måndag 31 augusti 2020

När lust och känsla inte räcker

För en vecka sedan fick jag gå hem ifrån den tänkta träningen på grund av att alla platser var tagna. Igår morse mindes jag plötsligt att det kanske vore bäst att vara smart och boka en plats på kvällens träning.

För sent, alla platser är upptagna och jag har fått nummer 28 (!) ... i reservkön.

Frågan är om det över huvudtaget är värt att gå dit? Skulle fler än hälften plötsligt komma på att de inte vill, kan eller orkar träna? Knappast Hoppet sägs visserligen vara det sista som överger människan. Hmn ... vet inte om jag "tror" tillräckligt mycket i just denna fråga.

Det här systemet passar inte alls mig, att boka långt i förväg. Hur ska jag veta om jag hinner? Om jag kan? Framför allt i dessa dagar när jag rör mig från punkt A till punkt B med liten tidsmarginal. 

Tja regler är regler och till för att följas för allas bästa. Jag får ta mitt pick och pack och gå dit för att antagligen vara tvungen att vända i dörren ... för att jag inte bokat min plats i god tid.




söndag 30 augusti 2020

Det sitter i huvudet

Det finns olika typer av utmaningar. Det som får dig att hamna utanför bekvämlighetszonen är kanske inte alls samma saker eller situationer som jag upplever pulshöjande. Rätt coolt. Fördelen med detta är att vi kan hjälpa och stötta varandra för att just våga.  

En av mina läxor och uppgifter denna veckan är att skriva ihop en klassplan för den aerialkurs som startar senare i september. Ett möte är bokat för handledning och genomgång av mitt material. Detta varken stressar eller triggar mig, däremot kräves engagemang, egentid i gungan och planering.

Vad som är min utmaning är att allt ska göras på engelska. Jag har inga problem att gå på klasser som hålls på detta språk, anledningen är istället att jag inte hittar orden lika snabbt och lätt som på mitt modersmål.

Självklart handlar mycket om rutin och vana, egentligen 99% så det är bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång. Och faktiskt upptäckte jag att det är lättare än vad jag inbillat mig!

Min kollega ser inte engelska språket som hinder, hon är istället mer nojig över själva sekvenseringen, hur hon ska sätta ihop klassen så att en helhet bildas av många olika pusselbitar.

För oss båda är det guld värt att få handledning av vår gruppledare, chans till diskussion och schysst konstruktiv kritik. Jag känner mig helt trygg och vet att vi alla i slutänden kommer att göra ett grymt bra arbete. Tillsammans är bättre än ensam, åtminstone i detta fall.



lördag 29 augusti 2020

"Hej! Jag är tillbaka", sa kreativiteten


I regnet har jag hittat tillbaka till skrivandet, plockat upp ett manus som är påbörjat men inte avslutat för att kanske komma i mål?

Kanske? Jag får se vad som händer. Det viktiga är att kreativiteten knackar på och ber om utrymme. Den bubblar och säger att den vill skapa hattar, starta nya projekt och låta fantasin föda nya berättelser.


Regnet ger mig ro att stanna upp och att stanna inne. Landa i soffan eller vid skrivbordet. Brainstorma. Alla trådar kommer inte att bli något men kanske en? Det visar sig.

Vore härligt att designa en ny hatt, det var så länge sedan men kanske inte idag. Min magkänsla säger vänta, den vill skriva och då får det bli så.



fredag 28 augusti 2020

När rosorna anfaller


På mina och mannens händer syns sår, några efter mindre eller större stickor andra mer liknar klösmärken.

Att gallra ur och klippa ner är inget vi gör oskadda. Vi blir bokstavligt talat överfallna av den enorma rosen som vakar över vinbärsbuskarna. Den otämjda härskarinnan som kväver allt i sin väg så hon själv kan växa sig ännu vildare och större.

Spegel, spegel på väggen där ... säg vem som vackrast i landet är?

Lite känns det som att brottas med Snövits styvmoder den onda drottningen vilken inte tål att någon annan får minsta uppmärksamhet eller bekräftelse. 


Visst är hon vacker, ståtlig och magnifik, på sitt sätt, rosen MEN i min värld så är alla värda lika mycket och ingen får trampa på någon annan! 

Rosen får leva men behöver backa, lämna utrymme och plats för de som nästan kvävts och kastat in handduken. Hemma hos oss arbetar vi för jämlikhet vilket just nu betyder allians med sågar, sekatörer och toppsax/trädsekatör för att hjälpa de svagare att hjälpa sig själva.

Men ostraffat ... nej. Taggarna greppar tag i oss, i kläderna, håret och händerna. Rispar och biter. Lämnar taggar i gåva och skrattar skadeglatt när vi fastnar. Men skam den som ger sig, vi ger inte upp!



torsdag 27 augusti 2020

Augustirapport


Efter min sista rapport så har jag sluppit tvätta kissiga sängkläder och undertecknad får sova hela natten. På morgonsidan (sällan före kl 06) så hoppar Audrey upp i sängen för att kolla om jag är vaken. Ofta vaknar jag av ett försiktigt nosande i ansiktet. Vid andra tillfällen kan jag vakna och märka att Stanley ligger någonstans i närheten och väntar ... han väcker inte, det är Audreys uppgift.

I like it!


Tror lilla damen lärt sig ett och annat vad gäller vår säng. Attackbuffandet med tassen där klorna "touchar" huden förekommer inte längre och busandet med mina fötter har upphört. Det syns att Audrey är leksugen men hon verkar förstå de regler som satts upp och är noga med att följa dessa.

Om vi får klappa henne ännu? Svar NEJ. Som jag skrev sist så får hon närma sig oss men inte tvärtom. Att äta ur vår hand är inga problem, det har det aldrig varit. Då är hungern och nyfikenheten större än rädslan för handen.


När vi möts (på morgonen, efter de sovit eller om vi varit borta) så får de nosa på vår ena hand, det är den hälsning som fungerar. En öppen hand sträcks fram, de närmar sig, nosar och så har vi morsat. Klart.

Ett steg i taget, en dag i sänder.





onsdag 26 augusti 2020

Oops, jag gjorde det igen ...


Så har den checkat in, inte ofta men när den knackar på så gör den det ordentligt. Träningsvärk. Förstår att den kommer efter vår aerialträning i tisdags då en hel del styrka testades bland annat i överarmarna. 

"Sträck ut", säger kroppen och jag gör som den säger men när muskler som tidigare varit mer inaktiva verkligen fått arbeta så är det enbart att gilla läget.

Att på nytt hänga uppochner innebär dessutom en del yrsel och illamående. Kroppen är ovan och behöver små doser som start. En ytterst viktig notis  att komma ihåg när jag ska börja undervisa! 

Jag som tidigare (utan problem) kunnat vända på perspektiven och låta huvudet vara den lägsta punkten vet att pauser är ett måste och ändå sekvenserade jag så att vi alla tre i rummet blev yra .., inte bra.

Tänkte att vi är lärare och ville väl för mycket? Igen ...  Denna generalrepetition var därför oerhört nyttig (för mig). Nu bli det korta stunder och sen räta upp, till dess att vi som "flyger" klarar mer.



tisdag 25 augusti 2020

När fel får bli rätt och rätt blir en variant av fel

Emellanåt är det spännande hur något som blir "fel" ändå fungerar felfritt ...

I förrgår höll jag en yogaklass, den vinyasa jag planerat för denna vecka och som är lika oavsett vilken studio jag undervisar på. Eller "lika" de blir de aldrig eftersom eleverna inte är desamma och inte heller gruppdynamiken. Nå väl måndagsklassen flöt, vi flödade tillsammans och allt kändes bra.

Igår i den tidiga morgontimmen bjöd jag på samma klass, vilken även filmades för de som inte kan vara på plats. Själv kände jag mig balanserad och förberedd och var glad att servera något som skulle låta var och en väcka sin kropp på ett mjukt och följsamt sätt. Kameran slogs på och vi började.

Under den sista kvarten slog det mig att jag missat en sekvens, den som för mig är lekfullt nyskapande. Oops! Hur kunde det vara möjligt? Inte att missa, det händer att jag tappar bort en liten del men det är aldrig något som eleverna märker eller som i det stora hela påverkar helheten negativt.

Att plocka upp sekvensen och binda in den i klassen skulle blivit fel, den vägen hade vi redan passerat och att vända om skulle störa målgången. Så jag valde att "välja bort" och lät mina elever landa i skön avslutning istället.

Hur kunde jag glömma?

Nu är frågan om jag ska skapa en helt ny klass och låta den bortglömda sekvensen bli en del av den. Eller så släpper jag frågan? Faktum är att en studio blev utan, de andra har fått eller kommer att få originalversionen. Shit happens och faktiskt så saknade ingen på plats det de inte visste att de missade. 


måndag 24 augusti 2020

Taggigt värre ...

Behövde vi ett fruktträd till på vår tomt? Svar nej

Med sju, var av sex äppel- och ett päronträd så känns just fruktträd överreklamerat och inte det som står överst på vår prioriteringslista. Vi bör hinna ta om hand om allt vår tomt bjuder oss på, därför är det skönt att se färre äpplen på träden än vi brukar, de som dinglar räcker gott och väl. 

Men emellanåt överraskar livet och presenterar nyheter eller i detta fall bättre begagnat för just nu mår både krusbärsbusken och plommonträdet "så där".

I ärlighetens namn så har jag vetat om busken men trott att den var grannens. Har också sett något plommon men aldrig förstått att de hör hemma hos oss. Den gröna vägg som växer sig hög och tät varje sommar består till stor del av nyponrosor, i alla fall bakom de enorma vinbärsbuskarna. Det är också dessa rosor som halvt kvävt både krusbär och plommonträd.

Efter att ha pratat med grannen så framgick det att hon inte alls sa sig ha någon äganderätt varesig till nyponrosen, busken eller plommonträdet, dessutom gillar ingen av oss de taggiga rosengrenarna. En grönskande vägg är dock vacker och inget vi helt vill ta bort så rosen får leva om än tuktas hårt.

Jag har större och mindre taggar i mina fingrar och händer, vissa märker jag direkt och andra gör sig påminda efter ett tag. Visst, det finns handskar att använda men är det något jag har svårt för så är det skyddshandskar. De får mig att tappa fingertoppskänslan, spelar ingen roll om ett avlopp ska rensas, ogräs plockas bort eller jag ska måla. Undertecknad känner sig handikappad ...

Nu har vi i alla fall blivit med både plommon och krusbär och det känns bra. Planen är att ge dessa förnyad växtkraft så jag börjar med att klippa rent och öppna upp för ljus och syre. Senare blir det frisering, efter det att frukten plockats. Var sak har sin tid.


söndag 23 augusti 2020

Baksidor kan också servera guldstjärnor

                                     

Eftersom jag lekte trädgårdsmästare hela dagen igår och bland annat klippte fram vår krusbärsbuske så bjuder jag på ett blogginlägg för exakt ett år sedan, augusti 2019. Håll tillgodo. 


Tanken var att ta en långpromenad till jobbet, till lunchklassen. Min kropp njuter av rörelsen och mitt sinne mår bra av skogsbadet/närheten till ån. Energinivån höjs direkt och alla endorfiner dansar.

Mannen hade bilen och meddelade att han borde hinna hem ifall jag ångrade mig. Men varför skulle jag göra det? En timmes egentid är guld värd!

Så lagom till det var dags att ge sig iväg tittade jag ut genom fönstret och kände instinktivt att jag nog trots allt ville ångra mig. Messade mannen och när jag därefter la telefonen ifrån mig kom spöregnet! Det skulle inte regna ... i alla fall inte denna förmiddag. Men vad brydde sig vädret om det?



Jag tog bilen och kände mig tacksam över att ha sluppit bli överraskad halvvägs in till stan. Torr och glad kunde jag möta mina lunchyogisar.

Behövde heller inte fundera över om jag skulle ta bussen hem eller om mannen kunde tänka sig att hämta? Dessutom slapp jag släpa på min lunch, den kunde dagen till ära ätas hemma i lugn och ro.

Så även baksidor har guldstjärnor!



lördag 22 augusti 2020

Den gömda och glömda trädgården


I helgen har vi arbetat på tomten. Beskurit, rensat ur och putsat. Bockat av punkter på "att göra listan" som hängt med ett tag. Allt i vår trädgård är stort och på de tre somrar vi bott i huset så har grönskan exploderat, allt är tre gånger så stort och högt som när vi flyttade in (och då har jag ändå skött om växterna). Skämtsamt brukar jag säga att det utan problem skulle vara möjligt att arbeta heltid på vår lilla tomt, vilket är sant april-oktober.

Våra vinbärsbuskar vid poolen är gigantiska och för att det ska bli lättare att plocka de bär som växer i mitten samt mot grannen så beslöt jag att klippa bort döda grenar samt ta reda på hur många plantor det handlar om. Fyra tänkte jag ... det är två!!!

Mannen har arbetat på höjden och klippt bort nyponrosor som hänger över samt annat som behöver tuktas vid sidan av vinbären. 

Vi har krusbär! De tittade fram bakom vinbären och ett plommonträd!!!

Nu kanske du tänker att ett plommonträd borde ni väl kunnat se. Svar nej. Den stora rosen (som jag inte gillar men som bildar en grön lummig vägg mot grannen har växt runt plommonträdet typ som rosenhäcken i Törnrosa. Det var först när vi fick se ett plommon som vi kunde följa en gren och urskilja trädets stam. 

Planen är att öppna upp för krusbärsbusken, den röda vinbärsbusken samt såga ner lagom mycket av nyponrosen så att plommonträdet får mer utrymme och kan andas. 


fredag 21 augusti 2020

"Ta hjälp" sa Bill, "Okey" sa Bull.

Jag tycker varken om tabletter eller piller och de gånger jag blir sjuk så har jag äntligen lärt mig förstå att alvedon både hjälper och är bra. Någon del av mig vill att kroppen själv ska läka ut åkomman och att om jag vilar och äter rätt så ordnar sig allt.

Det gör det INTE.

Tillbaka till pillren, ibland är de nödvändiga för läkning. Penicillin. Ipren. Alvedon, Du fattar antagligen bättre än jag. Kroppen får pausa och den "hjälp till självhjälp" som önskas. 

Under en del av sommaren har jag till och från haft ont i vad jag trott varit sidofästena till höfterna. Blev extra tydligt efter terränglöpning men har också visat sig när jag arbetat i huksittande position vid trädgårdsfix. Squat som normalt sett är en både skön och vilande ställning för mig (att rensa ogräs, plocka bär eller beskära låga växter). Härom dagen strålade smärtan när jag arbetat för länge och mannen fick massera bort det onda.

Av erfarenhet förstår jag att en inflammation checkat in och att jag inte längre kan mota den med Tigerbalsam och massage. Dags för piller, en kur Ipren i fem dagar och sen hoppas jag att mina muskler fått den hjälp de behöver för att repa sig.


torsdag 20 augusti 2020

Kanske, kanske eller inte?

Funderar på ifall jag ska skriva en saga om Audrey, om vår turbo/blixt, vårt yrväder. Om tjejen som får oss att skratta, skaka på huvudet och lägga pannan i djupa väck.

Så har vi hennes vapendragare och beskyddare Stanley, han är inte dum han heller. Faktum är att jag skulle älska att ha en vän som honom med alla de egenskaper som är värda sin vikt i guld.

Kanske blir det en ny loggbok, där de får vartannat kapitel? Kanske blir det ingenting?

Fick skrivlusten tillbaka när WonderTales marknadsförde sin "läs app" och presenterade en av mina berättelser. Så kanske, kanske växer det fram en ny om vänskap och rädslor.

Här är den publicerade med fin kommentar från WonderTales:

Igår kl. 17:25
 
Fantastisk berättelse från @mia.haglof. Exklusivt skriven för @WonderTalesApp!
Läs den i appen nu på https://get.wondertales.app/?F22=
(gratis 30 dagar kampanjkod: Sommar2020)
Detta är en katts gripande äventyr i sitt nya hem skrivet i form av en dagbok.
Ditt barn slutar inte läsa förrän berättelsen är slut, jag lovar!


onsdag 19 augusti 2020

Hur du dödar en ovälkommen finne

Vi kan kalla personen X, en nära vän till mig som under veckan utfört en tyst men målmedveten kamp.

En morgon vaknade vederbörande upp och upptäckte till sin fasa en stor finne på ena sidan om sin näsa. Eftersom inkräktaren var av inåtväxande sort så gick den inte att klämma. X försökte vid ett tillfälle punktera den med en nål men gav upp då smärtan började pulsera.

Finnen hämnades med att dubbla sin storlek och X tappade lusten att visa sig ute. Innan ett träningspass på gymmet sattes ett plåster över finnen. De som mötte X kunde istället få tro att ett sår läkte under det påklistrade skyddet. Inte en elak parasit.

Så fick X nog och undrade VAD hen kunde göra???

I mina ögon såg finnen nu mer ut som en varböld. Kanske hade nålen fört in bakterier? Jag och mannen förslog att X skulle ta alsolsprit på en bomullspad och försöka torka ut finnen utifrån. X gick all in.

Så igår visade X upp sin finne som nu var betydligt mindre, nästan borta. På bilder i telefonen fick vi följa händelsen när kampen vände till Xs fördel. Vid spegeln framför handfatet i badrummet hade X upptäckt en liten ingång i form av en vit prick. X hade knappt tryckt på finnen som plötsligt exploderat och sänt iväg en kaskad av vitt var. Spegeln kladdades ner, ofräscht ... ja kanske? Tillfredsställande ... Yes!

Nu baddades det för fullt. En ny bomullspad dränktes med sprit och placerades över finnen för att torka ut alla elakartade bakterier som smugit sig in. 

En finne går alltså att svälta ut även från utsidan, kan vara "bra att ha information" ifall du skulle drabbas.


tisdag 18 augusti 2020

Så skönt, då var det inget fel på mig!

Så har terminen startat och min kalender ser något annorlunda ut. Vissa bokade tider är ungefär som i våras och andra är annorlunda. 

Igår ringde min väckarklocka, det har den inte gjort på hela sommaren. På schemat stod det morgonklass. Motvilligt steg jag upp, klädde mig, gav katterna frukost och gav mig iväg. Normalt sett (denna sommar) så vaknar jag sällan före den tidiga yogaklassen börjar.

Mitt huvud var tungt och kroppen seg trots att våra fyrbenta låtit mig sova hela natten. Så varför kändes det som om jag hade skallen under armen? Och hur kom det sig att huvudvärken skuggade mig, lurade någon meter bakom redo att hoppa fram och ropa BUUH! 

Har märkt att jag fått en ökad känslighet för temperatursvängningar samt om eventuella åskväder eller lågtryck hänger i luften. Men vad visste jag, kanske var det enbart trötthet i den tidiga morgontimmen?

Att få komma till studion och möta ett gäng yogisar är ett härligt sätt att vakna på. Checka av hur deras sommar varit och dricka lite te tillsammans. Det visade sig att fler än jag kände sig tunga i huvudet och de andra påstod att det var lufttrycket som påverkade oss.

Så skönt, i så fall var det inget fel på mig! 😜

Morgonklassen filmades live (för de som önskar yoga hemma och på så sätt minimera risk för coronasmitta) och när vi praktiserat klart återvände jag hem för en skön dusch och lugnare administrativt arbete fram till lunch.

Min måndag (i förrgår) blev intensiv och full av arbete så att få softa hemma, arbeta i trädgården och senare träna innan middagen var vad jag behövde. En ledig veckokväll är härlig lyx för mig!


måndag 17 augusti 2020

Hur TRÖTT kan jag bli?

Dagens blogginlägg är från 3e augusti 2019, med andra ord en repris:

Igår fick jag hänga med brorsans ena dotter till stallet. Där skulle det bland annat mockas, fixas fräscht vatten, nytt hö, borstas samt utfodras.

Det första vi upptäckte var att "medskötare" hästen, vid namn Diesel haltade? Ganska kraftigt dessutom,  med andra ord dålig tajming att rida. Hästen fick en sko på sin bakfot och då menar jag inte en traditionell hästsko utan en som fungerar på samma sätt som dina och mina. Därefter fick Diesel vila.

Hans kompis Caramba fick istället göra jobbet för två men också belöning i form av lite godis. För när vi gjort hälften av våra stallsysslor så fanns tid att rida. Jag som aldrig tagit seriösa lektioner eller varit en "riktig" hästtjej bad om extra support, det var ett antal år sedan jag red.


Vet sedan tidigare att jag har en naturlig fallenhet att sitta på en hästrygg, känns alltid "enkelt" och så var det även denna gång. Klart att det hjälper (massor) att hästen är van vid många olika medryttare så jag tar inte åt mig någon ära i det. Är bara så tacksam att jag själv kunde rida honom och att han lyssnade på mina kommandon.

Sol och blåst ...

Vi arbetade klart i stallet och åkte hem. Jag var vrålhungrig och trött. Alltså. HUR trött kan man bli efter att ha gjort stalltjänst?

Vet att brorsans döttrar kan sova i en till två timmar när de kommer hem men det trodde jag mest berodde på att de är tonåringar!?! Innebär det att även jag är en tonåring? Eller?