onsdag 30 september 2020

En explosion av färger

Fem dagar utan sol och då kom hösten. Från en dag till en annan, färgades trädens blad, inte alla men många. Inte på vår tomt men utanför. Och på vissa sträckor längs ån är det fortfarande grönt vilket jag gissar har med vattnets temperatur att göra.

Kaprifolen på altanen blommar fortfarande, den ger inte upp. Vaknade till liv i våras (efter en mild vinter då den höll sig grön), bjöd på de första blommorna i maj och därefter har den fortsatt leverera.

Nu är vi inne i den vackraste delen av hösten (enligt mig), den tid då färgerna sprakar och en del löv singlar ner till marken medan andra krampaktigt hänger kvar. Jag älskar när det är både och, när drivor av färgade löv syns både under träden, på trottoarer och vägar samtidigt som trädkronorna fortfarande är halvklädda.

När solen skiner är det varmt och utomhusarbete i trädgården blir en välkommen paus (från det egna arbetet). Listan är lång på vad som ska hinnas med men om vi arbetar en eller två timmar per dag så hinner vi med god marginal.

Mörkret faller och lyckan att tända ljus infinner sig. Höstmyset är här för att stanna!



tisdag 29 september 2020

Två katter i ett drag

Jag har fått klappa Audreys svans!!!

Det är sant, på riktigt. Eller så här var det: Våra små älsklingar låg som vanligt ihopkurade tätt tillsammans när jag kom hem efter att ha undervisat ett par kvällsklasser i yoga. De är så oerhört fina så jag har svårt att låta bli. 

Satte mig ner vid soffan och lät Stanley nosa på min hand innan jag började klappa honom. I detta skede drar alltid Audrey. Blir rädd? Eller vill inte vara med, i fall att ... Denna gång vred hon hela kroppen bort ifrån mig, redo att retirera men låg kvar. Den lilla damen hade dock glömt svansen som låg dekorerad som en sjal över Stanley.

Vad sjutton tänkte jag och smekte S rygg samtidigt som As svans fick en del av beröringen. Ingenting hände. Fortsatte därför att smeka, hela tiden över svansen och ryggen, två katter i ett drag. Lilla A låg alldeles stilla och jag visste att hon kände min hand.

Kanske var det tryggheten från Stanleys kropp som gjorde skillnad? Kanske är det på detta vis vi bör närma oss? Vem vet? Oavsett så klappade jag As svans i säkert en minut och det finns ett vittne, Stanley.




måndag 28 september 2020

Love you forever

För exakt två år sedan hände något som innebar 1,5 års uppehåll. Jag behövde sörja klart, bearbeta och låta allt landa. Att ersätta och "byta ut" var inget alternativ. 

Vi förlorade Tiger ...

Idag ser livet annorlunda ut. Nya tassar trampar runt. Vi formar vår tillvaro tillsammans med Stanley och Audrey, vilket är både likt och olikt våra tidigare erfarenheter. De nya är inte mindre älskade än deras företrädare, vi har precis påbörjat vår gemensamma resa men de tidigare som Tiger kommer aldrig att glömmas. Var och en av de katter som hängt med oss har egna relationer till var och en av oss. Dagens blogg är/var mitt minnesord över Tiger

R.I.P Tiger

 

15 år och 4 månader, så gammal blev min "baby", min soulmate ... vår katt. Ingen av våra tidigare katter har uppnått den åldern och vi är så klart tacksamma över att Mr Cat fick hänga med så länge.

En personlighet. Stor, randig, äventyrslysten men enligt mannen feg. Jag skulle vilja omformulera och säga streetsmart. Varför slåss när det räckte med att lägga sig ner och studera sin motståndare?


Vår egen Zlatan som dribblade med allt som rullade, även öronproppar. Katten som aldrig godkände flytten från landet in till innerstan, som rymde upp på taket så fort han hittade lagom stor glugg men som alltid kom hem igen. 

Den av våra katter som varit mest noggrann med att hälsa familjen välkommen hem, så till den milda grad att han kom galopperande över fälten för att hinna fram till garageuppfarten innan vi klev ur bilen så att vi skulle kunna säga hej. Var vi för upptagna eller stressade så sprang han vidare till bron ... sen kom tassen på benet, blicken och jamandet som betydde: Här är jag. Hej!

Vår jamande pälsboll som förlorade sin hörsel och kompenserade med att jama ännu högre. Min väckarklocka.


Finns så mycket att skriva om Tiger att det skulle kunna bli en hel bok men det som är säkert är att han kommer att vara saknad.


Huset är tyst och tomt.  Källarfönstret som blivit Tigers privata ingång (öppnas om man jamar tillräckligt högt och länge) kommer för alltid att påminna oss.

Ingen katt som ligger på trappan och väntar eller sitter vid altandörren och spanar.

Tack Tiger för allt, för att du berikat våra liv och för att vi fick tillhöra din flock, vara dina människor. Love you forever!


söndag 27 september 2020

Fördel Mia (mig) trots "fulspel"

Det här att brottas med nyponrosor, det är ingenting jag rekommenderar. De använder alla sina fula knep och tricks om du kommer för nära. 

Faktiskt så har jag fått någon form av aha-upplevelse och anar hur törnen runt slottet kan ha sett ut i sagan om Törnrosa. Eller fattar jag det? Hon sov ju i hundra år, precis som kungen, drottningen, hovet och alla andra som var på fel plats vid fel tillfälle. De stammarna måste ha varit metertjocka!?

Nyponrosorna mellan oss och grannen har inte vuxit fritt i sååå länge. Min undran är hur länge de tillåtits härja okontrollerat? (Känns som de förra ägarna inte klippte något på rosen under alla år de bodde i huset)

Det är tre somrar sedan vi flyttade in och nyponrosorna har enbart putsats då vi trott att allt vildvuxet tillhört grannen. Men efter att ha pratat med vederbörande så gissar vi alla att "den" står typ mittemellan. Ingen av oss älskar rosen, i alla fall inte i dess ovårdade och otämjda tillstånd, därför fick jag fria händer.

Nu är alla överhäng borta och päron samt plommonträd slipper kuvas under taggar, däremot har jag fastnat i håret, jeansen och skjortan om och om igen. Blivit insnärjd och fasthållet men trots det står det 3-0 till mig. Rosen är i underläge och kan känna sig besegrad!

De grövre stammarna återstår men för att vinna över dessa behöver jag såg, så matchen mot nyponrosen fortsätter ... en annan dag.



lördag 26 september 2020

När händer trollar

Söndag, ofta veckans skönaste dag hemma hos oss då allt får vara precis som det är och vi har tid att bara chilla. 

Bjuder dagen till ära på ytterligare ett gammalt inlägg och kan konstatera att det inte var bättre förr, det är bättre nu. Jag arbetar med det jag älskar och tror på samt att återvinning ligger helt rätt i tiden och mina medfödda värderingar är de som skattas högt idag.

Tack pappa för allt du lärde mig!

har denh

fredag 8 september 2017

Konsumera mera???


Ganska ofta slår det mig att jag är långt ifrån "rätt kvinna på rätt plats", snarare vilsekommen och emellanåt frustrerad på helt FEL ställe.

Ja jag snackar arbete. Konsumtionshets och säljpiska, egentligen oerhört långt ifrån mycket av vad jag står för. Visst, i ärlighetens namn så är jag BRA på det som behövs men ...

Borde vi inte lära oss att återvinna? Lappa, laga och designa om? Skapa nytt av gammalt. Göra fynd på loppis eller i "second hand butiker". Någon annans skräp kan bli min skatt.


Min pappa var en bra förebild, han kunde trolla med sina händer. I vilan från sitt akademiska arbete så skapade han, snickrade, målade och förvandlade andras sopor till nydesignade nyttoprylar.

Vid ett tillfälle flyttade det in en familj i vår radhuslänga. De rev ut halva inredningen och kastade i en container bland annat deras inomhustrappa. Minns just nu inte riktigt vad pappa plockade upp och gjorde om, bara hans kommentar: "Somliga tackar Gud, jag tackar Hanssons"

Sy om, klä om och skapa nytt av gammalt, det lärde jag mig. Renovera upp och återvinna.

Så för friden i mitt hjärta och om jag ska vara sann mot mig själv så borde jag byta arbetsplats, det får bli min morot.

Ha en skön dag!

fredag 25 september 2020

När du som minst anar ...

Bjuder på ännu ett av mina fem år gamla blogginägg. Då förevigade mannen mig när jag var som mest ovetande, idag är detta ett minne blott och "vilande". Istället har fokus bytts från mig till Stanley och Audrey. Du hittar deras sida på Instagram under just stanleyandaudrey

Och den där platta magen ... den är inte lika platt idag. Tyvärr för mig.

14 september 2015

Min fru ser på TV

Min man har mer än en sida på Instagram, en av dem heter Min fru ser på TV
- Varför heter den så?
- En liten plojgrej bara.
- Men den är ju missvisande, det är ju det hon inte gör.
- Nä precis...

Alla roar vi oss på olika sätt, min man fotar mig så fort jag somnar framför TVn och lägger upp på Instagram med någon kvick kommentar. Som ni märker gillar min man också att leka,
Eftersom jag uppskattar kreativitet så skrattar jag mest (åt alla ofördelaktiga bilder på mig som hamnar i cyberrymden) och låter maken roa sig. TVn är för mig ett sömnpiller, framför allt på fredagskvällar, det spelar ingen roll hur gärna jag än vill se det vi planerat. Och inte blir det bättre om jag druckit ett glas vin till maten.


Min kropp är inställd på vila när jag hamnar framför TVn utan något i händerna. Dessutom brukar jag krypa upp och gosa in mig hos maken, luta huvudet mot hans axel och slappna av.
Ni förstår själva resultatet...
Jag behöver inga sömntabletter, sätt bara på TV-apparaten!


Minns min egen pappa som var likadan. Vi brukade skoja om att pappa satte på TVn som svepskäl för att ta sig en tupplur.
- Hur var filmen pappa?
- Bra.
- Du sov.
- Nä, vilade ögonen en stund bara...

Så är det med mig också. Jag somnar till, ibland enbart en microsekund ibland betydligt längre.
Sömnen kommer utan förvarning eller kanske inte alltid men oftast. Mannen brukar fråga om jag fixar att se eller om jag är trött? Det är lugnt svarar jag, är inte trött alls.
Så börjar vi kolla och vips har jag slumrat till.
Kan vara ganska störande även för mig då jag sett fram emot mysstunden.

Finns dock tips:

  • äta glass 
  • låta bli att ta en kudde och luta sig tillbaka
  • sysselsätta händerna med något typ en ny hatt (men då hamnar fokus delvis någon annanstans och det gillar inte jag. Fungerar under matcher och den typ av program där hörseln kan kompensera synen) 

Avslutar med ett litet  smile a´la Caitlin Moran (brittisk författare), 
bara för att jag kan! 
Fick precis grepp om den lilla platta mage jag har så här kommer det smilet.
Puss på er och ha en bra dag!


torsdag 24 september 2020

Fritt gående, frigående eller på rymmen!?

Vi bor väldigt naturnära samtidigt som det är promenadavstånd in till city. På ett sätt skulle jag vilja påstå att vi har det bästa av det mesta. Visst händer det att jag tänker på hur nära det var till jobb tidigare och att det varken behövdes bil eller cykel.

Men nu under året som bjöd på corona så är vi både nöjda och tacksamma över den plats, det hem och den trädgård vi äger.

  • Att få ta den där skogspromenaden varje dag (eller löpturen).
  • Greppa sekatören och klippa rent
  • Sitta mot husväggen och lapa september månads kanske sista värmande solstrålar
  • Plocka in frukt, grönsaker och köksväxter från egen trädgård.
  • Gå ut i morgonrock och sandaler för att hämta morgontidningen (oavsett årstid)
  • Höra tuppen gala
Ja du läste rätt, en tupp gal varje morgon, inte kl 07 men runt nio. Första gångerna vi hörde honom kändes det exotiskt. Vi bor i ett litet hus med grannar runt ikring, mer eller mindre inne på SLUs område. Campus ligger runt hörnet och på andra sidan allmänningen finns studentbostäder.


Härom dagen när jag närmade mig hemmet efter en lång morgonpromenad så mötte jag tuppen och ett gäng hönor. De var ute och spatserade på gång- och cykelbanan! Antingen så får de gå fritt eller så hade de rymt? Vem vet?

Frigående höns ... på riktigt.

Den fina kunskapsträdgården ligger inte långt ifrån ett av de röda husen där hönsen har sitt hem men att de skulle leta sig ut mot universitetsbyggnaderna och studenter  i rörelse verkar underligt. Eller?

Ändå coolt, att möta gänget. Hej, hej, sa jag och promenerade hem.