fredag 15 januari 2021

Note to self

Simultankapacitet. Ofta sägs det att kvinnor kan göra flera saker samtidigt men emellanåt är jag skeptisk. I mitt fall finns det minst ett tillfälle när jag får svårt och det är om undertecknad självscannar och pratar i telefonen samtidigt.

Pratade med syrran som handlade och sa till henne att vi kanske borde sluta så hon kunde fokusera på maten men fick till svar att det var lugnt eftersom hon planerade att gå till en kassa och betala.

Så åkte jag och mannen iväg för att handla inför helgen. Eftersom vi hade olika ärenden skiljdes vi åt och jag kvitterade ut en scanner samtidigt som jag pratade med min bror (i telefonen) Till saken bör nämnas att jag i stort sätt aldrig pratar i telefonen när jag gör ärenden (om inte någon ringer ... som i detta fall). Lyckades hitta allt som stod på inköpslistan och när jag betalat så avslutade vi samtalet. Packade mina varor, letade reda på mannen och åkte hem.

DÅ upptäckte jag att enbart betalkortet låg i min ficka, inte plånboken! Åh nej ... hade lagt ifrån mig den vid kortläsaren och glömt kvar den i affären. Shit!!!

Så dumt att prata och betala samtidigt, jag tappar fokus. Mannen skjutsade tillbaka mig till affären. Ingen plånbok vid självscanningskassan. Frågade personal som hänvisade till kiosken där kvarglömda kort och annat hamnar. Lång kö. Tog en kölapp och ställde mig att vänta eftersom jag tycker att det är oschysst att tränga sig.

Tack och lov hade någon funnit min plånbok, lämnat in den och jag fick tillbaka körkort och annat som låg i den! 

Note to self: prata inte i telefonen när jag handlar eller kör bil!



torsdag 14 januari 2021

När drömmen går i uppfyllelse

Jag dansade en snödans och önskade att det skulle få bli vinter på riktigt. Kan lugnt konstatera att dansen fungerade, nu har vi både minusgrader och snö (i nästan hela landet). De stora flingorna virvlar i luften och allt är som det borde.

Ja, jag vet att det är många som tycker att det räcker, att det i stora delar av landet fallit enorma mängder av det kalla vita och att de inte vet hur de ska hinna skotta men ännu har jag inte kommit dit, inte ens i tanken. Jag njuter!

För mig är det magiskt att få pulsa, göra snöänglar och sopa bron (eller om jag ska vara helt ärlig så ropas det inte hurra varje gång snön behöver avlägsnas från trappa eller bil). 

Katterna sitter i fönstret och tittar på snöflingorna och marken som har en annan färg än de är vana vid. Audrey placerar sig på dörrmattan och tycker att hon kan få gå ut, allt verkar så mycket roligare utomhus! När vi kommer in luktar de nyfiket på både skor och kläder.

Om vi hade haft barn hemma och mer snö så skulle jag grävt snögrottor men än så länge har vi inga drivor och det är mycket roligare att dela det jobbet med någon annan. 

Mannen tycker att det räcker att skotta uppfarten ... 



onsdag 13 januari 2021

Oväntat besök


Helt oplanerat hade jag en date med min pappa igår. Utan förvarning dök han upp och stannade tiden.

Ja, jag vet att han inte finns mer, att det var många, många år sedan han insjuknade i cancer och dog men likväl möttes vi igår.

Mannen hade lyft in en flyttkartong med gamla minnessaker som jag skulle gå igenom. I den stora lådan bland skisser, målningar, brev, tidningsurklipp och gamla balettskor hittade jag en mapp med brev från pappa.

Hade ingen minnesbild av långa brev från pappa, möjligtvis några få rader som han skrivit när han vidarebefordrat post eller skickat fotografier. Jag hade fel, en hel mapp full med längre brev. Det var som att färdas bakåt i tiden då jag var i mina egna söners ålder.


Tårarna flödade och jag grät så jag hulkade. Att läsa pappas brev, höra hans ord ... bara till mig var så oerhört starkt. Så mycket kärlek! Det var som om han satt bredvid mig, höll om mig och tröstade.

I så många år har han ständigt varit närvarande inuti, i mitt hjärta och det har varit okey. Jag vet vad han skulle sagt, vad han skulle hittat på för bus och vad han inte gillat. Därför förvånade det mig när en lavin av känslor forsade fram.

Åh, vad jag saknar honom! Att varken mannen eller våra barn hann lära känna denne eldsjäl som var så karismatisk och levande. Som inte brydde sig om vad andra tänkte om honom, som var grundtrygg och jordnära. Alltid hade glimten i ögat och en stor portion humor i ryggsäcken.

Det blev en alldeles magisk eftermiddag. Tack pappa!

tisdag 12 januari 2021

Rapport från ett annat liv och en annan tid

Bjuder dagen till ära på ett blogginlägg från en annan tid, en annan värld, innan pandemi och karantän. Då när det var rea och trängsel. När kaos uppstod på annat sätt än nu. Idag ska varje kund ha 10 kvm, så var det inte den 25e januari 2017:

Rapport från en konkursutförsäljning, dag 9:




  • Städa, plocka och förbereda
  • Kunder som väller in när butiksdörren låses upp.
  • Kassa på entréplan som strular på grund av en icke fungerande kortläsare. Plan: startar om kassan samt kortläsaren tre gånger. Tar enbart emot kontantbetalning. Ringer supporten och får hjälp. Kassan fungerar.
  • Trevliga kunder, ledsna kunder, irriterade kunder ...
  • Lyssnar, tröstar, skojar 
  • Plocka, vika, städa ...
  • Pratar med kunder
  • Tömma skyltfönstret på kläder.
  • Tar en timmes rast och går iväg på planerad lunchdate.
  • Varvar kassatjänst med att tömma provrum på provade plagg och städa.
  • Kortläsare som dör och vägrar låta sig återupplivas. Kryper på golvet, kollar sladdar och kontakter. Ringer support igen och igen.
  • Kassaprogrammet svajigt, får hänvisa ALLA kunder till mina hårt arbetande kollegor.
  • Försöker trassla upp ihoptjorvade halsband.
  • Pratar med kunder
  • Sorterar galgar och hänger ut nya varor.
  • Pratar med arg kund ... länge
  • Kaos i alla kassor när kortläsare och program plötsligt hänger sig. Kassa 4 out of order ... kassa 1 opålitlig, kassa 2 okey?
  • Arbetsdag slut. Kramar kollegor, flyttar varor mellan våningarna och går hem senare än planerat.

måndag 11 januari 2021

Har aldrig ångrat mig

Gick igenom lådor i förrådet med minnessaker från "livet jag levt tidigare". Hittade bland annat en skrivbok a´la Emil i Lönnebergas mamma Almas, en blå med vit etikett. På framsidan står det "Till min lägenhet" och inuti finns inklistrade kvitton på de första prylar jag köpte. Det finns även listor på presenter och gåvor vilka antecknas som 0 kronor.

Jag köpte min första lägenhet (och även den enda som jag ägt) alldeles själv 1987, utan hjälp ifrån mamma eller pappa och var ofantligt stolt. Minns hur pappa helt kort ringde för att kolla så att jag verkligen visste vad jag gjorde, om min ekonomin tillät nytt boende och hur jag under samtalet fick tummen upp.

Efter att ha bott i ett möblerat studentrum så ägde jag i stort sett ingenting i möbelväg. Det första som inhandlades var därför en "säng" (på loppis) eller egentligen var det en öppen viktoriansk kökssoffa samt madrass. Detta fick jag hemkört för 1025kr. Tyvärr för mig så var soffan aningen för kort och därför inte alls så lämplig som jag först tänkt men det är en annan historia.

För att komma till min poäng så hoppar vi raskt till det sista kvittot jag klistrade in i boken. Spontant inhandlades något som var allt annat än nödvändigt och mitt dyraste impulsköp någonsin (utifrån pengars värde) : 3000 kr.

Jaha, men vad köpte jag? Ingen soffa, ingen matsalsmöbel, inget skrivbord utan något som jag blev blixtförälskad i ... en italiensk boutique spetsklänning!

Minns att jag ringde mamma (inte pappa). Att jag konstaterade att samma summa skulle jag kunna lägga på en båt eller tågluff i Europa. Jag som annars var väldigt ekonomisk och typ aldrig köpt lyxiga prylar hade plötsligt fått hjärnsläpp eller?

Mamma konstaterade att jag gott kunde unna mig denna dyrgrip och fortfarande idag hänger den kvar i min garderob, lika vacker nu som för många, många år sedan. Klänningen har användes när jag fick vara tärna på ena syrrans bröllop, på dop och andra finare tillställningar. Den kommer nog alltid att följa med mig oavsett vart mina vägar bär (om än i garderoben).



söndag 10 januari 2021

En arbetade sig svettig medan vi andra ...

Hur underbart är det inte att få ännu en familjedag, trots att vi fysiskt är på olika håll!

Igår fyllde Astronauten år, ett (eller om vi ska vara petnoga vad gäller kalenderår = två) ifrån att vara lika gammal som jag var när han föddes. "Känn ingen press ...", svarade han på den kommentaren ;)

Vi startade förmiddagen med att onlinehänga med födelsedagsbarnet. Sjunga, gratta och prata. Alltså magiskt vad en skärm kan skapa närvaro!

Ute snöade det och vintern bredde ut sig ordentligt. Efter lunch dök en av Lejonkungens bästa kompisar upp och då blev det sällskapsspel och skratt. Så kom mannen på att han behövde sopa bro, bil samt skotta snö. 

"Snöänglar, vem vill göra snöänglar!?", undrade jag men fick inga "kompisar", däremot erbjudande om att filma när jag väl föll baklänges. Så alla ytterkläder på och ut i snön vilken förvandlats till en mjuk kramig variant. Det byggdes snögubbe, snölykta och kastades prick. Med handen på hjärtat kan jag erkänna att en arbetade sig svettig medan vi andra lekte ...

Söndagen avslutades med mysig familjemiddag. Idag väntar nya tider eller om du så vill, den vardag vi vant oss vid, Lejonkungen åker han tillbaka till flickvän samt studier och katterna får det lugn de längtat efter.



lördag 9 januari 2021

När vi gör saker ihop, har vi då samma syfte och mål?


Det är spännande med samarbeten. Märker att det finns tillfällen när de som ska göra något ihop tror att de har samma syfte, samma mål men att verkligheten ser helt annorlunda ut.

I förrgår under min långpromenad i skogen så mötte jag en hund. Inte alls ovanligt i området vi bor men denna var inte kopplad (?) och hur jag än tittade så såg jag varken matte eller husse. Konstigt.

Hunden nosade på stigen och verkade helt inne i sitt utforskande, ungefär som ett litet barn som plötsligt ser någonting intressant och bara måste stanna upp.

När jag närmade mig hunden så kunde jag se någon långt, långt fram. En husse i löparkläder. Min gissning var att de sprungit tillsammans och att mannen inte märkt att hans kompis stannat upp för att precis som Ferdinand lukta.


Husse signalerade, hunden observerade och började sakta lunka framåt. Ingen brådska. Makligt tempo. Mannen väntade in och när hunden kommit ikapp så satte husse fart igen, det var bara det att det gjorde inte hunden. Den fick upp ett nytt spår och stannade återigen för att nosa. Lukta. Utforska.

Jag strosade bakom detta par och kunde inte annat än småle. Tänkte på när jag arbetade på fritids och skulle promenera med ettorna till skolan eller de gånger jag och kidsen varit på "promenader".

Hunden och hans husse hade (för mig) olika mål med sin vistelse i skogen. Inte alls samma syfte. Husse hade planerat en löptur. Hunden ville gå på upptäcksfärd.

Fanns ingen irritation hos hussen, han gav till slut upp. Insåg att det var lönlöst och lät hunden bestämma takten. Utan överdrift kan jag säga att mitt promenadtempo var betydligt högre än deras löparfart.

fredag 8 januari 2021

... kan vara bra att bli påmind om hur det var ...


Under min senaste yogaklass i en studio imponerades jag av "grannen" till höger (om min matta). En man, som vann all min respekt.

När jag yogar så sluter jag ofta ögonen, hamnar i en bubbla och tittar inte på någon annan än möjligtvis läraren som leder. Därför var det först i senare delen av klassen när vi vred oss åt höger som jag uppmärksammade honom.

Vilken kämpe! Många av de asana vi utförde var tuffa för honom. Jag kunde se att han inte praktiserat så länge och mindes hur det varit och är för mig när min kropp inte riktigt är redo. Den yngre mannen följde flödet och andades sig igenom positionerna, bara att stå stilla i hunden var synbart tufft. Inte ens när vi fick välja på att vila i barnet eller landa i hunden så valde han det "lätta". Mitt hjärta kunde inte låta bli att beundra honom. Wow!


Som vanligt avslutades klassen med shavasana. Hörde tydligt de  tunga andetagen bredvid mig. Så kom snarkningarna och jag kunde inte låta bli att le. Han hade verkligen gjort sig förtjänt av total avslappning och jag lovade mig själv (där och då) att tillägna denna blogg åt honom.

Ge aldrig upp! Alla är vi nybörjare någon gång. Träning ger färdighet och för oss som hunnit längre så kan det vara bra att bli påmind om hur det var ... i början, då mycket kändes svårt.


Önskar dig en skön lördag!

torsdag 7 januari 2021

Ny variant av fotboja

Fick en pulsklocka av mannen i julklapp, något som undertecknad önskat sig. En förhoppning om att slippa släpa med mig mobilen överallt samt kunna se hur många steg jag faktiskt tar varje dag (även när jag tränar). 

Under löpturer har jag sprungit med min iPhone, vilket fungerar men den tynger ner byxfickan eller känns allmänt stor att spänna fast på överarmen. I telefonen har jag en app som är bra och som dagligen lästs av. Problemet har varit de gånger jag tränat annat och/eller alla gånger jag undervisar i yoga. En timmes svett har hittills inte registrerats och således inte heller synts i totalsumman.

Den lilla, nätta och snygga pulsklockan passade mig precis men efter att ha kopplat den till mobilen så uppstod frågetecken. Varför fick jag mindre än hälften av alla steg som visade sig på mobilen?

Mannen testade och märkte inget underligt men frågade i förbifarten om jag pendlar med armarna när jag går?

Hmn ... kanske inte överdrivet? Emellanåt stoppar jag händerna i fickorna och då ligger de stilla. Så jag fick i uppgift att fokusera på att pendla med armarna. Försökte men resultatet var lika lågt som tidigare. I det här läget befann jag mig åter på ruta ett. Den gamla appen var den tillförlitliga, inte pulsklockan. Synd.  Får använda den som vanlig klocka istället och under träning.  

Så kom mannen med ett förslag, att jag skulle sätta klockan runt fotleden istället? Testade och vips hände det grejer! Hurra!!! En ny variant av fotboja visade sig, en som håller koll på antalet steg, km, puls och hjärtslag.



onsdag 6 januari 2021

Finns inga rätt och fel, enbart olika varianter


Jag gör inte alltid som alla andra. Fråga mig inte varför, jag bara gör ...

Mannen tycker att jag har ett lustigt sätt att ta av mina jeans. Jag står nämligen sällan rakt uppochner och drar av mig byxorna (framför allt inte om jag är hemma och står vid sängen).


Hur gör jag då?

Jo jag lägger mig på rygg (på sängen). Knäpper upp jeansen, lyfter på rumpan och drar ner byxorna. Sen lyfter jag benen rakt upp i luften och ålar mig ur resten, det vill säga byxbenen. Upp och stå. Klar!

Mannen skakar på huvudet, tycker att det finns enklare sätt, mer "normala". Kanske?

Jag kan ta av mig byxor stående också, inga problem, är bara så att jag utvecklat en rutin som passar mig. Sån är jag


tisdag 5 januari 2021

Ur kaos kan ordning födas



När jag var liten var jag ett yrväder och en virvelvind som lämnade kaos efter mig. Stormade in, välte leksakslådan med kompisen varefter vi rusade ut för att upptäcka världen ... utan att städa.

Så kunde det inte fortsätta bestämde mamma och moster. När jag vräkt ut alla leksaker hos kusinerna för femtielfte gången så ställde de sig i dörröppningen och bad mig städa.

Jag var som ett frågetecken, skulle jag? Varför? Städa kunde jag/vi göra sen, nu skulle vi ut. Icke sa Nicke (ja eller mamma och moster och vägrade släppa förbi mig/oss). Undanplock sen utelek, jag fick lära mig den hårda skolan.


I mammas ögon var det inte okey att leka i potatislandet i den finaste klänningen, inte heller att använda kristallkronan som lian. Dessutom måste jag fråga innan jag knallade iväg till min älsklingstant, typ "mormor" i mina nyaste röda träskor. Jag som kände mig stor var tre år och totalt orädd, att gå någon kilometer till Faster Maj var inga problem, jag hittade. Ändå var den promenaden förbjuden utan vuxet sällskap? Det fick jag reda på när de väl hittade mig i tryggt förvar hos världens snällaste människa.


Inte heller fick jag gå själv från lägenheten till stadens stora lekpark???

Annars var det mesta okey, om jag frågade, för våra föräldrar var tillåtande, kärleksfulla och uppmuntrande (dealen var fråga först och städade efteråt). Så ur kaos föddes ordning, tänk hur det kan bli ;)

Ha en skön dag!

måndag 4 januari 2021

Och OM inte?

Med nytt år framför mig så kommer frågor, gör jag det jag verkligen ska göra? Är jag på rätt plats vad gäller yrkesval? Och OM inte ... 

Rent känslomässigt så älskar jag att undervisa, att möta människor och att få dela det som gör mig gott men om vi tittar på det hela utifrån ett ekonomiskt perspektiv så borde jag kanske göra något annat, eller åtminstone ha inkomst vid sidan av.

Så nu ställer sig frågan mitt framför mig: gör jag det jag borde?

Tja ... vem vet? I morgon kanske jag är helt säker på att den stig jag valt är den rätta? Eller så dröjer sig frågetecknen kvar?

I den tid vi lever i just nu så har många det svårare än vanligt. Företag går i konkurs eller väljer att lägga ner. Människor blir varslade och en del blir av med jobbet. Jag är inte där än men förstår att någon form av skillnad behövs.

En dag i taget med öppet sinne och realistiska glasögon på, så väljer jag att starta det nya arbetsåret, samtidigt som julen städas bort lite, lite i taget.


 

söndag 3 januari 2021

Fas 1: "the good stuff"

Långsamt städas julen ut hemma hos oss, igår var det granen som fick lämna hemmet och som tack för titten släppte den barr hela vägen till ytterdörren.

Härnäst står större tomtar på tur men var sak får ta sin tid. Kvar kommer stjärnor och utebelysning att vara, kanske hela januari. Vi får se?

Städa bort det gamla för att ge plats år det nya eller som jag säger under en yogaklass: andas in ny kraft, ny energi och andas ut skräp, slaggprodukter och allt du inte behöver längre.

Andas in "the good stuff" - andas ut all "bullshit" 

Årets första vecka med vardagar inleds idag. Visst många är fortfarande lediga men det är nytt år och nya "vardagar". Dags att stämpla in och göra lite nytta!


 

lördag 2 januari 2021

Bara lite till och sen lite till


Jag är en periodare ...

... när det gäller mycket i mitt liv, i detta fall böcker. Under ledighet, framför allt efter jul och under sommarmånader så kan det ofta inträffa att jag hittar rätt. Att en bok fängslar mig så totalt att den är svår att släppa.




Allt jag vill är att läsa lite till och sen lite till. Veta hur det ska gå och vad som kommer att hända. Men om jag ska vara helt ärlig så vill jag nog inte att boken ska ta slut.



Med de sista fraserna så kliver tomheten in och det kan vara svårt att välja ny bok (om det inte är så att det finns fler delar).

Än så länge har jag marginal, två tredjedelar är lästa och boken är tjock vilket i skrivande stund känns bra.



 Önskar dig en skön söndag!

fredag 1 januari 2021

Är detta första steget in i en ny era?

Så är dörren öppnad till det nya året och var och en av oss har klivit över tröskeln, 2021. Vågar nog skriva att ALLA hoppas på nystart.

Hemma hos oss har mirakel skett, jag har fått klappa Audrey! Stryka med fingret över hennes kind och försiktigt smeka sidokroppen.

Den lilla varelsen sökte sig till mig och Stanley. Hankatten hade fångat in min hand och kramade om den mot sin kropp (även det en gest som tidigare aldrig inträffat). 

Audrey satte sig bredvid och såg på. Min magkänsla viskade att hon ville utmana sig själv, att hon valde att låta mig nära mig. Så ett litet finger sträcktes fram och fördes försiktigt mot hennes kind. Audrey satt kvar. Hon lät mig röra henne! 


Så jag fortsatte med andra kinden och sen längs sidokroppen. Fiskade upp min mobil med ena handen eftersom bildbevis kunde vara bra att ha. Audrey lät sig fotas men sen skruvade hon på kroppen och jag vet att den signalen betyder "sluta".

Första januari 2021 bjöd på ett mindre mirakel. I morgon kan allt vara annorlunda men då vet jag att "en gång fick jag" eller så är detta första steget in i en ny era!?