onsdag 30 september 2015

I boxen, utanför och balanserandes på kanten


Mannen har ett, sonen två och jag inget.
Orättvist kan tyckas men för två år sen var det annorlunda, då dubbelarbetade jag, så mycket att jag sen mådde bra av att butiken helt oväntat lades ned och jag fick tänka om. Vila. Nu är jag energifylld, laddad och redo att ge mig i kast med nya utmaningar.


Idag är jag mitt emellan projekt. De uppdrag jag haft är klara. Barnboksmanusen med text och illustrationer har gått iväg med posten och hattarna har fått vila i ett par dagar. Känns tomt. Jag är som ett blankt oskrivet blad trots min energi. Funderar på vad jag ska hitta på nu?

I dagarna två har jag agerat bollplank och dörröppnare åt de låssmeder som huserat i vår bostadsrätts förening. Ett helt okey uppdrag, rätt kul faktiskt eftersom låskillarna var trevliga och jag gillar att träffa nya människor.  Dessutom tycker jag om när projekt flyter smidigt och de som är inblandade blir nöjda över resultatet. Låssmederna har lämnat föreningen och jag har gjort mitt, i alla fall för denna gång.


Nu infaller lugnet och jag återvänder till jobbsökandet. Tar en dag i sänder och funderar fortfarande på vad jag ska bli när jag väl blir stor.

Har precis haft möte med min jobbcoach eller rådgivare som hon säger att det heter. Jag gillar henne och det är alltid med ett stort leende på läpparna som jag går dit. Efter att jag berättat om allt jag gjort och vad som hänt sen sist så undrade M hur jag mår? "Bra" sa jag men fortsatte sen meningen med "...fast lite frustrerad".

För frustrationen knackar på dörren och trots att jag inte har någon tanke på att släppa in den, så är det emellanåt svårt att ignorera den.

Min jobbcoach kan läsa mig så när hon frågade förstod jag att det var lika bra att säga mer än bara bra, även om jag faktiskt mår bra.
Redan under min uppväxt talade min pappa om för mig att jag aldrig kan bli pokerspelare, har inget stoneface och ärlighet vara längst.

M skakade på huvudet och sa att hon hade god lust att svära, att rekryterare tittar på ålder och inte förmåga, att de vet inte vad de går miste om.
Ja så är det men är det något jag inte kan så är det att bli yngre, där går gränsen för mina förmågor.

Jag tänker i boxen, utanför och balanserandes på kanten. Att stanna i min bekvämlighetszon är inte nödvändigt däremot behöver jag emellanåt bollplank.


Tackar en författarvän som igår tipsade om ny skrivutmaning, jag är på! Något att sätta tänderna i under tiden som jag fortsätter att funderar över livet. Iden till texten är färdigformulerad i huvudet, nu är det bara arbetet att få ned orden och historien i ett worddokument. En månad har jag på mig, det blir bra det! Jag hinner.




tisdag 29 september 2015

Låsbyte i dagarna två...igen

Vi ska byta lås i vår bostadsrättsförening, det beslöts för över ett år sen och skulle ha varit klart före jul i fjol. Eller hur...


Yes! Snyggt och enhetligt med äldre trycken och mässing i våra hus från 1800talets slut.
Dessutom hade vårt lås till lägenhetsdörren krånglat länge. Någon liten sprint hade släppt inne i låscylindern och vi fick leka inbrottstjuvar för att ta oss in till oss själva!

En miniskruvmejsel låg i förrådet, att hämta om sprintern fallit ned så att nyckeln inte ens gick in.
Vid ett par tillfällen behövde jag ringa vår fastighetsskötare för att få hjälp, det var nämligen enbart mannen som kunde tilldelas certifikat vad gällde att få upp dörren.

Eftersom vi inte ville lämna vår dörr öppen kom vi på den lysande idén att ta förrådslåset. Bytt är bytt och kommer aldrig igen. Ett olåst förråd är bättre än en olåst lägenhetsdörr.
Så länge vill höll tyst om vår lösning så visste ingen annan, dörren såg låst ut.
Och låsen skulle ju bytas snart, bara två månader kvar till jul.

Det blir inte alltid som man tänkt sig och jag tänker inte dra alla turer här på bloggen. Vi kan endast konstatera att leveranserna försenades upprepade gånger.
Så till slut veckan innan Midsommar kom låsfirman och påbörjade arbetet men inte heller nu gick de i mål, vissa cylindrar var fel, andra saknades och ytterligare material var restnoterat.

Jag (som sitter i vår styrelse) fungerade som kontaktperson och gjorde allt för att mina grannar skulle få så mycket information som möjligt.

Koas i hönsgården.

Nu har det gått flera månader och alla är hemma igen efter sina sommarledigheter.
Låsfirman har äntligen fått sitt material och nu hoppas vi att allt går att slutföra.
Återigen är jag kontaktperson och finns på plats hemma för att arbetet ska gå så smidigt som möjligt.

Nu är min förhoppning att mina grannar som inte meddelat låsfirman att de är hemma, verkligen är hemma så att låssmeden kan göra sitt arbete.
Jag har huvudnyckel men den tänker jag enbart använda om min granne har sagt att det är okey.



Så håll tummarna att vi äntligen kan ro detta projekt iland!




måndag 28 september 2015

Inredningsprylar att älska

I somras hittade jag stolen och vägghyllan jag inte visste att jag önskade mig.

På Åbergs museum i Bålsta stod den, stolen, en vanlig, enkel vit med stålben. Över ryggstödet blickade en svartvit Modesty Blaise mot mig. Hon, den serietidnings superhjältinna jag alltid älskat.
Den stolen vill jag ha!


Inte nog med att museet äger stolen, de har också ett exemplar av den färg som vi alla undrat över, tomteverkstadens schackrutiga färg. Wow!


Vi åkte vidare och inne i en av Stockholms gallerior hittade jag vägghyllan som jag också förälskade mig i, så enkel och samtidigt så genial.


Kan väl sammanfatta det hela med att jag enbart ögonshoppade, ingenting följde med hem.
Jag får konstruera och/eller måla egna exemplar om lusten infinner sig.

Så länge pryder annat våra väggar:




 Ha en trevlig tisdag!

söndag 27 september 2015

Yoga i solnedgång


En kompis påpekade för flera månader sedan att jag borde låta en riktig fotograf plåta mig i yogapositioner, det skulle bli coola, grymma bilder.
Okey men jag känner ingen fotograf...
Jag kollar med Mark, sa min vän.
Schysst sa jag tacksamt.


Det visade sig att Mark gärna ville fota yogabilder.
Vi beställde tid och plats och jag passade på att försvåra allt genom att kvadda mitt finger.
Kan du posera? frågade Mark oroligt. Självklart, sa jag.

Som sagt, Mark hade en plan, allt vi behövde var ett "hav", en himmel och så solen.
Jag tog min kompis med mig i bilen och vi plockade upp Mark samt all fotoutrustning.



En magisk kväll, fylld av bus och lek.

Det här är en hyllning till Mark Harris och Frozentime.se.
Hans bilder talar för sig själva.
En oerhört kreativ fotograf som kan tänka utanför boxen.







Fotograf: Mark Harris
Frozentime.se

Mias Hattar likes yoga, inte sömnlösa vaknätter...


Jag har satt mig själv på laddning, vilar handen mot Tigers mage och känner energi och värme strömma från honom till mig. Vet inte vem av oss som njuter mest, eller kanske lika mycket?
Att klia och smeka Tigers mage är oerhört njutningsfullt, jag skulle kunna spinna jag med.

I natt blev sömnen mindre bra. Vår tonårsson skulle ut med sina polare och glömde på småtimmarna att meddela att han somnade hos kompis...
Inget svar när vi ringde vid halv fem, inte ens på sms. Suck...
Han tycker att han är vuxen men killen bor hemma och världen är inte enbart god.

En förälder är alltid en förälder, bara vi vet så kan vi sova lugnt.
Nu (halv tio) sover sonen tryggt nedbäddad i sin egen säng. Kom hem för en stund sen, sa Sorry... och gick och la sig igen.

Natten till igår sov jag betydligt bättre (än inatt) och länge för att vara jag. Vaknade av att de hungriga katterna klättrade på mig och kände mig utvilad...not! Förstod inte varför? Ögonen ville inte riktigt vakna och vi tog det lugnt. Åkte till IKEA och köpte nya köksstolar och sen till Bauhaus för att inhandla nytt badkar inför den kommande renoveringen. Nä, det kanske inte är att vila men när vi kom hem bjöd sonen på lunch! Rena rama lyxen.



Softade vi efter maten? Nej. Det blev jobb, mannen monterade stolar och jag avslutade barnboksbidragen till Castortävlingen (tror jag?).
Drack gott kaffe men piggnade trots det inte riktigt till.
Körde yogapass och kände hur spränghuvudvärken lurade bakom hörnet.



Idag ska jag bara vara, träffa kompis och gå långpromenad. Fika och senare laga god middag, dricka vin och somna i soffan mot mannen så att han får ny bild att lägga upp på: min_fru_ser_på _tv (Instagram). Förra veckan höll jag mig vaken så då svek jag alla fans.


Mias Hattar har planer, just nu hemliga men ändå planer. Så fort allt är genomtänkt och klart lovar jag att ingen ska behöva gå undrandes.
Nya hösthattar finns på lagret och fler ska designas. Har lite konstruktionsfunderingar att brottas med men det är en annan historia.  Problemlösning är min grej så det ordnar sig.

Några smakprov från höstens hattar:




Ha en riktigt skön söndag!



Intresserad av att kolla in Mias Hattar, kolla Instagram (samma namn)
eller http://sv-se.facebook.com/Mias Hattar 

Lördagens lunch: baconburgare med ost och ägg, riktigt gott.


fredag 25 september 2015

Jag ska bli äventyrare när jag blir stor!



Lära mig surfa, dyka, klättra och åka till Indien på yogaretreat.
I mina tankar är allt möjligt och ibland får jag nypa mig i handen och tala om för mig själv att jag inte är tjugo år längre, i sinnet ja men inte kroppsligt.

Kanske ska jag skaffa den där lilla, lilla tauteringen, en nyckelpiga på ena skinkan och pierca naveln som jag funderat på i massor av år!?

Mannen skulle påstå att jag hamnat i någon form av ålderskris och undra varför?
För att jag kan, för att det är kul.
Men skämt åsido så är det inte lika coolt med tatueringar längre, alla har. Och en ring i naveln gör ingen större skillnad. Jag är nöjd som jag är.


Däremot lockar extremsporter. Jag har alltid  blickat beundrande på de som vågat.
När jag var i mina söners åldrar funderade jag allvarligt på att hoppa fallskärm och lära mig flyga men kom aldrig så långt, hittade ingen som ville hoppa med mig.
Tror klättring hade passat mig också men det kom annat emellan.


När vi var på Maldiverna i somras så hamnade vi mitt bland en massa surfande australiensare. Vi åt på samma restaurang och softade på samma bar. Den äldre sonen som bott ett år downunder och ägt en surfingbräda blev smått frustrerad. Han saknade vågorna och kicken. Inte blev det lättare för honom när både surfare och personal konstant antog att han tillhörde surfarna.


Jag och sonen har samma relaxa stil och look.
"Hur var vågorna i morse?" fick sonen höra. Till slut stod han inte ut och kollade vad det skulle kosta att hyra en bräda, bara för en dag? Säger bara ockerpriser...

Jag uppmanade honom att dyka istället men det sket sig också eftersom det enda han skulle hinna med var ett endagssdyk och det vore att kasta pengarna i havet upplyste dykinstruktören. "Har du dykt i barriärrevet i Australien så vill du inte dyka just här... Du är redo för nästa steg och det kräver flera dagar"

Så jag och sonen fick nöja oss med att vara lookalike och beundrande kolla in alla som trixade i vågorna, snacka med dem och drömma oss bort.

Jag snorklade, flera gånger om dagen. Dykning med tuber på Aruba var inte min grej men att snorkla på Chaaya Island Donveli var. En ny magisk värld öppnade sig. Tyst, ljudlöst gled jag genom vattnet. Jag var en gäst i en annan dimension. Se men inte röra, bara tyst glida över och sen vidare. Första gången jag gled över en rocka som låg nedgrävd i korallsanden stannade nästan hjärtat. Jag tog ett nytt andetag och såg rockan simma iväg under mig.
Nästa gång vågade jag titta mer noggrant och rockan lät sig inte störas, den låg kvar.


Utanför vår watervilla (på pålar i vattnet) simmade små revhajar och svarta rockor med vita fläckar på ryggen, dessa tog sig inte in till stranden så vi fick studera dem från vår altan eller genom vårt stora panoramafönster.

Paradisöar är min grej, jag blir förälskad och vill tillbaka. Hela jag blir lugn och harmonisk. Att leva i nuet blir enkelt. Jag hör hemma i orörd natur. Känslan att vara ett med och att få utforska är magiskt.
Fjäll och alper går också bra men då krävs lite mer kläder.


torsdag 24 september 2015

Att vara eller inte vara...på Bokmässan?

Vad är väl en bok på en mässa?
Den kan ju vara urtråkig, dåligt skriven...eller alldeles, alldeles underbar!

I förrgår åkte mina vänner till Göteborg, i alla fall de flesta av mina författarvänner. Känns konstigt att vara hemma, speciellt med tanke på att jag nyligen publicerats.


Fast det är ju inte min bok, tänker jag. Det är Ariton Förlags bok och vi är många som delar på kakan. Jag är debutanten som ödmjukt kollar in de erfarna novellisterna. För mig är det en ära att få lyssna in och lära mig nytt. En spännande värld med nya dörrar som öppnats åt mig.

Min älskade lekkamrat Tant Skateboard messade mig när hon satt på tåget, skrev att hon saknade mig. Jag saknar henne och de andra i vår barnboksgrupp Skrivdriv. De kommer att ha intensiva dagar men jag hoppas att de hinner skratta mycket, få massor av inspiration, nya kontakter och umgås med varandra.



Önskar att jag sagt ja tidigare.
Jag sa nej.

Nu är det som det är och det är okey. Jag är lovad ständig uppdatering och massor av bilder.
Under tiden hemma så redigerar jag barnboksmanusen jag ska skicka iväg till Castor tävlingen.
Knapptrycket är nära nu, behöver bara någon sista genomläsning och justering.

onsdag 23 september 2015

Kvitto på villovägar och dyk som aldrig blev av


Dagen D och dykkurs med yngste sonen.
Jag stiger upp tidigt och springer barfota längs den kritvita korallsanden. Tänker att idag ska jag ägna hela förmiddagen åt att visualisera mitt dyk. Allt kommer att gå bra och känslan i kroppen att vara underbart härlig! Jag ska vidga mina vyer och lämna min trygghetszon, det blir ett minne för livet.


Laddar batteriet vid poolen och fokuserar på positiva tankar när sonen kommer med sin plånbok.
Dykkvittot är borta? Vår biljett till havet...
Ta det lugnt, tänker jag och säger att jag INTE städat bort kvittot. Sonen återvänder till lägenheten för att vända uppochner och ut och in på den under tiden som jag plockar upp fokuseringen vid poolkanten igen. Övrig familj jagar kvitto och efter en del turer visar det sig att vår dykbiljett legat i fönstret hela tiden.


Vi blir hämtade med bil och körda till platsen för kursen. Ytterligare ett par ifrån Miami sammanstrålar med oss. Så stöter vi på problem, sonen har diabetes och plötsligt så tycker tjejen i receptionen där vi fyller i hälsodeklaration att läkarintyg behövs. Jag förklarar att jag är förälder och att det är lugnt. Tjejen hänvisar till regler. Då dyker instruktören Steve upp. Vi hälsar och jag förklarar läget. Inga problem svara han och dunkar sonen i ryggen. "Stryk uppgiften om att du har diabetes så är allt okey!"

Efter teori och litet prov är det dags för bassänglektion. Vi får prova ut våtväst, snorkel, simfötter och tuber. Som om det inte vore nog monteras vikter fast runt midjorna. Steve säger att nu kommer dagens träningspass, promenaden till bassängen. Han har rätt. Jag har halva min kroppsvikt på ryggen och tyngden känns ned i ljumskarna.  Klumpiga vankar vi genom badande gäster till det stora hotellkomplexets barnpool.

Allt är spännande och jag är fokuserad, ner i poolen och lektionen startar. Upptäcker direkt att jag är sämst, inte alls så cool som jag trott och även om jag klarar av alla moment så får jag göra om vissa. De andra tre är lika snabba som Steve. En gnagande känsla biter sig fast men jag sopar bort den. Så ska vi fylla vårt cyklop  med vatten, luta huvudet bakåt och typ fnysa ut luften genom näsan så att vi tömmer cyklopet på vatten. Jag får inte till det.

Instruktionen är tydlig och jag förstår. Ovanför vattenytan är det inga problem men med andningsreglaget i munnen händer något? Jag provar om och om igen. Steve visar och jag provar. Sonen frågar om han kan få instruera mig på svenska? Men hallå, jag fattar!

Steve känner sig dålig, både han och sonen vill väntar in mig. Öva mer, om och om igen. Jag tröstar dem och säger att det är lugnt. Kanske är detta min kropps sätt att visa att jag inte är redo för dyk i havet? Jag har inte full tillit till tuben.
Mitt förnuft säger till mig att jag kan bli en säkerhetsrisk för de övriga om jag dyker och får in vatten i mitt cyklop. Så det enda rätta är att meddela att de får dyka utan mig.

Steve känner sig ännu sämre som instruktör och jag får än en gång klappa honom på axeln. "Det är lugnt. Jag följer gärna med ut i båten och väntar på er där" säger jag. "Är du säker på det? Det kommer att gunga en hel del. Du kan bli sjösjuk" säger Steve. "Japp", svarar jag "inga problem. Jag är van vid båtar"


Vi åker iväg i en liten gummibåt med stor motor. Vattnet sköljer över oss då vi studsar fram över vågorna. Ruff sea. Kanske jag borde stannat kvar? Nej...andas. Klart jag fixar det här.

Vi ankrar och de andra gör sig klara. Steve lämnar över en kommunikationsradio ifall jag behöver ropa på hjälp? Skulle inte tro det.

När de andra dyker blir jag ensam med solen, vågorna och båten. Jag lägger mig ned på durken för att parera duscharna på bästa sätt. Vinden är stark, båten liten och vågorna stora. Tänker att om jag ska gråta så är det lika bra att jag gör det nu men det kommer inga tårar. Känner mig som en looser men tänker sen att jag trots allt lyckats med det mesta. Bara det nedrans andningsreglaget! Jag som sett mig dyka och älskat det, nu verkar dykning inte alls vara min grej...

Efter 40 minuter kommer de andra upp till ytan. De har simmat runt en ubåt från andra världskriget och sett massor av fiskar. Höjdpunkten var när de såg jättesköldpaddan, vilken är oerhört skygg och sällan visar sig. Med andra ord ett mycket lyckat dyk. Sonen är salig och jag är lycklig med honom.

Jag är i alla fall cool när det gäller mitt så kallade misslyckande tänker jag och känner mig stark.
Så möter jag mannen som undrar hur vi haft det?

Då kommer tårarna, de sprutar som en fontän (precis som på Kalle Anka när han är arg), frågar inte ens om lov och jag fattar ingenting. Snacka om urladdning. Mannen öppnar sin famn och nu är det jag som blir tröstad, det känns skönt.


Ny dag, nya möjligheter
Ta tillvara på nuet






tisdag 22 september 2015

Barfotalöpning, fallskärmshoppning och tuber

Idag drömmer jag mig bort och minns familjens resa till Aruba för två år sen.
En paradis ö som jag skulle kunna återvända till igen och igen. Visste inte då att det är där Yoga girl lever, idag hade jag troligtvis sökt upp henne. Vore coolt att köra yoga på paddelboard i karibien.


Under mellanlandningen på Schiphol (Amsterdam) startar familjen upp sina Iphones. Jag loggar också in på min mobil eller det gör jag inte för plötsligt har jag blivit osäker på min pinkod. Jag knappar in siffrorna en gång, två gånger och sen precis när jag ska slå dessa den tredje gången så stoppar mannen mig. "Är du säker på att du slår rätt kod? Vänta lite och tänk"  Jag är totalt blank, nollställd.

Gör jag som han säger? Nej. Slår siffrorna igen och får ännu ett felmeddelande följt av en uppmaning: slå pukkod. Va!?? Om jag inte minns pinkoden hur ska jag då kunna min pukkod? Problemet är att jag dessutom fått minnesförlust och inte ens kommer ihåg min googleadress.  Min gullige man gör upprepade försök att hitta lösningar men telefonen är låst. Död skull vi också kunna säga. Resultat: ingen mobil på fjorton dagar.


Resten av resan flöt smärtfritt. När vi klev av planet på Arubas lilla flygplats möttes vi av den harmoniska atmosfär som kännetecknar ön. Calypsomusik, leende människor och registreringsskyltar med texten A happy island.


Vi hade bokat lägenhet på Amsterdam Manor och 50 meter från lägenhetsdörren bredde det turkosa havet ut sig. En vit korallsandstrand att löpa barfota i tidigt på morgonen och varma vågor att kasta sig ut i under dagen.  Som pricken över i:et växte ett klätterträd mitt i sanden.



Vind, sol, vågor och regnstänk, det sista visade sig vara regnskurar (kändes mer som om grannen oavsiktligt råkat rikta vattenslangen åt fel håll i 30 sekunder ).
På Aruba är vädret stabilt, lika hela året, ca 30 grader i luften och lika varmt i vattnet. Ljuvligt!!!


Våra grabbar hade hemifrån bokat in fallskärmshoppning på sitt schema.
Drömmen blev en succé, vilken förevigades både med film och fotografier.
Trots det ville lillebror mer. Han är den rastlösa typen precis som sin far.

"Mamma, dyk med mig!"
"Nä...fråga brorsan."
"Han vill inte gå introduktionskurs igen, han har redan gjort det. Kom igen nu!"

Sonen tjatade och tjatade och jag försökte säga nej. Var inte alls sugen, trots att jag älskar vatten så lockar inte dykning som det borde. Jag har problem med att hålla andan, litar dessutom inte på apparater och får lätt panikkänsla.

Men vad gör man inte för sina barn?

Jag upptäckte att en instruktör bjöd in till en "prova på dykartuber" stund i hotellets pool och frågade glatt familjen om vi skulle joina? De stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok.
"Nä, nä...gå dit och lek med de andra barnen själv du" fick jag till svar.
"Men, det är ju ett bra tillfälle att prova andas i tub."
Ingen ville hänga på. Alla blev plötsligt väldigt upptagna så jag bokade in mig själv.


Sagt och gjort, jag promenerade nyfiket iväg till poolen och väntade och väntade. Vid bassängkanten står två tuber men ingen instruktör så långt ögat kunde se.
Familjen kom och gick i omgångar för att se hur pinsam jag kunde tänkas vara?

När jag till slut var på väg att kasta in handduken så såg jag en man resa sig helt nära mig. Med ett papper i handen börjar han gå bort ifrån bassängen. Det är han! tänkte jag. Reste mig snabbt och sprang efter för att stoppa honom. Instruktören återvände och jag fick kränga på mig en tubväst som var alldeles för stor.

Inför övriga poolgästers beskådan och de uppe i baren fick jag en privatlektion. Basic, basic. Dykinstruktören stod vid poolkanten (han var aldrig i vattnet), gav instruktioner och jag fick godkänt.

Stolt som ett litet barn skuttade jag hem till vår lägenhet och sa till yngste sonen: "Vi kör!" "Yes!" fick jag till svar. Familjen klappade mig på axeln och flinade: "Vad roligt att du hade kul!"

Hur det gick på vår introduktionsdyk får du veta i morgon.


Fortsättning följer...

måndag 21 september 2015

With a little help from my friends?

Förstår inte varför jag hamnar i tidsbrist? Trodde jag hade koll på deadlinen men icke, har haft för mycket tid så nu är jag nästan i tidsnöd men bara nästan. Om jag tar mig i kragen och sparkar mig själv i baken så fixar jag uppgiften, klart jag gör!


Ett barnboksmanus ska skickas in till Alfabeta förlags Castorpris. Bara att kavla upp ärmarna och köra, manus och illustrationen är redan färdiga så jag kan i stort sett enbart trycka på "skickaknappen" om inte...

Jag har ett annat manus också vilket jag skulle kunna omarbeta, snygga till illustrationerna, komplettera lite, arbeta i Illustrator och InDesigna på datorn och sen skicka iväg.


Vilket verkar lättast? Alternativ 1. Jag vet men jag tänker så här: jag skickar in båda! Vet inte om jag får men det skiter jag i. Båda är bra och varför skulle jag enbart skicka in det ena? Jag testar.


Plötsligt blir tiden knapp, jag planerade aldrig för alternativ 2 men det jag inte har i huvudet får jag ha i händerna. Dessutom vet jag att mina båda hjälpredor kommer att hålla koll på både mig, textmanus och illustrationer, på gott och ont.


Wish me luck!


Här är länken ifall du också har ett barnboksmanus som du vill tävla med: 
http://www.alfabeta.se/castorpriset.html


PS. De enkla teckningarna har ingenting med de manus som jag har för avsikt att skicka in. DS