söndag 22 december 2019

Förbereder utloggning


Dan före dan ...
I morgon är det julafton oavsett om det är vitt eller grönbrunt ute ... men det är som sagt i morgon, idag är det fortfarande dan före dan.

Skinkan ska griljeras, granen kläs och de sista julklapparna slås in, precis så som vi alltid gör den 23e december. Och om jag får lust fixar jag lite mer julgodis?


Tror min kropp drabbats av mild julstress, inte för att jag känner mig stressad men när huvudvärk checkar in och kroppen inte har samma energi så förstår jag att något är annorlunda. Min mage är dessutom påverkad då den har varit i obalans sedan i fredags.

Jag bockar av på min "to do lista", punkt för punkt. Ingen kravfylld stress men färre pauser och mindre återhämtningstid än jag vant mig vid. Tror detta är orsaken, mindre egentid att chilla.

Men snart så! Ikväll infinner sig friden på riktigt och då ska vi besluta VEM av oss fyra som ska klä ut oss till tomte och besöka grannen efter Kalle Anka. Kanske blir det jag? Kanske erbjuder sig någon av männen i huset? Vi får se

Önskar dig en riktigt God Jul!!!



PS. Nu loggar jag ut. Vi hörs om några dagar. DS

lördag 21 december 2019

Let it snow, let it snow, let it snow!!!


Så äntligen är familjen återsamlad! Vilken lycka ❤

Men precis som det ofta är när kidsen är på väg hem så händer något. Igår var det en olycka som försenade tåget från Göteborg ordentligt och därefter indraget tåg från Stockholm ... blev därför som talesättet säger "den som väntar på något gott".


Julgranen är inköpt och köttbullarna handrullade men det riktiga julstämningen har inte infunnit sig. Kanske för att det är grönt ute? Regnet hänger i luften och det är mörkt, typ bäcksvart. Hörde en liknelse som beskriver vårt väder tydligt: "det är som att leva inuti ett kylskåp där lampan är trasig".

Funderar på att dra ner alla rullgardiner, spela julmusik, tända ljus och på så sätt se om julkänslan kryper fram!?

Över jul tar jag ledigt från bloggandet. Gör ett inlägg i morgon också sen checkar jag ut, låter de sociala medierna vila.


fredag 20 december 2019

En spion mitt ibland oss


Helt allvarligt, jag gillar vår nya rutin, att gymma med Lejonkungen. Varannan dag har vi kommit iväg. Startar med rodd (banorna bredvid varandra) följer upp med någon variant av styrka (på olika håll), varvar ner med att gå snabbt på löpbandet (bredvid varandra) och slutligen avrundar vi med att  stretcha tillsammans.

I ärlighetens namn så har jag varit totalt omotiverad varje gång vi gått hemifrån och knappt vetat hur jag velat lägga upp min träning. Men på plats piggnar jag till och efteråt infinner sig en tillfredställelse som är skön.

Visst, jag går främst till gymmet för att supporta sonen men inser att detta verkligen är en Win Win situation för oss båda. Vi gör något annorlunda ihop, något jämställt där ingen har åsikter om den andres träningsupplägg.


Jag får pulshöjande helkropps flås när jag ror, vilket jag gillar. Min egen träning blir dessutom mer heltäckande samt all around. Lejonkungen å sin sida får en träningskompis, vilket betyder att det blir enklare för honom att komma iväg.

Hurra för oss!

Ikväll kommer Astronauten hem, då har kidsen möjlighet att gå iväg tillsammans ... eller så följer jag med, för att jag vill.

Under träningspasset igår var mannen ute på promenad. Han gick förbi gymmet och smygfotade oss, precis vid det tillfälle när vi pausade. "Öka tempot!" stod det (i ett mess till sonen) under fotot av oss.
Vi lever alltså med en spion ... haha




torsdag 19 december 2019

Tålamodsprövande arbete


Teknikens under ... eller kanske mer frustration än lycka vissa dagar?

Igår var det dags för mig att ladda upp denna veckas yoga video på Youtube. Kortfattat kan jag meddela att det INTE gick smidigt.

Vid ett par tillfällen har jag varit med om detta, ett både tålamods prövande samt planerings stjälpande inslag i min arbetsdag. Som att uppladdningen checkar in i vänteläge om jag lämnar datorn ... suck.


Inte nog med det, vårt internet svajade och min sega uppladdning inverkade på sonens "game tid" med kompisar. En något frustrerad son fick pausa sin aktivitet för att jag skulle kunna publicera filmen.

Så äntligen hamnade videon där jag önskade och Lejonkungen kunde påbörja sin spel.

Här kommer en länk till: Midnatt råder - flöde för nissar
(ifall du blir sugen på en smygande vinyasa klass


onsdag 18 december 2019

Ramla ihop i en hög ingick inte i min plan


Det här med att gymma med Lejonkungen börjar bli en tradition, vi har tränat två gånger inom loppet av tre dagar ... och det är inte jag som tjatar eller frågar.

Mina vadmuskler är dock inte att leka med. Stenhårda och ilskna, vill liksom inte mjukna. Värst är det när jag suttit stilla en stund, då bråkar de ordentligt och att gå nerför trappor irriterar dem mer än något annat.

Ställde mig därför på löpbandet för att "gå bort" spänningarna. Knallade på, i flera kilometer. I rörelse fungerar min kropp vilket får mig att glömma det onda. Blir därför lika förvånad varje gång vaden skriker.


Att springa eller gå snabbt på löpband är intressant, det är lätt att ta ut sig mer än vad huvudet förstår. Av erfarenhet har jag lärt mig så igår beslöt jag att trappa ner när väl målet var uppnått. Ramla ihop i en hög vid sidan av bandet ingick inte i min plan.

Stegade ner, stannade upp, stretchade ut vaderna och klev ner från maskinen. En underlig känsla infann sig, det var som om jag inte befann mig i min kropp, som om vi var delade. Jag rörde mig framåt för att hämta hemnycklarna i omklädningsrummet (till Lejonkungen). Kroppen bad om paus, jag lyssnade men gjorde inte som den ville förrän nycklarna låg i sonens ficka. DÅ kom huvudet ikapp kroppen (eller om det var tvärtom?). En minuts vila var allt som behövdes för att återförenas.

Gårdagens konditionsträning har antagligen satt sina spår ... jag har dock inte vågat känna efter.




tisdag 17 december 2019

Ingen jul utan pappas tomtar


När julen nalkas så kliver min pappa in i huset på ett helt annat sätt än under resten av året. Visserligen är han ständigt med mig men under december månad så blir känslan fysisk.

Alla de tomtar pappa målade, under min uppväxt och fram till sin död påminner mig. Jag har flera. Några som pappa målade direkt till mig, andra som jag ärvt efter farmor och/eller mamma.


Till jul kommer de fram och bidrar till den magiska känsla som min pappa spred kring sig denna högtid. Han var "det största barnet". Mannen som älskade överraskningar, både att ge och att få. Den ende pappan i kvarteret som byggde snöigloos till ALLA. Som skapade de största snögubbarna, fyllde huset med doften av knäck och designade annorlunda pepparkakshus.

Vår pappa hade kunnat vara tomten!

Hur som så fick jag äran att restaurera den tomte som varje år sattes upp på staketet. Den tomte som alla grannar längtade efter och som på långt håll visade var vi bodde. Att restaurera den var inte lätt, duken var skör och bar spår av fukt/mögel men på något vis lyckades jag rengöra och fylla i där oljefärgen bleknat. Idag vaktar denne tomte vår inomhus trapp.


Så finns den gamla målningen av mig och syrran när vi är små, i skogen med små djur runt ikring. Den bonad som farmor och farfar ägde och som jag och syrran senare beslöt att dela på. Idag är den min, tack vare att min godhjärtade syster lät mig få hela vårdnaden av tavlan.

Mammas tavla med två tomtar vid en lägereld, den hon tyckte var pappas sämsta ... det var hans första. Den andra tavlan han målade var till mig, den är till och med signerad pappa. Tomten i sin släde vilken dras av en ren.
Den sista av pappas tavlor (som pryder vårt hem) är något så ovanligt som en akvarell (alla andra tomtetavlor är målade i olja). Samma motiv som vi har i trappan, ett tomteansikte.

Tack älskade pappa för all magi du spred och för att du planterade julens själ i alla oss barn!


måndag 16 december 2019

Pantertanter och trötta ben


Jag gillar att träna men att gymma är inte riktigt min grej ... än.

Så kommer yngste sonen hem och säger att han behöver "komma igång", han som under sin uppväxt rörde sig konstant. Killen som växte sent och kämpade i motvind under hela högstadie och gymnasieperioden. Liten och tunn. Inga muskler att sätta emot på vare sig fotbolls eller innebandyplanen när kompisarna växte ifrån honom.


Klart jag "hakar" när Lejonkungen går iväg för att fixa månadskort på närmaste gym! Chansen att få hänga med honom (och kanske även hans storebror) under julledigheten lockar. Och vem vet kanske kan denna början få mig att välja gymmet även när kidsen åker hem till sig?

Sagt och gjort, vi knallade iväg. Satt i roddmaskinen, gick/sprang på crosstrainern, lyfte hantlar och testade några andra maskiner. Fokus: flås samt armar.

Tänkte att vi börjar enkelt, så Lejonkungen håller motivationen uppe och kommer iväg en stund varje dag. Själv ska jag följa med så ofta det är möjligt, det är min plan. Win Win för oss båda.


Gymmet var fyllt av seniorer, framför allt kvinnor. Villiga att hjälpa till då jag frågade om råd. Så coola!!! Häftigt grymma förebilder. En sådan tant ska jag bli!

Väl hemma insåg jag hur mycket jag faktiskt tagit ut mig, att gå nerför trappan till duschen var en prövning. Benen var inte stumma men de hade liksom ingen koll (efter crosstrainern).
Fick fokusera på hur jag satte ner fötterna haha.

Känner mig saligt lycklig över att få hänga med sonen och att vi gör detta tillsammans. Mor-son tid. Troligtvis kommer träningsvärken på beställning, för mig i armarna efter alla hantlar. Det lär visa sig.



söndag 15 december 2019

När jag "typ" bjöd på smörgåstårta?!?


Emellanåt blir det inte som planerat. Vad gör du då? Låtsas som att det här "är precis som jag/vi tänkt"? Eller gör du på ett annat sätt?

Igår ägnade jag förmiddagen åt att fixa smörgåstårta samt annat som vi ville bjuda på när brorsan med flera skulle dyka upp och eftersom jag skulle arbeta så inväntades fikagästerna tidigt, kl 12.

När Lejonkungen steg upp och frågade om mat, svarade mannen att jag "typ" gjort en smörgåstårta?!?
Vad då "typ"???

Hur som så kom gästerna, vilka gav "skaffningen" tummen upp. Mysiga timmar vid bordet innan det oförutsedda inträffade. Dörrklockan ringde och mannen (som redan var trött av social samvaro) öppnade ytterdörren. Där stod nästa advents gäster ... en vecka för tidigt!

Oops ...


En halvtimme innan jag skulle behöva åka för att arbeta. Vad gjorde vi? Låtsas självklart som det regnar och bjöd in sällskapet. När sedan 45 minuter gått så hade jag inget alternativ utan var tvungen att meddela att jag behövde åka. Brorsan som visste tackade för sig och åkte hemåt i samma vända.


Flera timmar senare (när jag kom hem så) fick jag reda på att "nästa veckas adventsgäster" stannat en bra stund. Trevligt, absolut men för en man som sakta återhämtar sig från sin utmattning så blev det lite för mycket av det goda. Ingen hustru att bolla över till ... hon drog för arbete. Ingen möjlighet att dra sig undan för att vila ... kort sammanfattning från mig: grymt bra jobbat av min älskling! (Även om priset han fick betala efteråt var högre än vi önskat).

Måndag är visserligen en arbetsdag men just denna går i vilans tecken



lördag 14 december 2019

Svaret var självklart

Det kan finnas stunder då någon eller några tvivlar på min/din förmåga och om/när det sker har jag/du två val.
1. Visa att jag/du har vad som krävs
2. Tacka för mig/dig och gå vidare.

Oftast väljer jag alternativ ett och ger uppgiften/målet en ny chans. Kämpar på, målmedvetet vilket brukar ge resultat.

Igår var en dag då (min upplevelse var att) jag ifrågasattes, inte en gång utan ett par. Konstruktiv kritik är bra och något jag alltid lyssnar in men gårdagskänslan handlade om något annat, om otillräcklighet.


Svaret till mig själv kom inifrån och var självklart: gå vidare, säg tack och hej.
Även om det svider så svarade både mage och hjärta att det är vad jag bör göra.

Finns inget att kämpa för, inte om tvivlet är större än tilliten. När/om andra tänker att jag är otillräcklig samtidigt som min egen känsla säger att jag ÄR tillräcklig, då är vi i obalans.

Så mitt i myset (under min lediga dag) med man och Lejonkung gjorde jag mitt val, sa tack och hej.


Puss & kram




fredag 13 december 2019

Skav som fräser


Status denna lördagmorgon: Lejonkungen sover i sin säng och jag har skavsår på mina hälsar.

Som du säkert räknat ut så fick vi hem den yngre sonen igår, sent. Efter att ha firat en glad 50åring så fick jag sätta mig i bilen och köra till Arlanda. Egentligen gillar jag inte att köra i mörkret (när klockan är mycket och snön är bortsmält), främst för att jag hinner bli trött. Stiga upp i ottan är enklare ... för mig.


Vad gäller skavsåren så är de förvärvade (långa promenader). Regnstövlar som glappar är inte att rekommendera! Nu sitter skavet på hälarna och fräser åt mig så fort jag tvingar in fötterna i ett par kängor. Har inga sår, huden är hel men något sladdrig ... fast känslan är typ densamma. Så denna helg kan jag stryka träning som innefattar skor på fötterna.

Vad som händer idag är i skrivande stund oklart. En blank sida, ett tomt ark, en dag att göra vad vi känner för. Antagligen fyller vi den med julförberedelser, typ bak och annat fix. Vi får se? Vad jag vet är att mina hälar ska få vila och läka sig.





torsdag 12 december 2019

Saffran, glögg och pepparkakor


Lucia ...
och halvvägs till jul.
För mig både tradition och mys


Saffransbröd i form av lussekatter och så pepparkakor.
Hemma hos oss har vi faktiskt en pepparkaksform som ser ut som en lussekatt,
ett minne från mannens mamma.
Har aldrig sett en liknande form någonstans,
kanske ärvde vi något ovanligt och unikt?
Så därför blir det inte en riktig jul utan farmors lussekattspepparkakor.


Lucia ...
I år låter vi Luciadräkt, stjärngossestrut och tomtekostym ligga kvar i kistan,
istället nöjer vi oss med det lilla tåg av små figurer som står på en hylla i vårt kök.
De sjunger inte men är fina att titta på.

Önskar dig en stämningsfull och fin fredag!




onsdag 11 december 2019

När inte ens Karlssons Klister är ett alternativ


Så här i julstökstider så kan jag tipsa om en annorlunda variant av pepparkaksbygge. Om du har knappt om tid, tycker att det är svårt att grädda de enskilda delarna så det får samma färg samt den storlek de bör ha för att passa ihop (som pusselbitar) så finns ett knep.

Min syster hade hittat en burk med färdiggräddade delar till minihus. Burken står bland andra pepparkaksburkar. Delarna kan självklart ätas som vanliga kakor men tanken är montering.
(Finns t o m hål i båda takdelarna ifall du vill hänga upp huset i granen alternativt i fönstret.)
I samma hylla brukar kristyr finnas samt eventuellt nonstop och andra dekorerings alternativ.

Själv avskyr jag att montera med bränt socker då det är lätt att bränna sig, det är vid dessa tillfällen både svordomar och frustration knackar på och jag lovar att jag ALDRIG mer ska konstruera denna typ av hus!


För att gå utanför mallen så har jag provat en massa andra klisteralternativ men inget är lika starkt/hållbart som bränt socker, inte ens Karlssons klister!

I år hade syrran, efter sin dotters rekommendation inhandlat "kristyrlim". Jippi! Perfekt. Eller? Inte. Det kändes som innehållet i tuben torkat sedan förra julen. Det var knappt möjligt att trycka ut snygga vita strängar (att limma ihop delarna med). Inte heller var det lätt att breda ut klistret som smör och därefter hålla ihop bitarna.

Men skam den som ger sig! Vi fick ihop 6 hus,  grunden till en pepparkaks by. Alla färgglatt dekorerat med ätbar dekor.

Frågan kvarstår, kommer jag att inhandla kristyrlim? Eller väljer jag att smälta socker? Svaret kanske avslöjas i bloggen någon annan gång?

tisdag 10 december 2019

När jag "glömt" alternativt "inte orkat" ...


Jag har skrivit det tidigare och jag erkänner det igen, att skjuta från höften är min superkraft.

Det kan visserligen gå åt vilket håll som helst när jag totalt oplanerad men motiverad inser att jag behöver hitta en lösning på ett "problem". Det kan handla om veckans Youtube video, mitt oskrivna blogginlägg eller vad vi ska äta till middag.

Med andra ord inträffar det att jag "glömt alternativt inte orkat" förbereda mig ...

Mina yogaklasser däremot är alltid planerade men denna veckas Youtube film var det inte. Tänkte att jag kör, att bitarna kommer att falla på plats ungefär som de gör när jag flödar under min egen praktik (och låter kroppen bestämma).


Skulle det bli "fel" så gör det ingenting, lösningen finns inom räckhåll, det är bara att filma om, inget är hugget i sten.

Så igår när jag insåg att jag hade tid men ingen uttalad ide' så riggade jag telefonen och tryckte på rec. Det får bli vad det blir, tänkte jag och började.

Efter att ha tittat igenom den trettio minuter långa klassen beslöt jag att den är good enough. En halvtimmes video som fick namnet Grundad balans. En skopa core, några delar höfter, stänk av rotationer och så de grundade balanserna.

Yes, där satt den! Släpps inom kort på Facebook (Mias Yoga Uppsala) och Youtube.




måndag 9 december 2019

Små kvitton värda att studera


Under min weekend tripp till norra delen av vårt avlånga land, till min hemstad så färdades jag med olika transportmedel.

Mannen skjutsade in mig till city för att släppa av mig vid flygbussen och väl på ett överfullt Arlanda  tog jag mig genom säkerhetskontrollen och vidare till gaten. Incheckning och boarding hade fixats hemma (så med enbart handbagage så förkortades mitt köande).

Vad som blev en helt ny erfarenhet för mig var att trots incheckad biljett så fick jag sitta på helt andra platser än jag bokat. Båda turerna innebar flygplansbyte. På vägen upp fick ingen av oss information om detta och det lilla kvitto som ploppade ut ur boardingmaskinen brydde jag mig inte speciellt mycket om, det hamnade i min ficka. På planet så meddelade en man att jag satt på hans plats???


Jag hade 10 D ... det hade han också. Kollade på papperslappen som mycket riktigt bekräftade att mannen hade rätt. Lämnade därför stolen och intog min nya sits. Samma sak inträffade på hemresan men då hade personalen godheten att informera om detta (så att boardingen skulle gå fortare). Eftersom jag reste ensam så misstänkte jag att en ny sittplats skulle ges till just mig.

Vad som däremot var helt nytt var ankomsten till Arlanda. Vårt inrikesplan parkerade på Terminal 5 (utrikes) och de som skulle vidare (inrikes) ombads ta en anslutningsbuss från landningsbanan. Själv tänkte jag att det borde vara enklast (samt snabbast) att kliva av på utrikes och gå, jag hade ju ingen väska att hämta ut. Snacka om att jag fick gå! Eller typ småspringa (då min tidsmarginal hastigt krympte) jag hade en buss att hinna med (hann precis).

Varje resa är ett äventyr i sig! Sällan blir de som jag tror, det är bara att hänga med i turerna.




söndag 8 december 2019

Måndag, hej!


Så har jag fått en riktigt julklapp ... umgås med mina systrar, deras barn, män och andra nära vänner under en härligt intensiv men ändå lugn helg.

Att hinna så mycket utan att stressa är häftigt. Få landa och bara vara. Sovmorgnar, senare kvällar och så mys, mys, mys!


Vi har hunnit med allt från pepparkakshus, glöggfest med provning och bedömning av ett tiotal inhandlade eller egengjorda sorter, sällskapsspel, innebandymatch, julmarknad, chilltid, middagar och balettföreställning.

Skratt, diskussioner men mitt i idyllen klev livet in och blandade in en dos sorg. För så är det att leva, allt är inte enbart fest. I influensatider då jag tillfälligt bott bland viruset så kämpar en för oss omtyckt person för sitt liv, det enda vi andra kan göra är att hoppas att mirakel sker och tillfrisknande är möjligt. Så mina tankar går till denna människa och alla vi som bryr oss.

Nu kickar vi igång denna vecka!



torsdag 5 december 2019

Som jag längtar!


Idag ska jag äntligen få träffa mina systrar igen!!! 💕

Mannen skjutsar mig till flygbussen och väl i norr blir jag hämtad när jag kliver av planet. I år är det min julklapp till alla där uppe, att jag kommer på besök :) Och min att jag får hänga med dem.


Så under denna helg ställer jag in bloggen. Jag checkar ut och kopplar in mig på total närvaro. Kanske lägger jag upp en bild eller två istället, kanske inte?

Jag tar ledigt. Ingen undervisning. Inget skrivande. Bara vara.

Antagligen och troligtvis kommer jag att stå kvar vid min egen yogapraktik. Kliva upp, lyssna in kroppen och göra det flöde som den önskar. Få starta morgonen i sovrummet (när de andra sover) för att sedan (när jag vaknat ordentligt) gå uppför trappan till köket och äta frukost med de andra. Nice.

Önskar dig en trevlig helg!


onsdag 4 december 2019

Jag ska göra vad jag kan för att hänga kvar


Jag går i ett rus av tacksamhet och är tacksam för tacksamhetskänslan. December bjuder på guldkorn, varje dag.

Att möta senioren Sune som kommer till yogastudion och säger att han har ont i ryggen, värk efter för mycket skidåkning och behöver ta det lugnt. Efter klassen söker han upp mig för att berätta att allt det onda försvunnit!

Att få ett spännande erbjudande att fundera över. Kanske blir det av, kanske inte?

Att hitta den där enda parkeringsplatsen som är så svår men som gör det möjligt för mig att stanna längre.


Att återvända till butiken, den jag lämnade för snart ett år sedan, för att avtacka en av de bästa chefer jag någonsin haft.

Att få möta mina tidigare kollegor, de som alltid fanns i min närhet när livet.nu var som tuffast. De som brydde sig "på riktigt" och som jag mådde sååå bra av att ha i mitt liv. Jag kommer alltid att älska dessa kvinnor! Att ha fått äran och förmånen att lära känna dem, hänga, dela motgångar och uppförsbackar tillsammans. Aldrig skitsnack eller baktal. Alltid ett öppet och välkommet klimat. Få arbetsplatser jag varit på har erbjudit den team anda vi hade. Så för mig innebar gårdagens avtackning enbart kärlek. Sååå härligt att få krama om alla! Så mysigt att få se den nya bebin! Så välgörande att få hänga och uppdatera allas våra nulägen.

Det är en lycka att glida på tacksamhetsmolnet och jag ska göra vad jag kan för att hänga kvar.