Gratis frukt skrämmer inte bort människor.

I år har vi inga problem att konsumera vår skörd från fruktträden ... eller egentligen är det inte vi som äter upp den, det är andra.

Varje dag fyller vi på korgen som hänger utanför vårt staket minst en gång, den är typ halvfull varje gång vi tittar till den. Någon hittar dit, antagligen ganska många och det är bra.

Gratis frukt skrämmer inte bort människor.

Resterna, de äpplen som skadats efter fall packas i plastlådor och får skjuts (nästan dagligen) till återvinningens container för att så småningom bli biogas, känns också bra. Återvinning i sin bästa form.

Kvar hemma har vi en lagom stor förvaring av äpplen, vilka vi själva kalasar på. Win win på alla plan.

"Det är lugnt, jag är inte alls trött"

Min man har mer än en sida på Instagram, en av dem heter Min fru ser på TV
- Varför heter den så?
- En liten plojgrej bara.
- Men den är ju missvisande, det är ju det hon inte gör.
- Nä precis...

Alla roar vi oss på olika sätt, min man fotar mig så fort jag somnar framför TVn och lägger upp på Instagram med någon kvick kommentar. Som ni märker gillar min man också att leka,
Eftersom jag uppskattar kreativitet så skrattar jag mest (åt alla ofördelaktiga bilder på mig som hamnar i cyberrymden) och låter maken roa sig. TVn är för mig ett sömnpiller, framför allt på fredagskvällar, det spelar ingen roll hur gärna jag än vill se det vi planerat. Och inte blir det bättre om jag druckit ett glas vin till maten.

Min kropp är inställd på vila när jag hamnar framför TVn utan något i händerna. Dessutom brukar jag krypa upp och gosa in mig hos maken, luta huvudet mot hans axel och slappna av.
Ni förstår själva resultatet...
Jag behöver inga sömntabletter, sätt bara på TV-apparaten!

Minns min egen pappa som var likadan. Vi brukade skoja om att pappa satte på TVn som svepskäl för att ta sig en tupplur.
- Hur var filmen pappa?
- Bra.
- Du sov.
- Nä, vilade ögonen en stund bara...

Så är det med mig också. Jag somnar till, ibland enbart en microsekund ibland betydligt längre.
Sömnen kommer utan förvarning eller kanske inte alltid men oftast. Mannen brukar fråga om jag fixar att se eller om jag är trött? Det är lugnt svarar jag, är inte trött alls.
Så börjar vi kolla och vips har jag slumrat till.
Kan vara ganska störande även för mig då jag sett fram emot mysstunden.

"Vad roligt att DU hade kul!", sa familjen med viss ironi

Idag drömmer jag mig bort och minns en familjeresa till Aruba för nio år sedan. En paradis ö som jag skulle kunna återvända till igen. 

Under mellanlandningen på Schiphol (Amsterdam) startar alla upp sina iPhones. Jag loggar också in på min mobil eller det gör jag inte för plötsligt har jag blivit osäker på min pinkod. Jag knappar in siffrorna en gång, två gånger och sen precis när jag ska slå dessa den tredje gången så stoppar mannen mig. "Är du säker på att du slår rätt kod? Vänta lite och tänk"  Jag är totalt blank, nollställd.

Gör jag som han säger? Nej. Slår siffrorna igen och får ännu ett felmeddelande följt av en uppmaning: slå pukkod. Va!?? Om jag inte minns pinkoden hur ska jag då kunna min pukkod? Problemet är att jag dessutom fått minnesförlust och inte ens kommer ihåg min googleadress.  Min gullige man gör upprepade försök att hitta lösningar men telefonen är låst. Död skull vi också kunna säga. Resultat: ingen mobil på fjorton dagar.

Resten av resan flöt smärtfritt. När vi klev av planet på Arubas lilla flygplats möttes vi av den harmoniska atmosfär som kännetecknar ön. Calypsomusik, leende människor och registreringsskyltar med texten A happy island.

Vi hade bokat lägenhet på Amsterdam Manor och 50 meter från lägenhetsdörren bredde det turkosa havet ut sig. En vit korallsandstrand att löpa barfota i tidigt på morgonen och varma vågor att kasta sig ut i under dagen.  Som pricken över i:et växte ett klätterträd mitt i sanden.

Vind, sol, vågor och regnstänk, det sista visade sig vara regnskurar (kändes mer som om grannen oavsiktligt råkat rikta vattenslangen åt fel håll i 30 sekunder ).
På Aruba är vädret stabilt, lika hela året, ca 30 grader i luften och lika varmt i vattnet. Ljuvligt!!!

Våra grabbar hade hemifrån bokat in fallskärmshoppning på sitt schema.
Den drömmen blev en succé, vilken förevigades både med film och fotografier.
Trots det ville lillebror mer. Han är av den rastlösa typen (i värme och sol) precis som sin far.

"Mamma, dyk med mig!"
"Nä...fråga brorsan."
"Han vill inte gå introduktionskurs igen, han har redan gjort det. Kom igen nu!"

Sonen tjatade och tjatade och jag försökte säga nej. Var inte alls sugen, trots att jag älskar vatten så lockar inte dykning som det borde. Jag tror mig ha problem med att hålla andan, litar dessutom inte på apparater och får lätt panikkänsla.

Men vad gör man inte för sina barn?

Jag upptäckte att en instruktör bjöd in till en "prova på dykartuber" stund i hotellets pool och frågade glatt familjen om vi skulle joina? De stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok och kom ifrån en annan planet.
"Nä, nä...gå dit och lek med de andra barnen själv du" fick jag till svar.
"Men, det är ju ett bra tillfälle att prova andas i tub."
Ingen ville hänga på. Alla blev plötsligt väldigt upptagna så jag bokade in mig själv.

Sagt och gjort, jag promenerade nyfiket iväg till poolen och väntade och väntade. Vid bassängkanten står två tuber men ingen instruktör så långt ögat kunde se.
Familjen kom och gick i omgångar för att se exakt hur pinsam jag kunde tänkas vara?

När jag till slut var på väg att kasta in handduken så såg jag en man resa sig helt nära mig. Med ett papper i handen börjar han gå bort ifrån bassängen. Det är han! tänkte jag. Reste mig snabbt och sprang efter för att stoppa honom. Instruktören återvände och jag fick kränga på mig en tubväst som var alldeles för stor.

Inför övriga poolgästers beskådan samt de uppe i baren fick jag en privatlektion. Basic, basic. Dykinstruktören stod vid poolkanten (han var aldrig i vattnet), gav instruktioner och jag fick godkänt.

Stolt som ett litet barn skuttade jag hem till vår lägenhet och sa till yngste sonen: "Vi kör!" "Yes!" fick jag till svar. Familjen klappade mig på axeln och flinade: "Vad roligt att du hade kul!"

När leken leder och livet kryddas med fantasi

 

På samma sätt som solen laddar mig med energi så fyller jag mina depåer genom drömmar, fantasier och lek. Kanske är det därför som skrivandet alltid har lockat? (Även om jag just nu inte skriver så mycket annat än blogginlägg ...)

Antagligen är leken anledningen till att jag valde att utbilda mig till fritidspedagog? Lyckan att få klä ut sig, att spela en roll och bli någon annan för en stund . Kanske att få stå på scenen? Testa gränser och våga utforska okänd mark. Gå på upptäcksfärd och äventyr i så väl smått som stort. 

Även i min yogalärarroll motiveras undertecknad av det lustfyllda och många gånger presenteras och genomförs klasser just utifrån detta. Blir extra tydligt när jag möter barn men fungerar även på vuxna som gillar att allt inte är så seriöst och förutsägbart. Förstår att jag är mest autentisk när lekfullheten får vägleda mig. Lek för att orka stå ut med vardagen när mörkret faller och fantasi för att motivera andra att ta sig i mål.

När jag var liten så avskydde jag allt som var jobbigt. Mamma och pappa var inbitna skidåkare. Så fort det gavs tillfälle plockades längdskidorna fram. Jag hade växt ur skidkälken för länge sen och förväntades glida fram i spåret på egna ben. Min motivation var lika med noll. Jag hade hellre suttit i kälken bakom pappa och susat nedför backen tryggt inbäddad i renskinn.
Med skidor på fötterna blev jag en gnällspik, a pain in the ass. Jag släpade mig fram i spåret och klagade. Inga mutor i världen hade fått mig på bättre humör eller...

Mamma och moster slog sina kloka huvuden ihop och började berätta sagor. Plötsligt glömde jag bort att protestera, lusten att lyssna på berättelserna blev starkare. De lockade mig att sjunga och så var den jobbiga skidåkningen helt bortglömd. Jag stakade på utav bara farten och tiden rann iväg.

                                                                                ...om jag vill 

Hur bortskämd kan jag bli!?!

Även om regnet hängt kvar och himlen oftast varit blytungt gråsvart så har min helg känts ljus och solig. Går det ihop? Ja, för mig.

Igår vaknade jag till doften av nybakat frukostbröd. Surdegsfrallor där bröden var så heta att de var svåra att hålla i utan handduk när de skulle delas. Smöret smälte, ytan var krispigt frasig och gommen fylldes av lyxigt mums. Alltså, hur bortskämd blir inte jag!?!

I drog iväg för att repa med sitt band och jag fick en halvdag med Astronauten. Eller först tog han en löprunda och jag en promenad ... sen hängde vi. Tog spårvagnen in till city för att gå i butiker. Mysigt. Hittade ett par röda kängor i min favorit vintagebutik med då de var på tok för stora fick de stå kvar. Synd för mig men tur för min plånbok (haha).

Avslutade kvällen på Dubbel dubbel vid Järntorget, där sonen bjöd både I och mig på middag. Säger det igen: hur bortskämd blir jag?! 

Är sååå tacksam! Idag går tåget hemåt. Har laddat med ljudbok och matsäck. Säger tack och hej men lovar att snart komma tillbaka.

... inte än men kanske någon gång?

Bytte en solig hemstad mot ett regnigt alternativ men vad gör det när jag får hänga med familjemedlemmar som betyder massor!?!

Regnet smattrade och himlen var blytungt grå. Temperaturen viskade dock om sköna 20 grader så med lånade regnkläder valde undertecknad att gå på upptäcksfärd (läs utan karta ... för den förvillar mer än den hjälper). Fick en muntlig vägbeskrivning och satte av mot Stubberget som ligger ovanför en stor kyrkogård helt nära Astronauten och Is boende.

Finns inga dåliga väder enbart sämre kläder, det är vad vår pappa lärde oss, något jag inte altid uppskattat men som livet lärt mig är sant. Fick en härlig promenad. Klättrade uppför berget, kollade in labyrinten i skogen, ställde mig vid utkiksplatsen och njöt av naturen som är en blandning mellan skog och park. Fördelen att vandra inne i en skog är att den delvis skyddar mot regn.

Tänkte att om vi bott vid detta berg när kidsen var små så hade vi dagligen utforskat. Tagit med matsäck. Undersökt klippor och krupit in i skrevors öppningar. Klättrat i träd och klippavsatser. Utforskat labyrinten, byggt kojor och lekt kurragömma. 

Men nu är sönerna vuxna ...

Dock, om de får barn någon dag så är det min plan, att förvandla livet till ett äventyr för de små, så att de precis som deras pappor får känna naturen och allt magiskt ... men den dagen är inte här, inte än men kanske någon gång? Hoppas. Längtar.

Efter den våta promenaden landade jag i soffan med katten Pettson och en bok under tiden de andra arbetade. Regnet fortsatte att strila. Hade endast ett kortare möte med en student digitalt innan jag kunde ta helg tillsammans med I och Astronauten. Hemmagjord surdegspizza och film. Livet är nice här på västkusten.

Ha det!

En bättre fredag

Har lämnat grävlingar, rävar och rådjur för en cityhelg på västkusten. Mannen och katterna håller ställningarna hemma medan jag tagit tåget till Göteborg, till Astronauten, I och deras Pettson. Resan är en personlig födelsedagspresent från sonen och jag älskar denna typ av gåva. 

Idag bjuder schemat på lite uppkopplat arbete (medan mina värdar arbetar full dag hemifrån). För mig innebär denna fredag främst ledig tid med möjlighet att ta dagen som den kommer, ta en långpromenad samt hänga med sonen och hans flickvän.

Min plan är att ha en bättre fredag, önskar dig detsamma.