Semester!

Äntligen! Nu drar vi till New York. Det är tidigt, tidigt och hemma förväntas alla fira Valborg. Vi har tackat nej både till champagnefrukost och kvällsgrillning för att ge oss ut på nytt äventyr. Hoppas innerligt att alla hemma får en så skön helg som det bara är möjligt. Vi ses snart igen.

Kanske gör jag uppehåll med bloggen under en veckas tid? Det beror på uppkopplingsmöjligheter samt om jag har tid och lust att skriva. Det lär visa sig. Kanske blir det någon blogg från The Big Apple, kanske inte?

Från och med nu ska jag bara vara ... med mannen. Känns så bra!

Vi hoppas att son och lägenhet överlever under vår frånvaro, ha ha. Nej så illa är det inte, vi litar på att Tiger tar kommandot och säger till om något skulle vara otillfredsställande för honom och/eller Ravelli.

Sonen bör rensa kattlådan ofta och regelbundet annars är det risk att han får städa på andra ställen (som att torka golvet i badrummet). Ravelli tillåter inte att "lådan" blir för skitig. Vill sonen sova så bör han servera mat på regelbundna tider ;)

Må gott kära vänner,

det ska vi göra

Men var har jag lagt passet???

En lång to-do-lista innan arbete men det spöregnar ute och segheten från igår är kurerad med en god natts sömn. Magen mår som pricken över i:et bra igen, så påt´bara!

Betala räkningar, kolla konto, göra inköpslista så sonen har den mat han önskar, packa, städa och försöka få iväg ett nytt manusbidrag, det är mina främsta prio denna förmiddag. Jag har redan hunnit halvvägs och känner mig riktigt nöjd.

Fick panik en stund då jag inte kunde hitta mitt pass! De borde legat tillsammans med våra resehandlingar, guidebok och valuta. Nix pix ... INGET PASS???

Vad sjutton? Det fanns ju nyss, det är giltigt och jag har hållit det i min hand för inte så länge sen. Att tro att någon i familjen skulle ha flyttat på det var otänkbart, varför skulle de göra det? Så den ende misstänkte var jag själv.

Började leta på golvet och på de ställen som passet skulle kunna ligga på. Nitlott. Kollade mellan och i klädhögen jag lagt fram inför resan, fortfarande inget fynd.

Tänk, tänk ... tänk, var hade jag det sist?

Så minns jag strulet med ESTA det vill säga visum till USA. Hmn ... Jag var tvungen att scanna in passet och mejla iväg. Kunde passet fortfarande ligga kvar i scannern? Men det var ju för typ över en månad sen om inte mer!?

Går med bestämda steg till scannern och mycket riktigt så ligger passet där. Tack och lov!

Puss och kram!

En seg kväll i slutet av april

Jag funderar på ifall det skulle vara möjligt för mig att skriva bloggen med slutna ögon? Just nu idag så längtar jag efter att blunda, att vila lite, få stänga av och vända blicken inåt.

Men hur skulle det se ut? En massa bokstäver, tecken och siffror blandade huller om buller. Tror jag avstår och skriver med ett öga öppet, de får turas om att arbeta (ögonen alltså).

I telefonen har jag en inbjudan till bokrelease, vilket är härligt men trots att jag gärna vill gå så säger kroppen NEJ. De klarar sig utan mig. Jag softar hemma stället. Är det något jag ska lägga min energi på så är det att påbörja min packning.

Kidsen lägger in shoppingbeställningar och mannen roddar samtidigt som han passar på att googla var butikerna ligger. Själv hoppas jag att listan går att beta av snabbt.

Det är dagens inventering som sugit musten ur mig. Skallen känns seg och jag är skönt trött. En perfekt kväll att enbart softa. Glida runt i myskläder med en stor kopp te.

Ja, ja ... jag ska packa, kanske!?

Nedräkningen har inletts

Väskorna står i hallen, ännu opackade men som en påminnelse att snart är det dags. Jag längtar! Mannen längtar ... sonen längtar (den sistnämnde efter egen lägenhet).

Men inget gott som inte har något ont med sig ... Ja, jag vet att ordspråket är tvärtom, det är bara det att just idag passar det att vändas på, för oss.

Mannen är hemma, sjuk och min mage är utslagen. Suck. Stresspåslag i kroppen på grund av oregelbundna matintag, för mycket kaffe och semesterplaner som spökat i skallen. Jag äter en dos magtabletter för att få lugn och ro i tarmarna, med andra ord så kommer allt att bli bra!

Kanske jag börjar packa ikväll? Kanske inte.

Prio ett just nu är att få balans och harmoni i kroppen, en utmaning med mitt schema för denna vecka men som sagt allt är möjligt.

Fyra dagar kvar innan avfärd. Samma dag som hela eller halva innerstan ska spärras av på grund av Valborgsfirande! Vi som bor mitt i city bör trots allt hinna iväg, vi pyser efter klockan sex på morgonen.

Så nedräkningen har påbörjats och väskorna står i hallen, ännu  opackade.

Chao!

10 veckor ... check, två veckor till målgång

Näst sista veckan på min meditationskurs, med andra ord så har det snart gått tre månader sedan jag började. För min del har det hänt en hel del under denna tid.

Inte en enda dag har jag "glömt bort", fuskat eller prioriterat annat (så att jag missat en sittning). Inte ens de veckor som var mina hells week. När jag ger mig in i en ny uppgift/lär mig något nytt så blir jag målfokuserad, vill lyckas.

Vissa dagar har krävt mer planering än andra men hittills är jag stolt över att kunna skriva I made it ... so far!

Min tuffaste utmaning blir att hitta tid nu när vi snart flyger till New York. Vi ska upp i ottan och då kommer jag knappast att ha lust att köra meditation innan avfärd. Planering är A och O så det löser sig. Väl på plats i The big apple kan jag köra samma upplägg som hemma, direkt på morgonen, det fungerar bäst.

17 minuters meditation, en minut från mål. Höfter och ben gör sig fortfarande påminda och vissa dagar måste jag försiktigt byta ställning då någon fot domnar. Så min nästa utmaning är att hitta den ultimata positionen för min kropp men jag känner varken stress eller brådska, det kommer.

Namasté

Det finns människor ... och så finns det "människor"

Igår hade vi gårdsstäd i vår förening, någonting som för mig är förknippat med social grannsamvaro och fysiskt arbete. Alla åldrar hjälps åt och så avslutas det hela med gemensam grillunch. För mig en trevlig dag i glada vänners lag.

Den här bloggen ska inte handla om vår städdag utan om det som hände innan när jag var på affären för att handla till själva grillningen.

Jag och en granne hade lastat kundvagnen full av korv, hamburgare, halloumi, bröd samt annat smått och gott. När vi kom till kassan erbjöd sig grannen att betala. Jag tog med kassar och ställde mig för att packa våra varor.

Vid min sida dök snart en kille och en liten tjej upp, de tittade med stora ögon på vår sida av bandet. Vi började prata. Jag berättade att vi skulle städa och sen ha fest, äta hamburgare och korv som belöning. De frågade vad jag hette och jag svarade. Barnen presenterade sig själva. Om de kunnat skulle de gärna velat vara med på vår gård och träffa de barn som bor i våra hus.

Så kom deras varor, godispåsar. Då kunde jag inte låta bli att skoja med syskonen som var 5 och 8 år.
"Men ska ni äta godis idag på en söndag? Får man äta lördagsgodis andra dagar?"
Den lilla tjejen tittade på mig och svarade glatt: "Vi åt inget igår så vi får idag."
"Jaha, vad bra", sa jag och fortsatte packa alla våra varor. I ögonvrån såg jag hur någon som kan ha varit deras mormor eller farmor dök upp. Hon snäste irriterat: "Du ska sluta vara så nyfiken ... bl a bl a bla ..."

Jag tänkte att hon pratade till barnen men insåg att något inte stämde, det var mig hon var sur på! Vad hade jag gjort? Pratat med hennes trevliga barnbarn som undrat och frågat massor om våran mat. Jag vet att jag är öppen som person och att jag kan tillåta mig att skoja med helt okända personer. Det är sällan det blir tokigt och barnen förstod direkt mitt skämt om godis ...

För det enda jag kan tänka mig att tanten kunde reagera snett på var att jag uttalat mig om ätandet av lördagsgodis på en söndag. Men vem vet? Kassörskan tittade på min granne och viskade "Hon är sån ..." om kvinnan som försökte läxa upp mig.

Alltså hallå! Jag har social kompetens, dessutom är jag utbildad fritidspedagog och har många år erfarenhet av att arbeta med allt från barn i kris till alla andra underbara yngre personer. Den kille och tjej som igår tog kontakt med mig vid varubandet var trevliga små människor, oförstörda med en stor portion charm samt social kompetens.

Snälla "tant/mormor/farmor" eller vem du än är i förhållande till dessa båda individer: förstör dem inte! Låt barnen få fråga, låt vuxna svara och faktiskt skoja med dem. Barn gör som vuxna gör ... inte som de säger!

Så med viss förvirring lämnade jag och grannen matbutiken då vi insåg att det var jag som blev avsnäst och inte barnen (med det menar jag att det inte fanns någon anledning att gå på de små heller).

Hur störd du än blev på mig "tanten" så kommer jag att fortsätta att vara nyfiken och intresserad av andra människor! Det får du stå ut med. Jag har varken lust eller intresse att ändra mig på denna punkt, den är min superkraft.

Hej svejs!

Börja från början igen och gör rätt

Blev inte riktigt rätt ... men å andra sidan inte fel heller, bara avigt och krångligare.

Vad är det nu då? Har jag strulat till det? Ja eller som sagt egentligen inte. Glömde enbart bort att studera ALLA detaljer.

Pratade med min kompis som har lägenhet på den ort i vilken jag bokat hotell. Hon kände inte till stället? Då började ana oråd och kollade upp hotellet lite mer ordentligt. Det ligger 4,1 km utanför vilket i och för sig inte är hela världen men samtidigt krånglar till närhets principen en del.

Så idag har jag fått tips om att kolla inne i deras by ytterligare en gång. Det ska gå att få ned priset säger min kompis. Hoppas det för de sökningar jag gjort så har hotellpriserna varit de dubbla!

Börja om och gör rätt ...

Jag ska jobba idag så det finns inte hur mycket tid som helst men så fort jag skrivit klart detta blogginlägg så kör jag igång. Jag lovar. Håll tummarna att min önskade semestervecka går i lås utan att det blir hutlöst dyrt.

Vi hörs!

Sol, vind och vatten

Två steg fram och ett tillbaka, det är så jag dansar just nu.

Det handlar om min semestervecka i sommar, min enda, den som jag vill tillbringa under solen och nära havet, mina rätta element.

Så här är det, min vän fick INTE ledigt trots att hon var lovad. Ibland skiter sig tillvaron och när jag väl fick veta så bet jag ihop och höll god min. Huvudet gick på högvarv, hur skulle jag göra nu? Åka själv? Höra av mig till de vänner jag har med egna ställen och kolla om de önskar besök?

Det räckte med att mannen tittade på mig och frågade hur det var när jag kom hem. Han tyckte att jag såg trött ut. Då brast det och tårarna kom.

Tur för mig att han finns, det lättar på trycket att slippa hålla huvudet högt och faktiskt tillåta sig själv att braka för fem minuter. Mannen kom med konkreta förslag och jag satte igång. Fick svar av en vän att de är på plats och av en annan att de tyvärr inte är det. Så nu har jag bokat hotell men inte flyg. Behöver ha lite is i magen och hoppas på ngt billigare biljetter ... Hoppas, hoppas!

Känns konstigt att resa själv, att i huvudet se mig alldeles ensam på hotellrummet och vid matbordet = ovant. För även om min vän och hennes familj bor i närheten så vet inte jag hur mycket vi kommer att hänga? Jag måste räkna med att stå helt på egna ben.

Om jag tänker att veckan kan användas för bokläsning, skrivande och yoga så kommer jag att få fullt upp. Men som sagt det känns fortfarande ovant och lite läskigt. 

Normalt sett har jag inga problem att vara ensam, inte heller att skapa nya kontakter så innerst inne vet jag att problemet sitter i mitt huvud, måste vänja mig vid tanken.

Jag har i alla fall löst semesterplanen genom att komma halvvägs och boka hotell. Ska meddela min kära kompis idag.

Hej svejs!

Vad unnar du dig?

En förmiddag i fåfängans syndiga varande, det kan gott var och en av oss unna sig emellanåt. Går att göra på olika sätt beroende vem man är!

Efter att ha mediterat, yogat och handlat mat så promenerade jag iväg till min egoboost. En gång i månaden får jag ligga stilla på en brits och det enda som krävs är att jag blundar. Ett kärt återseende under en och en halv timmes avslappning samt mysigt snack med min fina "vän" för faktiskt har vi hittat en helt egen relation. Terapisamtal kan vi nästan kalla det och vem som hamnar i terapeutrollen hör inte hit.

Vi snackar fransförlängning. För ett par år sedan trodde jag nog aldrig att jag skulle fastna för just detta men med facit i handen och med tanke på hur lat jag är så passar detta mig som handen i handsken. Behöver inte mascara längre (typ det enda smink jag tidigare använde). Stor kam och tandborste är mina morgonrutiner samt en hårsnodd eller en större hårklämma.

Så nu är jag redo både för jobb och New York!

Om jag ändå kunde vara lite klok

Känns som att jag "gamblear" lite för mycket med mina fötter just nu. Skulle bytt och köpt nya träningsskor för länge sen typ minst ett år sen men ...

Så bokades vår New York resa och plötsligt blev det smartast att vänta med inköp till vi kommer till The big apple.

Skorna som borde kasserats går på övertid och mina fötter knorrar. Jag i min tur försöker lyssna till kroppen och tänka hur jag belastar. Vill inte skada mig!

Idag är höger häl sur och ömmar. Min uppgift är att ödsla kärlek och omsorg över foten för att sen hoppas att hälen piggar på sig.

Samtidigt så vet jag att nästa träningspass kan orsaka andra slitningar som ömma benhinnor eller ont i främre trampdynorna.

Jag vill inte skada mig och ändå testar jag kroppens gränser lite väl mycket nu?! Tanken att hoppa över de tre pass som återstår innan vår avfärd har fladdrat förbi men vet samtidigt att det är risk att jag själv surnar till och börjar klättra på väggarna.

Köpa dyra skor nu, redan idag har tydligen suddats ut bland de alternativ som finns. Ekonomi eller kropp? Under andra förutsättningar skulle jag självklart ropa kropp.

Nu verkar hjärnan och förnuftet bortkopplat, allt hopp fokuseras på möjligheten att lyckas och jag undrar vad som hände med min klokhet? Eller ... just ja, i dessa fall är jag inte känd för att tänka efter utan mer för att skjuta från höften och hoppas på tur.

Så du där ute, var klokare än jag, det är inte värt att skada sig!

Från 18 000 till 8 000 tecken

Oops, där gick det iväg ... novelltävlings bidraget! Ett enkelt knapptryck och sen finns ingen återvändo. Check på denna uppgift.

Det blir som det blir. Kanske eller kanske inte? Jag vet att det är många förutom jag som redan skickat in sina bidrag trots att det är sju veckor kvar till deadline och säkert kommer många, många fler att följa efter i våra fotspår.

Fråga nummer två från igår om det finns något uppslag till novell nummer två, ett manus för barn har fått sitt svar, det finns t o m flera stycken.

Jag har grävt långt ned i min skrivbordslåda för att leta inspiration. Fastnade i flera timmar och kom inte loss. Har några gamla godbitar som kan arbetas om och bli roten till något nytt. Dags att sätta igång och få något nedprentat innan det är dags att gå till jobbet.

Tro det om ni har lust men idag är jag tacksam över den mulna himlen och regnet som smattrar mot rutan ... jag får så mycket mer gjort!

Hej svejs!

Något att fundera på

Status:
ett manus att göra de sista redigeringarna av och sen trycka på skicka knappen, ett annat manus att fundera över om jag ska snickra ihop eller inte.

Det första ska iväg denna vecka, gärna så snart som möjligt men ändå utan stress. Den andra utmaningen behöver jag inte fundera över huruvida jag vill eller inte för där vet jag svaret = tumme upp. Vad jag istället bör tänka kring är om jag har en historia som vill bli nedtecknad och om jag har lust att avsätta tid för detta nya manus?

Det får nog bli så att jag rådfrågar min kreativitet om det finns ett frö att sätta så att det kan gro? Blir svaret ja så är det bara att vattna, ge plantan kärlek och lagom med solljus.

Dagens uppgift blir med andra ord att fundera kring en ny novell.

Nu har jag inte all tid i världen för detta eftersom jag har annat på min att göra lista t ex arbeta men det löser sig, det gör det alltid ... på något sätt.

Ha en skön dag!

Minus ett par jeans

Nu har jag gjort det igen, glömt bort att tänka efter innan ...

På jobbet idag fick jag för mig att det var en alldeles ypperlig ide att yoga på min lunchrast. Maten var i magen och jag satt rakt uppochner i en stol i vårt pyttelilla pentry.

Yogamatta med till butiken: 0
Yogatidning med övningar för kontorspaus: 1

Smart att utnyttja tiden vettigt tänkte jag och bläddrade fram sidorna med stretchövningar. Allt jag behövde var en kontorsstol, check och ett bord (köksbänk) check. En kvadratmeter hade jag så det var bara att gå all in. Inga problem, "träningen" gick väldigt bra.

Lägg ena benet på det andra i vinkel med foten utanför, typ sittande duvposition och pressa försiktigt det böjda benet neråt för att stretcha höft och insida lår.

Jag kände inget obehag och pressade försiktigt på lår/knä samtidigt som jag andades.

Dags att byta ben. "Det går ju superbra!", tänkte jag. Så hörde jag något, det frasade och plötsligt förstod jag att höften/benen okeyade rörelserna men inte mina snäva jeans ...

Oops! En rispa högt upp på insida lår under rumpan ... Abrupt slutade min kontorsyoga. Bäst att bevara jeansen som de blivit och inte ta risken att göra skadan värre genom större hål. Det var flera timmar kvar innan min arbetsdag.

Så blir det när jag inte tänker efter innan och bara kör. Äger ett par hela jeans mindre än i morse men det blev en rolig historia. Kan meddela att varken kollegor eller mannen blev förvånade när jag berättade vad som hänt i pentryt.

Ha det!

Silly walk ... konsten att röra sig

Promenerar hemåt med matkassar i händerna. Framför mig går ett helt vanligt par. Plötsligt slås jag av hur "konstigt" kvinnan går, måste vara jobbigt för hennes kropp att röra sig just så. Tänker silly walks och Monty Python.

Så skäms jag. Hon kan väl inte rå för att hon går just så! Inte göra narr av andra, så är jag uppfostrad, det är bara det att jag får en sån oerhörd lust att härma.

Nej, stopp! Hur kan jag tänka så? Kvinnan går fem meter framför mig, vi är mitt på en gågata bland folk. Skäms ordentligt nu Mia! Du skulle bara våga!

Men det ser så roligt ut, en riktigt silly walk. Kanske kan jag prova i köket hemma? Där finns ingen utom möjligen katterna och de varken skvallrar eller dömer mig. Vill prova hur det känns i kroppen att röra sig så, prova skillnaden med hur jag själv går.

Kolla in denna:
http://www.deviantart.com/art/Abbey-Road-Crossing-IIIIII-320595169

Det är inte första gången jag fascineras över hur människor rör sig. Till min fördel ska sägas att jag aldrig med en min eller ett ord visat vad jag tänkt. Jag har enbart samlat på just silly movements. När jag går och tränar, på vissa pass finns en man som inte är helt kompis med sin koordination. Han tar mycket plats i rummet och jag (liksom många andra) har lärt oss att ge honom extra space. Alla nöjda, alla glada.

Samme man har en lustig löpstil. Han springer som en liten lycklig flicka på en blomsteräng med flaxande armar, emellanåt knixar han till och lägger till ett skutt. Helt ärligt vill jag le åt den store långe mannen som rör sig som ett oförstört barn men eftersom jag är väluppfostrad låtsas jag som ingenting och sköter mig själv.

Ha en härlig dag där ute!

Andnöd i ett rum fyllt av syre

Min meditationskurs är inne på nionde veckan (av tolv), ja faktiskt bara ett par dagar kvar. De två sista veckorna har det gått bra och även om jag sitter längre och längre så får jag inte ont.

I morse när jag rullade ut mattan, hämtade den stora, platta kudden som jag placerade alldeles nära, så kände jag mig upprymd och förväntansfull. Gårdagens meditation var speciell. Jag släppte allt och såg först en liten ljus prick som kom och gick bakom mina stängda ögonlock. Efter ett tag blev ljusskenet större. Det förflyttade sig ungefär som ett norrsken men i gråskala.

Inte vet jag vad det var annat än att jag lyckades hålla fokus på andningen och slappna av. Jag räknade inte utandningen, vilken i ordningen jag befann mig på, vilket jag emellanåt gjort och jag lyckades släppa de tankar som fladdrade förbi.

Men ...

Tillbaka till denna morgon. Något var annorlunda? När jag skulle sätta mig på kudden var kroppen orolig. Jag hade huvtröja på vilket plötsligt fick mig att känna svettig överhettning, så kan det vara och jag ignorerade känslan. Meditationen ökar blodgenomströmningen och varmare kläder behövs inte längre. Sen var det sittställningen, jag fick för mig att fötterna skulle domna. 16 minuter är lång tid att sitta absolut stilla, så jag bytte ställning. Antagligen hade huvudet inte landat för plötsligt fick jag andnöd!

Jag sitter i ett rum och det finns hur mycket syre som helst och jag får svårt att andas! Panikvibbar ... Öppnade ögonen, pausade videon, drog av mig huvtröjan och sa till mig själv: "Jag fixar det här."

Ett par lugna andetag och så på med videon igen. Beslöt mig för att räkna varje utandning när själva meditationen väl började, för att ha kontroll över tiden. Paniken la sig och trots att jag kände att jag ville strunta i räkningen så beslöt jag att hålla kvar den genom 2/3 av sittningen. Lugnet infann sig och när jag sen släppte räkningen så skymtade den lilla retfulla ljuspunkten, liksom blinkade och försvann som om den lekte titt ut.

Så här efteråt kan jag konstatera att jag hade en av de tuffare passen idag, det sägs att de kommer och går. Andnöd har jag inte upplevt sedan början av kursen, idag var det dags igen. När jag pausade tänkte jag tanken att skippa resten av sittningen, att jag inte var redo men jag är glad att min fighting spirit tog över. Det är så lätt att ge upp och risken är att jag känner mig dålig efteråt. Istället fick jag jobba mer intensivt med rädslan som dök upp, intala mig själv att jag kan och sen gå ur paniken med stolthet.

Jag är faktiskt glad att det blev som det blev, motstånd hjälper mig framåt. Jag är också glad att jag tillät mig själv att pausa videon och ta några andetag innan jag fortsatte.

Namasté