lördag 31 oktober 2015

Varför välja när vi kan få både och


Vi kan diskutera fram och tillbaka
om Halloweens "vara" i Sverige.
Allhelgona helgen kontra Halloween ...


Men varför måste vi välja?
Eller det är klart att vi kan välja alternativt välja bort.
För mig finns ingen konkurrens, högtiderna 
inträffar t o m  på olika datum.


Vi hinner både tänka på våra kära som inte finns med oss längre 
och tända ljus för de vi saknar
samtidigt som vi en helt annan dag busar och leker lite,
om vi vill.


Hemma hos oss är det enbart sonen som ska spöka ut sig
och jag är vald som stylist.


Vi får se vad han väljer?
Jag är glad att han önskar min hjälp.
Dubbelkollade precis med mannen om inte vi också
ska svida om?
Ha ett eget litet party
bara vi två!?
Han skakade på huvudet ...


Ha en underbar helg!

torsdag 29 oktober 2015

EASI beteende och motivation


Här om dagen träffade jag den schyssta rekryteraren på ett av stadens fik. Han hade med sig en sammanställning av den EASI test jag gjort för att se mina utvecklingsområden och vad som motiverar mig.

Jag bjöd på fika och lyssnade sen på hans genomgång. Första delen handlade om vilken personlighetstyp jag är, hur jag agerar och beter mig i olika situationer. Del två handlade om vad som motiverar mig.

Något som jag förstod är ett plus är om delarna stämmer med varandra, det gjorde mina. Egentligen fick jag mest bekräftelse på vad jag själv tänkt och trott. Med alla mina styrkor, fel och brister så stämde pusselbitarna.



Jag är en entusiast som går på magkänsla. Glädje, lek och nyfikenhet driver mig men det kan hända att jag agerar utan att ha tänkt klart. Vissa brister kan jag arbeta på medan andra är svårare. Jag väljer att vara den jag är.

Min pappa sa: "Mia du har inget pokerface".

När shit happens är det bara att krypa till korset och säga som det är. "Det var JAG:" Mannen stönar ibland över mig och Tiger, då vi emellanåt vänder världen uppochned.


Jag vet att jag bör arbeta med människor. Att sätta mig i en källare med en utredning är katastrof på alla plan. Ge mig en fri Zlatanroll och jag är som bäst! Jag kan leda, motivera andra och gillar att delta i gruppens utveckling. Jag är en lagspelare men vill inte bli för hårt styrd då kanske jag bryter mig loss och går vidare mot nya äventyr?

Det som jag tyckte var mest spännande med testet var hur vi bör kommunicera med varandra när vi är olika personlighetstyper. Vad som fungerar och vad som är helt fel.

Hej svejs!

onsdag 28 oktober 2015

Mias Hattar : En filthatts födelse


För några veckor sedan tänkte jag att det var dags för en ny utmaning.
En bunt filt, garn och några fjärilar ...
det borde kunna bli en hatt.


Nu fick jag tänka utanför boxen. Hur skulle jag hitta formen?
Jag äger ingen hattstock.
Så jag gjorde som jag brukar, improviserade.
Med en stadig hatt under så klippte jag och nålade ihop bitarna.
Lite som att skulptera fram kullen på hatten.


 Dags att fixera, torka och sen klippa till brättet.
Ingen magisk virknål att ta hjälp av istället fik jag använda andra nålar och tråd.


När brättet väl satt på plats så kunde jag fokusera på dekorationsdetaljerna.
Garn, virknål och inköpta fjärilar.


Bara att ta fram synålen igen och färdigställa.
Så hokus pokus blev det en hatt av platt filt!


Tack och hej!

tisdag 27 oktober 2015

Leopard + lillasyster = sant!

Lugnet efter stormen råder i vårt hem och jag njuter.

Våra fyrbenta äventyrare ligger hoprullade i sovställning helt nära mig och låter mig arbeta ifred. Vi har alla fyllt vår kvot av dramatik för en dag eller två.

Igår när mannen kom hem efter jobbet så hade han med sig en ny "familjemedlem". En tröst till den matte som saknat sin buddy. 



En mjuk, tystlåten och snäll medlem till vår flock som med en gång accepterades av alla. "Fanns ingen tiger", sa mannen när han överlämnade gåvan, "men den här ser i alla fall ut som Tigers mage!"


Det på minner mig om den jul för många år sen när jag var ca tio år. Pappa hade gett oss julklappspengar och jag var med min bästa kompis på stan för att handla. Precis som då ville jag ge något till hela släkten, inte för att det förväntades men för att jag redan då älskade att överraska andra och nu var det ju till och med min älsklingshögtid JUL. 

Hela hösten hade jag samlat alla alster jag hunnit göra på slöjden och gömt i min garderob, detta för att få mer pengar att dela på till de som fortfarande stod kvar på julklappslistan.

Min yngsta syster var ca tre år. Hon älskade mjukdjur och hade sängen full. I en affär hittade jag ett gosedjur, en leopard i samma färgschema som Tigers mage ovan. Kärlek uppstod vid första ögonkastet och jag köpte den utan att bry mig om vad den faktiskt kostade.


På min julklappslista stod tio namn, ett kunde jag stryka. I plånboken hade jag halva summan kvar av den sedel som jag fått av min pappa ...

Ändå visste jag: leoparden + lillasyster  = sant

Allt går att lösa har alltid varit mitt måtto. Jag och min bästis hittade en lågprisbutik och fyndade! Jag höll min budget och alla fick sina julklappar.

Leopard + lillasyster = kärlek. Tror det blev hennes bästa julklapp det året, de var oskiljaktiga. Det enda som hände var att leoparden fick ett namn: Tiger!

Så vår Tiger har en leopardfläckig mage. Jag fick en leopard av mannen eftersom tigrar inte fanns i sortimentet och syrrans leopard fick namnet Tiger.



The end  

måndag 26 oktober 2015

En natt i skräck


"Hej, det är jag Tiger igen. Matte säger att jag kommer att hamna i hennes blogg så det är lika bra att jag hinner först så att ni får min berättelse"

Som ni vet så vill jag hem, till landet. Det är onormalt för en katt att leva inomhus när den föddes med så stor frihet som jag och mamma gjorde.

För någon dag sen satt jag i fönstret och såg hur en man sågade ned hela syrenhäcken och den stora tujan. Samma dag kom en lastbil med en stor grön låda, den dumpades på grusgången. "Verkar spännande det där", tänkte jag.



Matte förstår att jag blir rastlös så på sista tiden (efter det att jag blev portad från balkongen) har vi undersökt trapphuset. Familjen kollar först så att alla dörrar är stängda sen är det fritt fram för oss. 

Jag vet vem som bor på vilken våning och bakom varje dörr. Längst ned har vi den snälla damen med hunden som skäller. En våning upp bor alla barnen med sina föräldrar. Utanför deras dörr kan jag hitta bollar. Ytterligare en våning upp bor ett äldre par, de gör inte mycket väsen av sig och högst upp bor vi.



Igår kväll fick vi gå ut. Lillhusse lämnade trapphuset genom en av de yttre dörrarna längst ned. Jag smög efter honom på lagom avstånd, för just precis igår kände jag att NU är det dags för äventyr. Mamma hängde på och kan ni förstå ... någon hade glömt att stänga porten efter sig! Vi smet ut.

Det var mörkt och alldeles tyst. Människorna höll sig inne. Mitt på innergården låg berget av grenar. Människorna hade haft städdag men inte städat bort allt. Så nu fanns spännande lukter av skog och trädgård. Jag kröp längst in under grenarna och njöt. Mamma gick runt och nosade lite.

Efter en stund kom lillhusse hem med en kompis. De gick in genom porten och stängde den. Men hallå!!! Hur skulle vi nu komma in igen? Det var mamma som berättade för mig. Jag försökte buffa upp porten med nosen men den rörde sig inte en millimeter. 

Faktiskt är det läskigt att vara ute själva när det finns ljud som vi inte förstår. Jag kröp tillbaka längst in i bladverket och tänkte på min gamla skog. Av alla ställen så var detta det minst skrämmande. 

Portar öppnades och stängdes och efter en evighet hörde jag lillhusses röst. Mamma försvann. Jag vågade mig inte fram. Vem hade tagit mamma ifrån mig?

Så hörde jag matte eller jag vet inte om det var matte? Rösten var spröd och hes på samma gång. Om jag vetat att det varit matte så hade jag kanske vågat kolla men jag valde att ligga kvar.

Det blev ett väldigt springande i dörrarna och det gjorde mig rädd. Vad var det som hände? Sen blev natten tyst ... bara en massa otäcka ljud. Jag gjorde mig så liten som möjligt och visste att så länge jag stannade kvar inuti mitt gömställe så var jag trygg. 

Det blev en natt i skräck. Jag var hungrig och vågade enbart sova med ett öga slutet.

Så ljusnade det. Långt borta hörde jag välkända röster men jag vågade inte chansa och krypa fram. Husse och mattes röster försvann och istället hörde jag bilar på andra sidan planket. Bäst att stanna kvar.

Men helt plötsligt lyfter någon på taket till mitt gömställe. En ung man som jag aldrig sett tidigare stirrade på mig och jag rusade iväg. Kröp längst in under en buske och blev osynlig igen.

Människor kom och gick på gården och ibland trodde jag att jag hörde mattes röst men nu var jag så stressad att jag inte vågade lita på mina egna sinnen. Helt oväntat rörde någon i rabatten intill och jag fick panik. Jag sprang. Kanske var det mattes röst, kanske var det inte? Jag rusade blint rakt fram och kröp in i en annan rabatt.

Matte kom. Hon hade mat och en av mina bollar med sig. Först satt hon på huk en bit ifrån mig och sa mitt namn. Jag vågade inte tro att det verkligen var hon. Så kom hon närmare och ställe matskålen mellan oss. Jag låg kvar, blixtstilla. Matte kröp en meter närmare och sen smekte hon mig över ryggen. 

Jag lät henne lyfta upp mig. Hårt, hårt kramade hon mig och jag kände hur min päls blev blöt av hennes tårar. Matte tog bollen och maten och så gick hon in genom vår port till trapphuset. Jag visade att jag ville gå själv och när porten var stängd så satte hon ned mig.

Jag sprang alla 66 trappsteg upp. När matte kom satt jag snällt vid vår dörr och väntade. Nu räcker det med äventyr för mig på ett tag. Jag är hungrig och trött, istället ska jag låta matte klia min mage hela dagen.



Vi hörs kanske en annan dag!?

söndag 25 oktober 2015

Vad gör vi med duvan?



Höststäd i innerstan. Idag har vi umgåtts med våra grannar hela förmiddagen. Det har klippts med sekatör, räffsats löv, burits trädgårdsmöbler och förberett alla rabatter för vinter.

Metrologerna lovade regn för några dagar sedan men efter en varm och mulen morgon bröt solen fram bakom molnen.

Vi är lyckligt lottade med trevliga grannar. En städdag är därför sällan jobbig utan mest trevlig. Vi hinner både prata och fixa.


Dagens stora fråga: Vad gör vi med duvan?

I en av rabatterna satt en stor, fet duva. Ena benet var brutet och vingen hängde slappt. En granne ringde kommunen och frågade om det finns någon som kan plocka in skadade fåglar? Nej. Svaret blev att vi själva kunde döda fågeln alternativt kontakta en jägare.

Hemma hos oss finns två naturliga fågelavlivare. Problemet är att katterna inte vill umgås med alla våra grannar samtidigt och framför allt inte i koppel. Det hade kunnat vara en lätt sak att låta Tiger eller Ravelli fixa ... om vi fortfarande bott på landet.


Så nu fick vi gemensamt fundera på hur vi humanast skulle låta duvan somna in? Slå en spade i huvudet på den? Men om vi missade och skadade den mer ... Vrida nacken av den? Ingen anmälde sig frivilligt.

Duvan huserade fritt i rabatten och vi andra arbetade. Funderade. Arbetade och funderade lite till. Kändes inte bra att lämna duvan åt sitt öde, den skulle långsamt svälta ihjäl, det är djurplågeri. Någon måste ta på sig uppgiften som bödel men ingen kände sig manad.

Grillen tändes och vi plockade fram både hamburgare och korv. Då kom hjälten! Mannen som arbetat hela förmiddagen och bara skulle komma hem över lunch (innan han återvände till jobbet). Frun frågade och han sa inte nej. Vi andra slapp.

Jag är tacksam och tror att alla grannar känner som jag. Nu vilar duvan i sin grav och spanar ned på oss från sin himmel.

Vi andra avrundade gårdsstäden med en gemensam grilllunch. Nu blir det en skön promenad i det vackra höstvädret.

Ha det!


lördag 24 oktober 2015

Nötbog ... hur tänkte jag nu?

Höstlovet är här för alla de som har barn i skolan. Kors och tvärs på sociala medier kan vi följa hur vänner och bekanta reser iväg, ut i världen. Jag som ser mig själv som en person som inte är avundsjuk suckar lite. Det var vår plan också, att resa iväg en sväng men vi är hemma.

Mannen kommer inte loss från jobbet ... och snart börjar jag arbeta (typ ett riktigt jobb med lön).

Den som spar han har eller? Inte alltid, jag tror att det är viktigt att försöka vara här och nu inte skjuta upp för mycket till morgondagen. Vem vet hur den ser ut? Nej, ta chansen när den kommer och flyt med.


Idag ska jag tillaga något på nötbog?! Hur i all världen kom jag på att köpa med mig just den köttbiten hem?

Ni som känner mig vet att nu måste jag googla för jag har ingen plan. Det kan gå hur som helst, antingen blir det oerhört gott eller så blir det mindre lyckat. Tur för mig att jag har världens bäste man, han klagar aldrig någonsin.

Finns bara en regel och det är att vitlök är förbjudet, mannen är nämligen överkänslig mot just den typen av lök. "Åh, nej!" tänker kanske du som läser detta? Ingen fara jag har vant mig, det finns andra kryddor.

Rödvin fungerar bra, både i grytan och till maten. Jag får höfta lite och gå på känsla, "Miastyle". Det blir som det blir och jag har en känsla av att det blir succé (haha).


Chao!

fredag 23 oktober 2015

Mannen på taket


Det är en gnistrande vacker höstdag. Solen skiner och bladen som fortfarande sitter kvar på trädets grenar skimrar i allt från gulgrönt till orange eller vinrött.

Om Nasse och Nalle Puh varit här hos mig så skulle de benämnt denna dag som en blåsdag, för grenarna vajar ordentligt och löv singlar till marken.


Det står en man på taket mitt emot mitt fönster. Han är många meter upp, ett antal våningar och jag blir fascinerad. Ser mäktigt ut. Inga säkerhetslinor, ingenting ... han bara står där. Med tanke på hans hoodie  så tror jag att han är fastighetsskötare.

Plötsligt är de två, män på taket alltså. De har långa slangar eller vad det är? Svårt att se. Kanske ska de spola ur hängrännor?


En del människor skulle säga att männens position är livsfarlig, inga säkerhetslinor!

För mig som sitter tryggt inomhus så tänker jag att männen är ute på äventyr. De borde ha en häftig utsikt och kan troligtvis se ut över innerstan. Jag skulle gärna stå bredvid dem.



Härlig blåsdag på er!



(Bild nummer tre är vårt eget tak, inte det mitt emot med männen på.
Vårt tak patrulleras mest av vår Tiger)

torsdag 22 oktober 2015

Danshjärta

Igår skrev jag om min barndans/balettdebut. Den träning som blev en del av min identitet under min uppväxt och som jag älskade.


Jag var inget ämne för Operans balettskola, långt ifrån men det spelade aldrig någon roll. Jag dansade för att det var roligt, det var där jag hade en del av mina vänner och vi blev som en stor familj.

Tidigt fick vi dansa på någon form av scen.
Att stå i kulissen och vänta på tecken är en speciell känsla.
Att sen dansa inför stor eller liten publik är magiskt, jag kan inte jämföra den med någonting annat.

Vår balettlärare sa: "Vad som än händer, låtsas som att det ingår i showen. Tappar du byxorna, fortsätt le och dansa vidare ... då tror alla att det ska vara så."

Lilla Mia hade ingen balettkropp, jag var mullig men vig. Min bästa kompis pappa kallade oss skämtsamt för Ardennerbaletten och andra vuxna drog på munnen. Jag fattade aldrig vad han menade.

Arbetshästar är muskulösa, inte finlemmade.


Jag och mina två kompisar såg ut som vilka "normala" tjejer som helst men var mer bastanta än finlemmade. Helt ärligt så tror jag inte att jag blivit stött även om jag förstått, kompisens pappa satte ord på verkligheten.

Flera av mina danskompisar utbildade sig till danspedagoger eller dansare. Inte jag men det var heller aldrig mitt mål.

Jag är tacksam för allt jag fick lära mig. De hårda träningarna, den långa väntan vid större repetitioner och stressen bakom scenen innan föreställningen börjat. Vi lärde oss att vår lärare blev stressad och att det ibland var närmast livsfarligt att ställa frågor innan ridån gick upp. Bättre att i god tid kolla upp och ha ordning både på sig själv, tider och kläder.

Tjusningen av att få stå i rampljuset, att få vara med på radio- eller TVinspelningar och att få åka på små turnéer är minnen vilka alltid finns kvar. Dessutom fick vi prova på alla dansstilar som finns utom fridans. En dansare är som en skådespelare som använder kroppen istället för orden.


Nu för tiden dansar jag oftast i köket när jag förbereder någon helgmiddag. Jag behöver ingen publik, känslan är allt!

Ha en underbar Fredag!

onsdag 21 oktober 2015

Balettskolad Pippi


 För säkert 25 år sedan hittade jag en underbar barnbok hos en av Stockholms bokhandlare,  "I balettskolan" skriven och illustrerad av Helen Oxenbury. Jag tänkte direkt att just denna skulle jag köpa i födelsedagspresent till min dansbästis Anna.


Jag måste erkänna att hon aldrig fick boken, det fanns ett exemplar kvar och jag blev förälskad, fick flashbacks för det kändes som om boken handlade om mig, då när jag var 3,5 år.



Efter att jag varit med mamma och sett en föreställning av Svansjön så ville jag också dansa i vit tyllkjol. Mamma lovade att sy en till mig, de fanns inga att få tag på i min hemstad. Sen anmäldes jag till barndans.


Jag som presenterade mig som Pippi och ville göra allt som min stora förebild gjorde. Kanske tänkte mamma att lite ordning och fason vore bra för hennes vilda dotter?


En ny era startade och barndansen som senare skulle bli balett hängde med mig länge, länge. Men då på den tiden handlade det mycket om glada fötter och ledsna fötter (första och sjätte position) samt att hoppa över stora bäckar och åar. Vi lekte balett och jag älskade det.


Bolidens barnbalett och min älskade balettlärare Eva. Henne som jag under min första dansresa (till Finland) sov med då jag på natten fick hemlängtan. Jag var sex år gammal och mamma och pappa var kvar hemma.


Så denna lilla barnbok med en mening per sida och underbara illustrationer är en skatt av minnen för mig. I love it!

tisdag 20 oktober 2015

Mias sidor: EASI test

Mias sidor: EASI test: Idag har jag precis testat någonting nytt, gjort ett utvecklingstest (EASI) för att skapa en "fokuserad bild" på mina styrko...

EASI test



Idag har jag precis testat någonting nytt, gjort ett utvecklingstest (EASI) för att skapa en "fokuserad bild" på mina styrkor, utvecklingsområden och fallgropar.


Min spretighet som arbetssökande och min ovilja mot att nischa mig i något fack sägs vara ett problem för rekryterare!? Sen har vi faktorn att jag inte riktigt vet vad jag vill bli när jag blir stor ;)


Så nu har jag gjort testet, svarat på massor av frågor och väntar redan ivrigt på att få se vilken feedback jag får? Ganska spännande faktiskt :)


Känns som att vad som helst kan hända. Dörrar öppnas kors och tvärs och jag kikar in lite överallt. För frågan kvarstår, vad vill jag i långa loppet?


Har ny intervju på fredag.

måndag 19 oktober 2015

Alfred Nobels Fredspris 1988


Ny arbetsvecka och jag börjar som vanligt med ett tidigt yogapass för att därefter gå till ICA och handla. I bröddisken plockas det upp fräscht bröd och mannen (inte att förväxla men "min" man) hälsar god morgon. Jag får tips om "gott nybakat" och nappar.

"Du var här förra måndagen också, handlar du till jobbet?", frågar mannen.
"Nej till familjen men det stämmer jag var här förra måndagen också" svarar jag och ler.
"Fast då var du tidigare ... idag är klockan mer", säger brödmannen.
"Vilken koll du har", svarar jag och skrattar.

Så är det att vara stamkund på vårt ICA, de har koll på mina rutiner.

Jag gillar den personliga kontakten, bli hälsad på för att vi känner igen varandra och därifrån bygga någon form av platsrelaterad relation. Personligare möten i offentlig miljö.


Nu tänker jag släppa en bomb! Alltså inte en fysisk utan så klart ett scoop.
I vår lägenhet så har vi bevis på denna nyhet. På en vägg längre in hänger det jag alldeles strax ska komma till.

Jag är gift med en man som fått Alfred Nobels fredspris!!! Året var 1988. Det ni  :)


Mannen hittade sitt "diplom" när han rensade förrådet i somras, ramade in det och hängde upp det.
För att kunna hitta utmärkelsen måste du gå nästan längst in i vår lägenhet. Inte nog med det, han har en medalj också men den hänger inte på väggen.

Mannen ingick i FNs fredsbevarande styrkor som fick Nobelpriset 1988.
Att han sen ansvarade för materialförrådet spelar ingen roll.


Min förkylning kryper undan och de vita blodkropparna ska få dubbel lön, precis som jag lovade här om dagen. Lite trötthet hänger dock kvar i kölvattnet. Så min dag blir lugn. Jag ska bocka av min
to-do-lista i lagom tempo.



Hej svejs!




söndag 18 oktober 2015

Middag utan hembiträde á la 30-tal


I min sega förkylningsskalle så väljer jag att bjuda på ytterligare ett recept med både vett och etikett från min mormors presentbok för husmödrar.

Middag utan hembiträde

Att i vardagslag reda sig utan hembiträde
går i regel rätt bra,
i moderna lägenheter åtminstone,
men när det blir fråga om att ha främmande,
ställer sig saken lite mer komplicerad.
Det är ju inte så roligt för värdinnan 
att echaufferad komma in till sina gäster
och sprida en doft av matos omkring sig.
Därför har min erfarenhet som husmor lärt mig att hitta på rätter som kan beredas i förväg så mycket som möjligt.
Och mina gäster har förefallit belåtna,
när jag låtit nubben och cocktailen beledsagas av några goda sandwiches,
nätt upplagda på en assiett
och sedan som en substantiell föda serverat oxfilé i sky
som inte blivit sämre för att den stått i skafferiet sedan föregående dag.
Inte heller har jag själv blivit utschasad
av att breda smörgåsar,
koka potatisen i smör
och att göra bearnaisesåsen samma dag.
När sedan efterrätten står fix färdig på den lilla tevagnen eller serveringsbordet,
som placerats bredvid mig,
så att jag mitt i bordskonversationen slipper springa ut i köket upprepade gånger.

Den lilla matsedel
som jag föreslår när några av edra vänner 
kommer hem på middag ter sig sålunda:

3 olika sorters sandwiches
Oxfilé i sky med ugnsstekt potatis, hemlagad bearnaise och sallad
Rysk tårta


Oavsett att tiderna har förändrats och de flesta av oss aldrig haft ett hembiträde så gillar jag tanken att middagen ska vara enkel att fixa och att värdinnan/värden ska kunna vara närvarande. Fram för mindre stress och mer närvaro!