lördag 30 november 2019

Marschaller i snitslas bana


Så är den här, första advent  =  ankomst. För mig betyder det tända ljus, adventsstjärnor, glögg, pepparkakor och mys.

Hela gårdagen ägnades (nästan) åt ytterligare förberedelser som bak (pepparkakor), pyntande ute och inne samt iordningställande av belysning. Nu är det stämningsfullt och mysigt.

Passade också på att ta en skogspromenad i det magiska vinterland vi har just nu (vem vet hur länge?). Solen och naturen får mig att förundras om och om igen. Det är som att gå i en sagobok. De snötyngda träden och glittret av små kristaller. Oerhört vackert!


Under vår promenad uppmärksammade vi marschaller, de var inte tända men placerade som en snitslas bana. Efter en stund kom vi fram till någon form av station, antagligen det som skulle bli samlingsplats. Vilken kul ide'! Att låta gästerna leta sig fram i mörkret genom att följa marschallernas sken. På väg ut ur skogen mötte vi ett gäng, de bar på glögg i boxar, matkassar och ved. Gissar på att detta var arrangörerna.

Planen idag är att njuta av ankomsten, advent. Tända ljus, dricka glögg och bara vara. Mysa. Önskar dig en härlig söndag!



fredag 29 november 2019

Och plötsligt blev det vinter!


Så lagom till advent kom den första riktiga snön och egentligen var känslan snarlik den jag som liten hade på julaftonsmorgonen, både överraskad och förundrad trots att jag förvarnats.

En snötäckt värld utanför fönstret. Så oerhört vackert! Det första vi såg var den översnöade bilen och en uppfart som behövde skottas. Visade sig en timme senare att brevlådan frusit igen precis som bildörrarna. Vi fick sopa trappan och därefter borsta bort det decimetertjocka täcket innan vi kunde sätta oss i bilen och köra in till stan.


Som du kanske förstår blev min löptur inställd. Istället skottade jag uppfart och gångar innan jag tog en skogspromenad.

Väl hemma igen kavlade jag upp ärmarna, tvättade händerna och startade upp förberedelserna inför advent ... bakade, bakade och bakade.


Har sparat pepparkakorna till idag och allt annat pyssel med adventsstjärnor och kalendrar. Jag som sällan är huslig blommar upp inför jul och tycker plötsligt att det är både rofyllt och mysigt att förbereda, ja till och med att baka!?

Idag fortsätter myset på alla fronter, ska bara hålla i en yogaklass först.




torsdag 28 november 2019

Vår barndoms sommarhus


Är med i en Facebookgrupp som heter Nostalgi från Kåge. Där kan vi (som av olika anledningar har intresse för bygden) bland annat få ta del av tidningsartiklar, historia, fotografier.  Minnen i form av återblickar vilka kan ge större förståelse för de egna, våra rötter.

Min mormor och morfar bodde i Kåge. Morfar startade och drev den första bensinstationen, han var med andra ord egenföretagare. Mormor roddade kök, hus, trädgård, allt praktiskt (lättare och tyngre kroppsarbeten) samt deras stora sociala nätverk. Min mamma och moster hade det bra ställt i det stora huset. En borglig uppväxt i ett hem med trygg ekonomi.

Härom dagen låg en bild på deras hus, taget 1959 uppe på "nostalgi sidan". Det stora vita huset med den lika stora tomten. Det hus som blev mammas och som vi varje sommar flyttade till. Med föräldrar som arbetade som lärare innebar det att jag och mina syskon var priviligerade. Dagen efter skolavslutningen stuvade vi in vårt pick och pack i bilen och körde ut på landet, för att stanna hela lovet och först helgen innan skolstart flytta tillbaka till radhuset (inne i stan) igen.


Det finns så många minnen! Somrar då vi återupptog kontakten med kompisar som vi enbart hängde med och kände under juni, juli och augusti.
Mörkerkurragömma på sensommaren med familjen, den enorma rabarbern var ett perfekt ställe att aldrig bli hittad i. Badmintonplanen. Brandstegen som vi inte fick men ändå klättrade upp och ner för, den satt så lägligt placerad vid balkongen och slutade ovanför stora rabatten.
Balkongen som gjord för kräftskivor och annat kvällshäng. Favoritstället dit jag bar kudde och täcke  när sommarnatten var för het och jag hade svårt att sova.

Rummet jag delade med syrran, (det stora rummet på övervåningen). När vi blev osams drogs en osynlig linje igenom och överträdelse var lika med dödsstraff. Tur för oss att det fanns två dörrar. Ingrid kunde ta vägen ut och in genom övre hallen medan jag kunde gå via badrummet (som lyckligtvis också hade två dörrar).


Karins skrubb, det rum som egentligen var förråd. Det rum vi röjde och fick inreda som vi själva önskade (innan Karin övertog det). Där det var okey att rita på tapeten eller att dra bort den helt för att blotta den vackra timmerväggen. Vårt "klubbrum", vårt hemliga ställe där våra regler gällde.

Finns så mycket att skriva och berätta om det stora vita huset i Kåge. Det som hade ett stort lantkök med lucka i golvet (källarskafferi) samt ett skafferi vid sidan om som var ett rum i sig. Det köket fick långt senare inspirera mig och mannen när vi lät bygga vårt första hus, 30 kvm (kök) = boendets själ och hjärta.

Tror jag stannar här. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vår barndoms hus och somrar men bjuder istället på en bild. Flygfoto: Högåsvägen i Kåge 1959. På denna bild 2/3 större trädgårdsland än vi hade.


onsdag 27 november 2019

Dags att börja spela på Lotto?


Äntligen en morgon hemma! Har dagen till ära ingen tidig yogaklass vilket innebär normala rutiner och frukost vid vårt matbord (i morgonrock). Ganska lustigt att just en så vanlig situation kan upplevas som lyx.

Behöver därefter inte ens åka hemifrån för att gå på planeringsmöte, det kommer att ske hemma hos oss. Och då alla goda ting sägs vara tre så toppar jag förmiddagen med att bli utbjuden på lunch. Jippi!!! Idag kommer det att bli en extra bra dag.


Har jag riktigt tur så flödar kreativiteten och nya ideer sjösätts. Men en sak i taget. Jag vet att få saker, om ens några, dimper ned i knät i form av en säck med guldpengar.

Får väl börja spela på Lotto under tiden och hoppas på storvinst (haha).


Puss & kram

tisdag 26 november 2019

... men å andra sidan VEM gör det?


Advent närmar sig, nu är det enbart några dagar kvar. Jag är både förberedd och inte, ett normalt tillstånd för de flesta av oss, antar jag.

För första gången på flera år kommer jag att hinna "vara i tiden". Stanna upp. Ta dagarna som de kommer och njuta av våra förberedelser. Ingen stress, utan istället fullkomlig närvaro. Lyxigt!

Under flera år har jag haft känslan av att vara på "fel" plats, stå i en butik då jag hellre pysslat och fixat hemma. I år kommer jag att ha en skön balans mellan arbete och julförberedelser, åtminstone ser det ut så i min kalender.


Tycker inte om tidsbrist, att vara i sista minuten, kravfyllda måsten och stress ... men å andra sidan VEM gör det???

Oavsett hur knappt om tid jag har så stänger jag dörren för ovan nämnda tillstånd. Det mesta ordnar sig, typ allt och perfektion är inget normaltillstånd. Hos oss bestämmer vi tillsammans vad vi önskar vad gäller julmat, julklappar och annat. Det som inte behövs struntar vi i. Det viktigaste är myset att få vara tillsammans, inte sju sorters kakor eller så mycket mat att vi hamnar i matkoma.

Så välkommen mysiga advent! Jag har lite pyssel kvar innan du anländer. En sak i taget. Det som behöver ordnas kommer att vara klart.




måndag 25 november 2019

Tja, stå på huvudet när jag är över 70 år, det trodde jag aldrig!


Även denna vecka har jag samma tema på min vinyasa klass, "Med sikte på huvudstående". Detta för att vi ska kunna nöta teknik och låta kroppen lära sig att hitta in i den variant av huvudstående som passar varje enskild yogi.

Normalt sätt brukar jag undvika just detta moment, då huvud och nacke är känsliga för belastning och jag vet att det alltid finns någon som lyssnar mer på egot än sin kropp.

MEN ...




Idag känner jag att det finns så många varianter och steg mot målet att jag känner mig trygg som lärare. I de sammanhang där jag vet vilka som kommer och ungefär hur många de är, finns möjlighet att utforska och testa (under handledning).

För att stå på huvudet så behöver du inte släppa golvet med fötterna. Att få samma känsla är möjligt samtidigt som du är trygg. Du slipper rädslan att "falla över". Du behöver heller inte oroa dig för nackens skörhet / ovilja mot för mycket belastning.

Små delmål. Kroppen får bestämma. Du anpassar dig efter dagsform och förutsättningar. Förhoppningsvis har du dessutom roligt på vägen samt får en känsla av att lyckas, oavsett nivå.


Igår kom en kvinna som inte var med förra veckan. Jag lovade henne att demonstrera och noggrant visa så att hon skulle kunna känna sig lika delaktig. Utan svårighet genomförde hon varianter av alla moment. Jag frågade henne efteråt hur hon upplevt klassen?

"Tja, stå på huvudet när jag är över 70 år? Det trodde jag inte", svarade hon.
"Ingenting är omöjligt", sa jag och imponerades över hennes ålder.

Hur coolt är inte det, att prova på något du aldrig gjort när du själv tänker att du är för gammal! Här och i detta fall snackar vi #tankkraft


Om du blir nyfiken så länkar jag en variant av klassen här i bloggen:





söndag 24 november 2019

Är jag patetisk eller tidlös?


För cirka en månad sedan fick jag en förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att vara ambassadör för ett amerikanskt märke Sandflair, de säljer främst smycken, solglasögon och badkläder.


Normalt sätt brukar jag aldrig tacka ja men det var något med hur kvinnan som tog kontakt med mig på Instagram framförde sin fråga. Beslöt att jag egentligen inte har någonting att förlora på uppgiften. Dessutom var kollektionen helt okey vilket för mig innebär att jag kommer att använda både bikini och smycke som de önskar att jag ska visa upp (på Instagram).

Uppgiften är avbockad och slutförd även om det var med visst motstånd jag fotade mig i den svartvita bikinin (inne i vårt badrum). Alltså, det här att lägga upp bikinibild i slutet på november ... det är INTE kul. Usch! Huden är blek och det känns fullkomligt onaturligt.



Men en deal är en deal och nu har jag gjort mitt (i alla fall för denna gång) Baddräktsmodell vid +50, ska det vara något? Är jag patetisk? Eller är jag tidlös? En förebild, att ålder inte spelar någon roll?

En siffra på ett papper och jag tänker sällan på den men/och när jag gör det är det främst för att konstatera att jag återigen är äldst i gänget. Känner mig aldrig så men emellanåt så påminns jag om just detta.


Det fanns en tid då jag alltid var yngst, sen slutade jag arbeta i skolan och rollerna blev annorlunda. Många av mina yogalärarkollegor eller andra jag ser upp till skulle jag kunnat vara mamma åt, det är ett faktum.

Oavsett ålder så är jag den jag är och kommer alltid att vara. Så länge min kropp ställer upp så kommer jag att fortsätta att utmana mig själv och om de runt mig är yngre eller äldre spelar ingen roll. Vi är människor och så länge som vi mår bra tillsammans så räcker det för mig.

lördag 23 november 2019

Har du drömtydarkunskaper? Var så god


Jag har en dröm eller flera drömmar??? Återkommande. Skulle kunnat vara mardrömmar men är det inte, ut av den enkla anledning att jag aldrig känner mig rädd.

Så har du drömtydaregenskaper så var så god att tolka mig ... eller min dröm.

Tänker inte skriva ett helt scenario, snarare fragment, minns helt enkelt inte allt. Förstår att jag antagligen är i en utvecklingsfas, vilket jag ÄR och att drömmarna antagligen bearbetar min arbetssituation. Visst, absolut kan de även ha med vårt liv, mitt och mannens ... den sega tillfrisknings processen hos min älskling.


I gårdagsnattens dröm var jag antingen på en stor utbildning alternativt på en audition. Det var mycket folk och jag hade vänner med mig. Det som ständigt upprepar sig i min dröm/mina drömmar är hinder jag ställs inför. Problem som verkar drabba enbart mig?

Igår under auditionen så skulle alla dansa och röra sig efter samma koreografi. Läraren står framför gruppen och jag tänker att min uppgift är att observera, minnas och därefter upprepa samma sekvens, vilket vi alla förväntas göra. Inser mitt i att jag inte får minsta handledning, ingen instruktion och att jag i brist på detta försöker göra mitt bästa genom att härma andra runt ikring. Viskar till en kompis och frågar hur hon, hur alla andra vet vad de ska göra? Vännen ser förvånat på mig och svarar att hon får tydliga instruktioner. Min tanke blir då: programmeras och överförs informationen direkt in i deras hjärnor ... men inte in i min???

Under klassen upptäcker jag dessutom att jag endast är iförd morgonrock och att jag är naken under. Det känns inte helt okey, vill inte gärna lyfta något ben högt och inte heller göra djupa framåt eller bakåtböjar. På något vis fixar jag auditionen trots att jag tycker att förutsättningarna inte varit desamma för mig som för de andra. Jag har gjort så gott jag kunnat men vet att resultatet blivit betydligt bättre om jag haft rätt klädsel och fått samma instruktioner som de andra. Beslutar att klä på mig. Viskar även detta till en kompis som snabbt hjälper mig att lösa mitt problem.

Så är det dags för lunch. Vi står i kö och maten ser väldigt god ut. När det blir min tur att få min tallrik så finns den inte där? Den är borta. Jag är jätte hungrig och vill inte ha något annat så jag börjar leta. Var är min tallrik? Klättrar högt, högt och sen lågt. Kryper i trånga utrymmen. Får med jämna mellanrum ledtrådar. Även nu får jag hjälp av de runt ikring i sökandet. Och återigen har ALLA andra fått sin mat, det är bara jag som måste söka.

Sammanfattningsvis så skulle jag kunna bli frustrerad, arg eller ledsen. Skulle också kunna känna mig utsatt eller generad. Ingen av dessa känslor finns i drömmen, enbart en motivation att hitta rätt, att lyckas med det jag så gärna vill. Finns inget tvivel hos mig, jag litar 100% på mina förmågor och tänker hela tiden att allt kommer att ordna sig.

Så återigen, om du har kunskaper att tyda drömmar. Var så god!


fredag 22 november 2019

Dags att "bara vara"


Nu när jag vaknar ligger en lång ledig helg framför mig. En lördag och söndag att bara vara. Så underbart ljuvligt!

Slippa åka iväg tidigt eller komma hem sent. Bara vara ... sug in de orden. Inga måsten eller krav. Få ta dagen som den kommer och känna vad jag/vi vill göra.

Antagligen kör jag något träningspass och tar promenader men annars???


Låta planeringar och arbete vänta. Ta helg. Tända ljus. Dricka espresso. Äta god hemlagad mat och dricka ett glas vin.

Bara vara ... med mannen.

Kanske hittar vi på något? Kanske skrotar vi mest hemma? Vi får se. Att ha två blanka dagar i min almanacka känns lyxigt och ger mig energi.

Ha det gott!


torsdag 21 november 2019

När magkänslan pockar på uppmärksamhet är det värt att lyssna, DET kan bli en hit


Att stiga upp kl 05:30 är inte riktigt min grej. Jag må vara morgonpigg men om klockan ringer före 06 så drar kroppen i handbromsen, den vill inte. Därför var det med en positiv känsla jag glatt hoppade upp och faktiskt tyckte mig vara utsövd!?

Kanske okeyade kroppen den tidiga timmen för att det var den tredje morgonen i rad?


På mitt schema stod en företagsklass, ett gäng målare. Vi har träffats ett par gånger tidigare och de är främst män. Jag fixade te och tände ljus innan de dök upp. Började sen klassen stående och rörde oss neråt. På min planering så stod några avslutande yinpositioner. Halvvägs in så signalerade magkänslan att jag skulle ge just yinen större plats. Så utan att säga något strök jag en del av det tänkta flödet och utökade yindelen.


Halva klassen blev lugn och mer restorative, vilket blev en hit. Målarna var lyriska. Mer sånt!

Med tekoppar i soffan efter klassen fick de utvärdera. Önska vad de vill ha nästa gång. Vad behöver deras kroppar? Och precis som min magkänsla signalerat så står de vilande yinpositionerna högst i kurs. Dessa målarkroppar vill främst stärka bröst, länd, bröstrygg, nacke och axlar, så då får det bli så.




onsdag 20 november 2019

Bussen som körde fel


Igår morse stod det morgonklass på mitt schema. Mannen önskade bilden så jag beslöt att ta bussen in till stan. Kollade tidtabellen kvällen innan och förberedde allt, så att det enbart skulle vara att hoppa i kläderna och gå till bussen.

Jag kom ut några minuter för tidigt och hälsade på en kvinna med kabinväska, hon skulle med tåget. Så plötsligt dyker bussen upp tre minuter innan avgång! Okey, tänkte jag, bäst att notera detta och vara i tid så jag slipper missa bussen en annan gång för att den gått för tidigt.

Visar min biljett och kliver på. Kvinnan ber att få köpa en. Chauffören blir osäker och ber henne sätta sig för att lite senare betala med sitt kort. Så rullar bussen iväg och kör in i rondellen men istället för att köra trekvarts varv så kör den ett helt varv och åker i samma riktning som den kom ifrån.


Vad händer??? utbrister jag som inte fattar någonting och önskar svar då jag har en tid att passa. Kvinnan med väskan svarar. Chauffören har tydligen missat att stanna vid en tidigare hållplats så han svänger tillbaka. Har aldrig varit med om detta tidigare men det förklarar den tidiga ankomsten.

Utanför fönstret är det bäcksvart och när vi kommer fram så finns ingen väntande. Chauffören svänger runt och efter en stund är vi vid min hållplats, nu tre minuter försenade. Bussen stannar till och låter kvinnan betala sin biljett.


Så in i samma rondell och hör och häpna men även denna gång kör inte bussen som jag förväntat mig, den kör  ett kvarts varv = annan busslinjes rutt. What??? På monitorn i taket står dock ordinarie turs hållplatser.

Tänker att det är inte lätt att se i mörkret. Kanske är chauffören ny och osäker, det går dessutom ovanligt sakta. Tänker på kvinnan som ska med tåget, kommer hon att hinna? Själv blir jag försenad men i denna tidiga timma brukar ingen yogi stå och hänga på låset, så mitt lugn håller stressen borta.

Halvvägs in i det närliggande bostadsområdet svänger chauffören ut mot sin vanliga rutt igen. I korsningen hinner jag undra ifall han än en gång ska köra tillbaka för att åka till den hållplats som han faktiskt missat? Svar nej, han kör in mot city.


Vid sjukhuset fungerar jag på ifall jag ska hoppa av vid Svandammen och gå, borde ta lika lång tid som att sitta kvar. Väljer att stanna. När vi senare kommer till Centralstationen så frågar jag kvinnan om hon kommer att hinna med sitt tåg, hon nickar, det ska inte vara något problem. Skönt.

Jag är den ende som sitter kvar, ska av vid nästa hållplats. Chauffören vänder sig om.
Det här är slutstation, säger han till mig. Jag ska inte längre.
Men ... ska du inte till Klostergränd? säger jag överraskat.
Nej, ändhållplats.

Fattar ingenting och går tyst av bussen. En rask promenad senare är jag vid studion, hann innan någon annan dök upp, Femton minuter "sen" innebar noll frukost, (den fick jag äta efter klassen).

Spännande morgon. Intressant chaufför.
Valde att promenera hem efter klassen, det tog en timme.


tisdag 19 november 2019

Faktura på gåva?


Tänk dig att du får en present när du förnyar en prenumeration, detta som idag är väldigt vanligt. Locka kunden att köpa mer.

Själv gick jag på ett sådant erbjudande från en stor nätcommunity för yoga. Under fem år har jag betalat en årsavgift för att få ta del av kurser, föreläsningar samt ett stort videobibliotek där jag kunnat yoga "gratis" online.

De första åren var jag väldigt aktiv, de senare har jag främst köpt någon kurs som verkat intressant eller "bra att ha" i min profession. Jag har alltså delvis pluggat.


I år när det började närma sig tiden att eventuellt förnya och betala min årsavgift så fick jag ett mejl, där lockades det med två korkblock, ett band och en yogamatta. Ingenting jag egentligen behöver men "bra att ha" prylar för mig som yogalärare (att ta med till kund eller ge bort inom familjen). Så jag tackade ja, Fick en kod att använda. Allt såg helt ok ut vid köpet. Jag fick min leverans och var både nöjd och glad.

Så kom en faktura från Klarna på 1056 kr???

Vad kunde det vara? Jag hade inte köpt något. Tog kontakt med Klarna och vi listade tillsammans ut att detta var fakturan för de gåvor jag fått. Hmn ...


Blev ombedd att kontakta företaget under tiden som Klarna lovade pausa fakturan. Mejlade. Hörde ingenting. Mejlade igen. Insåg att jag kanske borde mejlat supporten så då gjorde jag det. Dagarna gick. Fick sen ett svar att de skickat vidare mitt ärende till nätbutiken. Nytt mejl från butiken som skrev att det var väntetid ...

Igår provade jag ringa men kom till en telefonsvarare. Jag pratade in mitt meddelande och senare mitt under min lunch så ringde telefonen. Om jag lovade skicka den kod jag fått via mejl så skulle företaget makulera fakturan. Tack.


Hemma letade jag fram mejltråden och upptäckte att jag under samma minut fått två mejl med bekräftelse på köp och kod som skulle nollställa produkterna så de blev gåvor. Visste att jag använt den första koden. Kan det varit så att jag borde använt kod nummer två? Snurrigt!

I vilket fall som helst skickade jag med båda koderna och skrev vilken jag använt. Nu hoppas jag att fakturan rivs och att jag fått prylarna som de lovade från början.


måndag 18 november 2019

Tisdag, veckans längsta dag


En intressant vecka har påbörjats. Energigivande extraklasser i yogasalen, myslunch och otippade nya kontakter som kan ge mitt arbete en skjuts framåt.

Har en salig blandning av målare, planering, företagsklass, skrivuppgifter, varumärkesbyggande och framtidsvision att ta tag i. Vart allt landar blir spännande att se.

Bidraget till Bonnier Carlsens stora manustävling är inskickat och avbockat. Att signa varje enskild sida med min signatur tog sin lilla stund men nu har jag gjort min del. En tävling är en tävling ... Må bäste person, man eller kvinna vinna.


Vad jag ser fram emot allra mest är dagens lunchdate! Förväntar mig både god mat, energipåfyllnad och mys, typ "allt i ett".

Mina tisdagar är normalt långa, från tidig morgonklass till sen kvällsklass. Brukar få lite lucka på eftermiddagarna för "vila". Idag blir den tiden mindre eftersom jag har ett maxat schemat men det känns okey.




söndag 17 november 2019

Vridrörelser ... hmn


Min kropp säger att den är lite sliten. Värst är vänster fot som av någon anledning inte är 100%? Helt ärligt vet jag inte vad jag gjort?

Inga feltramp eller steg  (rent fysiskt/anatomiskt). Att gå, löpa eller på andra sätt röra mig är inga problem (framför allt inte om jag tänker mig för). Däremot signalerar kroppen när jag landar i krigare 2, det drar runt fotknölen och bakåt.

Tänker att det skulle kunna vara min söndagsträning som satt sina spår. Där är det snabba fötter, mycket vridningar, hopp och danssteg. Inga problem under själva passet men sen efteråt kommer en trötthet i foten.


Mannen säger att jag bör tejpa nästa gång. Han som "gammal" bollfantast har mycket erfarenhet av detta medan jag har noll. Så om foten fortfarande surar så får han tejpa den nästa vecka.

I-lands problem ...

Hur gör du när kroppen drar i handbromsen? Vad har du för smarta tips att ge mig? Jag är idel öra och lyssnar gärna på alla kloka råd jag kan få.

Puss & kram