Shit happens ... again

Fram med adventsstjärnor och pynt för NU är det tillåtet!

Första advent, detta år helt utan snö ... trist men ändå vackert med alla ljusslingor som glittrar och lyser upp vår annars så mörka tid.

Igår hängde jag med Astronauten ett par timmar. Vi letade soffbord och matta, hittade det ena men inte det andra (till hans lägenhet). Alltid lika mysigt med mor - son tid, passar därför på så länge han erbjuder och vill.

Därefter bakade jag, inredde samt fixade hemma. Beslöt att göra hemmagjord pizza på den surdegsgrund som sattes tidigare. Degen såg frisk och levande ut men på något vis lyckades jag döda den, antagligen för att den fick 30 minuter och inte hela dagen på sig att leverera en mumsig pizzabotten.

Mannen är alltid lika snäll och tacksam, han klagar aldrig men denna gång gav jag honom tillåtelse att skrapa av toppingen och skippa underredet. Det blev ingen traditionell pizza, snarare varianter på andra rätter när vi väl åt vår middag ...

Shit happens

... nästan 50 år

Tänk att ha vigt sitt liv åt samma arbetsplats: 49,5 år ... alltså nästan 50! Att besitta all den kunskap, historia och kompetens detta innebär samt fått vara en del av den tekniska utveckling som skett under samma tid.

Igår tackade vi av en mycket kär kollega, en som undertecknad arbetat kortare tid tillsammans med men som ändå lämnar ett stort tomrum efter sig, någon jag verkligen kommer att sakna.

Dagen till ära var temat svart (detta visste inte kollegan som klädde sig lika färgsprakande som vanligt). Anledningen hade kunnat vara Black Friday (då det faktiskt var just detta kommersiella datum) men för alla de närmaste stod den svarta klädseln för sorg.

Faktiskt oerhört effektfullt, stilrent och snyggt och det coolaste var att precis alla följde vår dress code den som jag och min närmaste kollega föreslagit!

Bubbel, smörgåstårta och känslosamma tal högst uppe i "vår byggnad", den där campus kan stoltsera med en häftig utsikt.

En dag att minnas och bevara i hjärtat.

Vi får se ...

Då jag glömt bort vår surdeg och den sakta men säkert lämnat oss för att tyna bort och dö så var det skonsammaste att se till att den (surdegen) fick en värdig begravning i vår kompost. 

Även om undertecknad är mindre bra på att planera brödbak och verkligen se till att dessa blir av så infann sig saknaden av en egen surdeg att pyssla om.

Visste att det finns ett grundrecept i en vacker presentbok, en som handlar om Italien, så förra helgen letades instruktionerna fram till jästvatten. Ingredienserna fanns i skafferiet, det var bara att sätta fart. Ett par dygn krävdes för att processen skulle komma igång och så igår kunde jag fortsätta med surdegsgrunden.

Nu uppstod dock ett problem, den blev för stabbig ... 

Visst, jag hade tänkt följa recepten ordagrant men en surdegsbas brukar vara blötare och kladdigare. Struntade i receptet och sköt från höften. Blandade på känn för att få den där konsistensen jag är van vid. Kanske var detta smart eller så blir mitt sista projekt en total katastrof???

Tänka utanför boxen är undertecknad bra på - hålla mig i det raka ledet blir svårare när förutsättningarna förändras och jag tror mig veta bättre än "vad det nu är" som förespråkar förhållningsreglerna.

Så vi får se ...

Troligt är att jag sumpade chansen att lyckas (eller så får jag till en variant av surdeg som faktiskt levererar) Vi får se ... 

Ljuset i mörkret

Just nu efter det att snön försvann så lever vi mer eller mindre i ett komplett mörker, i alla fall om du arbetar hela dagarna och om det regnar (vilket det gjorde igår).

En rullgardin som dragits ned och fastnats i sitt läge ...

Noterade härom dagen (läs morgon) att det är mer eller mindre nödvändigt att använda pann- eller ficklampa om undertecknad vill gå promenad innan arbetet (i områden som inte är belysta). Det becksvarta mörkret slukar både mig och allt annat och du behöver typ vara ett kattdjur för att se vad som befinner sig framför dina fötter.

Fattar inte hur vissa cyklister vågar cykla utan lyse ...

Har ställt fram ficklampan, den kommer att göra skillnad nu när rullgardinen är neddragen och novembermörkret ligger kompakt. Min plan är att "vara" ljuset 

 

Det fanns en gång

 

I vårt förråd stod tidigare (för flera år sedan innan vi flyttade till vårt nuvarande hus) en julkula i guld, modell större, typ enorm. Jag ärvde den från Desigual, butiken jag arbetade i och än idag suckar mannen över juldekorationen. 

Då fraktade jag hem kulan i bagageutrymmet på bilen (utan att linda in den i silkespapper). Överallt fanns tydliga spår efter julkulan i form av guldspår. Jag dammsög bilen och våttorkade men guldglittret bet sig fast som lim!

Vi var inte riktigt synkade då, mannen och jag. Kan säga att många stod högre i kurs än undertecknad. Hur tänkte jag? Hade jag över huvudtaget tänkt längre än näsan räckte? Svaret var att det hade jag inte. Måttot är: skjuter från höften och skiter det sig så tar jag det därifrån ...

Om någon vecka sitter girlanger och stjärnor uppe. Advent står inför dörren. Vi är förberedda och redo för dekoration. 

Mannen påminner mig om den stora, stora julkulan i guld? Den som inte finns längre, i alla fall inte i vårt förråd. Hur skulle vi gjort om den existerat? "Inte vet jag? Hade den fått vara med? , undrar jag lite försiktigt och ler. "Så klart", säger mannen och förklarar att det var transporten i bilen som störde honom för alla år sen ... inte själva kulan.

Okey förr men inte PK nu

           

Eftersom jag var oerhört trött efter min arbetsdag igår och faktiskt valde att lägga mig ovanligt tidigt så får du hålla till godo med "vett och ettikett a´la 30-tal"

                                         

Kan inte låta bli att bjuda på ett kapitel ur Husmoderns presentbok från 1933. Med ett leende på läpparna läser jag om dåtidens seder och bruk och tänker att vissa sociala normer lättats upp samt förbättrats medan andra kanske vore trevliga att hitta tillbaka till, det som var okey då är verkligen inte PK nu ...

En tretår

Med denna rubrik ha vi velat beteckna en av de roligaste, 

minst konventionella och mest traditionella bjudningar, 

som vi äga i Sverige: det mindre kafferepet. 

Man samlas några förtrogna vänner kring en kaffekopp, 

nej, förlåt, tre, och låter tungan arbeta i kapp med händerna, 

ty alla har sitt handarbete med. 

Och hatten tar man av i tamburen.

Välfägnaden är uppdukad på ett bord framför soffan

och i den taga de två förnämsta gästerna plats.

Doppet kan bestå av fem sorter:

Vetebröd

Gräddkransar

Korintkaka

Annas sockerkaka

Fina små skorpor

Om du som jag tycker att det lämnar en besk eftersmak att bedöma dina vänner efter hur "rika" de är så tycker jag att vi skiter i den regeln. Jag förordar fri placering.

Helt ärligt så platsar jag inte för fem öre. Fikabröd existerar knappt i vårt hem (om inte mannen varit förbi konditoriet och handlat). Vår frys och vårt skafferi innehåller ingredienser att baka godsaker av men det görs sällan ...

Jag platsar inte heller vad gäller intagandet av sötsaker, dricker hellre en stor latte som den är eller en espresso. Jag har inga problem att bjuda in och visst kan jag baka om det förväntas men fem sorters fikabröd!?

Så har vi handarbetet, där kan jag hålla. Jag skulle kunna ta med mig materialet till en ny hatt eller det virkprojekt som är igångsatt, problemet här är snarare mina vänner ...

Men om jag gör en grej av Tretåren som att allt handlar om lek då fungerar konceptet. Alla kan se det som en maskerad. På med hatt och medtag något att pilla med, att få tungorna att arbeta lär vara det minsta problemet.

Hej svejs!

Snön som regnade bort

Lite tråkigt är det (eller mycket) att snön kanske blir ett minne blott ... i alla fall då den i skrivande stund regnar bort och ersätts av blixthalka.

Efter snöovädret, allt skottande och plogande av vägar så har vi haft ett härligt vinterväder som gett oss både ljus och påminnelse om att det nu är mindre än en månad kvar till jul.

Jag hade gärna sett att snön fått ligga kvar, gnistrande vit till första advent, den som hägrar nästa helg men istället inser undertecknad att det aldrig spelar någon roll vad jag eller någon annan önskar, vädret går det inte att styra över ... så jag accepterar.

Planen är att som vanligt springa i ottan, kanske kommer det att gå, kanske inte?

Jag klär på mig och provar, i värsta fall kliver jag in genom dörren betydligt tidigare än beräknat. Kanske får motionscykeln arbeta under tiden som undertecknad svettas?

Tiden och framför allt vädret lär avgöra hur min måndagsmorgon inleds.

Det finns en sak jag är världsbäst på!

Inget du behöver vara avis på, skulle i alla fall inte jag vara, så det är helt okey att himla med ögonen och skaka lite roat på huvudet.

Vad är det, undrar du kanske?

Svar: städa bort saker, framför allt de prylar eller föremål som är hemliga, typ kalendergåvor eller presenter.

"Jag lägger det på ett smart och bra ställe", tänker undertecknad och är mycket nöjd med mig själv. Antecknar inte, skriver inte ens en liten notis i min mobil utan jag gömmer och tänker att DET kommer jag att komma ihåg. Eller inte?

Så jag gjorde det igen, la en liten, platt present till mannen på ett ytterst smart ställe (så att inte han skulle hitta) och glömde bort.

Som du säkert hört så får du ha det i benen som huvudet inte minns, vilket innebar en timmes letande. Fågel, fisk eller mittemellan??? Det var frågan. Kollade först på de troligaste ställena och därefter på de mindre troliga. Nitlott efter nitlott.

Att jag inte lär mig(!!!), att gömma hemlisar är något jag är bäst på men inte alltid att åter hitta dessa!

Återvände till det troligaste stället och Voilá, plötsligt fann jag skatten! Frågan är om detta gör någon skillnad? Knappast, jag litar nämligen på mitt huvud men som sagt: det du inte har i huvudet får du ha i benen, vilket för mig kommer att innebära fortsatt letande. 😂😂😂

 

En dröm är en dröm är en dröm

 

Jag har en dröm eller flera drömmar??? Återkommande. Skulle kunnat vara mardrömmar men är det inte, ut av den enkla anledning att jag aldrig känner mig rädd.

Så har du drömtydaregenskaper så var så god att tolka mig ... eller min dröm.

Tänker inte skriva ett helt scenario, snarare fragment, minns helt enkelt inte allt. Förstår att jag antagligen är i en utvecklingsfas, vilket jag ÄR och att drömmarna antagligen bearbetar min arbetssituation. 

I gårdagsnattens dröm var jag antingen på en stor utbildning alternativt på en audition. Det var mycket folk och jag hade vänner med mig. Det som ständigt upprepar sig i min dröm/mina drömmar är hinder jag ställs inför. Problem som verkar drabba enbart mig?

Igår under auditionen så skulle alla dansa och röra sig efter samma koreografi. Läraren står framför gruppen och jag tänker att min uppgift är att observera, minnas och därefter upprepa samma sekvens, vilket vi alla förväntas göra. Inser mitt i att jag inte får minsta handledning, ingen instruktion och att jag i brist på detta försöker göra mitt bästa genom att härma andra runt ikring. Viskar till en kompis och frågar hur hon, hur alla andra vet vad de ska göra? Vännen ser förvånat på mig och svarar att hon får tydliga instruktioner. Min tanke blir då: programmeras och överförs informationen direkt in i deras hjärnor ... men inte in i min???

Under klassen upptäcker jag dessutom att jag endast är iförd morgonrock och att jag är naken under. Det känns inte helt okey, vill inte gärna lyfta något ben högt och inte heller göra djupa framåt eller bakåtböjar. På något vis fixar jag auditionen trots att jag tycker att förutsättningarna inte varit desamma för mig som för de andra. Jag har gjort så gott jag kunnat men vet att resultatet blivit betydligt bättre om jag haft rätt klädsel och fått samma instruktioner som de andra. Beslutar att klä på mig. Viskar även detta till en kompis som snabbt hjälper mig att lösa mitt problem.

Så är det dags för lunch. Vi står i kö och maten ser väldigt god ut. När det blir min tur att få min tallrik så finns den inte där? Den är borta. Jag är jätte hungrig och vill inte ha något annat så jag börjar leta. Var är min tallrik? Klättrar högt, högt och sen lågt. Kryper i trånga utrymmen. Får med jämna mellanrum ledtrådar. Även nu får jag hjälp av de runt ikring i sökandet. Och återigen har ALLA andra fått sin mat, det är bara jag som måste söka.

Sammanfattningsvis så skulle jag kunna bli frustrerad, arg eller ledsen. Skulle också kunna känna mig utsatt eller generad. Ingen av dessa känslor finns i drömmen, enbart en motivation att hitta rätt, att lyckas med det jag så gärna vill. Finns inget tvivel hos mig, jag litar 100% på mina förmågor och tänker hela tiden att allt kommer att ordna sig.

Så återigen, om du har kunskaper att tyda drömmar. Var så god!

Knappast en smygentre’

         

Första snön och det blev vinter! Trots varningar om kaos så hade jag svårt att tro att världen utanför fönstret skulle förvandlas från höst till vinter under en natt. Vissa fönster gick inte att se ut genom då snön klistrat sig mot rutan medan andra visade något som mest påminde om Narnia. Som tidigare norrländska njuter jag och tanken att det snart är första advent gör inte saken sämre. 

Att kliva utanför ytterdörren var dock mindre mysigt. Vinden ven och snö yrde. Jag fick använda hela min kroppsvikt för att pressa upp dörren och upptäckte att täcket utanför var 30 cm tjockt! Tackade både mig och mannen som tänkt till och lyft in sopen, med den i handen började avlägsnandet av den packade snön. 

Sopa bron var den uppgift mannen gett mig på vägen till arbetet själv skulle han ägna dagen åt att sopa bort allt vitt ifrån bilen och skotta uppfart samt passager till poolhus och annat. 

Jag pulsade bort till campus i den hårda vinden, klev in genom entrén och insåg hur bra det kändes att befinna mig inomhus och kunna titta ut. Trots allt är det stämningsfullt och lite mysigt. 

Visste att min uppgift senare skulle vara att avlägsna all snö från pooltaket men då hade vinden mojnat och undertecknad njöt av uppgiften.

Winter is coming ... it´s here!

Nu får vi svaret

I skrivande stund funderas det, hjärncellerna arbetar på högvarv och ingen av oss har facit. Hur kommer det egentligen att bli?

Ute blåser det, en aktivitet som ökat under dagen med en vind som känns iskall. Snöflingorna dansar, inte många men ändå de första för denna höst/vinter. 

Det utlovas trafikkaos men just nu känner jag mig skeptisk, åh andra sidan kan stora mängder nederbörd falla på kort tid och med vinden i ryggen finns det risk att snön driver.

Nu idag, nu på morgonen när du kanske läser detta får vi svaret, hur mycket snö som faktiskt lagt sig och OM det går att ta sig till jobb/skola eller annat?

Undertecknad har krypavstånd, på mitt arbete har de konstaterat att om inte jag kan ta mig till jobbet så kan nog ingen annan det heller ...

Frågan kvarstår: är det höst eller vinter ute när rullgardinen dras upp?

Dagens fråga

Vad har du i din byrålåda?

Kanske kläder som strumpor, underkläder, t-shirts och annat smått och gott? Gissar att det är vad de flesta har, även vi.

Men ... vi har också annat, förutom sängkläder så har en mycket speciell liten dam sitt tillhåll inne på kontoret.

Vi har en katt i byrålådan!

Audrey älskar kojor och små mysiga utrymmen dessutom har hon en husse som gärna uppfinner och/eller bygger/presenterar nya favoritplatser. 

Vi konstaterar att byrålådor aldrig är att underskatta, de ska vara sparsamt öppnade typ med en glipa, lagom stor för katten att ta sig in samtidigt som det är enkelt att se ut. Mjukt underlag och tak över huvudet.

Nyanser av tillit

Det finns nyanser av det mesta och när det gäller våra "vilda" katter så måste vi erkänna att det trots allt inte är som förr. Skillnaderna är måhända minimala men det är annorlunda, tilliten byggs på millimeter för millimeter. Det som en gång var är inte längre.

Stanley som alltid tillåtit mer fysisk kontakt visar sin kompis att det är okey och Audrey ligger kvar, inte alltid men oftast. Vi får klappa och smeka men att köra ner hela ansiktet mot den lilla kroppen är fortfarande förbjudet - däremot tittar A storögt på när Stanley fläker upp hela magen och jag gosar in mig.

S håller koll på när undertecknad beslutar sig för att sova, då hoppar han upp i fotänden på sängen och lägger sig till rätta. Försiktigt viker jag undan överkastet och glider ner under täcket, vill inte skrämma utan istället visa att det är helt okey att han ligger på mitt täcke. Det är inte lätt att röra sig men vem bryr sig (inte jag i alla fall) då kattens vilja att söka kontakt finns. Vissa kvällar går S efter en stund, någon timme eller så stannar han fram till morgontimmarna.

A pratar och söker kontakt på annat sätt framför allt gentemot mannen, han som leker, som fixar mysiga bäddar och visar hemliga krypin. Hon kan följa honom som en skugga och mannen vet instinktivt vad hon önskar.

Så ett myrsteg i taget tar vi oss framåt när det gäller närhet och tillit och varje millimeter är guld värd!

 

Stå på huvudet när jag är över 70 år?

Då jag tagit ledigt och loggat ut så har undertecknat inte skrivit nytt utan bjuder på gammalt, idag från november 2019:

Även denna vecka har jag samma tema på min vinyasa klass, "Med sikte på huvudstående". Detta för att vi ska kunna nöta teknik och låta kroppen lära sig att hitta in i den variant av huvudstående som passar varje enskild yogi.

Normalt sätt brukar jag undvika just detta moment, då huvud och nacke är känsliga för belastning och jag vet att det alltid finns någon som lyssnar mer på egot än sin kropp.

MEN ...

Idag känner jag att det finns så många varianter och steg mot målet att jag känner mig trygg som lärare. I de sammanhang där jag vet vilka som kommer och ungefär hur många de är, finns möjlighet att utforska och testa (under handledning).

För att stå på huvudet så behöver du inte släppa golvet med fötterna. Att få samma känsla är möjligt samtidigt som du är trygg. Du slipper rädslan att "falla över". Du behöver heller inte oroa dig för nackens skörhet / ovilja mot för mycket belastning.

Små delmål. Kroppen får bestämma. Du anpassar dig efter dagsform och förutsättningar. Förhoppningsvis har du dessutom roligt på vägen samt får en känsla av att lyckas, oavsett nivå.

Igår kom en kvinna som inte var med förra veckan. Jag lovade henne att demonstrera och noggrant visa så att hon skulle kunna känna sig lika delaktig. Utan svårighet genomförde hon varianter av alla moment. Jag frågade henne efteråt hur hon upplevt klassen?

"Tja, stå på huvudet när jag är över 70 år? Det trodde jag inte", svarade hon.
"Ingenting är omöjligt", sa jag och imponerades över hennes ålder.

Hur coolt är inte det, att prova på något du aldrig gjort när du själv tänker att du är för gammal! Här och i detta fall snackar vi #tankkraft

 

Ålder har inget med beteende att göra

 

Det här att vara snäll, att visa hänsyn och att ha tålamod - hur har vi det med just de egenskaperna? Vissa dagar är det kanske enkelt och andra betydligt svårare ... eller?

Bjuder på en reflektion och iakttagelse från november 2013, alltså 11 år sedan, antagligen lika vanlig nu som då:

Svettig och naken i duschkön efter ett hett bikrampass och tänk de som står under det strilande vattnet gör sig ingen brådska (???) vi andra som köar får snällt stå där vi står. Det schamponeras och inpackas och njuts av att unna sig att stå läääänge. Själv hade jag blivit stressad och snabbduschat. Men jag är snäll, säger inget och väntar i godan ro (även om jag inte kan låta bli att tänka: har deras föräldrar inte lärt dem ta hänsyn? )

Till saken hör att den ena kvinnan var mellan 50 och 60 år och den yngre (hennes dotter) cirka 20 ... så ålder hade inget att göra med beteendet (i detta fall).

Önskar dig en bättre söndag!

HUR kom han in?

Igår under min löptur i mörkret, i bortre delen av campus när jag svänger för att springa uppför den sista långa backen skymtade jag en gestalt. En man. Han syntes knappt då kläderna var mörka. Jag suckade och muttrade att det vore bra om "somliga" använde reflexer. Precis när jag passerade ropade han på mig, såg dessutom att stegen styrdes i min riktning. I det kompakta mörkret hade undertecknad ingen lust att stanna, jag var svettig och ville hem till dusch och frukost. 

VAD ville mannen mig i ottan, den tid ingen annan vistades ute??? Jo, han frågade efter området och jag ropade tillbaka att han befann sig på rätt plats.

En timme senare anlände jag till jobbet, då visade det sig att samme man nästan skrämt livet av min kollega. Plötsligt hade han stått vid receptionsdisken och hon retirerade in back office där hon kallade på annan kollega via teams chatt.

Frågan var: hur kom mannen in? Det behövs både passerkort och kod så tidigt på morgonen. Kollegan messade säkerhetschefen och Securitas. Vår närmaste chef tittade förbi tillsammans med annan ansvarig.

Mannen är hemlös och har dykt upp på campus tidigare, för att kanske få kaffe, duscha eller hitta något vilrum att vila i (olovandes). 

Vad som hände sen och hur det gick, vet vi inte, bara att min kollega aldrig fick någon återkoppling på sitt samtal till Securitas trots att de lovat ringa tillbaka?

Vad vi vet är att det var samme man som jag mötte i mörkret. Han kan inte ha sovit på campus men dock på något vis lyckats ta sig in i huset ... hur nu det gick till???