättre men roligt hade vi!

Tillbaka till den 15 februari 1992. Vi hade stämt möte med våra vänner på en bar, tänkte att de skulle få bli de första som fick veta att vi (samma morgon) förlovat oss.

Blev inte riktigt så ... Vi satt med händerna under bordet, inget vi planerat och visste inte riktigt hur eller varför vi betedde oss som vi gjorde. Kompisarna noterade att något var annorlunda, att vi agerade udda och inte var lika avslappnade som de var vana. Så till slut kom den fras som hjälpte oss:

"Upp med händerna på bordet!!!"