torsdag 29 juli 2021

Nedräkning

Ett blogginlägg, det här, därefter tar jag ett par dagars välförtjänt paus. Mannen och jag ska på roadtrip. Äntligen! Vi åker söderut för att träffa Astronauten, I och Pettson. 

Årets sommarsemesterresa, en lång weekend (fast det blir) lördag-tisdag (istället för torsdag-söndag). Ska bli härligt att slippa laga mat och få njuta av hotellfrukost, något som jag är barnsligt förtjust i. Håller tummarna att det finns nygräddade och smarriga croissants, vilket för mig betyder "extra allt" och känns lyxigt.

Fram till  ikväll har jag under ett par dagar haft långa pass i butiken och mannen har stått för marktjänsten hemma. I  morgon lämnar vi skötsel av hus, trädgård, pool och katter åt Lejonkungen. Han i sin tur längtar efter och ser fram emot föräldrafri tid, få eget space och utrymme, allt det han saknar från det egna boendet.

Minns själv hur svårt det var att bo hemma efter min utbildning (6 månader), det är alltför lätt att hamna i gamla mönster hur medvetna alla parter än är. Lejonkungen är väl värd några dagars föräldrafritt liv och VI, jag och mannen en roadtrip, ett mini äventyr!



onsdag 28 juli 2021

Dilemma

Mitt i värsta högsommarvärmen hörde jag rösten tvärs över den allmänna och stora gräsmattan. En gäll "kvinno" eller var det ett barn ... en tonåring? Skriket var ilsket, gnälligt och lät halvt kränkt. I den tysta sommaridyllen stack den ut. Jag kunde inte se vem som var upprörd enbart höra. Orden suddades ut men känslan förmedlades tydligt.

Svadan lugnade sig inte utan avfyrades som från ett automatvapen under flera minuter. Så plötsligt hörde jag en mansröst som bröt igenom: "håll käften!"

Jag lyfte blicken och såg en kropp utan huvud dra igen altandörren mitt emot vårt hus. Hela min kropp stelnade till och magen knöt sig. Vad var det som hände? Egentligen ...

Min intuition är något jag litar på och just då skrek den åt mig att vara uppmärksam, att vara medmänniska och att registrera. Lämnade tomten och sökte upp mannen för att berätta, för att säga att jag tror att vi behöver vara uppmärksamma. Han hade också hört och reagerat på samma vis.

Kanske handlade det om ett bråk? Eller en destruktiv relation? Psykisk ohälsa? Missbruk? Misshandel? Eller något annat? Vi visste ingenting annat än att skriken kom från studentlägenheten på andra sidan allmänningen, så vi valde att notera.

Någon dag senare sökte mannen upp mig, den gälla kvinnorösten hade avfyrat skällsord och svordomar precis som tidigare men denna gång hade ingen man setts till, antagligen befann han sig inne i lägenheten.

Vad skulle vi göra? Jag gick en sväng, allt var lugnt och tyst. Registrerade husnummer och gick hem. Just nu finns ingen anledning att agera, inte på annat sätt än att vara uppmärksam. Vi vet inte ens hur paret ser ut och än mindre vilka de är eller vad de har med sig i sitt bagage. Om de behöver hjälp eller inte?

Vad vi kommer att göra är att vara fortsatt uppmärksamma så att vi kan agera om vi behöver utifrån ett medmänskligt perspektiv.



tisdag 27 juli 2021

Går "sådana som jag" verkligen att lita på?

Mycket har hänt på ett år och de nerkissade sängkläderna är ett minne blott ... För prick ett år sedan kunde du läsa detta:

Går "sådana" verkligen att lita på?


En gång är ingen gång, skrev jag härom dagen men när samma incident inträffar ytterligare en gång och därefter ca sju timmar senare en tredje gång då har jag/vi ett problem. Vad som är hönan eller fjädern är svårt att säga och tyvärr kan vi inte sätta oss ner och fråga den lilla varelsen.

Med andra ord handlar det inte längre om olycksfall i arbetet.

Audrey har kissat på mina sängkläder när jag legat i sängen och hon busat med mina fötter. Varför? Säg det? Jag ringde därför veterinären på katthemmet. Vi hade ett långt samtal och precis som jag misstänkte innan så kunde hon inte servera ett "quick fix".

Audrey kan gå på lådan och de två vi erbjuder har varit rena vid varje tillfälle. Känns mest som en uppmärksamhetsgrej. Jag vill sova och A vill busa alternativt att undertecknad stiger upp och serverar frukost. Men jag vill inte gå upp i ottan och de behöver lära sig våra rutiner. Till saken hör också att tvätta lakan och madrasser är mindre kul ...


Efter tre veckor med våra fyrbenta älsklingar så fick vi högt betyg av veterinären, de har hittills anpassat sig bättre än förväntat. Trots det skulle kissandet kunna vara stressrelaterat. Katter kan få urinvägsinfektion på grund av stress och de kan få urinvägsinfektion utan att vara stressade. Men om det skulle vara så borde Audrey kissa på fler ställen än i min säng.

Du hör själv, i min säng, på mig när jag ligger under täcket ... 

Det är Audrey som startar buset och jag har hakat på. Den sociala distanseringen är mindre uttalad. Kanske blir det för läskigt eftersom vi är nära varandra? Jag är ju en människa! Går sådana verkligen att lita på??? Eller så vill hon ha uppmärksamhet och tar till ett knep som får upp mig?


Vi står inför ett dilemma. Det är i sovrummet katterna gärna sover på dagen, ofta på vår säng. Det är där Audrey släpper garden och bondar. Jag vill inte stänga henne/dem ute samtidigt som kissandet måste få sitt slut. Ett felaktigt inlärt beteende kan bli väldigt svårt att bli av med.

Så vår plan nu är att inte leka med henne i sängen. Mannen har dessutom sprayat feromoner på min madrass och både Stanley och Audrey har noterat den lugnande lukten vilken ska verka stressreducerande. Fick ytterligare ett tips av en bekant, att strö vitpeppar i sängen, känns mindre mysigt för mig som planerar att sova där.

Vidare behöver vi hålla uppsikt så att det inte är urinvägsinfektion, vilket visar sig genom ökat drickande samt kissande.

Nu håller vi tummarna att detta var "tredje gången gillt" och att vi slipper fler "onödiga" stortvättar av sängkläder.

måndag 26 juli 2021

Varför skulle jag säga NEJ (?) ... aldrig till äventyr!

Den lediga dag som jag på ett vis fick till skänks för att undertecknad "trott" att jag skulle arbeta blev en extra bra dag. En vän undrade om jag ville hänga med henne ut på paddleboard/SUP? Hon förklarade att det enkelt gick att hyra och att hon uppskattade sällskap.

Varför skulle jag säga nej (?) ... aldrig till äventyr!

Ringde och bokade. Fick veta att den bräda jag önskade var upptagen men för ytterligare 100 kronor så kunde jag få lyxvarianten? Helt ärligt brydde jag mig inte, för mig skulle det inte vara någon skillnad. Slog på stort och bokade "extra allt".

Packade vattenflaska, handduk och extra badkläder samt keps innan jag satte mig på cykeln. Förutsättningarna kunde inte vara bättre, sol, klarblå himmel och varmt (28°). Kvitterade ut brädan mot betalning och fick en paddel i handen.

Dags att bära SUParna nerför den långa backen till bryggan. Lät vännen stoppa ner min mobil i sin vattentäta påse och sen gav i oss iväg.

Sååå kul!

Den bästa av sommardagar stående på brädan. Krusningar på vattenytan och emellanåt dyningar från någon förbipasserande motorbåt. Människor som simmade, badade och solade längs strandkanten medan andra paddlade kanot i närheten.

Vi stannade till och tog ett skönt dopp, ett frivilligt bad i det varma vattnet innan vi fortsatte till en plats där min vän berättar att det finns bäver, såg inga men det hade vi heller inte väntat oss.

När tre timmar gått lämnades SUPen igen och jag cyklade nöjd hemåt. Viken härlig dag!



söndag 25 juli 2021

Vi har en deal

Alldeles för länge har jag gått med en högerarm som saknar full rörlighet. Eller vi kan säga så här, min rörlighet är fullkomligt "normal" men inte för mig. 

Vad betyder det, undrar du kanske?

Om vi säger så här istället, tidigare har jag utan problem kunnat gå längre i alla ytterlägen samtidigt som det funnits styrka i muskulaturen. Tror att jag under våren överansträngde "något", det kan vara en sena som kommit i kläm, muskelfästen alternativt muskel som blivit inflammerad eller något annat. Hur som så smärtade det när armen hamnade i vissa lägen. 

Känner du mig så vet du att jag använder "kan själv" metoder och försöker hela mig själv, oftast fungerar det utmärkt men inte i detta fall ...

Jag har vilat, rörelsetränat, testat ytterlägen, letat triggerpunkter samt testat egen acupresseur. Armen är bättre, mycket bättre men inte bra. Det som jag trodde var axel eller kanske triceps verkar snarare ha sina rötter under samt runt höger skulderblad.

Bad mannen ta vår portabla massageapparat och när han körde med infrarött ljus och vibration så strålade det från skuldran hela vägen ut genom högerarmen. Bingo!

Vi har nu en deal, att varje kväll massera varandra. Han koncentrerar sig på mitt skulderblad och jag (manuellt och med handkraft) på  hela hans skuldergördel (axlar, skuldror, bröstrygg samt nacke). Känns som att detta kanske är början på ordentlig läkning!?




lördag 24 juli 2021

När min lilla miss påverkar ALLA ...

Fick ett sms från min kollega under gårdagen, att jag inte arbetar på måndag utan istället är ledig. Oops, svarade jag, kanske bäst att dubbelkolla schemat!?

Gjorde det och fick duktigt ont i magen, hade nämligen skrivit fel i min egen kalender och förskjutit dagarna framåt en dag ... NEJ inte bra!

Nästa helg har vi en långhelg inbokad med hotellnätter. Fyra härligt lediga dagar tillsammans med Astronauten och I. Köra ner tidigt på fredagen och hem måndag. Lejonkungen i sin tur har adresserat poolparty med kompisar och begärt ledigt från sitt arbete.

Inser att min felskrivning i kalendern påverkar alla i familjen och plötsligt så är det omöjligt att resa på fredagen eftersom jag både öppnar och stänger butiken ...

Ringer min gulliga kollega för att tacka henne att hon uppmärksammat min miss samt höra om det finns möjlighet att byta dagar. Hon är uppbokad men försöker trots det att hjälpa mig innan hon återkommer med ett nej. Hur mycket hon än vill så kan hon inte ta min fredag.

Dags att bita i det sura äpplet. Berättar för mannen. Ringer Lejonkungen och förklarar att vi inte kan åka förrän lördag morgon. Kanske kan han skjuta på sin fest? Nä, fungerar inte men sonen är förstående och säger Shit happens, precis som jag brukar göra.

Känner mig som en skit. Att göra "fel" och få ta konsekvensen är okey om det enbart drabbar mig men när alla runt ikring påverkas så är det inte roligt längre. Pratar med Astronauten som svarar lika snällt och klokt som sin bror.

Dags för problemlösning. 

  • Ringer kollegan och kollar om vi kan byta pass i början av veckan efter istället, det är möjligt. Check på det.
  • Ber andra kollegor kolla om de kan ta min planerade yogaklass, också möjligt. Check.
  • Mannen kan boka om hotellnätterna så att vi kommer och åker senare. Check
  • Astronauten och I kan däremot inte boka om sina hotellnätter ... MEN mannen föreslår att vi skjutsar dem till destinationen och hänger där med dem och sen åker tillbaka till vårt hotell för den sista hotellnatten innan vi kör hem. Good enough.
Den som fortfarande drabbas är Lejonkungen men på något sätt löser vi det, för allt är möjligt om vi anstränger oss.



fredag 23 juli 2021

Jag vill också ...

Igår när jag var ute på min morgonrunda så fanns inte den balans som jag strävar efter, istället låg sorgen tung i magen. Vetskapen att jag är det enda syskonet som inte kan åka till släktgården i Nordnorge fick ögonen att tåras och halsen att snörjas ihop.

Löpstegen längs ån i motvind var tyngre än normalt och jag beslöt att det var helt okey att få vara ledsen, att låta tårar rinna. Jag vill också ...

Men valet som gjordes i våras baserades på den pandemi som härjat och på den sega vaccinationstakt som rådde just då. När frågan ställdes om jag önskade vikariera i butiken så sa jag ja. Sen ändrades förutsättningarna, vaccinationerna tog fart och Norge valde att öppna upp för svenskar.

Men valet var gjort och innebar att jag snällt fick höra och se hur de andra planerade att träffas, att umgås och njuta av varandras sällskap. Nu är de tillsammans och jag är hemma ...

Kanske tror de att jag inte bryr mig så mycket? Sanningen är att jag bryr mig för mycket, att det gör ont både i hjärtat och i magen. Det är länge sedan jag kramade om mina systrar, har inte träffat dem på över 1,5 år och saknaden skaver även om jag till vardags trycker undan den.

Har både vetat och förstått att min känslomässiga reaktion skulle komma NU när de träffas, inte tidigare och inte senare. Så att halsen snörptes ihop och andnöden knackade på var egentligen inte förvånande. Obehagligt JA, då det aldrig hänt tidigare men förståligt.

Jag önskar alla mina syskon, respektive och deras barn de ljuvligaste av dagar, ärligt och av hela mitt hjärta! En osynlig del av mig finns där ... den synliga här hemma och nu när jag fått sätta ord på "sorgen" så känns allt lättare.