fredag 30 september 2016

Blogginlägg 401


Vad många det blivit! Det som började som en idé (mannens) verkställdes och har blivit en del av min vardag. Jag vet att jag har vänner som undrar varför? Som troligtvis tycker att jag borde ägna min tid åt annat, vettigare men det är inte för dem jag skriver utan för mig själv och er andra som gillar att följa min vardag.

I morse gick det stora alarmet. Före klockan sju väcktes jag om och om igen trots att jag INTE satt någon klocka på snooze. (Använder för övrigt aldrig den funktionen, inte min grej. Ska jag upp så kastar jag täcket åt sidan direkt alarmet går.)


Tiger är min väckarklocka och denna lördagsmorgon vägrade han att gå med på sovmorgon. Jag drog täcket över huvudet för att markera, hjälpte inte. Han agerade levande snooze. Viljornas kamp. Suck.

Nu ligger han här bredvid mig. Vi har återgått till sängläge efter att ha ätit frukost. T spinner högt och jag klappar på honom med min fria hand.

En fluga surrar och vips är Tigers intresse riktat åt ett annat håll. Instinkten slår till och flugjakten är ett faktum. Jag får skriva ifred.


Ikväll har vi bokat bord på vår kvarterskrog, ska njuta lite extra. Lejonmannen  har några dagar kvar hemma innan han drar. Flygbiljetten är bokad och betald och på onsdag reser han. Ger sig ut på nya äventyr och lämnar ett tomrum efter sig.

För första gången på 22 år kommer jag och mannen att bo utan söner. Katterna gör oss sällskap men inga kids. Blir annorlunda, varken skrämmande eller skönt utan mest annorlunda.



torsdag 29 september 2016

Fuskat lite ... så är det (dag 5)


Denna vecka så står det på min arbetsbeskrivning att jag ska lära mig butikens rutiner, det nya kassasystemet samt börja lära känna mina kollegor.

Så jag släppte allt vad styling, omhäng och annat som har med min yrkesroll att göra. En sak i taget. Det har varit tillräckligt med koder, siffror, rabatter och kampanjerbjudanden.

Trots det har jag fuskat. Inte för att jag velat utan för att övrig personal bett mig. Med andra ord så har jag inte riktigt hållit fingrarna i styr.


Erkänner mig skyldig, jag har hängt om ... men bara lite. Förlåt.

När jag får chansen att leka med färger, mönster och material så fylls hela kroppen med energi.


Idag bad en av tjejerna mig att styla ett bord. Jag undrade om hon hade någon tanke, en ide om vad eller hur? Nix pix, hon gav mig fria händer. Så jag varvade kunder med omhäng. Fotade bordet och mejlade min VMchef.

Fick godkänt både från butikschef samt kollegor och kände mig ödmjukt tacksam. Denna vecka har jag varit så totalt inställd på att se andra fixa medan jag lär mig butikens grunder att jag liksom stängt dörren för mig själv.

Så tack till er som öppnat och bjudit in mig, låtit mig leka och fyllas med barnslig glädje samt massor, massor av kreativ energi!




onsdag 28 september 2016

Så var det dags igen

Har testat något nytt: Rocket yoga. Visste inte om jag skulle greja klassen eller om utmaningen kunde tänkas bli för stor?


Förberedande armbalanser, huvudstående och massor av flygande yoga asanas. Lekfull praktik men ... skulle den passa min kropp? Var jag redo?

Emellanåt måste vi lämna vår comfortzoon, eller "måste" är fel ord, var och en av oss bestämmer det själva. Jag försöker, tänker att det är nyttigt att prova. Så gjorde jag även ikväll.

Beslöt att gå till studion med öppna sinnen, tänka att jag är nybörjare, att det är okey och att jag inte behöver kunna något. Ingen prestige, ingen prestation utan enbart försöka närma mig mattan som ett barn, full av nyfikenhet.


Vi var både män och kvinnor i salen. Klassen började likt en vinyasa flow och här kunde jag slappna av och följa den manlige läraren. Flyta med, bli korrigerad och känna tacksamhet för de små justeringarna.

Emellanåt stoppades en balansposition in, typ bakasana och sidokråkan. Sen fick vi prova att lyfta oss själva och här tackade jag blocken. Props är verkligen bäst och hjälper kroppen att lyckas! Så dumt att tro att det är bättre att lyckas direkt utan hjälp ... Känner att jag ändrat mitt tänk och blivit klokare.

Hur gick det då?

Jo tack, jag har potential, har massor att lära samtidigt som klassen var på min nivå. Jag hängde med, gjorde så gott jag kunde och gick nöjd från studion. Hade utmanat mig själv, haft roligt och lyckats så pass mycket att jag kan tänka mig att testa passet igen.




tisdag 27 september 2016

Dag 1


I måndags var det första dagen på jobbet. Vi kan sammanfatta den med ett ord: korvstoppning ...
Informationsflödet var stort och tempot för allt som var nytt (alternativt nygammalt) relativt högt. Kände mig verkligen NY på jobbet.

Var dock inte ensam om känslan. Min kollega den nya ställföreträdande butikschefen kände likadant. Även om jag lovat mig att ta det lugnt, verkligen tillåta mig att ta en dag i taget så lackade hjärnan ur. Den blev seg och tung.

Så mycket att lära ...

Lättast och roligast var att börja skapa nya relationer men även om jag inte tänker på det så tar även detta kraft och energi.

Så tog den första arbetsdagen slut och jag gick hemåt, med mig följde en stor trötthet. En känsla av att inte riktigt veta om det här verkligen är vad jag vill? En tveksamhet ...

"Du går inte all in, det sprudlar inte om dig ...", sa min vän som känner mig så väl när vi träffades inför kvällens yogaklasser.
"Nä ... men det blir nog bättre", svarade jag.
Mannen hade tidigare före middagen konstaterat samma sak och meddelat att känslan varit med mig i början av min förra anställning också. Bäst att låta allt landa och se vad som händer.


Kroppen var tung och egentligen ville jag bara krypa ned under en filt och somna till en film men jag ställde mig på yogamattan. Efter första klassen som varit lugn och balanserande började en molnande huvudvärk bulta i tinningarna. Trots det valde jag att stanna och köra yoga workout. Lovade både mig själv och min vän att kliva av mattan om passet skulle bli för intensivt och utmanande för mitt allmäntillstånd.

Jag fullföljde klassen, masserade tinningarna och promenerades hem av min bästaste och finaste vän. Väl hemma kollapsade jag nästan. Dusch, något att äta och dricka och sen sängläge. Mannen gav mig huvudvärkstablett och stoppade om mig. Katterna la sig nära och jag somnade ovaggad.


Så var min första dag på det nya jobbet

måndag 26 september 2016

Jag kan om jag vill


Fick för mig att jag grotta ned mig och se alla säsonger av Sex and the City igen.

"Då kan du kolla på Netflix", säger mannen och ler lite retsamt.
"Nä det kan jag inte", svarar jag eftersom jag aldrig lärt mig att bemästra våra fjärrkontroller och alla program som följer med dessa.
"Det är lätt, slå på teven, vänta någon minut och tryck på SMART HUB:"

Jag beslöt att för en gångs skull verkligen prova. Min teknikfientlighet och fullständiga ovilja när det gäller att faktiskt försöka lära mig hur alla våra fjärrkontroller fungerar har hittills fått mig att skrattande svara "du vet att jag inte kan". Dags att utmana mig själv.

Så jag följde instruktionerna ovan. Stegade med piltangenterna, skapade nytt inlog i mitt namn och började leta efter Sex and the city. Det visade sig snart att Netflix enbart erbjuder långfilmerna med samma namn.


"Erkänn att du är impad", sa jag till mannen som kom in i rummet för att kolla hur det gick för mig.
"Är jag inte!", svarade han.
"Det är du visst det, lite grann men du erkänner det inte."
"Är jag inte ..."

Eftersom serien Sex and the city inte visas på Netflix så var jag tvungen att gå in på HBOs sida. Nu uppstod problem. Logga in. Överkurs för mig eftersom jag inte har de uppgifterna. Mannen tog över, startade om och lotsade mig fram till säsong 1.

Han hävdar fortfarande att han INTE är imponerad över att jag klurade ut användandet av fjärrkontrollen. Jag tror att han luras! För så här är det med mig: jag kan om jag vill! Det är bara det att ibland har jag ingen lust att ens försöka lära mig.

söndag 25 september 2016

Next stop - andra sidan Atlanten


Lejonkungen har fått klartecken, både från polisen vad gäller intyg samt myndigheter i Kanada. Väntar på det slutgiltiga beskedet, det som innebär bokning av flygbiljett över till västkusten och Vancover.

Idag har mannen och sonen inhandlat väska modell större samt ny superlätt laptop. Varje detalj är ett steg närmare avfärd. En dröm som är på väg att förverkligas. Ett liv som kommer att förändras. En människa som utmanar sig själv och växer. Just nu tror jag inte att lejonkungen riktigt förstår vidden och konsekvensen av sitt beslut. Kanske inte jag heller?


Att resa så långt, alldeles själv innebär att han kommer att behöva stå ut med en del ensamhet innan han skapat nya relationer. Tack och lov (eller?) så finns Skype och sociala medier. Känslan av att finnas närmare (än vad vi faktiskt kommer att vara) blir påtaglig och förståndet hänger inte riktigt med. Så var det när storebror astronauten tillbringade nästan ett år i Australien.


Mitt mammahjärta vill att lejonkungen ska åka för det är vad han önskar. Ut på äventyr och växa som individ. Samtidigt vet jag att det kommer att bli tomt. Men vem är jag att hindra tidens gång? Sonen är flygfärdig och det är dags att släppa taget ... på riktigt.

"Mamma, kommer du och hälsar på?", frågar lejonkungen.
"Självklart!", svarar jag och hoppas att det är möjligt.

Nu när jag skriver så börjar tårar rinna. Plötsligt kommer avskedet så nära och jag reagerar på ett sätt som förvånar mig själv. Trodde inte att dagens skrivande skulle påverka mig så här. Men det är som med myntet och medaljen, de har två sidor. Detta är livet. Än har vi några dagar tillsammans, ja kanske veckor? Så det är bara att njuta allt vad det är möjligt!


lördag 24 september 2016

Praktik IRL

Mannen har lärt vår honkatt att läsplattor och IPads kan betyda leksak.


I morse när jag yogade mig svettig till ett vinyasa flöde (som vanligt uppkopplad till en av Yogobes suveräna videoklasser) så trippade plötsligt Ravelli in i rummet. Det är visserligen inget ovanligt, att någon eller båda av katterna intresserar sig för vad jag gör. Tiger brukar oftast sätta sig bredvid och kolla innan han lämnar rummet då han vet att matte är "frånvarande" och just för stunden helt fokuserad på sin yoga. Ravelli å andra sidan vill gärna vara med, ligga på mattan, vilket är okey så länge som hon inte ligger precis där jag är. Om vi kan samsas så får hon hänga med mig.


Helt oväntat placerade sig Ravelli mitt på mattan när jag skulle göra en smal armhävning. Ett försök att parera för att inte stöta bort misslyckades och katten hoppade upp på soffan där jag ställt min IPad på högkant (för att kunna snegla på min lärare om så skull behövas).

I min upprätta asanas (förberedande sjöjungfru) så ser jag hur katten får syn på instruktören och lägger tassen mot skärmen precis som när hon fångade musen i appen med kattspel (läs blogginlägget En mus i vårt hus). Det var som om Ravelli trodde att hon skulle kunna fånga Monika Björn, kanske få en ost i vinst på skärmen varje gång hon rörde vid henne.

Jag lät fascinerat henne hållas. Praktiken avslutades och därefter blev det dags att glida ned på stan med mannen för att kolla in höstskor samt köpa NYA träningstights eftersom mina favoriter är och förblir borttappade.



Ha en ljuvligt skön söndag!

fredag 23 september 2016

I grön kroppsstrumpa


Har varit ute på landet hos mina älskade före detta grannar eller om du så vill mina reservföräldrar. De är just idag på väg till Spanien för en månads sol och värme.

Vi har hunnit med en lekfull dag eftersom vi är vuxna som emellanåt gillar det barnsliga. M plockade fram något som hon beställt från USA och som jag genast tänkte: "Det där kan jag göra själv!"

Lite matematiska beräkningar, mönsterkonstruktion och sen bara köra på. Hur svårt kan det vara? Inte så. Vad då, undrar du kanske?


Istället för filt eller poncho så kan du krypa ned i din alldeles egen sjöjungfrukokong. Som en stor, stor strumpa. Du glider ned med fötterna först och sen myser du i soffan!

Jag testade (så klart). I liked it. Borde kanske illustrerat min sjöjungfru bättre men eftersom jag var borta och inte hemma så kändes det konstigt att strippa, därav den svarta toppen.

Men ... dräkten lämpar sig inte för transport av något annat slag än ålning på golvet!


Höstens trend might be a mermaidsuit!?

torsdag 22 september 2016

Allt började när jag "tvingades" ta fram min egen cykel ...


På dagens schema stod en lunchdate uppskriven sedan länge. Härom dagen sköt vi fram tiden tjugo minuter och plötsligt infann sig möjligheten att hinna med studions yogapass. Sonen hade tidigare lovat att jag kanske kunde låna hans cykel, vilket var förutsättningen för att jag skulle hinna ta mig från A till B. Någon reservplan fanns aldrig.

Så en halvtimme innan passet meddelade lejonkungen att han behövde cykeln själv och föreslog att jag skulle låna mannens. Ringde upp och frågade, fick till svar att det var ok men att sadeln antagligen är för hög. "Varför tar du inte din egen? Gå till cykelhandlaren och fyll på luft", sa mannen.

Gjorde som min älskling föreslog. Drog den dammiga cykeln till cykelverkstaden och fyllde bakdäcket. När jag skruvade av plastkåpan på främre ventilen såg den inte alls likadan ut? Fick inte heller till det. En snäll man som stod utanför frisörsalongen undrade på engelska om jag behövde hjälp? Ja tack, visst. Tyvärr lyckades han inte bättre än jag så han ropade på cykelreparatören. Nu fick jag både hjälp samt information. Det finns tre typer av cykelventiler: sportventil, bilventil och cykelventil. På min cykel har jag två av de nämnda.


Med pumpade däck satte jag mig på cykeln och upptäckte följande:
  • Sadeln satt inte fast
  • Styret var snett
  • Ingen fungerande pakethållare
Fanns ingen tid att åtgärda något av detta. Jag hängde påsväskan på styret (har ingen korg), knep ihop sadeln mellan låren och började cykla. Oops! Påsen in i framhjulet. Stannade, snurrade upp handtaget runt styret och gav mig iväg. Kändes inte som att bakdäcket hade tillräckligt med luft så jag ställde mig upp. Svettig och utan fler incidenter skuttade jag in till studion. Vid den lilla receptionsdisken mötte jag min lärare som konstaterade att jag var glad? Jo, jo men ... Berättade kort om cykeltrasslet och sen skrattade vi åt hela situationen.

Efter passet bytte jag snabbt om och spänner fast påsväskan på det som ska vara pakethållare med hjälp av mitt lås. Vill inte att väskan ska hamna i däcket igen. Tänker att jag är smart, så bra på problemlösning!


Därefter kastar jag mig iväg för att hinna till lunchen. Cyklar så snabbt jag kan. Hör att det låter konstigt men tänker att det är låset som slår mot ramen. Hinner precis i tid. Vinkar till min vän, parkerar och ska precis låsa cykeln.

Men hallå!?

Yogaväskan/tygpåsen är borta! Någonstans på vägen har jag tappat den och nu finns ingen tid att vända och leta. Innehåll: favoritträningstights, svettigt träningslinne, sporttop, använda trosor och ett par strumpor. Vem vill ha det? Svettiga kläder.

Turligt nog ligger plånbok, mobil och alla nycklar i mina fickor. 

Efter lunchen cyklar jag samma väg tillbaka, övertygad om att jag ska finna väskan igen men icke, den är uppslukad av marken. Mest synd på tightsen. Känns lite trist och sorgligt men samtidigt: vad sjutton det är bara materiella ting.


Shit happens
Jag blir nog tvungen att uppgradera min träningsgarderob. 

onsdag 21 september 2016

Dröm - dina önskningar kan bli verklighet


Har mött en människa som är sinnebilden och kärnan av vem jag önskat vara och drömt om att bli. En person som genom att leva sitt liv uppfyller de drömmar jag alltid haft.

En äventyrerska, stark, självständig och varm. En person som utstrålar positiv energi och som sprider entusiasm och glädje i kombination med lugn. Min nya förebild, spelar ingen roll att jag antagligen skulle kunna vara hennes mamma.


I mina drömmar har jag gjort allt som hon bockat av på sin bucket list. Trots det vet jag att vi inte är helt lika, i mig finns inte den sanna nomaden. Jag är mer rotad. Oavsett lusten att vidga mina vyer och testa mina egna förmågor så vilar jag gärna där mitt hem är vilket betyder på det ställe som min familj befinner sig.


Att resa är underbart men inte hela tiden. Så jag nöjer mig med att vara precis den jag är. Mina nya utmaningar finns runt hörnet och i vardagen.

Kanske att jag en gång lär mig surfa? Kanske inte? Det är okey. Just nu är jag där jag ska vara.


Ha en bra dag!

tisdag 20 september 2016

Lyxtillvaro


Hur kan jag vara tröttare efter en avslappnande weekend med syrrorna än när jag är hemma? Eller är det väderomslaget? Sommar har blivit höst. Inte vet jag men faktum var att jag gärna legat kvar i sängen i morse när klockan ringde.

Sanningen är att jag kunnat, att jag inte behövde stiga upp ur sängvärmen men att jag ändå valde att låta min lediga dag starta precis som vilken vardag som helst. Kalla mig knäpp om du vill, det fanns de som uppskattade min närhet, katterna.

Denna dag ska jag bara vara, softa runt hemma och mysa. Kanske göra någonting nyttigt eller så struntar jag i det? Umgås lite med sonen och yoga för att väcka kroppen till liv. När mannen ikväll går på styrelsemöte och snackar fasadrenovering så drar jag till studion och kör dubbla pass.


I norr fick jag/vi systrar var sin present av mammas revisor. Ett litet kuvert, som en skänk från ovan. Bouppteckning efter mamma har sedan länge varit klart men på något oförklarligt sätt så fick vi skatteåterbäring!

" Vad ska ni göra?", frågade revisorn. "Något tillsammans eller var för sig? Något roligt eller har ni hål att fylla?"
"Jag ska betala min kvarskatt", svarade jag och kände hur tråkigt det lät. Summan innebar plus minus noll. "Önskar att jag kunde sätta sprätt på pengarna men ... Hade gärna gjort något roligt med er, fast det kan vi fortfarande göra men då med andra pengar."

Så gåvan kom som en skänk från ovan. Tack! Jag fyller ett hål men å andra sidan så kan ett streck dras på min todolista. Frihet!


måndag 19 september 2016

I trosor och bh

Så har jag lämnat min barndoms stad, mina systrar, deras män och barn samt andra som för alltid har en stor plats i mitt hjärta. En helg fylld av kärlek och värme. Men ... borta bra - hemma bäst.


Under gårdagen gjorde jag studiebesök i den butikskedja som jag snart arbetar för. Gled in och hälsade, presenterade mig och mötte två trevliga kvinnor. Den ena med samma tjänst som jag snart axlar samt butikschefen. Kul att ha namn och ansikte på de som arbetar i min hemstad.

Vidare har det klippts hår. Syrran fick för sig att jag skulle klippa henne. Okey ... Hon var övertygad om att det skulle gå alldeles utmärkt, själv var jag mer tveksam. Kände mig ringrostig, visst har jag klippt henne men det för typ 100 år sedan.

Eftersom syrran litade 100% på att jag skulle göra ett bra jobb så var det bara att köra. Fördelen är att vi båda är lockiga så eventuella misstag syns inte lika mycket.

Fram med pall, frisörcape, sax, kam och blomspruta. Av med allt utom underkläder. Klipp, klipp och voilà, klart! Fick godkänt och så bytte vi plats. Syrran som klipper sin familj gjorde nog ett bättre jobb, klippte till och med upp mitt hår lite grann. Det enda som saknades var slingor men eftersom vi var utan färg så föll den detaljen bort.

Lite korthårigare kunde vi dricka vårt eftermiddagskaffe i solen och njuta av de sista timmarna tillsammans (för denna gång).

Tillbaka på hemmaplan har jag ytterligare några dagars ledighet innan det "nya" livet påbörjas.


Kram

söndag 18 september 2016

Söndagsmorgon


Vaknade helt utvilad, tidigt och gled ur sängen. Drog på mig linne och haremsbyxor för att hinna med lite yoga innan de andra vaknade. Ute sken solen och luften var klar och kall. Solen glittrade på den blanka vattenytan och träden har börjat skifta i ljusgula toner mot orange.

När jag hunnit till peakpositionen huvudstående slogs dörren upp och min systerdotter samt hennes kompis hoppade in. Vi beslöt att göra frukost.

Jag sätter på tevatten och när det kokat upp tar jag kannan för att hälla upp vatten i våra muggar. Det skvimpar och hela bänken blir våt av det kokheta vattnet. Mitt i vätan ligger min mobil, åh nej!

Jag ställer tillbaka kannan och fiskar upp telefonen. Torkar varsamt av den. Skinnfodralet är ordentligt blött men har tack och lov räddat livet på IPonen. Pust

Då hojar systerdottern till, hon har försökt balansera för många paket samtidigt och filen gled ur handen på henne. Golvet är vitt. Avvaktande tittar hon på mig för att se min reaktion.

Jag drar av hushållspapper och ger henne var på hon kommenterar vad och hur hennes föräldrar skulle sagt/gjort.

"Jag säger Shit happens", svarar jag och sätter mig på huk bredvid henne för att våttorkar bort resterna av filen.
"Vad betyder det?"
"Typ att ibland blir det inte riktigt som vi tänkt, det blir tokigt och fel men det löser sig. Nu är golvet rent igen."


lördag 17 september 2016

Med bröstet fyllt av harmoni och kärlek


Inte helt lätt att vara i norr utan teckning och vilja yoga online ...
I morse gick jag med telefonen från rum till rum i den källare jag sovit. Höll mobilen högt upp och lågt för att få mottagning.

Videofilmen hackade, startade och fastnade, startade igen och frös. Hur jag än ansträngde mig så vägrade uppkopplingen samarbeta med mig. Bara att ge upp och köra efter eget huvud. Allt går.


Sen fixade systerdottern, 9 år, stor god frukost åt oss alla men fil, müsli, kokta ägg och mackor. Kändes härligt att bli uppassad och serverad. Lyxigt.

Därefter hängde jag med M i hennes rum. Kollade musikvideor och räknade alla hennes svarta handväskor.

Nu bär det av ut på landet för att återförenas med yngsta syrran. Trill trapp trull eller triss i damer. Laddar för långpromenad och massor av prat. Mys! Andas in skog, vatten och natur. Ska njuta allt jag bara förmår.


Ha det


September weekend

Vaknar i My old hometown hos min ena syster, känns så bra!


Igår efter att jag arbetat mitt sista pass i butiken fick jag skjuts ut till flyget. Och efter ytterligare någon timme hämtades jag i norr av min svåger. Äntligen weekend och feelgood känsla!


Ska hänga med syrrorna och deras familjer. Bara vara och ladda inför allt nytt som väntar nu när jag stängt en dörr och snart öppnar minst en annan ny.


Ha det gott

torsdag 15 september 2016

Gäller att minnas vad man ska komma ihåg


Fick ett brev, ett riktigt i kuvert. Tyvärr var det inget personligt på det vis att sidan var fylld med berättande text om hur någon vän mår eller vad den gör, mitt brev var ifrån Landstinget. En kallelse till en barnmorskemottagning för nytt cellprov. Gratis och med droppin tider.

Härom dagen beslöt jag att gå direkt från jobbet och få provtagningen fixad. Känns skönt att bocka av och stryka från todolistan. För att inte missa planen tog jag med kallelsen och la den på väskan. Så nu fanns ingen risk att glömma bort sig.


Jag traskade iväg med raska steg för att hinna i tid och tog en nummerlapp. Av med skor och landa i soffan. Hann aldrig ta upp en tidning utan blev hämtad på en gång. En vänlig barnmorska tog emot och vi satte oss mitt emot varandra på hennes rum.

"Hej Mia på ...", sa hon och log.
"Oj, har jag glömt att ta av namnbrickan!", svarade jag och drog bort den från toppen.

Vi skrattade. Jag brukar vara noga med att lämna den silvriga plattan på jobbet, missade tydligen den lilla detaljen ... Fokus hade helt och hållet legat på att komma ihåg att gå till mottagningen.