lördag 22 januari 2022

Är det i "skavet" balansen återfinns?

Känslan inuti är tom, ögonlocken svullna och huden rödflammig. Vad har hänt ... undrar du kanske? Tja svaret och anledningen till de röda ögonen är en bok, en lång och tjock bok av bästa sort.

Jag har sugits in i berättelsen, skrattat högt, gråtit floder och frustrerat skakat på huvudet. Så vändes sista bladet och orden att läsa tog slut. En del av mig har längtat efter att komma i mål men nu när jag är framme så känns just tomrummet.

Dessutom finns frustrationen delvis kvar, varför måste en del historier sluta som den bok jag nyss läst färdigt? Att favoritkaraktärer dör ...

Å andra sidan gör det berättelsen mer trovärdig, ungefär som livet där allt inte är rättvist. Kanske är det i "skavet" balansen återfinns? Inte vet jag?

Oavsett så har en bra bok avslutats och jag kommer att behöva tid att smälta denna innan en ny kan påbörjas.




fredag 21 januari 2022

Glada fötter - ledsna fötter

Efter gårdagens inlägg om dans i hjärta och blod så kanske du undrar HUR det hela började? Eller så gör du inte det men oavsett så tänker jag berätta. 

För över 30 år sedan hittade jag en underbar barnbok hos en av Stockholms bokhandlare,  "I balettskolan" skriven och illustrerad av Helen Oxenbury. Jag tänkte direkt att just denna skulle jag köpa i födelsedagspresent till min dansbästis Anna.


Måste erkänna att hon aldrig fick boken (sorry Anna), det fanns enbart ett exemplar kvar och jag blev förälskad, fick flashbacks för det kändes som om boken handlade om mig, då när jag var 3,5 år.


Efter att jag varit med mamma och sett en föreställning av Svansjön så ville jag också dansa i vit tyllkjol. Mamma lovade att sy en till mig eftersom det inte fanns några att få tag på i min hemstad, sen anmäldes jag till barndans.


Pippi var mitt alter ego, det namn jag presenterade som mitt. Allt som min stora förebild gjorde och kunde ville även jag testa. Kanske tänkte mamma att lite ordning och reda vore bra för hennes vilda dotter?


En ny era startade och barndansen som senare skulle bli balett hängde med mig länge, länge. Det var först när jag träffade mannen och våra träningar ständigt krockade som undertecknad valde att lägga balettskorna på hyllan, då var jag 26 eller 27 år och kände mig nöjd, hade varken motivation eller lust att pendla in till Stockholm ett par gånger i veckan. 

Som tre, fyraåring handlade dansen mycket om att gå på upptäcksfärd, om glada fötter och ledsna fötter (första och sjätte position) samt att hoppa över stora bäckar och åar. Vi lekte balett och jag älskade det.


Bolidens barnbalett och min älskade balettlärare Eva. Henne som jag under min första dansresa (till Finland) sov med då jag på natten fick hemlängtan. Jag var sex år gammal och mamma och pappa var kvar hemma.


Så denna lilla barnbok med en mening per sida och underbara illustrationer är en skatt av minnen för mig. I love it!

torsdag 20 januari 2022

När känslan är ALLT som är kvar

Redan som treåring började jag på barndans, något som passade mig och som senare ledde till balettlektioner. Den träning som blev grunden och en del av min identitet under hela min uppväxt och som ung vuxen. 


Jag älskade att dansa men var inget ämne för Operans balettskola, lååångt ifrån men det spelade aldrig någon roll. Jag dansade för att det var roligt, det var där en del av mina vänner fanns och vi blev alla som en stor familj.

Tidigt fick vi repetera och uppträda på någon form av scen. Att stå i kulissen och vänta på tecken är en speciell känsla. Att sen dansa inför stor eller liten publik är magiskt, jag kan inte jämföra det med någonting annat.

Vår balettlärare sa: "Vad som än händer, låtsas som att det ingår i showen. Tappar du byxorna, fortsätt le och dansa vidare ... då tror alla att det ska vara så."

Lilla Mia hade ingen balettkropp, jag var mullig men vig. Min bästa kompis pappa kallade oss skämtsamt för Ardennerbaletten och andra vuxna drog på munnen. Jag fattade aldrig vad han menade ... att arbetshästar är stora, tunga och muskulösa, inte finlemmade.


Jag och mina två kompisar såg ut som vilka "normala" tjejer som helst men var kanske mer bastanta än finlemmade. Helt ärligt så hade jag inte blivit stött, kompisens pappa satte ord på verkligheten.

Flera av mina danskompisar utbildade sig till danspedagoger eller dansare. Inte jag men det var heller aldrig mitt mål.

Jag är tacksam för allt jag fick lära mig. De hårda träningarna, den långa väntan vid större repetitioner och stressen bakom scenen innan föreställningen börjat. Vi lärde oss tidigt att vår lärare blev stressad och att det ibland var närmast livsfarligt att ställa frågor innan ridån gick upp, bättre att i god tid kolla upp och ha ordning både på sig själv, tider och kläder.

Tjusningen av att få stå i rampljuset, att få vara med på radio- eller TVinspelningar och att få åka på små turnéer är minnen vilka alltid finns kvar. Dessutom fick vi prova på de flesta dansstilar (utom fridans). Lära oss att en dansare är som en skådespelare som använder kroppen istället för orden.


Nu för tiden dansar jag oftast i köket under middagsförberedelse, behöver ingen publik, känslan är allt!

onsdag 19 januari 2022

Nä, usch så tråkigt!

Våra katter har olika personligheter, precis som andra djur och/eller människor. Nu när molnen hänger tungt, regnet lurar och vinden tar fart så ligger ofta vår hankatt Stanley framför fönstret i vårt sovrum. De stora altandörrarna släpper in mycket ljus och vår tomt känns nära, nästan som att den är inne i huset.

När snön försvunnit och marken är bar så syns de bruna, torkande löven. En vindpust, de fladdrar till och rör sig dansande. Bladen virvlar i cirklar fram och tillbaka. Stanley är som hypnotiserad och kan ligga länge, länge på samma ställe och studera.

Audrey bryr sig knappt, inte förrän mannen tar in ett löv till Stanley. Tanken var att hankatten skulle få nosa, undersöka och leka men vår lilla donna snor bladet varpå de massakrerar lövet tillsammans. 

Audrey är nyfiket sprallig, en "doer" medan Stanley upplevs försiktigare och mer eftertänksam. Om de vore karaktärer i Nalle Puh så skulle Audrey vara en blandning av lilla Ru och Tiger medan Stanley snarare har drag av Nasse och en klok, genomsnäll Nalle Puh. 

Deras ordväxling skulle kunna låta något i den här stilen: "Jag gillar att titta på löven som dansar i vinden, det är magiskt!", säger Stanley till Audrey.

"Nä, usch så tråkigt! Jag vill UT till löven, virveldansa, jaga och fånga dem. Visst vore det mycket roligare Stanley!?"

Så rusar Audrey iväg till nästa fönster för att se om något spännande händer där eller så hittar hon en leksak på vägen ... say no more.




tisdag 18 januari 2022

Jag skulle ju INTE somna!!!

Kan kyla och tungt huvud (orsakat av flera timmars planerande framför datorn) kureras med en semla? Tja, det är frågan?

Mannen testade och det fungerade för honom. Själv tog jag en power nap under min eftermiddags nidra (djupavslappning) och beslöt att spara semlan för att avnjuta den efter middagen och innan träning. Om det är smart lär visa sig efteråt (grunda med semla alltså).

Skulle inte somna, det gjorde jag kvällen innan och då var det meningen. Denna gång var planen att vara vaken, närvarande och vid medvetande men ...

Under en yoga nidra så tar kroppen emot det den behöver och tydligen så innebar det att sväva bort till gränslandet mellan sömn och vakenhet. Ett skönt ställe att vistas i, absolut, låta hjärnan vila men jag skulle ju studera klassens uppbyggnad, få idéer till egna klasser, ny energi och kreativitet.

NOT!

Egentligen hängde jag med halvvägs så första delen av nidran är memorerad men sen kom John Blund och blåste sömnpulver i mina ögon. Har noll koll på hur klassen avrundades.

Så kan det vara, allt blir inte alltid som önskat. Gick så där med min plan men det är okey.





måndag 17 januari 2022

Vilse i underjorden

För flera år sedan arbetade jag "på riktigt" i butiken, inte enbart extra som nu. Då inträffade episoden som berättas idag. 

Ett vardagsäventyr


Kanske inte så smart att gå hemifrån kissnödig och tänka att det är nära till jobbet?

Att arbeta en söndag innebär att grinden är låst. Utan nyckel får jag ta garagevägen. Vid ett tillfälle för typ två månader sedan så följde jag med en kollega men problemet för dagen är att jag inte noterade 100% hur vi gick då.

Så jag glider ned i underjorden och tänker att jag hittar men jag har inte full koll. Alla dörrar ser likadana ut och det är dåligt skyltat, i det närmaste noll vägledning. Finns vare sig skylt som visar var trappan upp är eller hissen.

Försöker tänka logiskt och testar. Alla dörrar är blå, vissa har kodlåsdosor. Jag hamnar i återvändsgränder och nu är jag akut kissnödig!


Vänder blicken upp i taket och vet ungefär var jag borde hitta de dörrar jag söker. Väljer en av de blåa dörrarna men det visar sig vara ytterligare en nitlott. Denna leder vare sig in i trapphuset eller till hissen utan till något som verkar vara någon form av fikarum. Här inne finns ytterligare dörrar, de är inte blå. Jag hittar två omklädningsrum med låsbara skåp och så en toalett, Bingo! Jag lånar det sistnämnda och känner att tankarna klarnar. 

Så typiskt mig att hamna i ett morgonäventyr  och gå vilse i underjorden. När jag lämnar fikarummet så hittas direkt rätt dörr, in i trapphuset. Blippar mot kodlåset och en minut senare kan jag låsa upp dörren till jobbet, den nya arbetsdagen kan starta.

Tips från coachen: kissa innan du går hemifrån.



söndag 16 januari 2022

Ljuset i mörkret

När snön inte finns mer så återvänder det kompakta mörkret, det som kräver både reflexer och lampa om du vill se något när du går ut, samt om du vill synas.

Jag kör bil, cyklar, springer och promenerar. Vet hur det känns vid ratten när cyklister dyker upp från ingenstans och korsar min väg. Totalt orädda och med hög fart verkar de utgå ifrån att alla andra utom de måste visa företräde. Det gäller att ha ögon i nacken, foten på bromsen och vara beredd på precis allt. Ett annat problem är att många använder svarta kläder, det gör dem inte direkt enklare att se ...

För några månader sedan letade jag febrilt efter våra reflexband (hade lagt dessa i en påse) men hur/var jag än letade så var de som borttrollade? Måste ha lagt dessa på ett väldigt säkert ställe. Suck ...

Eftersom jag vet hur svårt det är att se andra i mörker så vill jag själv synas, för andra trafikanters skull men också för min egen. Önskade mig därför en reflexkappa i julklapp (av mannen) och BINGO, jag fick en! Extra bonus är att den är snygg.

När jag öppnar garderobsdörren ler kappan åt mig, skiner upp då den vet att det är dags att göra skillnad. Ja det är sant, helt allvarligt så lyser den silverfärgade kappan upp när ljuset från dörren når fram.

I fredags efter min date med Lejonkungen log jag hela promenaden hem ifrån restaurangen då undertecknad visste att varenda bilist och busschaufför såg mig. Känslan av trygghet var stor trots att timmen var sen. Så tack mannen för att jag syns och tack kära kappa för att du ler varje gång du ser mig, vi kommer att bli ett bra team.