Ingen avsändare?

Fick ett vykort i brevlådan,  utan frimärke med texten: "Tack för all frukt!" Ingen signatur (?), istället tecknade äpplen och päron målade i skira färger.

Självklart funderade vi över vem avsändaren kunde vara. Jag föreslog de personer som fått plocka för att musta men mannen skakade på huvudet och menade att de borde undertecknat med sina namn.

Någon tacksam student, var hans förslag och vid närmare eftertanke så kändes det svaret mer rätt.

Kortet värmde, precis som tanken bakom. Vi ser vår fruktkorg som en win win situation för alla, de som inte har egen frukt kan hämta och vi slipper slänga schyssta äpplen och päron.

Nu har vi vindruvor i överflöd och vårt lager av druvjuice är redan maxat. Kanske det är dags att lägga klasar i korgen denna vecka? Vi får se.

Skam den som ger sig

Kanske borde vi filmat, kanske inte?

Igår skulle jag hjälpa Lejonkungen i hans lägenhet (innan vi skulle åka hem till oss, där sonen lovat avlasta sin pappa).

Lejonkungen har köpt ny säng, vilket innebär att den gamla (som inte är hans utan ägs av uthyraren) behövde bäras upp till vindsförrådet.

Sonen har massor av kompisar men av någon anledning verkar jag (hans mamma) vara den som ska bära upp det mesta till vinden???

Stora och starka män slipper och undertecknad (som tappat mycket styrka under sommaren) lovar glatt att lyfta ... så jag får väl skylla mig själv. 

Att trapphuset är trångt och att svängarna blir tvära underlättar inte när en hel säng (med ben) ska förflyttas. Lejonkungen bor en halvtrappa upp vilket gör att det är flera våningar av snäva vinklar. Vi lyfte, snurrade, satte ner sängen, tog nytt grepp och kämpade oss hela vägen upp till vindsdörren, där fick vi först svänga åt fel håll för att därefter kunna "gå rätt".

Nu står sängen (inplastad), på högkant i förrådet. Heja oss - för skam den som ger sig!

Var rädd om dig!

Första löpturen på två veckor, så otroligt nice! Ute var det klart och kallt men vindstilla vilket gjorde löpningen njutbar. Så oerhört tacksam att vara tillbaka i mitt rätta element.

Pratade med en kompis som bröt hälbenet för nio veckor sedan. En olycka med fall från ett träd, barfota, flera meter upp och så krasch på det. Gips och noll belastning blev de rekommendationer läkaren gav. Musklerna förtvinade direkt men även nerver vilket innebär att min vän måste lära sig gå igen ... ett steg i taget.

Oj, oj, oj ... 

Är glad att min kropp fungerar och att det inte är undertecknad som behöver vara helt stilla i över två månader. Visst allt går när vi måste men just den erfarenheten undviker jag om det är möjligt.

Tänker därför att det är klokt att vara lite försiktigare nu när hösten kommer med fukt och senare frost. Var rädd om dig där ute, det tänker jag vara!

Fredagsmys

Min man har/hade mer än en sida på Instagram, en av dem heter Min fru ser på TV
- Varför heter den så?
- En liten plojgrej bara.
- Men den är ju missvisande, det är ju det hon inte gör.
- Nä precis...

Alla roar vi oss på olika sätt, min man fotade mig så fort jag somnade framför TVn och lade upp på Instagram med någon kvick kommentar ... som ni märker gillar min man också att leka,
Eftersom jag uppskattar kreativitet så skrattar jag mest (åt alla ofördelaktiga bilder på mig som hamnade i cyberrymden) och lät maken roa sig. TVn är för mig ett sömnpiller, framför allt på fredagskvällar, det spelar ingen roll hur gärna jag än vill se det jag/vi planerat ... och inte blir det bättre om jag druckit ett glas vin till maten.

Min kropp är inställd på vila när jag hamnar framför TVn utan något i händerna. Dessutom brukar jag krypa upp och gosa in mig hos maken, luta huvudet mot hans axel och slappna av.
Ni förstår själva resultatet...
Jag behöver inga sömntabletter, sätt bara på TV-apparaten!

Minns min egen pappa som var likadan. Vi brukade skoja om att han satte på TVn som svepskäl för att ta sig en tupplur.
- Hur var filmen pappa?
- Bra.
- Du sov.
- Nä, vilade ögonen en stund bara...

Så är det med mig också. Jag somnar till, ibland enbart en microsekund ibland betydligt längre.
Sömnen kommer utan förvarning eller kanske inte alltid men oftast. Mannen brukar fråga om jag fixar att se eller om jag är trött? Det är lugnt svarar jag, är inte trött alls.
Så börjar vi kolla och vips har jag slumrat till.
Kan vara ganska störande även för mig då jag sett fram emot mysstunden.

Nej men krokben

För elva år sedan åkte jag till bokmässan i Göteborg med två kompisar, de hade precis blivit publicerade och skulle båda stå i samma monter. En riktig happening!

Även jag hade författardrömmar och skickade in diverse barnboksmanus till förlag men mer än så var det inte ... just då. Se och lär, var det måtto jag drevs av.

Riktigt roliga dagar, fyllda av spännande möten, bus och upptåg. Mitt alter ego hette Birgit (huvudkaraktären i en av mina barnboksmanus) och hennes vän Ingegerd (tant Skateboard förnamn i böckerna om just tant Skateboard) gick all in.

Hittade två tweet från resan mellan Stockholm och Göteborg, samt kommentarer:

"Snart ger sig Birgit och Ingegerd ut på nya spännande äventyr, denna gång utan både knogjärn och pepparspray" 

Kommentar: "Ni har väl tränat på karatesparkar!?"    "Nej ... men krokben!"

"Birgit utan plånbok ... redan ... i restaurangvagnen, tur att det är ordning på Ingegerd"

Fortsättning följer ... (kanske?)

Åh nej, inte DU mamma!

                                 

Det fanns en tid då jag var mer aktiv på Twitter, närmare bestämt för nio, tio år sedan. Insåg dock mer eller mindre direkt att detta forum egentligen inte passar mig. 

Idag tittar jag in med jämna mellanrum men skriver sällan något (annat än att bloggen länkas där). Bjuder på några tweets som publicerades 2014-2015. 

Kan dessutom erkänna VAD yngre sonen stönade när han upptäckte sanningen, typ: "Åh, nej ... har DU Twitter!"

Har roat mig med att läsa gamla tweets, bjussar på några:

• Tror det saknas något hos mig, husmodersgenen, den måste ha varit restnoterad när jag föddes.

• Nytvättat hår och bikramyogapass...hur tänkte jag nu?

• Hattarna har slutat hemsöka mig i drömmen, jag har bestämt mig, dags att göra en ätbar

• Jag skriver, katten redigerar genom att promenera över tangentbordet

• Efter en bikramklass känns det som att kliva upp ur badet...torr och fräsch...NOT!

• Ilandsproblem: öppnar garderoben och funderar på vad jag ska ta på mig? Blundar och greppar, blir extra spännande att se resultatet.

• Kastrullock som morgonrevälj, det är väl helt okey?

• Tänkte göra lövänglar men får nog ta på baddräkt

• Efter två veckors försummelse så klarar jag fortfarande av att starta och köra runt vår dammsugare
• Att lämna ett bikram yoga pass är som att kliva upp ur simbassängen
• Kreativa svettdroppar hittar nya spännande vägar, in i örat och upp i näsan!

• På promenad med borrmaskinen...

• Tänk att ett litet förlåt är som bomull för själen

• Jag ligger på spikmattan, katten ligger på mig, med sin tass beskyddande över min hand

• Chockade maken genom att fråga om han ville hänga med till Claes Olsson? Han fick sätta sig ned på sängen och fråga om han hört rätt

• Fick inte jobbet och kanske var det bra? Känner mig så glaaad, får en fri Zlatanroll istället!

• Efter återupplivningsförsök på toalettdoppad mobil så är det bara att konstatera att den idag är död ...

• Att stå i kö till toaletten hemma innebär att även vänta in våra fyrbenta familjemedlemmar

• Surfar nedför rulltrappan med överfull kundvagn och vurpar...det går bra nu!
• Om någon knäckte ett ägg på min överhettade kropp så skulle det stekas #underbikramklass

• Kan denna dag titulera mig: nåldyna

• Inte att rekommendera: att riva sönder det nya, rätta kontraktet...

• Fick kalsong- och mössmannen att sätta på sig kläder! 1-0 till mig

• Löparskor framme, check. Grus i dojorna? Nej men kattfoder

• Har doppat fötterna i champagne och döpt en fisk till Birgit #ZoULFishSpa

• Saknar direktlinje till mamma i himlen

• Blev oväntat uppgraderad till advokat, utan några som helst förkunskaper? Känns ju tryggt för klienten

• Känns som någon släkt lampan och dragit ur elementet när vi landar på Arlanda #Barcelona

• Borde inte men kan inte låta bli att tänka: Vad har hon satt på sig, föreläsaren? Stylist önskas så att vi kan höra vad hon säger

• Möter dumpad bh på trottoaren, ser kallt och ensamt ut 

• Veckans drama: kär vän sväljer kattens p-piller #detgårbranu #ingakattungar

• Blind höna byter plats på linserna och Voilá, hon ser igen! 

Får räcka för idag. Ha det bra där ute!

Smart att lura gnällspiken

 

                                   

På samma sätt som solen laddar mig med energi så fyller jag mina depåer genom drömmar, fantasier och lek. Kanske är det därför som skrivandet alltid har lockat? (Även om jag just nu inte skriver så mycket annat än blogginlägg ...)

Antagligen är leken anledningen till att jag valde att utbilda mig till fritidspedagog? Lyckan att få klä ut sig, att spela en roll och bli någon annan för en stund . Kanske att få stå på scenen? Testa gränser och våga utforska okänd mark. Gå på upptäcksfärd och äventyr i så väl smått som stort. 

Även i min yogalärarroll motiveras undertecknad av det lustfyllda och många gånger presenteras och genomförs klasser just utifrån detta. Blir extra tydligt när jag möter barn men fungerar även på vuxna som gillar att allt inte är så seriöst och förutsägbart. Förstår att jag är mest autentisk när lekfullheten får vägleda mig. Lek för att orka stå ut med vardagen när mörkret faller och fantasi för att motivera andra att ta sig i mål.

När jag var liten så avskydde jag allt som var jobbigt. Mamma och pappa var inbitna skidåkare. Så fort det gavs tillfälle plockades längdskidorna fram. Jag hade växt ur skidkälken för länge sen och förväntades glida fram i spåret på egna ben. Min motivation var lika med noll. Jag hade hellre suttit i kälken bakom pappa och susat nedför backen tryggt inbäddad i renskinn.
Med skidor på fötterna blev jag en gnällspik, a pain in the ass. Jag släpade mig fram i spåret och klagade. Inga mutor i världen hade fått mig på bättre humör eller...

Mamma och moster slog sina kloka huvuden ihop och började berätta sagor. Plötsligt glömde jag bort att protestera, lusten att lyssna på berättelserna blev starkare. De lockade mig att sjunga och så var den jobbiga skidåkningen helt bortglömd. Jag stakade på utav bara farten och tiden rann iväg.

                                                                                ...om jag vill 

... lägger mig på rygg och visar strupen

Igår åkte jag bergochdalbana känslomässigt. Kände mig otillräcklig. Nybörjare ut i fingertopparna och med alldeles för lite kunskap för att överhuvudtaget få utföra vissa arbetsuppgifter ...

Nej, ingen var dum mot mig. Ingen beklagade sig eller lät undertecknad förstå hur frustrerade de eventuellt var över att jag faktiskt gjorde "fel"snarare tvärtom, känslan la jag på mig själv.

I fredags hjälpte jag till att boka om undervisningssalar (kan vara både knöligt och pilligt). Igår fick jag ett mejl om att jag dels lyckats dubbelboka (inte det värsta) men att jag i min iver eller okunskap lyckats avboka salar åt kurskollega?! 

Oj ... Hade jag? Inget minne av detta men eftersom undertecknad är under upplärning så lägger jag mig på rygg och visar strupen ... det var säkert jag. Vidare så är det allmänt känt att jag lär mig av misstag och att "göra om för att göra rätt" är mitt signum. Önskar att det inte vore så.

Jag gjorde om och det blev rätt men känslan när undertecknad läste mejlet, den att jag lyckats skapa problem istället för att lösa satte sig under huden. Tänkte att någon annan, någon mer begåvad och kunnig kanske borde ta över? 

Kastade jag in handduken och bad om hjälp? Nej, då lär jag mig inte, löste istället fler bokningsuppdrag och hoppas att de är okey. Vi får se. 

Endast i mina drömmar

 

För flera år sedan hittade jag en Zits seriestrip som bara var tvungen att klippas ut och sättas upp på vår kylskåpsdörr, anledningen var att det ord som dök upp i mitt huvud "endast i mina drömmar".

Under kidsens tidiga tonår och även senare så skrattade vi ofta igenkännande åt Zits. Astronauten påminde mest om seriefiguren men emellanåt även Lejonkungen. Vardagssituationer så lika våra egna, alla mitt i prick.

Hemma samlade vi ihop de bästa och ramade in för att på så sätt kunna skratta tillsammans. Emellanåt upptäcktes det att jag och mannen hade kunnat vara Zits föräldrar, i alla fall reagerat likadant.

Fanns också gånger när igenkännandet kom av sig, som när jag hittade denna: Pappan som testar yoga.

Önskade ofta att jag haft förmågan att locka med mannen, han som har goda fysiska förutsättningar med höfter som är rörligare än mina. Hände inte då och kommer inte att hända idag. Har lockat med yin, restorative och nidra hemma men mannen är inte sugen och svarar att det aldrig varit hans grej. Har visserligen hänt att han testat någon klass eller position och då lyckas över förväntan men viljan att hänga på min praktik existerar inte, vilket ÄR okey.

När jag tittar på stripen ovan ler jag och tänker " in my dreams"

En "to do lista" som långsamt prickas av

Mannen är influensaförkyld (gissa VEM som smittat honom) och jag försöker avverka så mycket trädgårdsarbete som undertecknad mäktar med.

Klippa ner vildvin och luktärt. Plocka fallfrukt och dumpa allt på återvinningscentralen. Skörda de blå druvklasarna för att därefter koka upp, pressa och sila till dess att en god druvjuice återstår. Städa undan hängmatta och gungor samt mattor vid möbler. Fylla staketets fruktkorg med äpplen.

Har skrivit en "to do lista" som långsamt prickas av.

Mellan varven fikas eller äts det innan jag till slut kastar in handduken och häller upp ett glas vin till middagen. Eftersom mannen har feber äter vi i sovrummet, blir som en happening, en pick nick.

Idag (söndag) kommer mina uppgifter att gå i repris, fokus är höststäd i trädgården och helt ärligt känns det bra att vara tidig(are än vanligt) med detta. Den råa, kyliga luften är inget jag saknar eller att det mesta är vått alternativt kladdigt.

Önskar dig en skön söndag

Så är det dags att debutera i min egen stad

Idag kommer jag att bjuda på ett blogginlägg från 2015, ett av de allra första som skrevs, detta för att jag har få andra uppslag och ideér och dels för att vi fortfarande brottas med förkylningsvirus (eller vad det nu är) hemma hos oss och gör vad vi kan för att kurera oss.

Så är det dags att debutera i min egen stad

Dagen D är här och rösten har kommit tillbaka, den kröp fram lite motvilligt här om dagen så nu är vi kompisar igen. Mannen var dock bekymrad igår kväll på puben då jag lite vårdslöst glömde bort att vårda den ömt. För att överrösta musik och allmänt sorl hamnade rösten i falsett och min älskling skakade på huvudet och meddelade att han inte tänkte hoppa in som min backup ifall jag skrämde iväg den stackars rösten igen. Så jag försökte skärpa till mig, inte alltid det lättaste...

Det plingar i telefonen, frågor om releasen, kompisar som blivit sjuka och andra som önskar lycka till. Jag skjuter från höften tänker jag, går på känsla. En kär vän till mig har dock lite försiktigt påpekat att planering är bra och JA kära Helena jag har en tidsplan, tack för alla kloka råd.

Pirret i magen har ännu inte anlänt, jag antar att det kliver in på fiket samtidigt som gästerna. Förmiddagens största fråga är därför vad jag ska ha på mig? Garderoben är full med kläder men ingenting duger just nu eller egentligen passar väl det mesta. Jag vill bära något som påminner om mamma. Novellen jag skrivit är om henne och jag vet att hon stolt kommer att blicka ned på mig från sin himmel. Hon som är en del av att jag lyckats bli publicerad! Hon som sett till att en av mina drömmar blivit verklighet.

Älskade, älskade mamma, kanske kommer tårarna att rinna längs kinden när jag läser? Om det blir så är allt okey både för mig och för publiken. Jag vet och jag är inte rädd för att visa mig vare sig liten eller svag. Novellen är min hyllning till dig och idag kommer du att stå i centrum.

Så dags att gräva djupare bland kläderna och välja!
Wish me luck!

Boken som är en novellantologi heter Över en höstfika och ges ut av Ariton Förlag

En feelgood bok om allt som kan hända över en fika, om livet i smått och stort. Vi är många författare som samsas och jag är en av få debutanter.

Spännande ... eller inte?

Har gjort en intressant iakttagelse ...

Förkylningen som drabbade mig har inte helt checkat ut, den är segdragen och när undertecknad trott att eländet lämnat kroppen så är det som att viruset ångrat sig och smugit tillbaka. 

Bara att gilla läget och göra sitt bästa av situationen.

Behövde tvätta håret och det gör jag helst stående med huvudet över badkarskanten (om kroppen är ren). Sköljde igenom, sträckte mig efter schampot och upptäckte att det blev omöjligt att andas genom näsan. Var som om den passagen pluggats igen på nolltid!? Trycket i huvudet ökade och jag öppnade munnen för att släppa in och ut all luft.

När jag vinklade huvudet uppåt försvann obehaget och näsan frikopplades. Så var  det dags för balsam och huvudet böjdes neråt igen. Luftventilen stängdes. Vinklade tillbaka huvudet och obehaget försvann.

Spännande ... eller inte?

Slutsats: huvudet upp och fötterna ner underlättar andning vid förkylning (i alla fall den som drabbat mig).

Jag är tillbaka!

Igår märkte jag hur mina ben lättsamt, skuttade uppför trapporna till lunchrummet och den insikten fick mig att le:

I´m back!!!

Efter att ha brottats med diverse förkylningssymtom var detta ett tydligt friskhetstecken, studs i stegen. Det är så sällan undertecknad är sjuk (peppar, peppar) att jag mest blir förvirrad när kroppen drar i handbromsen, fattar liksom inte att virus kan drabba även mig.

All träning ställdes in och fokus har istället landat i återhämtning och många timmars sömn, vilket tydligt gett resultat ... studs i stegen. Jippi!!! I am back

Den ofrivillige klottraren

Det blir inte alltid som tänkt men på något sätt löser sig det mesta. Delar med mig av ett nio år gammalt blogginlägg igen, bara för att jag kan och för att det är ganska "roligt"

Ibland står jag inte så högt i kurs hemma. Min man suckar och säger att leva med mig är som att ha ett litet barn, faktum är att emellanåt så förstår jag honom. Även om jag just i denna situation hade mer otur än tur.

Vi har haft gröna streck på klädkammardörren i hallen. Jag märkte dessa för någon vecka sen och undrade vad sonen hade gjort? Ett slags svagt klotter i form av något som såg ut som kritstreck, högt och lägre på dörren. Han måste omedvetet kommit åt dörren med en penna eller?

Måste ta ett snack med sonen tänkte jag och tittade av någon anledning ner på mina fötter. Mörkgröna tånaglar hälsade glatt på mig och nu började jag ana att sonen var oskyldig.
Det var enkelt att lägga ihop nagellacket med dörren och inse att boven i dramat, den ofrivillige klottraren var jag!

Men hur undrar du kanske?
Säger bara Power intensive, min yogautmaning. Jag tränar handstående, bryggor, plankor och hundar även mot vägg, ja eller fram till nu mot vitmålad klädkammardörr.

Denna lördags förmiddag upptäckte mannen strecken. Jag sa som det var, att det nog är mina tånaglar som klottrat lite. Han stönade "Du är ju som ett barn...tänker du inte?"
Mannen började skura, putsa och gnida med alla sorters snällare medel, inget hjälpte. Jag hämtade nagelborttagningsvätska och han skakade på huvudet och menade att även dörrfärgen skulle försvinna.

Det blev en promenad till färgbutiken där jag sa som det var och tjejen som expedierade mig plockade fram en slags mirakelsvamp. "Blöt med lite vatten och gnugga" sa hon. Mannen såg yttest skeptiskt ut men lät mig köpa svamparna. Nu har jag fått bort klottret men tyvärr även lite av den blanka ytan. Stämningen är något bättre hemma men jag får INTE göra handstående mot klädkammardörren längre...

En seeeg måndag

Det går inte att vara på topp alla dagar ...

Att vakna mitt i natten med spränghuvudvärk är inget jag är van vid (tack för det). Hade känt mig trött i ögonen och lite seg i huvudet men absolut inte sjuk. Skyllde på söndagens morgonlöptur och att jag antagligen druckit för lite? Petade i mig alvedon och vätskeersättning, vilket fick värken att försvinna. 

På jobbet upplevde jag mig segare än vanligt, speciellt i huvudet, men hade förövrigt inga förkylningssymtom. Beslöt att gå hem om kroppen sa ifrån, vilket den inte gjorde. Minuterna släpade sig dock framåt och timmarna blev ovanligt långa, ingen huvudvärk och inga fler alvedon. 

Vet att många lider av olika krämpor och att deras vardag är mer lik min ovanliga morgondag än mina "normala". Tänkte på alla som ständigt kämpar och insåg att undertecknad bör vara oerhört tacksam över min ständigt "friska" kropp.

Tack, tack och tack!

... inte idag

När jag tittar ut genom sovrumsfönstret ser jag vindruvsklasar. Överallt. Blå. Gröna. Bären är dekorativt placerade och vilar mot rankornas stora blad precis som en vacker tavla.

Inser att det är hög tid för skörd ...

Det är dags att klippa bort klasarna och försiktigt lägga i korgar, det jobbet känns okey vad som upplevs tyngre är att jag vet att det krävs mycket tid när det gäller att ta hand om skördade vindruvor.

Skulle önska att jag hade kunskapen att framställa eget vin, vilket jag aldrig gjort och helt ärligt är det ingenting som undertecknad vill experimentera med. Vintillverkning är en kost och om jag free basear så kommer drycken knappast att gå att dricka ...

Det får som vanligt bli druvjuice men inte idag.