fredag 15 januari 2021

Note to self

Simultankapacitet. Ofta sägs det att kvinnor kan göra flera saker samtidigt men emellanåt är jag skeptisk. I mitt fall finns det minst ett tillfälle när jag får svårt och det är om undertecknad självscannar och pratar i telefonen samtidigt.

Pratade med syrran som handlade och sa till henne att vi kanske borde sluta så hon kunde fokusera på maten men fick till svar att det var lugnt eftersom hon planerade att gå till en kassa och betala.

Så åkte jag och mannen iväg för att handla inför helgen. Eftersom vi hade olika ärenden skiljdes vi åt och jag kvitterade ut en scanner samtidigt som jag pratade med min bror (i telefonen) Till saken bör nämnas att jag i stort sätt aldrig pratar i telefonen när jag gör ärenden (om inte någon ringer ... som i detta fall). Lyckades hitta allt som stod på inköpslistan och när jag betalat så avslutade vi samtalet. Packade mina varor, letade reda på mannen och åkte hem.

DÅ upptäckte jag att enbart betalkortet låg i min ficka, inte plånboken! Åh nej ... hade lagt ifrån mig den vid kortläsaren och glömt kvar den i affären. Shit!!!

Så dumt att prata och betala samtidigt, jag tappar fokus. Mannen skjutsade tillbaka mig till affären. Ingen plånbok vid självscanningskassan. Frågade personal som hänvisade till kiosken där kvarglömda kort och annat hamnar. Lång kö. Tog en kölapp och ställde mig att vänta eftersom jag tycker att det är oschysst att tränga sig.

Tack och lov hade någon funnit min plånbok, lämnat in den och jag fick tillbaka körkort och annat som låg i den! 

Note to self: prata inte i telefonen när jag handlar eller kör bil!



torsdag 14 januari 2021

När drömmen går i uppfyllelse

Jag dansade en snödans och önskade att det skulle få bli vinter på riktigt. Kan lugnt konstatera att dansen fungerade, nu har vi både minusgrader och snö (i nästan hela landet). De stora flingorna virvlar i luften och allt är som det borde.

Ja, jag vet att det är många som tycker att det räcker, att det i stora delar av landet fallit enorma mängder av det kalla vita och att de inte vet hur de ska hinna skotta men ännu har jag inte kommit dit, inte ens i tanken. Jag njuter!

För mig är det magiskt att få pulsa, göra snöänglar och sopa bron (eller om jag ska vara helt ärlig så ropas det inte hurra varje gång snön behöver avlägsnas från trappa eller bil). 

Katterna sitter i fönstret och tittar på snöflingorna och marken som har en annan färg än de är vana vid. Audrey placerar sig på dörrmattan och tycker att hon kan få gå ut, allt verkar så mycket roligare utomhus! När vi kommer in luktar de nyfiket på både skor och kläder.

Om vi hade haft barn hemma och mer snö så skulle jag grävt snögrottor men än så länge har vi inga drivor och det är mycket roligare att dela det jobbet med någon annan. 

Mannen tycker att det räcker att skotta uppfarten ... 



onsdag 13 januari 2021

Oväntat besök


Helt oplanerat hade jag en date med min pappa igår. Utan förvarning dök han upp och stannade tiden.

Ja, jag vet att han inte finns mer, att det var många, många år sedan han insjuknade i cancer och dog men likväl möttes vi igår.

Mannen hade lyft in en flyttkartong med gamla minnessaker som jag skulle gå igenom. I den stora lådan bland skisser, målningar, brev, tidningsurklipp och gamla balettskor hittade jag en mapp med brev från pappa.

Hade ingen minnesbild av långa brev från pappa, möjligtvis några få rader som han skrivit när han vidarebefordrat post eller skickat fotografier. Jag hade fel, en hel mapp full med längre brev. Det var som att färdas bakåt i tiden då jag var i mina egna söners ålder.


Tårarna flödade och jag grät så jag hulkade. Att läsa pappas brev, höra hans ord ... bara till mig var så oerhört starkt. Så mycket kärlek! Det var som om han satt bredvid mig, höll om mig och tröstade.

I så många år har han ständigt varit närvarande inuti, i mitt hjärta och det har varit okey. Jag vet vad han skulle sagt, vad han skulle hittat på för bus och vad han inte gillat. Därför förvånade det mig när en lavin av känslor forsade fram.

Åh, vad jag saknar honom! Att varken mannen eller våra barn hann lära känna denne eldsjäl som var så karismatisk och levande. Som inte brydde sig om vad andra tänkte om honom, som var grundtrygg och jordnära. Alltid hade glimten i ögat och en stor portion humor i ryggsäcken.

Det blev en alldeles magisk eftermiddag. Tack pappa!

tisdag 12 januari 2021

Rapport från ett annat liv och en annan tid

Bjuder dagen till ära på ett blogginlägg från en annan tid, en annan värld, innan pandemi och karantän. Då när det var rea och trängsel. När kaos uppstod på annat sätt än nu. Idag ska varje kund ha 10 kvm, så var det inte den 25e januari 2017:

Rapport från en konkursutförsäljning, dag 9:




  • Städa, plocka och förbereda
  • Kunder som väller in när butiksdörren låses upp.
  • Kassa på entréplan som strular på grund av en icke fungerande kortläsare. Plan: startar om kassan samt kortläsaren tre gånger. Tar enbart emot kontantbetalning. Ringer supporten och får hjälp. Kassan fungerar.
  • Trevliga kunder, ledsna kunder, irriterade kunder ...
  • Lyssnar, tröstar, skojar 
  • Plocka, vika, städa ...
  • Pratar med kunder
  • Tömma skyltfönstret på kläder.
  • Tar en timmes rast och går iväg på planerad lunchdate.
  • Varvar kassatjänst med att tömma provrum på provade plagg och städa.
  • Kortläsare som dör och vägrar låta sig återupplivas. Kryper på golvet, kollar sladdar och kontakter. Ringer support igen och igen.
  • Kassaprogrammet svajigt, får hänvisa ALLA kunder till mina hårt arbetande kollegor.
  • Försöker trassla upp ihoptjorvade halsband.
  • Pratar med kunder
  • Sorterar galgar och hänger ut nya varor.
  • Pratar med arg kund ... länge
  • Kaos i alla kassor när kortläsare och program plötsligt hänger sig. Kassa 4 out of order ... kassa 1 opålitlig, kassa 2 okey?
  • Arbetsdag slut. Kramar kollegor, flyttar varor mellan våningarna och går hem senare än planerat.

måndag 11 januari 2021

Har aldrig ångrat mig

Gick igenom lådor i förrådet med minnessaker från "livet jag levt tidigare". Hittade bland annat en skrivbok a´la Emil i Lönnebergas mamma Almas, en blå med vit etikett. På framsidan står det "Till min lägenhet" och inuti finns inklistrade kvitton på de första prylar jag köpte. Det finns även listor på presenter och gåvor vilka antecknas som 0 kronor.

Jag köpte min första lägenhet (och även den enda som jag ägt) alldeles själv 1987, utan hjälp ifrån mamma eller pappa och var ofantligt stolt. Minns hur pappa helt kort ringde för att kolla så att jag verkligen visste vad jag gjorde, om min ekonomin tillät nytt boende och hur jag under samtalet fick tummen upp.

Efter att ha bott i ett möblerat studentrum så ägde jag i stort sett ingenting i möbelväg. Det första som inhandlades var därför en "säng" (på loppis) eller egentligen var det en öppen viktoriansk kökssoffa samt madrass. Detta fick jag hemkört för 1025kr. Tyvärr för mig så var soffan aningen för kort och därför inte alls så lämplig som jag först tänkt men det är en annan historia.

För att komma till min poäng så hoppar vi raskt till det sista kvittot jag klistrade in i boken. Spontant inhandlades något som var allt annat än nödvändigt och mitt dyraste impulsköp någonsin (utifrån pengars värde) : 3000 kr.

Jaha, men vad köpte jag? Ingen soffa, ingen matsalsmöbel, inget skrivbord utan något som jag blev blixtförälskad i ... en italiensk boutique spetsklänning!

Minns att jag ringde mamma (inte pappa). Att jag konstaterade att samma summa skulle jag kunna lägga på en båt eller tågluff i Europa. Jag som annars var väldigt ekonomisk och typ aldrig köpt lyxiga prylar hade plötsligt fått hjärnsläpp eller?

Mamma konstaterade att jag gott kunde unna mig denna dyrgrip och fortfarande idag hänger den kvar i min garderob, lika vacker nu som för många, många år sedan. Klänningen har användes när jag fick vara tärna på ena syrrans bröllop, på dop och andra finare tillställningar. Den kommer nog alltid att följa med mig oavsett vart mina vägar bär (om än i garderoben).



söndag 10 januari 2021

En arbetade sig svettig medan vi andra ...

Hur underbart är det inte att få ännu en familjedag, trots att vi fysiskt är på olika håll!

Igår fyllde Astronauten år, ett (eller om vi ska vara petnoga vad gäller kalenderår = två) ifrån att vara lika gammal som jag var när han föddes. "Känn ingen press ...", svarade han på den kommentaren ;)

Vi startade förmiddagen med att onlinehänga med födelsedagsbarnet. Sjunga, gratta och prata. Alltså magiskt vad en skärm kan skapa närvaro!

Ute snöade det och vintern bredde ut sig ordentligt. Efter lunch dök en av Lejonkungens bästa kompisar upp och då blev det sällskapsspel och skratt. Så kom mannen på att han behövde sopa bro, bil samt skotta snö. 

"Snöänglar, vem vill göra snöänglar!?", undrade jag men fick inga "kompisar", däremot erbjudande om att filma när jag väl föll baklänges. Så alla ytterkläder på och ut i snön vilken förvandlats till en mjuk kramig variant. Det byggdes snögubbe, snölykta och kastades prick. Med handen på hjärtat kan jag erkänna att en arbetade sig svettig medan vi andra lekte ...

Söndagen avslutades med mysig familjemiddag. Idag väntar nya tider eller om du så vill, den vardag vi vant oss vid, Lejonkungen åker han tillbaka till flickvän samt studier och katterna får det lugn de längtat efter.



lördag 9 januari 2021

När vi gör saker ihop, har vi då samma syfte och mål?


Det är spännande med samarbeten. Märker att det finns tillfällen när de som ska göra något ihop tror att de har samma syfte, samma mål men att verkligheten ser helt annorlunda ut.

I förrgår under min långpromenad i skogen så mötte jag en hund. Inte alls ovanligt i området vi bor men denna var inte kopplad (?) och hur jag än tittade så såg jag varken matte eller husse. Konstigt.

Hunden nosade på stigen och verkade helt inne i sitt utforskande, ungefär som ett litet barn som plötsligt ser någonting intressant och bara måste stanna upp.

När jag närmade mig hunden så kunde jag se någon långt, långt fram. En husse i löparkläder. Min gissning var att de sprungit tillsammans och att mannen inte märkt att hans kompis stannat upp för att precis som Ferdinand lukta.


Husse signalerade, hunden observerade och började sakta lunka framåt. Ingen brådska. Makligt tempo. Mannen väntade in och när hunden kommit ikapp så satte husse fart igen, det var bara det att det gjorde inte hunden. Den fick upp ett nytt spår och stannade återigen för att nosa. Lukta. Utforska.

Jag strosade bakom detta par och kunde inte annat än småle. Tänkte på när jag arbetade på fritids och skulle promenera med ettorna till skolan eller de gånger jag och kidsen varit på "promenader".

Hunden och hans husse hade (för mig) olika mål med sin vistelse i skogen. Inte alls samma syfte. Husse hade planerat en löptur. Hunden ville gå på upptäcksfärd.

Fanns ingen irritation hos hussen, han gav till slut upp. Insåg att det var lönlöst och lät hunden bestämma takten. Utan överdrift kan jag säga att mitt promenadtempo var betydligt högre än deras löparfart.