torsdag 9 juli 2020

Sen skäms jag ...


Igår var det en sådan dag som bjöd på känslan att "det går bakåt", att katterna är tråkiga och att de inte bryr sig det minsta om oss ... trots att vi gör "alla rätt".

Sen skäms jag lite eftersom det inte ska handla om mig, om oss. Det handlar inte om att jag ska bli bekräftad eller få ovillkorlig kärlek, istället handlar det om att vi valt att ta emot två små individer som behöver få känna allt det jag nyss nämnde samt tillit.

Och i ärlighetens namn så gör både Audrey och Stanley framsteg, de har börjar röra sig i vårt lilla hus, de utforskar. Äter när de ska och går på lådan. Deras favorit sovplats är den egendesignade koja jag gjorde till dem innan de flyttade in.


När vi fick vårt första barn fick jag lära mig att när det lär sig gå så önskar barnet att allt annat stannar upp, det vill säga att "familjen" håller sig stilla, så att barnet i lugn och ro får koncentrera sig på att just lära sig gå. Kanske är det lika för katterna?

Hur som så kan vi inte tvinga oss på dem, det vinner ingen av oss något på. Så vi fixar att de får se vad som finns bakom de dörrar de vill kika in genom (inomhus) och håller oss själva observerande i bakgrunden. Igår behövde jag träna mitt tålamod extra mycket, då de stunder av kontakt verkade bortsuddade.

Tillit - tålamod, alla tränar vi något.


onsdag 8 juli 2020

Det som händer på natten, DET har aldrig hänt

... bara så att du förstår det.


Så är det hemma hos oss. Att katterna (läs framför allt Stanley) sovit bredvid mig delar av två nätter är just en sak som aldrig har hänt, inte om du frågar honom på morgonen.

Att jag under natten nästan fått kramp för att jag vet att en okontrollerad rörelse kan skrämma, innebär att undertecknad ligger så stilla som det är möjligt. Stanley tillåter visserligen viss typ av rörelse, bara den är försiktig och nästan omärkbar. Tufft läge då jag är av varianten som verkligen rör mig. Ju större utrymme desto större rotation. När jag var liten handlade det ibland om 360 grader.


Mannen stängde sovrumsdörren under de tidiga morgontimmarna (när katterna befann sig på annan plats) och när han senare öppnade den satt Stanley utanför, som om han väntade?

Tro nu inte att vi får komma nära under dagen, visserligen så tillåter han att jag smeker honom över pälsen eller lägger mina händer på hans kropp men det finns alltid en viss distans.


Sedan katterna flyttat in så brukar jag arbeta i det rum de sover (under förmiddagen) bara för att de ska vänja sig vid att jag är i närheten. Igår fick jag sitta vid Lejonkungens skrivbord då Stanley lagt sig under sängen och bakom sänglådan. Innan jag bröt upp för att laga lunch så kröp jag in i hörnet under sängen. Vår snälle hane behöver massor av kärlek och vill inte Mohammed komma till berget så får berget helt enkelt ta sig till Mohammed, svårare är det inte.

Trägen vinner och fortsättning följer ...

PS. Om du är intresserad och vill så kan du följa våra katter på deras egen Instagram sida. DS.  Sök på: stanley_and_audrey


tisdag 7 juli 2020

Audrey & Stanley


Efter att ha haft en lång lista på namnkombinationer men inga vi kunna enats om (eftersom vi bjöd in både Lejonkungen och Astronauten i familjerådets namnbeslutande) så har vi till sist tagit det viktiga beslutet. Nu slipper jag skriva hanen och honan eller tjejen och killen.

Vår lilla nyfikna vackra prinsessa med de stora ögonen döps efter Audrey Hepburn, då hon på många sätt liknar henne utseendemässigt. Annars är vår tjej ett litet pyre, en Nasse (som är rädd för det mesta) men som drivs av sin nyfikenhet som kattunge. Hon har redan hunnit välta en vas och kräkas upp blomblad på Lejonkungens t-shirt (vilken passande nog låg på golvet).  Audrey ser allt utom leksaksmusen du lockar med för då är hon helt upptagen att studera dina händer och hur din kropp rör sig. Människor är läskiga!  

Varje dag frågar vi oss vad våra nya familjemedlemmar varit med om? Vad som gjort att de är så skeptiska och faktiskt rädda? 


Vår snälle hane som ser coolare ut än vad han är har fått namnet Stanley (Lejonkungens bidrag). 

Båda är födda i det vilda och har antagligen knappt haft någon kontakt med människor innan de kom till katthemmet och senare cafét. Och har de träffat på människor så är de minnena knappast positiva. Vi arbetar därför mot en "omprogrammering". Visa på att tvåbenta varelser kan vara både pålitliga och schyssta samt att vi planerar att finnas kvar resten av deras liv.

Två steg fram, ett steg tillbaka ...

Om du skulle vara intresserad av att hänga med Stanley och Audreys digitalt så håll utkik på Instagram, inom kort kommer mannen att skapa en sida som är deras. Där kan du följa framsteg, bus och annat som livet har att bjuda på.


måndag 6 juli 2020

Dygn 3 - mirakel sker


När knappt två dygn gått och vi hållit oss på lagom avstånd för katternas skull, sett till att de fått mat, vatten samt att lådan alltid varit fräsch så ändrades något litet. Våra nya pälsbollar som legat stilla, gömt sig beslöt helt plötsligt att promenera omkring! 

Jag tecknade åt mannen att tyst sätta sig i soffan bredvid mig, han reagerade lika instinktivt som jag, detta var ett framsteg. Försiktigt utforskade katterna rummen samtidigt som vi satt alldeles stilla och enbart observerade. Nickade att det var okey samt att vi skulle hålla oss i soffan.

De försvann uppför trappan och kom ner efter en stund. Vårt sovrum som hittills varit "läskigt", gick de in i och plötsligt hoppade de upp i sängen för att lägga sig till rätta på mannens sida. What!? Ganska länge låg de där innan hanen beslöt att utforska min sida. Han hoppade ner och la sig på golvet. Försiktigt smög jag in i sovrummet och kröp över sängen till min sida. Tittade ner och mötte hanens blick. Så länge jag höll mig på lagom avstånd så visste jag att han skulle stanna kvar.



Vad jag förstått, vad VI räknat ut är att vägen till att trygga katterna går via hanen, det är han som är honans trygghet. Om hanen känner tillit så kommer även honan att lita på oss. Han är så snäll, utstrålar ett stort lugn men vi tror att han egentligen är rädd. Han låter oss klappa honom om vi kommer nära men det känns som ett inlärt beteende, att han låter människor smeka lite så blir de nöjda och han "står ut" för husfridens skull.

Jag placerade min hand på pälsen, blundade och försökte skicka meddelande via handen, att han är trygg, att vi kommer att finnas kvar och att de kommer att få all den tid de behöver för att vänja sig vid oss. 


Under kvällen försökte mannen leka med tjejen men hon tittade mest med sina stora rådjursögon på honom och först när han släppte musen så tog hon den i ett taffat försök att leka själv. Avslutade kvällen med att kolla på film, lagom till slutet märkte jag att hanen lagt sig ganska nära mig, under bordet, nere på golvet. Wow!, tänkte jag, ytterligare ett framsteg. Borstade tänderna och kröp ner i sängen.

Vaknade till och tyckte mig se en kattformad skugga? Hade jag besök i sängen? Verkade så, alltså ännu mer WOW! Beslöt att låtsas som ingenting och försökte somna om. Slumrade lite. Kände något mot mitt ben! Kunde det vara en kattkropp??? 

Väckte mannen som konstaterade att båda katterna låg bredvid mig, hanen nära mitt ben och honan nära hanen. Jag vågade knappt röra mig och kunde inte somna om. Hörde ett spinnande från fotänden och förstod att något väldigt stort just skedde.

Wow, wow, wow!!!


När vi vaknade morgonen därpå så låtsades hanen att det som skett inte riktigt hänt ... men vi vet båda två att det gjort det. 

Jag och mannen tror att det kan vara första gången som hanen sökt kontakt på detta sätt, att han aldrig tidigare vågat ligga nära en människa som han själv sökt upp. Något rätt gör vi, På tre dygn har stora saker skett så oerhört mycket större än vi vågat tro. Många pratar om flera veckor, kanske månader och det är vad vi varit inställda på, även om vi insett att vi så klart hoppats på att allt ska gå fortare.

Nu gäller det att fortsätta i samma anda, inte söka upp eller tvinga sig på utan låta katterna välja oss. Vår uppgift är att finnas och skapa trygghet, resten ger sig.



söndag 5 juli 2020

Utan lov så ...

Dripp dropp och så öppnade sig himlen och regnet öste ner 


Igår efter frukost hann jag ut i skogen när dropparna var få, så här i efterhand den bästa tiden för utevistelse. Med en liten hink i handen samt en sekatör i bakfickan styrde jag stegen mot en av favoritstigarna. Den som grott igen det sista dagarna, där av sekatören. Utan lov så klippte jag rent och sen fortsatte min vandring längre in.

På marken lyste det av både smultron och blåbär. Fyllde den nedre delen av hinken och hörde hur regnet tilltog. Blev inte blöt, trädtopparna skyddade mig men däremot något nedkyld.

Av skörden bakade jag blåbär- och smultronmuffins. Ja, du läste rätt, jag bakade! 


Vad gäller katterna (utan namn) så hade de rört sig i hela huset när vi vaknade. Hanen hade legat på matbordet och någon hade knuffat ner en vinylskiva bakom vår stora och tunga buffeskänk. Mat- och vattenskålarna var tomma och lådan behövde rensas.

När vi steg upp så var "katternas" rum tomt, de återfanns senare under trappan på en pläd i vårt lilla krypin det så kallade pocketboks biblioteket. Men det var då, de retirerade snabbt in under skrivbord och byrå så fort huset fylldes av liv.

Astronauten skjutsades till sitt tåg och regnet ökade i styrka. Ös- och hällregn resten av dagen, vilket innebar kortspel, yogapraktik och bak. En lugnare söndag.


lördag 4 juli 2020

Dag 1


Det här med att adoptera skygga katter är speciellt, vilket vi visste när vi tog på oss uppgiften. Allt måste få ta den tid det behöver ta och vår uppgift är att trygga, utfordra samt se till att de nyinflyttade har vad de behöver. Att vi inte skulle se röken av dem under den första tiden skulle vara helt okey.

Fast vi visste, så smyger sig känslan på mig att de just nu är rätt  "tråkiga".

Så får jag väl inte tänka! Eller får jag det? Klart jag får, för även om jag förstår psykologin bakom den plan vi gjort upp så finns ändå en mänsklig önskan att de åtminstone borde vara lite nyfikna på oss.


Katterna, vilka ännu inte fått sina nya namn, har sedan de flyttade in knappt rört sig när vi varit i närheten. Under natten observerade mannen och Lejonkungen honan både på övervåningen och liggandes i vår vita soffa i källaren. De har ätit och använt sin låda, så egentligen anpassar de sig över förväntan.

Hanen har boat in sig i den koja jag designade, vilket är ett gott betyg och honom får vi faktiskt klappa om vi är försiktiga. Den lilla donnan däremot backar om vi försöker smeka henne. Hon kan nosa på ett finger sen räcker det.

Allt är väl precis som det ska vara ... bara känns lite tråkigt. Vi som är så bra, så djurvänliga och inkännande, borde inte katterna känna det in i minsta cell?!

 

fredag 3 juli 2020

Kvalitetstid


Huset fullt och jag njuter. Hela familjen på plats (under en helg), vilket inkluderar två skygga pälsbollar som långsamt förstår att de bytt bort kattcafét för en lugnare miljö hemma hos oss.

Astronauten anlände igår, några timmar efter katterna. På grund av covid-19 är det ett halvt år sedan vi träffat vår förstfödde. Han valde att följa rekommendationerna som gavs och har undvikit att resa genom landet.  


"Inga onödiga resor", sa han i påskas då vi frågade om han skulle komma "hem". Mannen skakade då på huvudet och muttrade "Vad då ... onödiga resor?"

Nåja, NU är alla på plats och kanske kan vi tillsammans besluta vad katterna ska få heta?