Var sak har sin tid

Förutom allt fix på tomten med höststäd, frukt och bortplockning av bland annat trädgårdsmöbler så hann jag ta en cykeltur i blåsten. Kändes som det var motvind in till och genom stan för att sedan blåsa lika mycket när undertecknad en timme senare vände cykeln och trampade hemåt.

Vernissage.

En kompis (konstnär/författare) ställde ut sina nyaste tavlor och jag ville självklart titta in, Se färgen, kompositionerna och det lekfulla blandat med magiska naturskildringar. Älskar detaljerna som först är osynliga men som därefter tittar fram!

Socialiserade lite och tackade för mig. Dags att låta hjulen rulla.

Genomsvettig öppnade jag vår ytterdörr. Duschade och satte mig bredvid mannen som köpt ett nytt pussel. Tiden är inne för tända ljus och letande efter den rätta biten. Mysigt.

Önskar dig en skön söndag!

Ett levande smörgåsbord

Så har även vi plockat lite svamp. Känns som vi är typ sist på bollen, kanske för att vi inte ens försökt. Så igår kom mannen hem från sin skogspromenad och hade med sig en present, en trattkantarell. Lite försiktigt undrade han om det var just en trattis?

Japp.

Tidigare när vi bodde på landet var det alltid jag som plockade. I början hängde kidsen med och efter det eventuellt en granne. Då fyllde jag korgen med många sorter eftersom mamma lärt mig. Torkade och förvällde samt gav bort i present. Sen flyttade vi in till stan och svampplockningen kändes mindre viktig.

Lite senare under gårdagseftermiddagen då jag arbetat klart tog vi en ny tur i skogen, tillsammans. Mannen visade mig sitt ställe och vi plockade de större svamparna. Memorerade platsen och tänkte att jag eller möjligtvis vi kan gå tillbaka och plocka resten när de vuxit till sig.

Däremot härjar fortfarande myggen i skogen. De är inte mina kompisar! Jag tycker inte om dem MEN de tycker om mig. Antagligen ser de mig som ett levande smörgåsbord. Med andra ord fick vi inte enbart svamp med oss hem, undertecknad hade dessutom ett gäng kliande bett på armar och ben, vilket var mindre upphetsande.

Hoppas, hoppas, hoppas att ...

Jag hade en plan men nu visar det sig att den kanske skitit sig?

Trivs så bra på min arbetsplats (faktiskt alla ställen jag arbetar på) men just detta inlägg kommer att handla om universitetsvärlden och vårt närliggande campus.

Hittills har undertecknad haft tre olika typer av jobb, ett av dessa "finns inte längre tillgängligt för mig" (då det var ett vikariat) men de andra två är högst aktuella. Vad som dock hände för ett år sedan var att det kom en ny lag, gällande LAS, där alla som arbetar på timme ska erbjudas en tjänst om de kommer upp i ett visst antal dagar. Jättebra.

Men ingen regel utan undantag ... eller som just i detta fall: här finns inga undantag ... ännu.

Detta gör att mina kollegor och jag hamnar i kläm, precis som våra chefer och hela vårt uppdrag. En lag som ska göra det bättre för de anställda betyder i vårt fall att vi fasas ut. När dagarna uppnåtts får vi säga "tack och hej". Våra tjänster är sen körda de närmaste fem åren!

Jag har fullt förtroende för mina chefer, vet vad de brottas med och att de gör allt de förmår och kan för att försöka hitta en lösning. En möjlighet att förhandla eller få dispens men just nu ser det mörkt ut.

Mina timmar som mentor knölar till det, ifall de ska räknas in så är jag antagligen snart vid stupet och har bara ett fritt fall framför mig. Eller?

Jag har bett cheferna vända sig till HR för att få mina timmar räknade. Hoppas på det bästa men är väl medveten om att det troligtvis krävs ett mirakel för att min plan ska gå i uppfyllelse: få en riktig tjänst. 

Håll tummarna!!!

Gratis frukt skrämmer inte bort människor.

I år har vi inga problem att konsumera vår skörd från fruktträden ... eller egentligen är det inte vi som äter upp den, det är andra.

Varje dag fyller vi på korgen som hänger utanför vårt staket minst en gång, den är typ halvfull varje gång vi tittar till den. Någon hittar dit, antagligen ganska många och det är bra.

Gratis frukt skrämmer inte bort människor.

Resterna, de äpplen som skadats efter fall packas i plastlådor och får skjuts (nästan dagligen) till återvinningens container för att så småningom bli biogas, känns också bra. Återvinning i sin bästa form.

Kvar hemma har vi en lagom stor förvaring av äpplen, vilka vi själva kalasar på. Win win på alla plan.

"Det är lugnt, jag är inte alls trött"

Min man har mer än en sida på Instagram, en av dem heter Min fru ser på TV
- Varför heter den så?
- En liten plojgrej bara.
- Men den är ju missvisande, det är ju det hon inte gör.
- Nä precis...

Alla roar vi oss på olika sätt, min man fotar mig så fort jag somnar framför TVn och lägger upp på Instagram med någon kvick kommentar. Som ni märker gillar min man också att leka,
Eftersom jag uppskattar kreativitet så skrattar jag mest (åt alla ofördelaktiga bilder på mig som hamnar i cyberrymden) och låter maken roa sig. TVn är för mig ett sömnpiller, framför allt på fredagskvällar, det spelar ingen roll hur gärna jag än vill se det vi planerat. Och inte blir det bättre om jag druckit ett glas vin till maten.

Min kropp är inställd på vila när jag hamnar framför TVn utan något i händerna. Dessutom brukar jag krypa upp och gosa in mig hos maken, luta huvudet mot hans axel och slappna av.
Ni förstår själva resultatet...
Jag behöver inga sömntabletter, sätt bara på TV-apparaten!

Minns min egen pappa som var likadan. Vi brukade skoja om att pappa satte på TVn som svepskäl för att ta sig en tupplur.
- Hur var filmen pappa?
- Bra.
- Du sov.
- Nä, vilade ögonen en stund bara...

Så är det med mig också. Jag somnar till, ibland enbart en microsekund ibland betydligt längre.
Sömnen kommer utan förvarning eller kanske inte alltid men oftast. Mannen brukar fråga om jag fixar att se eller om jag är trött? Det är lugnt svarar jag, är inte trött alls.
Så börjar vi kolla och vips har jag slumrat till.
Kan vara ganska störande även för mig då jag sett fram emot mysstunden.

"Vad roligt att DU hade kul!", sa familjen med viss ironi

Idag drömmer jag mig bort och minns en familjeresa till Aruba för nio år sedan. En paradis ö som jag skulle kunna återvända till igen. 

Under mellanlandningen på Schiphol (Amsterdam) startar alla upp sina iPhones. Jag loggar också in på min mobil eller det gör jag inte för plötsligt har jag blivit osäker på min pinkod. Jag knappar in siffrorna en gång, två gånger och sen precis när jag ska slå dessa den tredje gången så stoppar mannen mig. "Är du säker på att du slår rätt kod? Vänta lite och tänk"  Jag är totalt blank, nollställd.

Gör jag som han säger? Nej. Slår siffrorna igen och får ännu ett felmeddelande följt av en uppmaning: slå pukkod. Va!?? Om jag inte minns pinkoden hur ska jag då kunna min pukkod? Problemet är att jag dessutom fått minnesförlust och inte ens kommer ihåg min googleadress.  Min gullige man gör upprepade försök att hitta lösningar men telefonen är låst. Död skull vi också kunna säga. Resultat: ingen mobil på fjorton dagar.

Resten av resan flöt smärtfritt. När vi klev av planet på Arubas lilla flygplats möttes vi av den harmoniska atmosfär som kännetecknar ön. Calypsomusik, leende människor och registreringsskyltar med texten A happy island.

Vi hade bokat lägenhet på Amsterdam Manor och 50 meter från lägenhetsdörren bredde det turkosa havet ut sig. En vit korallsandstrand att löpa barfota i tidigt på morgonen och varma vågor att kasta sig ut i under dagen.  Som pricken över i:et växte ett klätterträd mitt i sanden.

Vind, sol, vågor och regnstänk, det sista visade sig vara regnskurar (kändes mer som om grannen oavsiktligt råkat rikta vattenslangen åt fel håll i 30 sekunder ).
På Aruba är vädret stabilt, lika hela året, ca 30 grader i luften och lika varmt i vattnet. Ljuvligt!!!

Våra grabbar hade hemifrån bokat in fallskärmshoppning på sitt schema.
Den drömmen blev en succé, vilken förevigades både med film och fotografier.
Trots det ville lillebror mer. Han är av den rastlösa typen (i värme och sol) precis som sin far.

"Mamma, dyk med mig!"
"Nä...fråga brorsan."
"Han vill inte gå introduktionskurs igen, han har redan gjort det. Kom igen nu!"

Sonen tjatade och tjatade och jag försökte säga nej. Var inte alls sugen, trots att jag älskar vatten så lockar inte dykning som det borde. Jag tror mig ha problem med att hålla andan, litar dessutom inte på apparater och får lätt panikkänsla.

Men vad gör man inte för sina barn?

Jag upptäckte att en instruktör bjöd in till en "prova på dykartuber" stund i hotellets pool och frågade glatt familjen om vi skulle joina? De stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok och kom ifrån en annan planet.
"Nä, nä...gå dit och lek med de andra barnen själv du" fick jag till svar.
"Men, det är ju ett bra tillfälle att prova andas i tub."
Ingen ville hänga på. Alla blev plötsligt väldigt upptagna så jag bokade in mig själv.

Sagt och gjort, jag promenerade nyfiket iväg till poolen och väntade och väntade. Vid bassängkanten står två tuber men ingen instruktör så långt ögat kunde se.
Familjen kom och gick i omgångar för att se exakt hur pinsam jag kunde tänkas vara?

När jag till slut var på väg att kasta in handduken så såg jag en man resa sig helt nära mig. Med ett papper i handen börjar han gå bort ifrån bassängen. Det är han! tänkte jag. Reste mig snabbt och sprang efter för att stoppa honom. Instruktören återvände och jag fick kränga på mig en tubväst som var alldeles för stor.

Inför övriga poolgästers beskådan samt de uppe i baren fick jag en privatlektion. Basic, basic. Dykinstruktören stod vid poolkanten (han var aldrig i vattnet), gav instruktioner och jag fick godkänt.

Stolt som ett litet barn skuttade jag hem till vår lägenhet och sa till yngste sonen: "Vi kör!" "Yes!" fick jag till svar. Familjen klappade mig på axeln och flinade: "Vad roligt att du hade kul!"

När leken leder och livet kryddas med fantasi

 

På samma sätt som solen laddar mig med energi så fyller jag mina depåer genom drömmar, fantasier och lek. Kanske är det därför som skrivandet alltid har lockat? (Även om jag just nu inte skriver så mycket annat än blogginlägg ...)

Antagligen är leken anledningen till att jag valde att utbilda mig till fritidspedagog? Lyckan att få klä ut sig, att spela en roll och bli någon annan för en stund . Kanske att få stå på scenen? Testa gränser och våga utforska okänd mark. Gå på upptäcksfärd och äventyr i så väl smått som stort. 

Även i min yogalärarroll motiveras undertecknad av det lustfyllda och många gånger presenteras och genomförs klasser just utifrån detta. Blir extra tydligt när jag möter barn men fungerar även på vuxna som gillar att allt inte är så seriöst och förutsägbart. Förstår att jag är mest autentisk när lekfullheten får vägleda mig. Lek för att orka stå ut med vardagen när mörkret faller och fantasi för att motivera andra att ta sig i mål.

När jag var liten så avskydde jag allt som var jobbigt. Mamma och pappa var inbitna skidåkare. Så fort det gavs tillfälle plockades längdskidorna fram. Jag hade växt ur skidkälken för länge sen och förväntades glida fram i spåret på egna ben. Min motivation var lika med noll. Jag hade hellre suttit i kälken bakom pappa och susat nedför backen tryggt inbäddad i renskinn.
Med skidor på fötterna blev jag en gnällspik, a pain in the ass. Jag släpade mig fram i spåret och klagade. Inga mutor i världen hade fått mig på bättre humör eller...

Mamma och moster slog sina kloka huvuden ihop och började berätta sagor. Plötsligt glömde jag bort att protestera, lusten att lyssna på berättelserna blev starkare. De lockade mig att sjunga och så var den jobbiga skidåkningen helt bortglömd. Jag stakade på utav bara farten och tiden rann iväg.

                                                                                ...om jag vill 

Hur bortskämd kan jag bli!?!

Även om regnet hängt kvar och himlen oftast varit blytungt gråsvart så har min helg känts ljus och solig. Går det ihop? Ja, för mig.

Igår vaknade jag till doften av nybakat frukostbröd. Surdegsfrallor där bröden var så heta att de var svåra att hålla i utan handduk när de skulle delas. Smöret smälte, ytan var krispigt frasig och gommen fylldes av lyxigt mums. Alltså, hur bortskämd blir inte jag!?!

I drog iväg för att repa med sitt band och jag fick en halvdag med Astronauten. Eller först tog han en löprunda och jag en promenad ... sen hängde vi. Tog spårvagnen in till city för att gå i butiker. Mysigt. Hittade ett par röda kängor i min favorit vintagebutik med då de var på tok för stora fick de stå kvar. Synd för mig men tur för min plånbok (haha).

Avslutade kvällen på Dubbel dubbel vid Järntorget, där sonen bjöd både I och mig på middag. Säger det igen: hur bortskämd blir jag?! 

Är sååå tacksam! Idag går tåget hemåt. Har laddat med ljudbok och matsäck. Säger tack och hej men lovar att snart komma tillbaka.

... inte än men kanske någon gång?

Bytte en solig hemstad mot ett regnigt alternativ men vad gör det när jag får hänga med familjemedlemmar som betyder massor!?!

Regnet smattrade och himlen var blytungt grå. Temperaturen viskade dock om sköna 20 grader så med lånade regnkläder valde undertecknad att gå på upptäcksfärd (läs utan karta ... för den förvillar mer än den hjälper). Fick en muntlig vägbeskrivning och satte av mot Stubberget som ligger ovanför en stor kyrkogård helt nära Astronauten och Is boende.

Finns inga dåliga väder enbart sämre kläder, det är vad vår pappa lärde oss, något jag inte altid uppskattat men som livet lärt mig är sant. Fick en härlig promenad. Klättrade uppför berget, kollade in labyrinten i skogen, ställde mig vid utkiksplatsen och njöt av naturen som är en blandning mellan skog och park. Fördelen att vandra inne i en skog är att den delvis skyddar mot regn.

Tänkte att om vi bott vid detta berg när kidsen var små så hade vi dagligen utforskat. Tagit med matsäck. Undersökt klippor och krupit in i skrevors öppningar. Klättrat i träd och klippavsatser. Utforskat labyrinten, byggt kojor och lekt kurragömma. 

Men nu är sönerna vuxna ...

Dock, om de får barn någon dag så är det min plan, att förvandla livet till ett äventyr för de små, så att de precis som deras pappor får känna naturen och allt magiskt ... men den dagen är inte här, inte än men kanske någon gång? Hoppas. Längtar.

Efter den våta promenaden landade jag i soffan med katten Pettson och en bok under tiden de andra arbetade. Regnet fortsatte att strila. Hade endast ett kortare möte med en student digitalt innan jag kunde ta helg tillsammans med I och Astronauten. Hemmagjord surdegspizza och film. Livet är nice här på västkusten.

Ha det!

En bättre fredag

Har lämnat grävlingar, rävar och rådjur för en cityhelg på västkusten. Mannen och katterna håller ställningarna hemma medan jag tagit tåget till Göteborg, till Astronauten, I och deras Pettson. Resan är en personlig födelsedagspresent från sonen och jag älskar denna typ av gåva. 

Idag bjuder schemat på lite uppkopplat arbete (medan mina värdar arbetar full dag hemifrån). För mig innebär denna fredag främst ledig tid med möjlighet att ta dagen som den kommer, ta en långpromenad samt hänga med sonen och hans flickvän.

Min plan är att ha en bättre fredag, önskar dig detsamma.

Den håriga grävskopan

Fortsättning följer ...

Kampen för en grävlingsfri zoon under vår altan verkar inte ta slut och när mannen pluggat på om just grävlingar så kan man undra ifall vi någonsin kommer att lyckas. Den håriga grävmaskinen lämnade kaos efter sig natten till onsdagen.

Då mannen flyttat kameran så vet vi inte när eller hur grävlingen jobbade, bara att den antagligen varit rätt arg på oss för ärmarna var uppkavlade och ett stort grävarbete utfört. Den mindre blåbärsbusken låg uppriven och ett djupt hål ledde in under altanen. Den större busken har fått ett par grenar knäckta men stod kvar. 

WTF!

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta? Den smarta grävlingen hade grävt sig under armeringsjärnen och lämnat lera och jord i en stor hög.

Vi samlade kraft, arbetade klart och hämtade betongblock, "armeringsnät" och stora stenar. Mannen grävde, placerade ett stort block i hålet (sparade två till utsidan) och slog därefter ner armeringsnätet innan vi slutligen fyllde upp med större stenar.

Grävlingssäkert?

Kan det bli det? Är det möjligt? Bollen är hos grävlingen och vi lär märka om en natt eller två ...

Byta bil Varför? Det var en världslig sak ...

När jag var liten hade vi en Volvo Amazon, en gräddvit. Tror årgången var 64a? En gåva till mamma (från sin pappa) efter det att hon "klarat körkortet". Just denna kom under många år att vara vår familjebil.

Gissa om den fick jobba! Den fraktade familjen ut på landet, det storhandlades, skjutsades och hämtades. Varje påsk och varannan jul tog den oss till Kiruna ... och sist men inte minst (längsta sträckan på extremt dåliga vägar) de åriga sommarresorna till Nordnorge.

Pappa som körde upp efter det att han fyllt 30 var (helt ärligt) inte den bästa bilföraren och dessutom var det ännu ingen lag på användandet av bilbälte. Vi barn stod gärna mellan förarsätena eller rörde oss fritt i baksätet.

Pappa var temperamentsfull och körde efter humör samt personlighet. Han varvade motorn när den startade, vilket innebar att hela kvarteret hörde när det var dags att åka. Han tvärbromsade i korsningar eller vid rödljus, emellanåt så häftigt att baksätets säte hamnade på golvet. Trots det tyckte han sig vara en säker och skicklig chaufför (framför allt jämfört med vår mamma (?) som körde utan humörsvängningar).

Faktiskt så kom vi alltid fram. Pappa höll hastighetsgränserna och varken polis, avåkningar eller olyckor drabbade oss.

Den gräddvita Amazonen slets dock hårt. En av pappas bröder bytte bil varje år, det gjorde inte vår.  Volvon åldrades. Orsaken till att baksätet hoppade ned på golvet var antagligen just en sådan ålderskrämpa?

Allt eftersom vi blev fler i familjen och dessutom växte så såldes (eller skrotades???) den gamla bilen och en ny (läs begagnad) Volvo 245 ersatte vårt ikoniska färdmedel. Den bilen skulle sen hänga med resten av vår uppväxt, ja så länge pappa levde ... för byta bilar, det var en världslig sak, så länge den rullade var pappa nöjd.

Och tänk det där sista "tänket" har jag ärvt av pappa., så länge någonting är funktionsdugligt är jag nöjd.

 

DÅ när du inte alls förväntar dig ...

Vilken lycka och tillika energipåslag ett otippat möte kan ge. Att träffa vänner där och/eller när du inte alls förväntar dig, just detta hände mig igår.

Jag handlade på ICA, självscannade alla varor och betalade. Med kvittot i handen var undertecknad redo att åka hem. I ena ögonvrån registrarade jag sällskap och lät blicken hitta sitt mål. Bingo!

Kära vänner till mig och mannen hade hittat till affären samma udda tid, personer vi inte träffat fysiskt på länge. Inte för att vi inte velat utan mer på grund av att livet går sina kringeli krokar. Jag tvärstannade och det otippade mötet var ett faktum.

Långa kramar och massor att prata i kapp. Min snabba tur till affären (in och ut för att enbart köpa det som stod på listan) blev allt annat än snabb, det var som att vi klistrades fast och hade svårt att avbryta.

När vi sent om sider avslutade samtalet kunde ingen av oss komma ut genom den stängda dörren, våra kvitton hade hunnit "gå ut". Det gick inte att scanna oss genom passagen ...

Fick hämta kassapersonal som öppnade manuellt. Med löfte om att snart ses igen, ordentligare, skiljdes vi åt och jag kände hur påfylld jag blivit av positiv energi. Leende lämnade undertecknad köpcentret och tänkte att ofta behövs så lite ... för att sprida glädje. Ett otippat möte kan göra din dag.

Seriöst lekfull

Idag har jag ett roligt uppdrag framför mig, ska medverka i en kortfilm. Inget fancy utan mer informativt men om du känner mig så vet du att jag går i gång på alla cylindrar. Jag får leka!!!

Okey inte hur som helst, för här snackar vi knappast skjuta från höften improvisation. Gissningsvis är allt noga genomtänkt, med enkelt manus. Spelar ingen roll: älskar detta!

I stunder och situationer framför en kamera eller i ett rollspel så axlar jag min Pippikostym, känner mig lugn och trygg för hur svårt kan det vara? Att få leka är sååå roligt.

I mellanstadiet spelade vi pjäser om och om igen (hela klassen) om allt, det blev bland annat ett sätt att redovisa. Emellanåt kan jag fundera hur mycket vi egentligen lärde oss om ämnet? Vinsten blev dock att vi blev grymt skickliga på att prata inför en grupp.

Nåja, idag ska jag vara både seriös och lekfull.

 

Snillenas kamp

Grävlingen bjuder upp till dans, det betyder att den inte tänker släppa utrymmet under vår stora altan (vilket jag hoppats på) utan fight. Mannen har varit tveksam, kanske mer realistisk än undertecknad och inte velat ta ut någon seger i förskott.

Natten mellan fredag och lördag var aktiviteten stor utomhus, räven visade sig flera gånger, en katt och så vår svart/grå/vita hyresgäst. Grävlingen upptäckte hindren vi satt upp, undersökte och strövade bort till ingången vid vår sovrumsaltandörr. På filmsnuttarna kunde vi tydligt se hur den till slut lyckade ta sig in och ut, både vid gropen och blåbärsbuskarna.

Suck ... 

Vi var rädda att den trampat ner buskarna eller grävt stora hål men när vi tittade efter så upptäckte vi att grävlingen böjt armeringsjärnen åt sidorna (på båda ställena) och på så sätt tagit sig både in och ut.

1-1. Grävlingen reducerar.

Mannen och jag slog våra kloka huvuden ihop och tackade tyst de förra husägarna för allt material vi har att välja mellan: stora betongblock och armeringsjärn (inte bara de "pinnar" som vi hittills använt utan i stora stycken, typ nät). Mannen sågade till och sen pusslade vi bitarna på plats. Yxa användes som hammare och nu känns ingångarna grävlingssäkrade.

Men ... vi får väl se? 

Just nu 2-1 till oss. Blir spännande att se vad grävlingen hittar på. Grannkatten däremot satt länge vid armeringsjärnstaketet och tittade, som om Pixie trodde att hon drömde och att öppningen snart skulle vara tillbaka. Tror inte traktens katter uppskattar att vi stängt dörrarna men de har tyvärr ingen rösträtt på vår tomt så de får gilla läget.