söndag 28 februari 2021

Det hade kunnat vara Audrey

För fyra år sedan designade jag hattar på min lediga tid. Ofta virkade med även sydda eller tillverkade på andra mer udda sätt. Dagens blogginlägg är från den 1a mars 2017

När censuren slår till


Igår visade mannen mig den nyaste hatten jag gjort (eller fortfarande håller på med), han hade hämtat den ifrån hattstocken.

"Har du sett? Vad har hänt?", frågade han samtidigt som han visade mig min hatt.
"Verkar som att den inte fått godkänt", svarade jag och pillade lite försiktigt på de spretande stråna till brättet. "Designen och dekoren höll tydligen inte, jag har blivit underkänd ..."


Jag visste av vem och jag hade en aning om varför. Det blev ett allvarligt samtal eller om jag ska vara ärlig så var det jag som pratade under tiden som förövaren snällt satt stilla och tittade allvarligt på mig. Vid ett tillfälle svalde han ljudligt, det var när jag sa att strå knappast är bra för matsmältningen.


Tiger har gjort det tidigare, dragit iväg med det färgade strået och ätit upp delar. Nu hade han inte kunnat motstå min hatt!

Nåja censuren slog till och kanske blev hatten betydligt folkligare efter det att Mr Cat har sagt sitt? Jag har inte känt mig färdig och vi skulle kunna säga att min hjälpreda avslutade arbetet åt mig.


Tack och hej!

lördag 27 februari 2021

Men jag själv då?


Bryt ihop och kom igen - var inte så j-la duktig hela tiden! Orden är riktade till mig själv och inte till dig som läser detta.

Emellanåt kommer livet inklampande och ställer till oreda samt skapar kaos, det händer oss alla. För egen del axlar jag manteln där jag blir lugn, närvarande och handlingskraftig, bra egenskaper absolut men efteråt kan känslan av tomhet uppstå ... oavsett om situationen löst sig på bästa sätt och allt borde vara frid och fröjd.


Min problemlösar förmåga arbetar på högvarv, försöker se både helhet och detaljer med fokus riktat på att  alla inblandade mår så bra som möjligt samt att bekräfta dessa. Vara det där ljuset i mörkret (som en av mina tidigare lärare påstod att jag är).

Men jag själv då?

Mannen säger att det bästa jag kan göra (när allt lagt sig) är att tillåta mig att bryta ihop så att jag kan komma igen, ännu starkare. 


Så igår gjorde jag det, lät tårarna rinna i några minuter och kände befrielsen. Det är okey att inte alltid vara "stark", att få vara liten och ledsen. Få luta huvudet mot en varm och mjuk axel och släppa taget.

Det kan räcka med fem minuter eller kanske femton. Skölja bort. Rensa ut. Ladda om. Andas.



fredag 26 februari 2021

Vårkänslor kl 06:00

Igår när jag väcktes av katterna så var det inte lika mörkt som det blev efter det att snön smälte bort. Det var som att någon tänt lampan, trots att klockan enbart var 06:00.

Väl ute vid brevlådan (för att hämta morgontidningen) höjde jag blicken och tittade upp mot himlen. En stor gul måne strålade på samma sätt som solen brukar. Den spred sitt ljus och om jag inte vetat bättre så skulle jag gissat att klockan varit betydligt mer än den faktiskt var.


Vårkänslor. Fåglar som kvittrade och som fick katterna att springa från det ena fönstret till det andra. Leta möjligheter att ta sig ut. Audrey som aldrig pratar med oss påkallade vår uppmärksamhet och bad först sin husse om hjälp. Långa samtal där mannen svarade så bra han kunde. När inget fönster öppnats och hon själv inte lyckades buffa upp något med nosen kom hon in till mig. Pratade och pratade ...

Katterna reagerade lika mycket på ljuset och alla vårljud som vi, skillnaden är att vi får gå ut vilket de inte får ... än.

Jag knöt på mig löparskorna och startade morgonen med en lång tur längs ån. Helt ljuvligt även om det i vissa lägen blåste riktigt ordentligt. 

En solig dag ger energi av bästa slag. Inläsningen av ljudfiler till "veckans bok" flöt utan hinder precis som min företagsklass. Dagen till ära var jag dessutom ledig under eftermiddagen, alltså inget extraknäck i butiken. Sammanfattningsvis en bättre fredag på "jobbet". 

Önskar dig en skön lördag!




torsdag 25 februari 2021

Lapptäcket som symbol

Arvet och historien som formar oss, det som är grundpelarna i vårt liv: familjen och kärleken. Dagens blogginlägg handlar just om minnen vi bär på och vad de viskar till oss.

Ett gammalt lapptäcke ...


Fick ett mejl av syrran, hon tackade för den bröllopspresent de fick för ett antal år sedan.

Det tackades vid själva överlämnandet, absolut. Jag höll ett tal och täcket var en bonusgåva. Ett lapptäcke vilket jag sytt under min studietid. Hade inga pengar men många idéer, följde Kajsa Vargs gamla talesätt "man tager vad man haver".

Jag hade samlat ihop gamla avlagda tygstuvar, dessa monterade jag ihop. Pusslade. Mätte, klippte, nålade och sydde. Ett blåvitt lapptäcke.


För mig fanns inga rätt och fel. Tygerna kom från mitt gamla favorit nattlinne, pappas kallingar, mammas scarf, blusar, syrrans T-shirt, lakan och annat jag hittat.

För mig handlade det om vår barndom och uppväxt, att det mesta var tillåtet och fyllt med oändligt mycket kärlek. I varje söm bevarade jag familjens själ, det gav mig trygghet.

I bröllopstalet, innan jag lämnade över det gamla lapptäcket som för en del kanske mest såg ut som något katten släpat in, hoppades jag förmedla all den kärlek vi vuxit upp med och att det nu var min tur att låta syrran överta det lagade och renoverade täcket.


I mejlet jag nyligen fick förstod jag att den önskan jag hade DÅ plötsligt har rotat sig. Syrran mindes täcket de fick, har letat fram det och NU kom ännu ett tack men denna gång med en annan känsla.

Allt handlar om vår historia, om vårt arv, det vi förmedlar till våra barn och om den starka kärlek till familj och släkt vi fick via modersmjölken.

Jag är sååå oerhört tacksam att jag har de syskon jag har. Att jag föddes in i den familj och släkt som formade mig så att jag kan försöka vara mitt bästa jag som mamma, fru, syster, dotter, kvinna och vän.


Kram!

onsdag 24 februari 2021

Ge inte upp

Det är uppförsbacke hos den lilla familjen i det vita huset på vår gata vad gäller teknikstrul. Trots ihärdiga och kreativa försök så är motståndet stort.

Vi försöker gå runt, klättra över och krypa under. Hitta kryphål som vi kanske missat men det är som att slå hög sly med en slö machete ...

Den film som helt tydligt existerar finns inte???

Hur som så har jag god hjälp av mannen, han sitter med sin PC och jag med min Mac och kanske kan vi lösa mitt problem på något sätt? Två hjärnor kan vara bättre än en (även om min äkta hälft är betydligt vassare vad gäller denna typ av problemlösning).

YES!!! Yes. Yes.

Min man är bäst! Han löste problemet och nu kan min företagsklass få sin länk till veckans onlineklass. Äntligen! Det är verkligen värt att fortsätta kämpa ... alltid. Det som verkar överkurs kan lyckas. 


Kram!

tisdag 23 februari 2021

Den osynliga filmen

Vissa dagar blir inte riktigt som tänkt, en sådan dag hade jag igår. Jag säger inte att den var "dålig" bara mer tålamodsprövande. Teknik i all ära men när den inte fungerar ... ja du vet nog vad jag menar.

Började morgonen med en tidig klass och upptäckte att jag såg suddigt? Förstod inte varför, jag hade satt i mina linser. Eller? Ena ögat såg oskarpt medan det andra hade bra skärpa. Den enda förklaring jag kom på var att den ena linsen inte hamnat där den borde (i ögat). Kanske hade jag blinkat bort den och nu kunde den vara precis var som helst. Ja, ja ... är ändå dags att byta par.

En bit in i inspelningen (av yogaklassen) inser jag att min mick slutat fungera. Hade ingen aning om när eller hur länge den varit död, bara att detta såklart INTE var bra. I tider som dessa när många yogar online så vill ingen att tekniken ska strula. Alla önskar bästa kvalitet på livesändningar och nu hade jag inte kunnat leverera detta. Även om felet egentligen inte varit mitt (att sätta mikrofonen på laddning över natten) så kändes det surt. Svarade i chatten och bad om ursäkt under tiden som batteriet fick nytt liv.

Hemma beslöt jag att spela in klassen på nytt i min hemmastudio (med telefonen). Inga missöden. Allt flöt på fram till att jag skulle överföra filmen till datorn. Då svarar all apparatur att videon inte inte kunnat laddas över till iCloud eftersom mitt konto är fullt?

Men hallå, jag kan ju se filmen! Den finns på mobilen men så fort jag försöker föra över den på ena eller andra sättet så hittas den inte? Suck ...

Började radera för att rensa filer och startade om alla apparater men trots det så finns inte filmen som helt tydligt existerar (både i mina och mannens ögon). Retfullt visar den sig när vi klickar upp mina bilder. Ljud och bild är bra men videon befinner sig fortfarande i någon form av Ingenmansland. 

Så igår fick jag mindre gjort än planerat, vi kan säga att tekniken kom emellan.




måndag 22 februari 2021

Leopard + lillasyster = kärlek

Idag tänker jag bjuda på ett fem år gammalt blogginlägg. En text om tigrar och leoparder, om julklappsinköp, magkänsla och kärlek. Håll till godo!


Leopard + lillasyster = sant!

Lugnet efter stormen råder i vårt hem och jag njuter.

Våra fyrbenta äventyrare ligger hoprullade i sovställning helt nära mig och låter mig arbeta ifred. Vi har alla fyllt vår kvot av dramatik för en dag eller två.

Igår när mannen kom hem efter jobbet så hade han med sig en ny "familjemedlem". En tröst till den matte som saknat sin buddy. 



En mjuk, tystlåten och snäll medlem till vår flock som med en gång accepterades av alla. "Fanns ingen tiger", sa mannen när han överlämnade gåvan, "men den här ser i alla fall ut som Tigers mage!"


Det på minner mig om den jul för många år sen när jag var ca tio år. Pappa hade gett oss julklappspengar och jag var med min bästa kompis på stan för att handla. Precis som då ville jag ge något till hela släkten, inte för att det förväntades men för att jag redan då älskade att överraska andra och nu var det ju till och med min älsklingshögtid JUL. 

Hela hösten hade jag samlat alla alster jag hunnit göra på slöjden och gömt i min garderob, detta för att få mer pengar att dela på till de som fortfarande stod kvar på julklappslistan.

Min yngsta syster var ca tre år. Hon älskade mjukdjur och hade sängen full. I en affär hittade jag ett gosedjur, en leopard i samma färgschema som Tigers mage ovan. Kärlek uppstod vid första ögonkastet och jag köpte den utan att bry mig om vad den faktiskt kostade.


På min julklappslista stod tio namn, ett kunde jag stryka. I plånboken hade jag halva summan kvar av den sedel som jag fått av min pappa ...

Ändå visste jag: leoparden + lillasyster  = sant

Allt går att lösa har alltid varit mitt måtto. Jag och min bästis hittade en lågprisbutik och fyndade! Jag höll min budget och alla fick sina julklappar.

Leopard + lillasyster = kärlek. Tror det blev hennes bästa julklapp det året, de var oskiljaktiga. Det enda som hände var att leoparden fick ett namn: Tiger!

Så vår Tiger har en leopardfläckig mage. Jag fick en leopard av mannen eftersom tigrar inte fanns i sortimentet och syrrans leopard fick namnet Tiger.

 

söndag 21 februari 2021

... samtidigt som jag med ena handen kastar ...

Skriver från soffan med tända ljus och ett urdrucket glas vin på bordet samtidigt som jag med ena handen kastar Hillsbitar kors och tvärs över undervåningen som Stanley rusar efter. Så jobbar jag ...

Har haft en skön helg, arbete blandat med vila och så härligt rolig flygande lek med kollega. 

Har hunnit  långfika med en av mina bästa vänner, prata extremt länge med en av syrrorna i telefonen, sprungit, yogat, ätit, kollat film och bara varit med mannen. Laddat batteriet på bästa sätt.

Men att få leka i gungan med kollegan är och var något jag längtat efter. Utmana mig själv och låta henne testa "moves" på mig för att kolla om de kan fungera på hennes elever i de klasser M erbjuder. 

Älsk´ på att få vara elev! Borde egentligen signa upp och gå kursen IRL (skulle vara bonus både för mig och mina elever) men M undervisar på söndagskvällar och de är  "heliga" och blockade till förmånen för man, katter och eventuella barn (ifall de önskar komma hem på besök). 

När du läser detta är det måndag och en ny vecka har påbörjats. Önskar dig en bra dag!



lördag 20 februari 2021

En tretår - det mindre kafferepet

Jag kan inte låta bli att bjuda på ännu ett kapitel ur Husmoderns presentbok från början av 30-talet. Med ett leende på läpparna läser jag om dåtidens vett och etikett och tänker att vissa sociala normer lättats upp och förbättrats medan andra kanske vore trevliga att hitta tillbaka till.


En tretår
Med denna rubrik ha vi velat beteckna en av de roligaste, 
minst konventionella och mest traditionella bjudningar, 
som vi äga i Sverige: det mindre kafferepet

Man samlas några förtrogna vänner kring en kaffekopp, 
nej, förlåt, tre, och låter tungan arbeta i kapp med händerna, 
ty alla har sitt handarbete med. 

Och hatten tar man av i tamburen.
Välfägnaden är uppdukad på ett bord framför soffan
och i den taga de två förnämsta gästerna plats.

Doppet kan bestå av fem sorter:
Vetebröd
Gräddkransar
Korintkaka
Annas sockerkaka
Fina små skorpor


Om du som jag tycker att det lämnar en besk eftersmak att bedöma dina vänner efter hur "rika" de är så tycker jag att vi skiter i den regeln. Jag förordar fri placering.

Helt ärligt så platsar jag inte för fem öre. Fikabröd existerar knappt i vårt hem (om inte mannen varit förbi konditoriet och handlat). Vår frys och vårt skafferi innehåller ingredienser att baka godsaker av men det görs sällan ...

Jag platsar inte heller vad gäller intagandet av sötsaker, dricker hellre en stor kopp te, en latte eller en espresso. Jag har inga problem att bjuda in och visst kan jag baka om det förväntas men fem sorters fikabröd!?

Så har vi handarbetet, där kan jag hålla. Jag skulle kunna ta med mig materialet till en ny hatt, problemet här är snarare mina vänner ...

Men om jag gör en grej av Tretåren som att allt handlar om en lek då fungerar konceptet. Alla kan se det som en maskerad. På med hatt och medtag något att pilla med, att få tungorna att arbeta lär vara det minsta problemet.

Största "hindret" just nu är pandemi som härjar ... kvadratmeter yta, antal gäster och restriktioner gör att jag väntar med social gruppsamvaro och tänker: tids nog. Den som spar hon har!


Hej svejs!

 

fredag 19 februari 2021

Nospuss och fotbollskiwis

Vad sägs om en lägesrapport? Det har nu gått cirka 7,5 månad sedan Audrey och Stanley flyttade in hos oss. Och vad har egentligen hänt med de skrämda och rädda katter vi adopterade i juli 2020? 

Har de gjort framsteg? Har vi?

Tja, vi dansar fortfarande två steg fram och emellanåt ett steg tillbaka men på något sätt så rör vi oss i rätt riktning. Det finns dagar när det känns som vi står på ruta ett eller kanske tio och att väldigt lite har hänt. Sen finns det tillfällen när jättekliv görs, precis som när ett barn tar sig över tröskeln till nästa utvecklingsnivå.

Vad som håller i sig är det starka bandet mellan katterna, kärleken, omtanken och tilliten. De har så mycket som de skulle kunna lära ut till oss människor om vi ville lyssna (och härma).

Audrey undviker fortfarande fysisk kontakt utom vid de tillfällen då hon själv söker upp mig (oss) och lägger sig bredvid, tätt intill, på täcket (när hon vill att jag ska stiga upp). Annars är husse favoriten, det är han som letar fram alla ekollon, leksaksmöss och bollar, det är också han som serverar extra torrfoder i form av lek eller för att han alltid tror att de är hungriga när de söker kontakt med oss ...

Audreys senaste nöje är att peta upp alla kiwis ur fruktskålen, putta ner dessa på golvet och sen spela fotboll. En annan favoritplats är vår säng där A busar med en liten tygsköldpadda, gömmer den under täcket för att attackera bytet.

Stanley beter sig mer som en hund och leker apport (även om han inte lämnar tillbaka utan istället äter upp de torrfoderbitar som vi kastar och han rusar efter.

Men Stanley kurrar!!! När han väcker mig på morgonen och önskar frukost så spinner han, högre än han vågade tidigare. Och igår morse blev jag grundligt nosad över näsa samt ögon och sen slickad på ögonlocket av Audrey! Detta har hänt tidigare för ett halvår sedan. Då vågade hon undersöka när jag sov, nu vågade hon mer på riktigt (utan all rädsla som hela tiden lurar i bakgrunden). För rädslan finns där, under ytan och oförklarliga eller plötsliga ljud skrämmer.

"Matte, DU stör!"


torsdag 18 februari 2021

När motivationen slinker ut genom bakdörren ...

I skrivande stund gör jag något som egentligen är mot mina principer men ändå så normalt mänskligt. 

Vet vad som står på min "att göra lista" men kan liksom inte få tummen ur. Vill inte, har tappat all lust, så jag förhalar och prioriterar om.

Min plan var att läsa in ljudfiler mellan lunch och promenaden till "extrajobbet". Enligt schemat så bör det göras idag MEN så har jag plötsligt fått en ledig fredagseftermiddag vilket betyder att det finns mer tid. Ny tid, som inte är låst för annat. Hmn ...

Plötsligt blev bloggen viktigare än inläsningen. Hmn ...

Åh andra sidan så kommer allt att vara klart i tid, vet att jag hinner (för undertecknad är snabb när hon väl sätter igång), därav handbromsen, motivationsbortfallet och omprogrammeringen. 

Latmasken i mig kryper fram och viskar att vila ÄR viktigt och jag nickar. Självklart, ska ju arbeta de timmar som normalt är blanka och avsatta för egentid, så why not? Skriver klart detta inlägg och sen chillar jag en stund innan plikten kallar (butik och senare yinklass).


Önskar dig en skön fredag!



onsdag 17 februari 2021

Sååå jag!



Satt härom dagen och läste och snubblade över ett citat 
som jag bara var tvungen att skriva ned på en gång. 
Det stod att Woody Allen uttalat orden:

"Jag har ingen aning om vad jag gett mig in på
men inkompetens har aldrig stoppat mig från att med entusiasm
kasta mig in i nya projekt"

Det kändes som om orden kunnat komma ur min mun för precis så tänker jag. 
Att skjuta från höften och improvisera är ett sätt att hantera nuet när hinder uppstår. 
Målet är tydligt men inte vägen dit, 
vetskapen att jag kommer fram på något sätt är allt jag behöver.


Detta betyder inte att jag aldrig förbereder mig inför uppgifter för det gör jag. 
Ambitionen är stark och kanske är det just för att försöka avlasta mig själv i prestationen 
som jag älskar att skjuta från höften. 
Det blir som det blir och nästan alltid blir resultatet överraskande bra.


Så klart inträffar det att allt går åt skogen, 
att jag får be om ursäkt och göra om från början men det är okey. 
Erfarenhet är ett ord för alla misstag jag begått.

Jag blir fylld av energi och lustbetonad motivation 
när jag möter spännande utmaningar,
that´s me!

tisdag 16 februari 2021

I semlans kölvatten



Så här dagen efter vår svenska fettisdag kan jag undra hur många ton semlor det åt just igår? För om vi ser till hela Sveriges befolkning så är jag övertygad om att vikten av den traditionella gräddbullen motsvarar ton.

Svar NEJ, jag smaskade inte i mig en nybakad konditoriskapelse. Missade chansen att njuta fullt ut och få grädde på nästippen. Vår fettisdag blev inte som planerad.

Istället arbetade jag hela dagen och kvällen, åkte från ena studion till den andra, planerade klasser och extraknäckte i butiken då en kollega är sjuk.

Men den som spar har kvar. Vi låter istället denna onsdag gå i semlans tecken och köper hem ett par läckerbitar att njuta av. Om vi vill så kan vi låtsas att det är tisdag ;)


För ett par år sedan skrev jag en saga som heter just "Semlan". Jag kommer inte lägga upp den i min blogg eftersom den är kontrakterad. Vet dock inte om den kommer att bli utgiven?  Kanske? Möjligtvis som ljudbok? Det lär visa sig ... någon dag.


Puss & kram!

måndag 15 februari 2021

Det som göms eller DEN som glöms bort i snön


Så här i sportlovstider fundera jag över episoder som inträffat i skidbackar under min tid som skidåkare. Här kommer fem händelser som precis nu fladdrar förbi.


Det första minnet är ifrån slalombacken i Kiruna med syskon och kusiner. "Lillasyster" kan ha varit sex år. Som en vildbatting susade hon och den jämnårige kusinen nedför pisten och försökte slå någon form av hastighetsrekord. De swischade förbi, utan att svänga eftersom själva störtloppet gav adrenalinkick. Upp och ned hela dagen. Senare på e m kanske tröttheten slog till, syrran gjorde världens praktvurpa. Hel men arg reste hon sig, skidorna hade försvunnit! Det visade sig att de fortsatt glida under snön (den pistade backen) och vi stod alla som fån och funderade på var vi skulle börja leta? Det enda sätt vi kom att tänka på var att använda våra egna stavar och köra ned i snön för att se om vi fick träff. Till råga på allt närmade sig backens stängningstid och vi visste att om pistmaskinen hann först så skulle syrrans skidor bli kaffeved. Så vi punkterade det parti i backen som pekats ut och tro det eller ej men i sista sekund hittade vi på skidorna! Tror det var brorsan?


Minne två: Riksgränsen. Jag vurpade i Apelsinklyftan och tappade glasögonen. När jag väl konstaterat att kroppen var hel och jag sopat av mig det mesta av snön så hittade jag också mina brillor men utan ena linsen! Alltså ... hitta en bit glas/plast mitt i en brant, går det? Men skam den som ger sig, glasögon är dyra! Jag kröp på alla fyra och samma kusiner och syskon fick hjälpa mig att leta. Som genom ett under fann jag linsen och kunde trycka tillbaka den i bågen, änglavakt.

Minne nummer tre: som mannen skakar på huvudet åt och säger att det är bara jag som nästan lyckas med något sådant, är ifrån en backe i Dalarna. Vi åkte över dagen med jobbet. I stolsliften hamnade jag och en av mina manliga  arbetskamrater i en intressant diskussion. Vi glömde bort att vi satt i liften och plötsligt så ser vi hur vi missat att stiga av. Oops! Hur gör vi nu, hann vi säga? Och såg oss dingla med fötterna högt över marken hela vägen ned igen. Pistvakten i sin lilla hytt var uppmärksam, rusade ut och stannade liften precis vid branten. Vi skrattade lite generat och tackade.


Minne fyra: Idre. Detta var första gången kidsen var på skidsemester och skulle få prova på slalom. De fick detta år åka mellan våra ben. Vi tänkte att vi själva kunde agera skidlärare, varför sätta killarna i skidskola? Allt var frid och fröjd och det häftigaste var att åka den stora stolsliften upp på toppen, att se ned på den svarta pisten och alla som åkte i den. När vi svävar ovanför det brantaste partiet tappar ena sonen en eller båda sina skidhandskar. Shit! Det var inte den backen vi tänkt oss med varsin nybörjare mellan benen men så fick det bli.


Minne fem: Franska alperna. Tillsammans med brorsan och ett gammalt ex hade vi tagit oss över flera skidsystem för att nå en glasiärtopp, det hade tagit ett par timmar. Brorsan och exet ville åka puckelpist vilket jag avskydde så de stack iväg. Jag tog en paus och väntade, de skulle ju komma tillbaka. Jag väntade ännu lite till ... nu var klockan mycket. Var var de? Om jag skulle ha möjlighet att ta mig hela vägen tillbaka så måste jag ge mig av, annars skulle jag fastna någonstans halvvägs. Vet inte ens om jag hade en pistkarta på mig? Det var bara att gå på magkänsla och försöka hitta någon att fråga om snabbaste vägen tillbaka. Lite skraj men mest förbannad över att ha blivit lämnad startade jag min hemfärd. Det var bara att stå på och susa nedför de långa pisterna. När jag kom tillbaka till hotellet hittade jag mina reskamrater på rummet. Minns inte vilken deras ursäkt var? Tror de tänkte att jag åkt i förväg ...


Så alla ni som planerar att njuta av skidåkning under detta skollov, 
ta hand om er och om varandra!