torsdag 9 juli 2020

Sen skäms jag ...


Igår var det en sådan dag som bjöd på känslan att "det går bakåt", att katterna är tråkiga och att de inte bryr sig det minsta om oss ... trots att vi gör "alla rätt".

Sen skäms jag lite eftersom det inte ska handla om mig, om oss. Det handlar inte om att jag ska bli bekräftad eller få ovillkorlig kärlek, istället handlar det om att vi valt att ta emot två små individer som behöver få känna allt det jag nyss nämnde samt tillit.

Och i ärlighetens namn så gör både Audrey och Stanley framsteg, de har börjar röra sig i vårt lilla hus, de utforskar. Äter när de ska och går på lådan. Deras favorit sovplats är den egendesignade koja jag gjorde till dem innan de flyttade in.


När vi fick vårt första barn fick jag lära mig att när det lär sig gå så önskar barnet att allt annat stannar upp, det vill säga att "familjen" håller sig stilla, så att barnet i lugn och ro får koncentrera sig på att just lära sig gå. Kanske är det lika för katterna?

Hur som så kan vi inte tvinga oss på dem, det vinner ingen av oss något på. Så vi fixar att de får se vad som finns bakom de dörrar de vill kika in genom (inomhus) och håller oss själva observerande i bakgrunden. Igår behövde jag träna mitt tålamod extra mycket, då de stunder av kontakt verkade bortsuddade.

Tillit - tålamod, alla tränar vi något.


onsdag 8 juli 2020

Det som händer på natten, DET har aldrig hänt

... bara så att du förstår det.


Så är det hemma hos oss. Att katterna (läs framför allt Stanley) sovit bredvid mig delar av två nätter är just en sak som aldrig har hänt, inte om du frågar honom på morgonen.

Att jag under natten nästan fått kramp för att jag vet att en okontrollerad rörelse kan skrämma, innebär att undertecknad ligger så stilla som det är möjligt. Stanley tillåter visserligen viss typ av rörelse, bara den är försiktig och nästan omärkbar. Tufft läge då jag är av varianten som verkligen rör mig. Ju större utrymme desto större rotation. När jag var liten handlade det ibland om 360 grader.


Mannen stängde sovrumsdörren under de tidiga morgontimmarna (när katterna befann sig på annan plats) och när han senare öppnade den satt Stanley utanför, som om han väntade?

Tro nu inte att vi får komma nära under dagen, visserligen så tillåter han att jag smeker honom över pälsen eller lägger mina händer på hans kropp men det finns alltid en viss distans.


Sedan katterna flyttat in så brukar jag arbeta i det rum de sover (under förmiddagen) bara för att de ska vänja sig vid att jag är i närheten. Igår fick jag sitta vid Lejonkungens skrivbord då Stanley lagt sig under sängen och bakom sänglådan. Innan jag bröt upp för att laga lunch så kröp jag in i hörnet under sängen. Vår snälle hane behöver massor av kärlek och vill inte Mohammed komma till berget så får berget helt enkelt ta sig till Mohammed, svårare är det inte.

Trägen vinner och fortsättning följer ...

PS. Om du är intresserad och vill så kan du följa våra katter på deras egen Instagram sida. DS.  Sök på: stanley_and_audrey


tisdag 7 juli 2020

Audrey & Stanley


Efter att ha haft en lång lista på namnkombinationer men inga vi kunna enats om (eftersom vi bjöd in både Lejonkungen och Astronauten i familjerådets namnbeslutande) så har vi till sist tagit det viktiga beslutet. Nu slipper jag skriva hanen och honan eller tjejen och killen.

Vår lilla nyfikna vackra prinsessa med de stora ögonen döps efter Audrey Hepburn, då hon på många sätt liknar henne utseendemässigt. Annars är vår tjej ett litet pyre, en Nasse (som är rädd för det mesta) men som drivs av sin nyfikenhet som kattunge. Hon har redan hunnit välta en vas och kräkas upp blomblad på Lejonkungens t-shirt (vilken passande nog låg på golvet).  Audrey ser allt utom leksaksmusen du lockar med för då är hon helt upptagen att studera dina händer och hur din kropp rör sig. Människor är läskiga!  

Varje dag frågar vi oss vad våra nya familjemedlemmar varit med om? Vad som gjort att de är så skeptiska och faktiskt rädda? 


Vår snälle hane som ser coolare ut än vad han är har fått namnet Stanley (Lejonkungens bidrag). 

Båda är födda i det vilda och har antagligen knappt haft någon kontakt med människor innan de kom till katthemmet och senare cafét. Och har de träffat på människor så är de minnena knappast positiva. Vi arbetar därför mot en "omprogrammering". Visa på att tvåbenta varelser kan vara både pålitliga och schyssta samt att vi planerar att finnas kvar resten av deras liv.

Två steg fram, ett steg tillbaka ...

Om du skulle vara intresserad av att hänga med Stanley och Audreys digitalt så håll utkik på Instagram, inom kort kommer mannen att skapa en sida som är deras. Där kan du följa framsteg, bus och annat som livet har att bjuda på.


måndag 6 juli 2020

Dygn 3 - mirakel sker


När knappt två dygn gått och vi hållit oss på lagom avstånd för katternas skull, sett till att de fått mat, vatten samt att lådan alltid varit fräsch så ändrades något litet. Våra nya pälsbollar som legat stilla, gömt sig beslöt helt plötsligt att promenera omkring! 

Jag tecknade åt mannen att tyst sätta sig i soffan bredvid mig, han reagerade lika instinktivt som jag, detta var ett framsteg. Försiktigt utforskade katterna rummen samtidigt som vi satt alldeles stilla och enbart observerade. Nickade att det var okey samt att vi skulle hålla oss i soffan.

De försvann uppför trappan och kom ner efter en stund. Vårt sovrum som hittills varit "läskigt", gick de in i och plötsligt hoppade de upp i sängen för att lägga sig till rätta på mannens sida. What!? Ganska länge låg de där innan hanen beslöt att utforska min sida. Han hoppade ner och la sig på golvet. Försiktigt smög jag in i sovrummet och kröp över sängen till min sida. Tittade ner och mötte hanens blick. Så länge jag höll mig på lagom avstånd så visste jag att han skulle stanna kvar.



Vad jag förstått, vad VI räknat ut är att vägen till att trygga katterna går via hanen, det är han som är honans trygghet. Om hanen känner tillit så kommer även honan att lita på oss. Han är så snäll, utstrålar ett stort lugn men vi tror att han egentligen är rädd. Han låter oss klappa honom om vi kommer nära men det känns som ett inlärt beteende, att han låter människor smeka lite så blir de nöjda och han "står ut" för husfridens skull.

Jag placerade min hand på pälsen, blundade och försökte skicka meddelande via handen, att han är trygg, att vi kommer att finnas kvar och att de kommer att få all den tid de behöver för att vänja sig vid oss. 


Under kvällen försökte mannen leka med tjejen men hon tittade mest med sina stora rådjursögon på honom och först när han släppte musen så tog hon den i ett taffat försök att leka själv. Avslutade kvällen med att kolla på film, lagom till slutet märkte jag att hanen lagt sig ganska nära mig, under bordet, nere på golvet. Wow!, tänkte jag, ytterligare ett framsteg. Borstade tänderna och kröp ner i sängen.

Vaknade till och tyckte mig se en kattformad skugga? Hade jag besök i sängen? Verkade så, alltså ännu mer WOW! Beslöt att låtsas som ingenting och försökte somna om. Slumrade lite. Kände något mot mitt ben! Kunde det vara en kattkropp??? 

Väckte mannen som konstaterade att båda katterna låg bredvid mig, hanen nära mitt ben och honan nära hanen. Jag vågade knappt röra mig och kunde inte somna om. Hörde ett spinnande från fotänden och förstod att något väldigt stort just skedde.

Wow, wow, wow!!!


När vi vaknade morgonen därpå så låtsades hanen att det som skett inte riktigt hänt ... men vi vet båda två att det gjort det. 

Jag och mannen tror att det kan vara första gången som hanen sökt kontakt på detta sätt, att han aldrig tidigare vågat ligga nära en människa som han själv sökt upp. Något rätt gör vi, På tre dygn har stora saker skett så oerhört mycket större än vi vågat tro. Många pratar om flera veckor, kanske månader och det är vad vi varit inställda på, även om vi insett att vi så klart hoppats på att allt ska gå fortare.

Nu gäller det att fortsätta i samma anda, inte söka upp eller tvinga sig på utan låta katterna välja oss. Vår uppgift är att finnas och skapa trygghet, resten ger sig.



söndag 5 juli 2020

Utan lov så ...

Dripp dropp och så öppnade sig himlen och regnet öste ner 


Igår efter frukost hann jag ut i skogen när dropparna var få, så här i efterhand den bästa tiden för utevistelse. Med en liten hink i handen samt en sekatör i bakfickan styrde jag stegen mot en av favoritstigarna. Den som grott igen det sista dagarna, där av sekatören. Utan lov så klippte jag rent och sen fortsatte min vandring längre in.

På marken lyste det av både smultron och blåbär. Fyllde den nedre delen av hinken och hörde hur regnet tilltog. Blev inte blöt, trädtopparna skyddade mig men däremot något nedkyld.

Av skörden bakade jag blåbär- och smultronmuffins. Ja, du läste rätt, jag bakade! 


Vad gäller katterna (utan namn) så hade de rört sig i hela huset när vi vaknade. Hanen hade legat på matbordet och någon hade knuffat ner en vinylskiva bakom vår stora och tunga buffeskänk. Mat- och vattenskålarna var tomma och lådan behövde rensas.

När vi steg upp så var "katternas" rum tomt, de återfanns senare under trappan på en pläd i vårt lilla krypin det så kallade pocketboks biblioteket. Men det var då, de retirerade snabbt in under skrivbord och byrå så fort huset fylldes av liv.

Astronauten skjutsades till sitt tåg och regnet ökade i styrka. Ös- och hällregn resten av dagen, vilket innebar kortspel, yogapraktik och bak. En lugnare söndag.


lördag 4 juli 2020

Dag 1


Det här med att adoptera skygga katter är speciellt, vilket vi visste när vi tog på oss uppgiften. Allt måste få ta den tid det behöver ta och vår uppgift är att trygga, utfordra samt se till att de nyinflyttade har vad de behöver. Att vi inte skulle se röken av dem under den första tiden skulle vara helt okey.

Fast vi visste, så smyger sig känslan på mig att de just nu är rätt  "tråkiga".

Så får jag väl inte tänka! Eller får jag det? Klart jag får, för även om jag förstår psykologin bakom den plan vi gjort upp så finns ändå en mänsklig önskan att de åtminstone borde vara lite nyfikna på oss.


Katterna, vilka ännu inte fått sina nya namn, har sedan de flyttade in knappt rört sig när vi varit i närheten. Under natten observerade mannen och Lejonkungen honan både på övervåningen och liggandes i vår vita soffa i källaren. De har ätit och använt sin låda, så egentligen anpassar de sig över förväntan.

Hanen har boat in sig i den koja jag designade, vilket är ett gott betyg och honom får vi faktiskt klappa om vi är försiktiga. Den lilla donnan däremot backar om vi försöker smeka henne. Hon kan nosa på ett finger sen räcker det.

Allt är väl precis som det ska vara ... bara känns lite tråkigt. Vi som är så bra, så djurvänliga och inkännande, borde inte katterna känna det in i minsta cell?!

 

fredag 3 juli 2020

Kvalitetstid


Huset fullt och jag njuter. Hela familjen på plats (under en helg), vilket inkluderar två skygga pälsbollar som långsamt förstår att de bytt bort kattcafét för en lugnare miljö hemma hos oss.

Astronauten anlände igår, några timmar efter katterna. På grund av covid-19 är det ett halvt år sedan vi träffat vår förstfödde. Han valde att följa rekommendationerna som gavs och har undvikit att resa genom landet.  


"Inga onödiga resor", sa han i påskas då vi frågade om han skulle komma "hem". Mannen skakade då på huvudet och muttrade "Vad då ... onödiga resor?"

Nåja, NU är alla på plats och kanske kan vi tillsammans besluta vad katterna ska få heta?


torsdag 2 juli 2020

Dags att hålla fönster och dörrar stängda


Idag är det dagen D, på riktigt! Dagen D. Jag upprepar orden tyst för mig själv i huvudet och konstaterar att nu vänder vi blad och kör nystart.

Äntligen!

Ikväll kommer vi att ha våra adopterade katter hemma hos oss. troligtvis kommer de att ligga under någon soffa. Gömma sig och vägra komma fram så länge som vi rör oss i huset. Sen när det blir tyst och vi somnat så kanske de smyger omkring?


Så återstår frågan vad de ska få heta? 

Vi har en lista med namnförslag, den är ganska lång. Ännu har vi inte kunnat enas. Varje dag testas nya kombinationer och ofta lägger någon av oss in sitt veto eller skakar på huvudet. I ärlighetens namn så har vi svårt att vara helt seriösa och samtalet spårar ur.

Så vad Silver och Dragon ska döpas om till återstår att se, de får väl helt enkelt flytta in först ...


onsdag 1 juli 2020

Vad vill jag ... egentligen?


Har du varit med om dilemmat då du inte riktigt vet vad du vill? Du tror och tänker att du vet men magkänslan placerar tydligt foten på bromsen, tittar dig i ögonen och får dig att stanna upp.

Vad vill DU ... egentligen?


Du får erbjudande om ett jobb som varit det du verkligen drömt om. Du tackar ja och konstaterar att du är något ringrostig men det ska nog ordna sig. Så kommer långa instruktioner om HUR och varför du ska utföra arbetet som inte riktigt stämmer med din första version.

Finns inga rätt eller fel, bara en magkänsla som viskande frågar om DETTA verkligen är din grej?


Jag behöver ett visst mått av frihet för att vara kreativ och autentisk. Om eller när jag känner mig för kontrollerad så tappar jag både motivation och lust, det är bara så jag är.

Att följa regler och säkerhetsföreskrifter är inga problem men jag behöver få hitta mitt eget sätt att planera samt utföra uppdraget. 


Kanske det är dags att backa ur? Kanske inte. Vad som är viktigt är att notera magkänslans placering på bromsen. Reflektera över vad som är vad och kanske är inte JAG rätt kvinna för detta uppdrag? Eller så är jag det. 

Sover på saken, bokar in ett möte och tar reda på mer fakta, så får det bli. Drömmen kanske inte är min längre?




tisdag 30 juni 2020

Jag har ingen lust och det är där skon klämmer


Emellanåt så skulle jag vilja säga åt mig själv att steppa upp och att i detta fall vara lite mer husmoderlig.

Fast jag har ingen lust, det är där skon klämmer och så länge som motivationen inte finns så kommer heller inte lusten att safta, sylta och baka att infinna sig, det bara är så. Tyvärr. Sorry familjen.

Jag spelar hellre "500" med Lejonkungen, går ut i trädgården och jordar ner mina händer, tar en skogspromenad, yogar/tränar, badar eller funderar kattnamn med mannen. 

På fredag är dagen D, då jag ska köra in till Stockholm och kattcafeet för att hämta de katter vi valt att adoptera. En kompis hänger med så att jag kan sitta i baksätet på vägen hem, bredvid den stora transportväskan vi köpt.


Hemma är allt klart. Vi har skapat ett rum som blir katternas egna (till att börja med, för trygghet, innan de själva väljer var de trivs bäst). Allt vi tidigare kastat (efter Tiger) har köpts nytt. Jag har designat katthuset och skapat det. Låda, sand, mat och leksaker finns, samt spray som skapar lugn och trygghetskänslor (så katterna slipper bli för stressade). Vi har även betalt adoptionskostnaden så nu återstår hämtning samt allt pappersarbete som en adoption innebär.

Och JA, vi har pratat med Pixie om nykomlingarna. Hon säger inte så mycket. Själv har jag föreslagit att hon kan bli de nya familjemedlemmarnas mentor men mannen är skeptisk. Vad grannkatten själv tycker håller hon för sig själv.

Men för att återgå till den husmoderliga sidan av mig så kan jag allt jag inte gör. Har en del tankar, idéer och recept som ligger och väntar, vi får se om de testas? Kanske, kanske inte?




måndag 29 juni 2020

När autopiloten går på kafferast


Om du tycker att livet går på slentrian och känns lite grått och trist så kanske du skulle hänga med mig en dag?!

Oftast är jag lugn och har full koll men så vissa dagar, vissa stunder så bara händer det saker. Jag är i mig själv, missar en detalj och plötsligt så hamnar jag mitt i ett vardagsäventyr. Så var det igår (detta blogginlägg är en repris från 2019).

Ute regnade det. Min plan var att gå till mitt möte, arbeta lite och senare åka hem med mannen. Trodde jag skulle hinna promenera i det uppehåll som infann sig mellan frukost och avfärd men icke sa Nicke. Precis när jag var redo att ge mig iväg så meddelade mannen att det ösregnade. Okey, stövlarna satt redan på fötterna men regnjackan behövde plockas fram och sättas på. Ryggsäcken lät jag hänga under kappan och paraplyet tog jag i handen.

Det är mysigt att gå när det regnar. Tycker jag. Eftersom dropparna föll snett framifrån så vinklade jag paraplyet och strosade framåt. Upptäckte att jag svängt av fel cykelväg, den som är snäppet före den jag alltid tar. Inga problem tänkte jag som vet hur kompassen i mitt huvud fungerar. Bara att hålla till höger så kommer jag in på rätt väg.


Trodde jag ... Såg inte så bra framåt på grund av paraplyet. Visade sig att min inre kompass styrt in på cykelvägen bredvid vägen som bussen kör, inte fel men heller inte den väg jag önskade gå. Mindes att jag sett en närliggande byggnads baksida från cykelvägen och tänkte att den rätta vägen borde ligga precis bakom.

Kompassen i huvudet visste riktningen men HÄR hade jag aldrig gått tidigare och hade egentligen ingen aning om HUR jag skulle ta mig till cykelvägen annat än att jag valde att följa magkänslan, för det var väl bara att gå runt!?

Hmn ...

Inte riktigt. Jag var typ vilse men samtidigt inte eftersom kompassen i huvudet visade vägen. För att slippa gå i cirkel korsade jag ett fält (tack att jag hade höga stövlar) och följde stigar jag inte visste fanns. Jag kom ut på ytterligare en cykelväg, den jag inte brukar ta (eftersom den går längs en större väg) och valde att fortsätta min promenad på detta sätt. Nu var jag rätt men samtidigt fel eller inte fel bara fördröjd. Min sträcka hade blivit betydligt längre (typ dubbelt så lång) och jag något blötare än jag tänkt men fram kom jag!

Livet blir roligare och intressantare med vardagsäventyr, se bara till att du har tidsmarginal!

söndag 28 juni 2020

Njutbar magi


Just nu har vi överflöd, en kort period och då passar det bra att njuta fullt ut. Vi frossar i smultron, ett av mina absoluta favoritbär.

När jag var liten så var smultron lyx och hittade jag så många så att det gick att trä ett pärlband på ett strå så var lyckan fullkomlig.


När vi fick våra egna kids och flyttade ut på landet så såg jag till att plantera smultron i rabatterna som marktäckande och vid kanten av den stora stenen så att våra barn skulle ha möjlighet att få äta så många smultron de önskade. Varje sommarmorgon plockades det in en näve färska till frukost och det hände till och med att jag vid några tillfällen lyxade till med att göra smultronparfait.


De åtta år vi sedan bodde mitt inne i stan så kunde en kruka få bo på balkongen om vi hade tur. 

Nu kan jag/vi återigen frossa tack vare att det växer plantor lite överallt på vår tomt. Smultron för mig smakar svensk sommar. De tillsammans med blåbär är njutbar magi. 


 

lördag 27 juni 2020

Om ... den ... fanns ?!

För ett år sedan läste jag en variant av den fortbildningskurs jag nyss avslutat, då såg förutsättningarna helt annorlunda och jag fick en härlig vecka i Göteborg med Astronauten, hans roomie, trevliga kursare samt mina underbara lärare Johanna och Milla. Dagens blogginlägg är ett år gammalt, en tillbakablick från juni 2019.


En vecka kan gå fort, långsamt eller mittemellan, min har varit precis lagom. Idag är det dags att reflektera och det kan jag göra hela tågresan hem. Just nu känns det skönt att få vila i den vetskapen.

Igår avslutade jag, Astronauten och roomien "storslaget". Det köptes stenugnsbakad pizza och sen gick vi på 10 års jubileum på Pop Boutique (den vintage butik som sonen visat mig). Vi blev inbjudna tidigare i veckan då vi shoppade. Astronauten är tjenis med personalen och skrev upp sina närmaste det vill säga kompis och mamma på "listan".

En riktigt mysig tillställning. Vi serverades alkoholfri dryck alternativt om vi hellre ville öl/vin/bubbel och till det snacks. Hela sortimentet såldes 15% billigare. Stämning var trevlig och musiken bra.

Sist hade jag provat en klänning som jag senare valde bort när "jeans hängsel shorten" passade perfekt. Igår beslöt jag att köpa klänningen om den fanns kvar. Det gjorde den inte, de andra storlekarna men inte den minsta. Så kan det vara. Jag provade andra plagg som satt snyggt men visste att jag inte skulle tillåta mig att shoppa något annat, det var klänningen eller ingenting alls.

Återvände med jämna mellanrum till snurran men möttes varje gång av samma budskap, min storlek måste ha blivit såld. Hittade en annan modell i en havsgrön ton som jag blev kär i. Samma pris. Som gjord för min kropp MEN magkänslan låg på handbromsen.

"Du har inte råd!!!"


Som yogalärare tjänar jag typ 0 kr. Min inkomst är ingen som jag i stunden kan försörja mig på, så är det och därför hade jag svårt att unna mig en klänning hur mycket det än stod Mia på den. Dock var det svårt att förmå sig att hänga tillbaka den. Visste att det var min plan samtidigt som det liksom inte gick.

Av någon anledning hamnade jag vid det ställ där den första klänningen hängt i tisdags. Vet inte varför jag bläddrade en sista gång? Plötsligt var den bara där! Någon måste ha burit på den och sedan ångrat sig.

Hur skulle jag göra nu? Klänningarna kostade lika mycket. Jag hade valt att rata den havsgröna trots att den verkligen är en "Mia klänning", en vardagsvariant som jag skulle kunna bära ofta. Den första är inte riktigt lika lättburen året om. Hmn ...

Samtidigt så hade min tanke varit att OM den första klänningen hängde kvar så skulle jag köpa den, då var det meningen att DEN skulle bli min och nu FANNS den. Alltså följde jag min plan och den första klänningen får följa med mig hem.



Så här ett år senare kan jag berätta att den havsgröna klänningen jag valde bort i Pop Boutique hamnade hos mig trots allt, Ungefär ett halvår senare när det delades ut julklappar så hittade jag den i en av mina gåvor. Astronauten mindes och köpte den till mig <3 

fredag 26 juni 2020

Dags att låta pusselbitarna falla på plats


En avslutad fortbildningsvecka online men (IRL) långtifrån "klar" för mig, snarare precis påbörjad.

Jag har så mycket jag kan lära mig, sånt som antagligen aldrig blir riktigt klart. Så mycket att smälta, reflektera över, vända ut och in på samt grotta ner mig i. Denna sommar ska jag ägna mig åt det vi startat upp och låta de pusselbitar som vill falla på plats.


Känns konstigt att vakna och veta att den egna praktiken är min. Ingen ledd 90 minuters klass och inget mysigt häng efteråt. Det är okey samtidigt som jag kommer att sakna de kollegor jag mött under veckan.

Äntligen kan jag hänga med familjen, är helt ledig denna helg och det känns lyxigt. Bada, spela 500 med Lejonkungen, träffa kompis och fixa i trädgården. Njuta av sommaren och den värme som jag mest hållit mig borta ifrån under veckan.

Önskar dig en riktigt härlig lördag!

torsdag 25 juni 2020

Ett hjärta fyllt av lycka


Alltså HUR lycklig är det möjligt att bli av barn?

Konstaterar att varje gång jag får leda en barn- eller sagoyogaklass så blir hela min kropp spralligt glad. Bara så där!

Mötet med barnen ger mig enorm energi. En annan faktor är att i dessa klasser så får jag vara helt autentisk, mig själv fullt ut. Använda min lekfullhet, nyfikenheten som driver mig och lusten att utforska och upptäcka. Jag samspelar med barnen och vi skapar tillsammans även om det är jag som leder.


Det finns så mycket positiv kraft i de små personerna jag möter, så mycket frågor och lika många svar. De bubblar av tankar om hur och varför samt ger sig hän åt våra "resor i fantasins värld".

Så HUR lycklig är jag som får arbeta med detta?!?
Svar: hur lycklig som helst!!!