... skyller inte på bristen av kaffe

Igår hade jag en sådan dag som undertecknad sällan är med om, var sååå trött?

Vet inte om tiden för nya fransar lockade fram tyngden bakom ögonen eller om det var något annat? Att få ligga stilla i 90 minuter och bli ompysslad brukar vara vilande, åtminstone till att börja med, sen (efter en timme) signalerar ryggen stelhet och lusten att röra sig ökar. Bäst är när jag somnar till och får en power nap men igår pratade vi hela tiden så tuppluren uteblev.

Tröttheten smög sig på mig före lunch. Jag trodde att mat skulle hjälpa, svar: nej. Tog en promenad i åskregnet, inte heller det hjälpte. Åkte och handlade ... blev ännu segare.

Efter fikat insåg jag att det finns en sak som i stort sätt alltid hjälper, att praktisera yinyoga. Valde ut en online klass och placerade mig på mattan. Sträckte ut och andades. La till extra positioner när videon tog slut och konstaterade att både orken och energin återvänt. Trolleri!

Misstänker att det är någon form av obalans i blod och/eller lymfsystemen när jag blir trött och att avslappningen kombinerat med stretchen luckrar upp blockeringar. Erkänner att jag inte sträckt ut ordentligt efter mina löprundor (de sista) och tror att det var "boven i detta drama".

Men nu: pigg igen!

PS. Drack inte något kaffe igår ... men å andra sidan är det inte alltid jag gör det, så undertecknad skyller inte på kaffebrist. DS

En bild kan säga mer än 1000 ord ... eller inte

När jag för många år sedan arbetade inom specialundervisningen och hade äran och lyckan att få ansvara för samt hålla klasser med fritt skrivande så kunde det hända att vi använde oss av händelsebilder. Dessa låg i en låda med lock och meningen var att de skulle ge inspiration. Hjälpa eleven att fantisera över ett foto och skapa en berättelse ... om inte annat så fanns det alltid möjlighet att enbart beskriva bilden.

I veckan har jag publicerat gamla minnen och inlägg som dykt upp på Facebook, idag bjuder jag på en bild utan text.

Fotot är från en musikvideoinspelning. Scarlet skulle släppa sin andra singel och vi var några som fick vara med och agera hemmafrus robotar vilka fått nog, totalt krakelerat och förvandlats till söta demoner. Otroligt roligt.

Tänker att denna bild aldrig hade hamnat i händelselådan, den är inte PK. Vi utförde dessutom en knivdans. Uppmaning till våld är inte okey och framför allt inte under lektionstid i skolan. Att videon lekte med ironi och könsroller spelar ingen roll, eleverna hade inte förstått (våra var för unga).

Men ... detta foto får mig ändå att le. Jag fick leka, agera framför kameran och upptäcka att jag var grymt bra på det. Ett roligt minne.

Återblick eller om du vill repris

Emellanåt sägs det att sommaren är reprisernas tid och varför inte följa i det spår jag startade igår?! Fick nya minnen serverade, här är några:

För 9 år sedan, 2014:

Sitter och pustar efter en arbetsdag inomhus, behöver duscha bort svett.

Får meddelande av sonen att han gått på sin första promenad med lejonen och så en elefanttur dessutom. Tror jag är i fel världsdel eller nått!?

Behöver ett svalkande dopp!

För 12 år sedan, 2011:

Satte till slut på mig mina bortstädade inlines, de som legat i dvala i flera år, totalt bortglömda. Oj oj oj, det var Bambi på hal is de första 100 metrarna! Hoppas att ni alla fick er ett gott skratt, det bjuder jag på:)

Sen hittade kroppen den gamla tekniken igen, väl begravd i minnesbanken. Lär dock få träningsvärk i rumpan...

 För 13 år sedan, 2010:

Mannen undrar hur något boende någonsin kunde säljas tidigare ... innan stylisterna gjorde entré på arenan?!

Kommentarer:  

9 år sedan: Lejonkungen reste till Zimbabwe, jag hade gjort mycket för att få hänga med på det äventyret. Volontär bland lejon, vilken grej men sonen tyckte att jag kunde åka själv (inte med honom) ... så klart 

12 år sedan: inlines var något jag åkt/tränade tidigare ... innan jag bytte skridskorna mot/till löparskor.

13 år sedan: vi sålde huset på landet och flyttade in till city (efter 17 år i vårt härliga hem med den stooora tomten)

OM mostern ville lyssna ...

Tror att det är okey att sminka av sig Miras lagda makeup på mig i morse á la prinsesstil med körsbärsfärgat läppstift...

Meningen ovan skrevs på Facebook för 12 år sedan och serverades som ett minne under gårdagen. Jag gillar återblickar och minns:

Vi bodde inne i city, i vår lägenhet och syrran var på besök tillsammans med sin dotter. Eftersom jag inte har en egen flicka och eftersom äldre brorsdöttrar haft prinsessdagar tillsammans med mig så var det Ms tur. Fyra år gammal.

Vi inventerade min garderob och hittade klänningar (om du inte känner mig så bra så kan det vara av värde att veta att undertecknad ALDRIG varit prinsessa. Jag ville bli äventyrare, lejontämjare, riddare eller indian som liten ... typ Aria i Game of Thrones). Älskar dock att klä ut mig och glida in i en "roll" och för mig så kan det vara spännande att klä ut sig till en vacker prinsessa.

Minns inte att M fick sminka mig men blir inte förvånad - klart hon fick, vi lekte ju. När vi var klara tog vi trapporna ner för att ringa på dörren hos en kompis/granne och säga hej ... visa upp oss, hejarropen hemma räckte inte (kanske varken mannen eller syrran ens höjde på ögonbrynen?

Skickade texten till M, som svarade direkt. Skrev att nästa gång vi ses så kan hon få sminka mig (igen) för vad kan gå fel!? Sextonåringen är skicklig och duktig, har kunskaper som jag aldrig haft och skulle kunna lära sin moster en hel del (om mostern ville lyssna).

Så bestämmer han sig för att två är en för mycket

Det är rätt coolt att sitta i min hänggunga på altanen med en stor kopp te och upptäcka att jag inte är ensam. Råbocken strövar genom vår trädgård, stannar upp och tittar på mig. 

"Hej, hej!", säger jag.

Han fortsätter att se på mig med vackra rådjursögon, ett ögonblick eller två sen bestämmer han sig för att två är en för mycket och glider tyst över till grannen där han lägger sig att vila (de är bortresta).

"Hej då", viskar jag och följer rörelserna med blicken.

Att kunna uppleva detta, naturen och djuren, så nära och typ dagligen är häftigt. Som att bo ute i skogen eller långt ifrån större och tätare bebyggelse. Som att bo på landet.

Ändå lever vi i ett litet villaområde bestående av 19 småhus, där studentboenden är nära precis som hela campus. I mina ögon en idyll. Skulle inte vilja byta, jag trivs här.

... det som INTE går att använda blir värdelöst

Det började på Midsommarafton men lugnade ner sig efter (den) helgen för att i stort sätt försvinna men lagom till jag skulle åka till Göteborg så knackade "det" på igen.

Midsommar: min iPhone gick plötsligt inte att använda. Kanske var det fukten under den regniga förmiddagen som på något vis tvingade mig att starta om telefonen ett flertal gånger innan jag la den åt sidan samtidigt som undertecknande funderade på ifall den höll på att dö?

Inte kul att vara bortrest när biljetter och annat viktigt enbart finns i telefonen ...

Så kom jag hem och vi letade reda på en gammal telefon men då kvicknade iPhonen plötsligt till och även om jag tappat tilliten så beslöt vi att testa om den gick att lita på. Visste att det var dags att titta efter en ny men kanske kunde telefonen överleva sommaren?

Började bra och för varje dag som gick slappnade jag av lite mer. Så en morgon upptäckte jag en spricka på skärmen. Mindes att iPhonen glidit ner på golvet och trots att jag numer använder fodral så måste den landat så illa, på ena kanten att skinnet som ska skydda inte kunnat fullfölja sin uppgift.

Åh nej ... precis innan min Göteborgsresa.

Mannen letade fram extratelefonen, en liten power bank och nålen som öppnar för sim-kortet, allt skulle med. Biljetter skrevs ut och jag kände att nu har vi gjort vad som är möjligt. Hos sonen fick jag dessutom hjälp att rengöra min iPhone och efter det fungerade den problemfritt.

Hemma igen googlade mannen på nya samt begagnade telefoner. Vi åkte för att titta och hux flux hade jag köpt en ny?! Visste att jag borde men hade samtidigt ingen lust. Valde att vara klok. Förr eller senare så skulle den kasta in handduken och en telefon som inte går att använda är värdelös, framför allt då ALLT görs via mobilen. Jag betalade snällt och nu borde jag kunna lita på tekniken igen.

Oinbjudna gäster

När jag varit borta en vecka så viftar hela trädgården vid hemkomst. Ogräset letar sig upp mellan stenplattor samt i grusgångar. Kvickrot samt någon variant av slingerväxt tränger sig in mellan smultronen i stenpartierna. Nyponros, humle, vildvin och deras vänner smyger upp i skuggan men också helt öppet. Ingen av dessa har frågat om lov utan verkar tycka att det är deras rätt att ockupera rabatter.

Ja, ja ...

Jag ska rensa och snygga till. Tämja det vilda och låta det planerade få den yta de behöver. Kommer att ta flera dagar då vår trädgård är indelade i olika små gröna "rum". Inget är omöjligt. Jag har gjort det förr. Snart är vår tomt välvårdad igen.

Sist ... måste ha varit innan pandemin

Idag är det dags att ta tåget hem igen och lämna Pettson och Astronauten i Göteborg. En vecka av lugn med minimal "to do lista" och massor av tid att göra så lite som möjligt. Bara vara ...

När sonen är hemma (hos sig) så blir jag bjuden på mat, han vill gärna laga och undertecknad får lyxen att sätta sig vid ett färdigdukat bord. Väldigt mysigt. Jag känner mig både omhändertagen och bortskämd.

Igår bjöds det dessutom på bio! Har inte sett en film (på detta vis) på länge, tror att det måste varit innan pandemin, vilket betyder flera år sedan. Vi tog spårvagnen in till Kungstorget. Allt var precis som "tidigare" och filmen var bra: Oppenheimer. Snyggt manus, bra skådespelare och häftiga visuella samt musikaliska effekter. Ett fint avslut på en bra vecka.

Nu är det dock dags att återvända hem och det känns helt rätt. Jag är nöjd och tacksam, säger därför som ordspråket: borta bra men hemma bäst!

Allt är INTE roligt

Att vara hussmor (husses mor) åt Pettson (Astronautens katt) innebär inte enbart servera mat, rensa låda, kela och rensa kattlådan utan även tandborstning. En ny erfarenhet då jag/vi aldrig borstat på våra egna katter. 

Enligt sonen är det köttsmak på den rengörande pastan.

Kan lugnt konstatera att Pettson precis som vissa barn inte gillar aktiviteten. Astronauten förberedde mig dessutom på att det kan hända att P smiter iväg och gömmer sig i tron att han på detta sätt slipper borsta tänderna.

Vissa kvällar gick det smidigare och utan problem, andra som igår försvann katten spårlöst. Jag hittade honom under sängen. Valde att låta P vara. Efter en stund kom han fram och in till mig, då blev det enklare att lyfta upp och försöka rengöra en tand eller två. Inte enkelt ... då Pettson kniper ihop munnen. Tack och lov är han snäll, varken bits, rivs eller sliter sig loss men blir det tillräckligt rent? 

Nä knappast men förhoppningsvis bättre än om vi struntat helt i tandborstningen.

När det vilda tar över ...

Jag har lockigt hår. Humörshår. Det betyder att det kan se olika ut, beroende på väder och vind samt naturligtvis hur jag och min kropp mår ... samt inte att förglömma hur LÅNGT det är.

Med andra ord så är håret emellanåt krullig och andra dagar nästan rakt.

Jag har lärt mig att mitt hår gör som det vill, ett vilt och ibland vackert svall som inte låter sig tämjas. Klippta frisyrer går bort, fungerar helt enkelt inte, jag har försökt. Bäst trivs mitt hår när det får vara något uppklippt och långt.

Själv föredrar jag en längd som fortfarande tillåter att kalufsen samlas ihop till en dubbel hästsvans = knut mitt på huvudet alternativt en eller två flätor, för om de vilda får fritt spelrum så tar det över och är överallt!

Jag har fastnat

... bara för att det just nu är möjligt.

Hemma hos Astronauten i Göteborg hänger den brittiska korthårskatten Pettson med mig (husse har tagit ett par dagars semester). Emellanåt försvinner jag ut för att utforska omgivningen. Promenera. Igår fann jag rundan, den sonen tänker att undertecknad kan springa och när jag hunnit halvvägs kom regnet. En störtskur som blötte ner mig totalt men eftersom allt jag bar var i funktionsmaterial så torkade kläderna innan jag hunnit "hem". 

En katt och jag ... samt en ljudbok; kampen om järntronen. Oavsett vad undertecknad gör så lyssnar jag på kapitel efter kapitel, bara för att det just nu är möjligt och för att jag kan. (Pettson lyssnar också)

Astronauten tipsade och fixade innan han åkte och jag njuter. Boken är sååå bra, precis som förväntat. Första boken i Game of Thrones serien. Bilderna i huvudet hämtar hem minnet från filmatiseringen och alla pusselbitar faller åter på plats. Bäst att passa på nu när jag kan lyssna och vara totalt närvarande i den fängslande historien, ett par dagar till. 

Vilse ... eller inte?

Under tiden som Astronauten arbetade beslöt jag att lära mig hitta ordentligt i området. Tog en förmiddagspromenad och hittade mitt förbestämda mål. Efter lunch frågade jag sonen om hans löpturer, kanske skulle någon passa mig?

Astronauten förklarade och jag valde att ta ännu en promenad för att gå sträckan. Karta och vägbeskrivning fanns i mitt huvud, inte tydligt utan mer suddigt men tänkte ändå att jag borde hitta. Det gick bra. Gatorna och vägarna stämde och jag njöt av promenaden.

Så blev jag tveksam, borde inte fotbollsplanerna ligga på rad och området vara överfullt med människor? Gothia matcher pågår för fullt men undertecknad kunde inte ens höra sorl av röster. Insåg att jag tagit fel väg ...

På ett sätt var jag vilse men i huvudet fanns den suddiga kartan. Visste att det var möjligt att vända för att  gå samma väg tillbaka men valde att fortsätta framåt. Kanske jag snart skulle hitta rätt?

Svar nej. Gick längre och längre och insåg till sist att undertecknad var vilse. Hade ingen aning om var jag hamnat. Var det dags att ringa sonen och erkänna misstaget?

Nej, för även om jag var totalt vilse inne bland gatorna så var jag inte det i huvudet. Vände och hoppades att den suddiga kartan samt min magkänsla visste vägen och började gå. Riktningen var tydlig men gatorna nya. Intuitionen drev mig framåt och efter en stund återvände undertecknad till mer välkända kvarter. Tack och lov.  

Det finns hopp

På tåget ner till Göteborg hamnade jag tillsammans med ett ungt par och deras lilla dotter. Flickan var övertrött och hade ledsnat på att sitta still. Hon behövde röra på sig. Tittade på sina föräldrar och testade gränser som hon visste att de skulle reagera på. Föräldrarna var lugna, provade att avleda med sång, med pussar och med ord. Tjejen började gråta men utan att göra någon vinst. Föräldrarna satt eniga och trygga alltmedan dottern grät högre.

Jag imponerades av deras samspelta beteende, ingen irritation och ingen höjd röst samtidigt som undertecknad förstod att de själva stressades av hur alla andra i tågvagnen reagerade på gråten.

Från ingenstans dök en äldre man upp. Han undrade om det var deras dotter som varit ledsen och gråtit? De nickade. Då plockade mannen fram en bok som han överlämnade, en barnbok som han skrivit. Kanske kunde denna göra flickan gladare? Paret tackade och mannen återvände till sin plats.

Det var nu jag började prata med paret på riktigt. Sa till mannen att de skulle kunna be om en signering av boken eftersom den var en gåva, författare brukar gilla att signera om det finns ett syfte. Mannen hade en penna och gick för att söka upp författaren. När han kom tillbaka stod det Till Sara samt författarens namn på insidan av pärmen.

Jag fick veta att den unga pappan blivit lämnad av sin pappa och att han lovat sig själv att aldrig bli som honom, utan istället försöka göra annorlunda och alltid finnas nära. Dottern hade nyss fyllt två och var ljuvligt söt. En smart och empatisk tjej vilken konstant önskar upptäcka världen och testa sina fysiska förmågor.

"Det kommer att gå bra, det går redan bra", sa jag till paret, "ni gör alla rätt när ni lugnt och tydligt gränsar Sara." 

Så hände det som inte skulle hända ... åtminstone inte nu och inte igår.

Efter att jag varit ute på tomten och plockat in bär så rörde sig både Audrey och Stanley på övervåningen (de brukar ofta vila på vår säng i källaren under förmiddagarna men inte just då). Noterade att Audrey intresserat jamade vid vår ytterdörr men tänkte att det antagligen var en insekt som tagit sig in och kröp vid listen. Tvättmaskinen började pipa och jag gick ner i tvättstugan för att ta hand om de rena kläderna.

Väl upp i köket igen när jag börjat förbereda lunchen kommer mannen och meddelar att vår ytterdörr står på vid gavel!???

What? Stängde jag inte ordentligt?

Ute blåste det och antagligen hade vinden tagit tag i dörren och öppnat ... för Audrey, som glatt trippat ut och använde sin nos som dammsugare. Jag ställde mig på trappan och studerade hanne. Visste att det inte fanns något jag kunde göra eftersom det är förbjudet att lyfta henne. Hon tittade på mig och fortsatte nosa. Hela världen (ja eller i alla fall vår tomt) låg välkomnande framför hennes tassar. Ingenting skulle få henne att vilja kliva över tröskeln.

Mannen stängde in Stanley i sovrummet och öppnade källargluggen. Vår hankatt blev frustrerad och satte igång att krafsa. Stängde fönstret, släppte ut S. Han satte sig vid källargluggen och nu kunde de båda vännerna titta på varandra, en i frihet och den andra inifrån. Jag fick som uppgift att ha S under uppsikt på övervåningen under tiden som mannen försökte locka in A genom gluggen men vår hona var inte klar med sitt utforskande.

S stängdes in i sovrummet och accepterade sin lott. En stund senare hittade A sin vän igen och nu tittade de på varandra genom sovrummets altandörr ...

Jag och mannen turades om att hålla koll på A som njöt av sin frihet. Vid ett par tillfällen kikade hon in genom något av de öppna källarfönstren. En gång klev hon in och satte sig på byrån men då Stanley inte syntes till hann vår hona ut innan mannen kunde stänga fönstret.

Vi hoppades att rymningen skulle avslutas med att vår lilla smarta tjej gled in igen när hon kände sig nöjd för så har hon gjort tidigare år, då kom grannkatten på besök och förstörde chansen vi hade när A återigen fick syn på sin kompis inne i sovrummet och ställde sig utanför vår altandörr. Bättre backa undan än slåss tänkte A.

Senare på eftermiddagen när regnet anlände och jag gick in igen så möttes jag av mannen som skakade på huvudet. Han gick in på sitt kontor, där låg Audrey för att vila! Mannen stängde fönstret och lilla A sprang upp till sin kompis som då vakade i ett av fönstren på övervåningen. Återföreningen var kärleksfull och nu kunde vi alla andas ut.

  

Usch ... ofräscht

Igår beslöt jag att ta en skogspromenad direkt efter lunch. Regnet var beräknat till efter klockan tre och undertecknad hade typ tre timmar till godo. Ville undersöka om det fanns smultron och kanske hallon att plocka med hem, den tanken dök visserligen upp under promenaden vilket innebar att det inte fanns något att lägga bären i, annat än mina händer.

Hittade röda och söta ljuvligheter samtidigt som ett par försiktiga droppar landade på mitt huvud. Förvånat tittade jag på himlen. Inte än, sa jag högt men dropparna blev till duggregn. Ja, ja under trädkronorna så är det lättare att hålla sig torr. Jag stannade kvar och gick längre in. Regnet som skulle komma klockan tre verkade fullkomligt strunta i den prognosen. Ett par timmar hit eller dit verkade vara en världslig sak. När undertecknad hunnit halvvägs så ökade regnet i styrka, de små försiktiga dropparna blev stora och tunga. Håret och kläderna blev blötare och blötare. Väl hemma fick alla kläder tas av och ersättas med torra.

Senare då när det borde regna sprack molnen upp och solen tittade fram. På med bikini och solglasögon! Med boken i handen la jag mig vid poolen för att läsa ... och bada. Nice.

Beslöt att byta filterpåse i breddavloppet. När jag öppnade luckan och tittade ner så var halva hinken svart/brun. Torkade alternativt blöta löv kan få den färgen om de flyter omkring och samlas i filtret. Stack ner min hand för att leta efter handtaget och kände att det var ovanligt mjukt? Drog upp handen. Tänkte på den padda som mannen nyligen räddat ur poolen. Var den död nu eller var det något annat?

Hämtade en pinne för att komma under det svartbruna. Eftersom vattnet rör sig så är det svårt att se tydligt men en klump lättade från filtret och flöt mot ytan. Det var ingen padda, det var en stor råtta!

Usch ... ofräscht.

Hämtade en liten planteringsspade och fiskade upp råttan. Visade mannen. Begravde råttan och kände mig tacksam för att jag inte kört ned hela handen och rotat runt i hinken som jag brukar. 

När du egentligen inte vill men gör det ändå

Har en känsla av att jag kommer att få mardrömmar ...

Den bok jag läser är skickligt skriven och spännande men också vidrig. En kriminalhistoria eller om du hellre vill det en deckare och historisk samtidsskildring med så målande beskrivningar att jag vill blunda och snabbt skumläsa detaljerade sidor.

Boken heter 1793 och är skriven av Niklas Natt & Dag. Stockholmskildringarna är lysande men med våra mått mätt så är det liv de levde oerhört annorlunda än våra. Kroppsvätskor, alkoholmissbruk, smuts, fattigdom och misär. Ett Stockholm fyllt av lukter, ja eller egentligen stank, något vi sällan upplever som moderna 2200-människor. Rika och fattiga om vart annat där ett enkelt liv inte är något värt men samtidigt en stad där även de bättre lottade inte hade kunskap om den hygien vi ser som självklar.

Mordet är bestialiskt, mördaren ett monster och minsta lilla detalj lyser mot dig som svarta bokstäver på vit bakgrund. Varför? 

Det är mannens bok och jag tror att undertecknad gav honom den. Vet att både han och en nära vän inte orkade läsa klart, att de diskuterade språket och funderade över valet att så närgånget skildra övergreppens hemskheter. Varför?

Jag har nu läst längre än mannen gjorde och förstår att mardrömmar antagligen kommer att besöka mig. Ändå tänker jag försöka ta mig igenom den bok som fått så många priser och som blev utsedd till årets bok 2018. Bara att ta ett djupt andetag och läsa några sidor till (dagtid), för den är bra.

 

Att matte försöker sova är tydligen en världslig sak

Idag bjuder jag på ett inlägg som skrevs för två år sedan, då fotbolls EM pågick som bäst. Audrey är huvudperson och undertecknad är delvis inblandad 😂      

8e juli 2021              

                                         

Det skulle vara lätt att gissa att vår lilla prinsessa Audrey suttit som klistrad varje EM-match. Hon som dribblar och spelar fotboll med allt som rullar och är lagom stort. Nu är det så att A inte har sett en enda match, i alla fall inte framför mig så att jag lagt märke till henne. 

Efter Danmark - England vaknade jag mitt i natten av att vår säng och min sänghalva förvandlats till en fotbollsplan!

Audrey rushar från den ena sidan (över mig) till den andra. Attackerar musen som mannen hängt upp i taket och som dinglar två decimeter över madrassen. Musen är Audreys boll. Hon fightas på planen (läs över min kropp) och bryr sig inte det minsta om att underlaget är ojämnt. Att matte försöker sova "är en värdslig sak". 

Det glidtacklas, dribblas, skjuts och fångas. Audrey är allt på en gång, både med- och motståndare samt målvakt.

Lika plötsligt som matchen startade, slutar den. Domaren har tydligen blåst av. Vem som vann vet jag inte? Förmodligen Audrey. Om hon spelade för England, Danmark eller Sverige ... säg det? Du får fråga henne.