Abstinens

Jag behöver kaffe! Vissa dagar fungerar inte min hjärna 100%.

Vädret kan vara grått och ett dunkelt skymningsljus härskar, som om någon vridit på ljusknappens timer. Dessa dagar blir jag allmänt seg om jag försöker vara utan kaffe. Idag är en sådan dag. Jag får typ abstinens:

Nu är läger åtgärdat, jag har laddat upp med en stor kopp vilken jag toppat med mycket skummad mjölk. Underbart! Hjärncellerna vaknar till liv igen.

Jag minns precis när, hur och varför jag började med denna njutningsdrog. För 32 år sedan när jag var nyinflyttad i den stad jag numera kallar hemstad så blev jag bjuden på fika hemma hos en kompis. Jag drack vid denna tidpunkt te men i det grabbgänget serverades det enbart kaffe.

Ingen av killarna visste hur de skulle tillaga te. Vid ett annat tillfälle försökte de brygga te i kaffebryggaren (för min skull) och det blev så starkt att en sked hade kunnat stå för sig själv. Du förstår själv ...

Just denna dag fanns inte något te i huset. Lite juice trollades fram när jag frågade om alternativ men den var för mig odrickbar så det fick bli kaffe och på den vägen är det.

Idag dricker jag både te och kaffe men vad muggen, koppen eller glaset innehåller beror snarare på tidpunkten på dygnet än någonting annat.

Lösögonfransar och paljetter men inte för mig

Idag blir inte många knop gjorda. Jag vilar i familjens sköte och gör typ ingenting, så oerhört skönt! Efter en intensiv vecka och en lika maxad gårdag så är det precis vad jag behöver.

Föregående kväll och tidig natt får mig att småle.

Jag var bortbjuden till en kär vän på middag innan vi skulle gå vidare på discokonsert med partybandet Highway Stars. För att hålla mig vaken laddade jag med kaffe och sen bytte jag om. I den bästa av världar så hade jag haft mer tid att fixa utstyrseln men p g a jobb, tidsbrist och allmän trötthet i kroppen så fick jag improvisera.

70-tals disco kan innebära platåskor, lösögonfransar, stora peruker och paljetter, inget av det fanns hemma i min garderob så jag körde hippiestil stället. Tighta utsvängda jeans, batiktopp, massor av tidsenliga armband och mitt stora lockiga hår utsläppt med endast ett hippiespannband, det fick duga. Barfota kändes inte rätt så jag drog på mig ett par conversliknande gympadojor med tryckt peace and love dekor.

Så iväg på trevlig middag med förfest och sen till konserten. Jag dansade mig svettig, sjöng mig hes och lärde känna nya spännande människor. När jag väl kände mig nöjd och trippade ut på gatan för att gå hem så värkte både fötter och kropp men mitt ansikte var ett enda stort smile!

Kvällar som denna är värda hur  mycket som helst. Som grädde på moset fick jag en riktigt fin komplimang på dansgolvet: "Det är DU som är Dancing Queen!" Oavsett sanningshalten i det påståendet så fick jag dansa och DET älskar jag.

Peace & Love

Tids nog hinner jag

Mitt skapande har hamnat i skymundan, 

jag prioritera bort det. 

Var sak har sin tid säger ordspråket och jag vet att det stämmer. 

Hattarna vilar, igen. 

Jag har en som ligger framme och påminner mig om sin existens, 

som säger att den väntat länge nog. 

I flera dagar har jag tänkt skapa under kvällstid 

men när middagen är avklarad och alla måsten gjorda så är inspirationen borta. 

Tröttheten brer ut sig och jag koncentrerar mig på vila och återhämtning.

I morgon är en annan dag, 

tids nog ska hatten få full uppmärksamhet.

Har köpt små fjädrar i olika lila nyanser 

och har ett brätte som ska monteras 

men det blir kanske nästa vecka?

Så den som väntar på något gott

väntar alltid/aldrig för länge :) 

Så håll ut!

Ett litet snedsteg bara ...

Jag har syndat ... men det kan inte hjälpas. Jag ångrar inte mitt val. Allt var för mig helt oplanerat, en överraskning.

Men säg då! Vad har jag nu gjort?

Ett litet snedsteg bara, ingen fara men ber ändå min yngsta syster om ursäkt. Ska klättra tillbaka in i boxen igen och följa mina principer, den svenska traditionen.

I tisdags när jag kom hem så hade mannen fixat present till oss allihopa. Vi fick välja om vi ville bryta mot hemmets regler. Tror inte att någon av oss tvekade, frestelsen stod framför näsorna på oss. Mannen hade varit till kondiset och köpt färska semlor!

Ja, jag vet, fettisdag är den 9e februari och det är ett par veckor dit. Vi brukar hålla stenhårt på traditionen att hålla oss till fastlagstisdagen, åtminstone brukar jag det. Min kära familj fuskar kan hända bakom min rygg (kanske) medan jag håller fanan högt?

Som liten var situationen glasklar, vi systrar uppfostrade av de bästa, våra föräldrar. De lärde oss att var sak har sin tid och när stunden kommer så skapas fest.

Semlan smakar extra gott om jag/vi hunnit längta.

I vår familj njuter vi varje tisdag fram till påsk. Vem som inhandlar härligheterna skiftar och var de införskaffas, det viktiga är att förgylla vardagen. Så vi mumsar semlor och låter katterna få lite grädde när vi är klara.

Mums!

Oops, där sprack byxan!

Idag hände det, jag spräckte byxorna! Får väl skylla mig själv som satte mig i en skräddarposition under min rast. De brukar gå men idag orkade inte brallorna med mina utsvävningar, de fick nog och kastade in handsken. Så jag fick gå med trasiga jeans.

Ingen fara, ingen märkte och även om de uppmärksammat mitt dilemma så hade jag bara skrattat och talat om vad som hänt. Nu har jeansen hamnat i soporna och blivit ersatta av andra. Jag tackar för den tid vi haft tillsammans.

Slutsats: sluta göra yogapositioner på jobbet

åtminstone i tighta jeans.

Annars har min dag varit lugn men intensiv. Vissa stunder skulle jag behöva klona mig men på något sätt så får jag allt att fungera och frustrationen har lämnat mig vilket gör mig glad, den är arbetsam att släpa runt på.

Alltså: fullt fokus framåt både på och vid sidan av yogamattan.

Ekorrhjul

Rivstart och omprogrammering, ska det vara så? Mitt liv har de senaste arbetsdagarna handlat om att släcka eldar och vara lika flexibel och formbar som Barbapapa.

För min skull? Nej.

Jag avlastar, stöttar, fixar och styr upp, något som någon annan borde ta på sig. Det är knappast smart att överlämna detta åt mig som enbart tillfälligt är på "besök" i verksamheten. Satsa på de som redan finns och som är kvar när jag går!

Men nu är det som det är.

Har lovat mig själv att denna situation är övergående. Jag fullföljer mitt uppdrag, därefter kan jag med värdighet resa mig upp och gå, tacka för mig och önska alla de andra lycka till från hela mitt hjärta.

Så jag räknar dagar och bockar av. Det som boostar mig är att jag vet att jag gör ett bra arbete och att de andra uppskattar allt så mycket att de kan unna sig själva en stunds vila, vilket de behöver.

Själv fyller jag mina reserver med solljus, vänner, familj, yoga, träning och vila. I morgon är fortfarande en annan dag!

Kram

Upp och ned ...

Efter att ha blivit väckt mitt i natten 

och fått kasta mig iväg, 

sovit ett fåtal timmar 

(när jag väl hittat hem igen) 

så känner jag mig lite sliten. 

Upp i ottan, yoga och arbeta. 

Hem, handla, middag med familjen 

och därefter långbänk vad gäller styrelsemöte. 

Sammanfattning: vissa dagar är intensivare än andra. 

Jag hoppas på en lugnare morgondag, 

det skulle sitta fint.

Svandammen

En härligt skön söndag hade jag, en mysdag att bära med mig och suga på som ett trevligt vinterminne.

Jag hade planerat in att träffa en god vän över en fika när plötsligt den lysande idén luftades och vi beslöt att leta fram våra skridskor. Så ut i förrådet och gräva! Hittade det jag sökte och drog på mig lämplig klädsel. Hojtade hejdå till familjen och trippade iväg till stadens Svandamm.

Bland småbarnsföräldrar och änder åkte vi runt runt och snackade, två kvinnor mitt i livet. Kändes som vi var på lekfullt äventyr. Vi pausade och smuttade på lite glüwein för att senare äntra den oplogade dammen och åka runt, runt åt motsatt håll.

Vilken mysig dag med luftning av både kropp och själ. Se bilden framför dig: en frusen damm fylld av skridskoåkare och änder, på höjden ovan syns slottet och runt hela härligheten passerar både bilar och människor.

Jag minns en elev för många år sedan som storögt tittade på mig när jag sa att även jag skulle åka skridskor. I hans värld kunde inga "tanter" glida runt, än mindre spela bandy. Den lille killen hade lärt sig att endast pappor, killar och män idrottar. Jag chockade honom på många plan ...

Tillbaka till dagen, när vi åkt oss nöjda promenerade vi iväg till ett fik vi aldrig testat. Vi beställde och satte oss sedan ned i våra överdragsbyxor för att fortsätta att bara vara, snacka ännu mer och njuta av nuet.

Alla borde få ha en sådan skön dag som jag haft, minst en gång i veckan.

Ibland händer det!?

Skulle ju inte handla något, tänkte spara mina pengar och bara kolla in sortimentet. Vad var det som hände?

Idag tog jag och mannen en promenad inne i City efter lunch. Skönt med lite frisk luft. När vi ändå flanerade så kunde vi göra någon avstickare in i ett par butiker bara för att kolla utbudet.

Lika bra att med en gång låta alla veta: jag är INGEN shoppare, faktiskt så säger t o m min man att jag kanske saknar någon kvinnlig gen? Det är oftast han som föreslår att vi kan åka in till Stockholm och shoppa (händer en el två gånger per år) och nästan alltid får han samma svar: "Varför? Jag behöver ingenting."

Mina systrar vet, de har släpat runt mig i olika storstäder, in och ut ur butiker. De åker med tomma väskor som de fyller och jag inser sista dagen att jag borde köpa med mig presenter hem ...

Ändå älskar jag mode, design och allt som sticker ut. Är dock ingen bra konsument eftersom det är svårt att få mig att impulshandla och merförsäljning kan expediten glömma. Mitt motto är oftast att experimentera hemma, sno en ide och göra en egen produkt.

Idag hände det som emellanåt inträffar, jag förälskade mig i en topp. På en galge hängde jackor i sälmkskinn och jag föll pladask. För säkerhetsskull provade jag och det gjorde inte valet svårare, denna "jacktopp" stod det mitt namn på! En cool, tight och slimmad skinnkonstruktion som förtrollade mig. Naturligtvis var det ingen rea på fyndet men det spelar ingen roll, inte när jag väl hittar det jag gillar.

Mannen, sonen och flickvännen har alla gett tummen upp 

(som om det egentligen spelar någon roll). 

Vad som sen hände var att mannen

uttryckt en önskan om att få ärva jackan när jag ledsnat på den. 

Han vill ha den när han ska tvätta bilen! 

Yoga i praktiken

Jag är stolt över mig själv, att jag klarar av mitt mål att utföra yoga varje dag. Emellanåt uppstår hinder som innebär noggrann planering och flexibilitet men hittills har det inte stoppat min yoga praktik. Så jag får klappa mig själv på axeln och säga: "Bra kämpat!"

Om någon tror att yoga är enkelt så lägger jag in en liten protest. Det är precis som övrigt i livet, vissa dagar hamnar jag i flow andra dagar är det en lång uppförsbacke, då gäller det att kriga.

Jag lär mig lyssna på kroppen och arbeta utifrån nuet, de förutsättningar som min kropp har vid just detta tillfälle. Vidare tränar jag på att komma bort ifrån prestationen som ständigt lurar runt hörnet, att vara snäll mot mig själv. Vissa dagar klarar jag inte av de sadhanas som jag fixade förra veckan, det bara är så.

Jag blir smidigare och starkare men upplever samtidigt känslan av att vara stel som ett kassaskåp, tyvärr är det de positioner, tänjningar och sadhana som jag behöver arbeta med, försiktigt och långsiktigt. Så jag kämpar.

Inte nog med detta, "träningsvärk" och muskeltrötthet dyker upp där jag minst anar. Nu vet jag att arbetet sker inom rätt områden. För tillfället är det nacken och skulderbladen som protesterar samt ljumskarna/höfterna. Att stå på huvudet är inspirerande men tydligen behöver jag bygga upp musklerna mer p g a tröttheten under skulderbladen. Vad gäller höfterna så är det bara djupstrecht som gäller i de olika duvpositionerna, så jag kämpar på.

Vem har sagt att det ska vara lätt? Utmaningar är till för alla oss som vågar stå ut med att misslyckas, att lämna vår comfortzone.

Nu ska jag köra ett pass: happy heart/happy hips innan det är dags att gå till jobbet.

Kram!

Jag kan INTE allting men jag lära mig en hel del

Har du varit med om att vilja göra ditt bästa, visa hur förträffligt bra du är och sen konstaterat att du misslyckats med din plan? Jag har.

Här om dagen skulle jag visa framfötterna på ett av mina extraarbeten, starta upp dagen alldeles själv och rodda till tidig em. Jag hade ett telefonnummer att ringa men tänkte att det kommer jag INTE att använda. Jag kan själv! Den lediga kollegan ska få vila, behöver återhämtning.

Jo tjena ...

Jag hann innanför dörren (den lyckades jag öppna utan problem) och visste att lysknappen delvis var dold. Kompakt mörker, hittade inte väggkontakten men proppskåpet och huvudströmbrytaren. Oops, ännu mörkare men innan ljuset dog och kom igen så såg jag vad jag letade efter. Problemet nu var att larmet signalerade att kod behöves!

Jaha, bättre att ringa än att chansa på att det inte skulle tjuta om jag öppnade nästa dörr. Jag störde min kollega trots att jag inte ville och fick veta att läget var ok. Gjorde smidigt alla morgonsysslor smärtfritt men upptäckte sen ytterligare något som jag inte fått instruktioner om: den lilla bagatellen hur jag skulle montera ihop mjölkskummaren till kaffemaskinen, så jag ringde igen ... förlåt.

Därefter strulade ytterdörrar  (vägrade låta sig öppnas) men då hämtade jag annan kollega utifrån som trixade och trollade. Tack! Förmiddagen förflöt smärtfritt och det var först vid lunch som jag stötte på ny utmaning. Jag fick inte igång mikron i köket?

Nu är det så att jag brukar kunna klura ut gåtor och är bra på problemlösning men när timern på väggen och alla kontakter var ok så vägrade mikron fortfarande? Då tog jag min tallrik och gick över till grannen, där fick jag min mat värmd.

Sen lyckades jag göra helt fel trots att jag för tredje gången ringde och bad om hjälp. Halva svårigheten löstes via telefonen men sen vägrade datorn att samarbeta (för att jag antagligen tryckte på fel knappar) och i en sekunds stress hittade jag på en egen lösning ...

Oops, inte bra. En olustig känsla la sig i magen och jag visste att det var lika bra att skriva en lapp och sen förklara exakt vad jag gjort när "chefen" väl anlände.

Jag som ville glänsa, blev inte riktigt så, istället fick jag krypa till korset och erkänna mitt klavertramp. Tur för mig att "chefen" är så bra och att allt går att lösa. Känslan i magen försvann och jag kunde skratta åt historien efteråt.

En annan värld

För flera år sedan blev jag förälskad i en bok, det hände redan på första sidan och under några veckor en sommar så hängde vi ihop. De 900 sidorna var fyllda med dofter, smaker och synintryck, det var som att jag var där, på platserna ... en betraktare.

Det var inte första gången jag blev "fast" i en nedtecknad historia och knappast den sista heller. Boken jag tänker på lämnade spår och jag har gett den vidare till en av mina söner. Inte för att jag höjer huvudpersonerna till skyarna för moralisk klokhet, mycket av det som beskrivs tar jag starkt avstånd ifrån men för att det berättas en historia som känns "äkta". Den handlar om liv och död, om utanförskap och om kamp. En smutsig och rå verklighet fylld med mänsklig värme: lojalitet, vänskap och kärlek. Boken jag tänker på heter Shantaram och är delvis självbiografisk, skriven av Gregory David Roberts.

Anledningen till att jag skriver om just denna bok är att det getts ut ännu en tegelsten. Äventyret sägs fortsätta i uppföljaren Bergets skugga.

Så klart har jag redan köpt boken men enbart hunnit läsa något kapitel. Jag vill ha tid att återvända till Indien och Bombay i lugn och ro. Så i helgen har jag planerat in minst en längre date.

Latte, huvudvärk och en varm mage som boostar

Har en hatt att designa klart, ett mejl att författa och skicka iväg samt ett kompendium med arbetsinformation att läsa. Huvudvärken dunkar och jag har krupit upp i soffhörnet med en stor och välförtjänt latte. Koffeinet kan göra mig gott.

Smeker Tigers mage och känner värmen förflytta sig från fingrarna, genom hand och arm för att sedan sprida sig i hela min kropp. Snacka om boost, för oss båda.

Dagen som gått har varit bra, bättre än jag vågade hoppas på och all frustration från igår är borta. Läget är okey och jag kan slutföra mitt uppdrag, min utmaning.

Samarbete, fungerande kommunikation och en stor portion bondförnuft räcker långt i de flesta situationer, förutom det litar jag på min magkänsla och alla års erfarenhet. Den lilla utmaningen kan avslutas i ett segertåg men sen får det vara bra, då avvecklar jag mig själv. Denna tillfälliga arbetsplats är allt annat än mitt drömjobb. Oavsett hur lustfyllt jag tycker att arbetet är så kommer jag att göra mitt allra bästa. Idag var en bra dag och tro det eller ej men jag går gärna tillbaka!

I morgon är en annan dag, skrev jag igår. Lämna det som varit bakom den stängda dörren och gå in i rummet med ny fräsch blick. Vänd blad och se nya möjligheter, det fungerar. En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Alla förtjänar en andra chans.

Det var allt för idag, nu ska jag softa.

I morgon är en annan dag

Vissa dagar är bättre än andra så enkelt är det. En snabbspolningsknapp vore att föredra eller ännu hellre en pausknapp så tid finns att reflektera alternativt hinna ikapp.

Idag inträffade något i mitt inre som nästan aldrig drabbar mig, det var en känsla av frustration. Tanken som dök upp i huvudet var att jag inte behövde vara på platsen jag just då befann mig på, att ingen kunde hindra mig att gå. Jag hade inte tagit på mig uppdrag att styra upp och planera denna dag. Allt blev så fel.

Jag lägger ingen "skuld" på någon i min närhet, alla gjorde mer än de förmådde. Vad jag lärt mig i livet är att det finns stunder då det är bättre att säga ifrån. Eller att vända på klacken och gå. Jag kan inte rädda världen ensam och i det läge jag var idag så hade ingen bett mig om det, allt handlade om att "släcka bränder".

Ni som känner mig vet att jag är lojal och att jag har svårt att lämna andra i klistret så jag går tillbaka i morgon. De dagar jag lovat bort mig kommer jag att genomföra men sen räcker det.  Jag väljer att se det hela som en utmaning. Nu kan det bara bli bättre, hoppas jag.

Sömn är en världslig sak

Lider av sömnbrist men det har inget att göra med min förmåga att sova. Än en gång drabbas jag av konsekvensen av att inte vara småbarnsförälder utan kattmänniska.

Resultatet är detsamma: upp i ottan!

Igår hade jag ett samtal med Tiger innan jag la mig. Talade klart och tydligt om när det är okey att väcka matte en helgmorgon. Han hade brutit mot vår överenskommelse på lördagsmorgonen och nu bad jag honom att respektera min önskan. Allt före kl halv åtta är för tidigt.

Han lyssnade ... inte.

Före klockan sex klev han på mig och jamade uppfordrande. Jag kollade tiden, muttrade och vände på mig. Somnade om.

Det gick en halvtimme så satte snoozekatten igång igen, buffade med tassen och jamade irriterat. "Inte än", stönade jag och vände mig, drog täcket över huvudet och somnade om.

Tredje gången alarmet ljöd var tio minuter innan min tidigaste uppstigningstid. Nu talade jag tydligt om att ingenting var förändrat och att det snart var dags. Somnade om igen och blev väckt exakt halv åtta. "Ja,ja", svarade jag och satte mig yrvaket upp. Morgonrock på och ut i köket med båda katterna runt benen. Två matskålar senare lämnade de mig i fred för att ta en lång förmiddagslur.

Men mannen då? Han kommer undan hela tiden och får sova klart. Våra fyrfotade familjemedlemmar gör skillnad. Jag är både matleverantör och förste magkliare, det är min lott här i livet. Oftast har jag inga problem med det förutom denna helg.

Gissa vilka som sover nu!?

I hemmets lugna vrå

Mannen har köpt en motionscykel, den monterar han på min yogamatta. Ja, han har fått lov, jag äger två stycken. Tagna av stunden sitter jag med en av våra katter i knät och tittar på som om monteringen vore ett spännande teveprogram.

Emellanåt utövar mannen omedvetet yoga, då han låser fast pedalerna med sitt underben för att kunna dra åt någon skruv. Det är lugnt och harmoniskt hemma hos oss. Spotify ljuder i bakgrunden och jag smeker katten över ryggen.

Det är som att bevittna en inspelning av Äntligen hemma: hur du monterar ihop ett träningsredskap. Funderar på om jag ska lämna soffan för att städa lägenheten men kommer fram till att jag sitter skönt. Dammsugaren och toaletterna finns kvar.

Lyfter blicken och ser några av mina hattar som väntar på dekor. Kanske jag ska hämta en av dessa och krypa tillbaka upp i soffhörnet och sy? Då skulle vi jobba båda två, vicka med tårna i takt till musiken och yttra några ord när vi har lust. Kanske. Jag sitter kvar och känner mig skönt avslappnad och lat, blir nog kvar i soffan en stund till. Känner på mig att detta kan bli en skön dag.

Avslutar bloggskrivandet. Mannen undrar om jag vill provsitta cykeln så nu lyfter jag på rumpan och lämnar soffan. Vem kan säga nej till ett sådant erbjudande?

Hoppas att du också har en skön helg

Sibirisk kyla och nya möjligheter

Kanske vänder allt nu med kylan som kommit?

Igår var jag på en trevlig intervju, strax kommer jag att prata i telefonen angående ett annat arbete och om någon timme så ska jag gå till mitt extra jobb. Life is good :)

Frågan är vad som blir av allt detta?

Den trevliga intervjun igår handlade om ett arbete som har både för och nackdelar, på minussidan finns detaljer som jag är mindre positiv till men jag stänger inga dörrar. Arbetet kommer att utveckla mig och det finns plustecken. I skrivande stund har jag lovat att fundera och skicka frågor på sådant vi inte hann diskutera. Här har jag chansen att förhandla, både lön och kanske arbetstider!? Finns ingenting att förlora, bara möjlighet att stå upp för mig själv och visa vad jag är värd.

Telefonintervjun som snart ska klaras av vet jag inte så mycket om för utom att en god vän till mig tipsat om just mig. Vi får se vad som sker? Personligen kan jag hoppa in och arbeta där så länge jag har möjlighet för att det krisar men i mina ögon är det enbart ett tillfälligt jobb.

Mitt hjärta finns annars på de två arbetsplatser där jag arbetat den senaste tiden. Tyvärr har de inga tjänster även om de säger att de skulle vilja trolla fram en till just mig. De extratimmar jag fått på schema är just nu heliga i alla fall tills dess att mitt drömjobb dyker upp.

Livet är spännande och varje dag bjuder på små överraskningar.

Ha det!